Kategori: ISAF

På temat "det var bättre förr"

F d talmannen och försvarsministern Thage G Peterson framträdde den 19 mars i Stadsbiblioteket, Solna, för att tala om Afghanistan. Han fick enligt rapporteringen eldunderstöd bl.a. av Carl Björeman och Birgitta Hambréus.

”Thage G belyste de lögner, halvlögner och felaktigheter som används för att försvara det svenska truppdeltagandet. Utan att vilja sätta på sig någon gloria förklarade han att detta varit omöjligt på hans försvarsministertid.”

Beslut, till slut.

SvD rapporterar att beslut nu är taget om att skicka tre Stridsfordon 90 till Afghanistan på grund av den ökade hotbilden för den svenska truppen. Vagnarna kommer att vara på plats i mars eller april. Det innebär att det har tagit sex månader sedan behovet uppmärksammades innan dess att skyddet är på plats. Och fortfarande kvarstår frågan om hur dessa ska bemannas.

Det är naturligtvis resultatet av ett systemfel. Med respekt för kompetens och handlingskraft hos varje enskild inblandad chef, så kan det helt enkelt inte vara rimligt att systemet ser ut som det gör. Systemet ska leda till operativ effekt, inte vara till för sig själv.

Systemfelet består av att när hotbilden förändras, vilken den kan göra över en dag, tar det sex månader för Försvarsmakten och stödmyndigheterna att få ner skyddet till truppen. När blir försvarssektorns byråkrati så komplex i sig att en operativ fråga om att omedelbart skicka ner förstärkningsförband till svensk trupp om hotbilden skärps, tar sex månader?

Det framstår som att ekonomin är så överplanerad att en fråga om 25 miljoner kronor (i en 40-miljardersbudget) får dessa effekter.

Men, nu är beslutet i varje fall taget och det är bra. Frågan är vad man drar för lärdomar av detta?

Den första frågan jag ställer mig är hur beredskapsplaneringen ser ut för en eventuell evakuering av t.ex. hela den svenska ISAF-truppen? Finns det någon sådan? Ja det måste det ju göra, men resurserna och genomförandeplanerna?

Är den svenska beslutsprocessen i ett ärende som Strf 90-frågan jämförbar med andra europeiska länder? Nej, självklart inte.

Det var inte så länge sedan som alla regementen ansvarade för en reservplanering (materiellt, personellt och beredskapsmässigt) för hur man skulle hantera ett eventuellt förstärkningsbehov. Var finns en sådan planering idag, för det som är Försvarsmaktens operativa huvuduppgift: Internationell verksamhet?

Funderingar i vinternatten

En av frågorna i 2007 års enkät här på bloggen löd: ”Ungefär hur många svenskar tror du är i (militär) utlandstjänst vid utgången av 2008?”

Håkan Juholt (s) svarade 667, Allan Widman (fp) gissade på ca 860, Staffan Danielsson (c ) hoppades på 1327 men svarade 827. Själv tippade jag på 650 personer.

Den mest aktuella siffran jag kan hitta är från november 2008. Då tjänstgjorde 657 kvinnor och män i internationella insatser.

Jag konstaterar samtidigt att ingen av de som svarade på samma fråga i 2008-års enkät tror att vi uppnår ambitionen om 2000 personer i samtidig tjänst utomlands vid utgången av 2009. I den bästa av världar finns inte behovet och därmed behöver inte målet uppfyllas. Så ser världen tyvärr inte ut. Det framstår därför som om det inte är målet som behöver förändras, utan de faktorer som samverkar till att vi är så långt ifrån att lyckas.

Jag noterar i det sammanhanget att Allan Widman (fp) har reagerat på samma (s)-märkta debattartikel som jag.

Jag håller helt med Widman när han skriver att Anders Ferm och Thage G Petersons utgångspunkt, att var och en får reda sig själv, är djupt cynisk.

Allan Widman tar upp kopplingen mellan flyktingströmmar och säkerhetspolitiska konsekvenser. I Widmans fall vet jag att han inte ser flyktingströmmar som ett hot. Anledningen till att jag reagerar är gamla minnen om hotbildscenarior för tio år sedan när flyktingströmmar (på den tiden skulle de komma över Östersjön) målades upp som hot mot det svenska samhället. Att stora folkomflyttningar kan utgöra bl.a. påfrestningar på samhällens institutioner, det är en sak. Men att det i sig utgör ett hot, det skriver jag inte alls under på. Och det som sagt inte heller vad Widman skriver.

Jag tänkte att jag skulle svara på mina egna enkätfrågor. Det känns förvisso inte som om jag har så mycket att tillägga, men jag skall ändå göra ett försök:

Vad kommer Du speciellt att minnas (som är försvars- och säkerhetspolitiskt relaterat) när Du tittar tillbaka på 2008?

I inrikespolitiken kommer jag att minnas hur Georgienkrisen förändrade regeringens retorik från att ”Försvaret ska dimensioneras utifrån och in. Försvaret ska vara användbart i världen, i vårt närområde och i Sverige” (från Sten Tolgfors tal i Almedalen så sent som den 9 juli 2008) till att vi behöver omedelbart gripbara resurser för försvaret av Sverige (med hänvisning till den snabbhet varmed Ryssland slog mot Georgien).

Mer generellt kommer jag komma ihåg 2008 som det år när varenda säkerhetspolitiska analys av vikt omfattade även klimatförändringar.

Nämn någon eller några ödesfrågor för Försvarsmakten som borde sättas i fokus under 2009?

Verksamhetsidén, dvs. vad man är till för (att den internationella verksamheten inte ska utgöra ett ”sidospår” och hur den operativa verksamhetens krav äntligen ska få reellt genomslag i alla processer).

Vid sidan av detta skulle jag vilja nämna personalförsörjningssystemet och Högkvarterets organisation som på olika sätt avgörande frågor.

Låt mig ta frågan om Strf 90 till Afghanistan som exempel på vad jag menar med det sistnämnda:

Arméinspektören vill ha maskinerna till den svenska ISAF-truppen. Han är taktisk chef och ansvarar för genomförande i missionsområdet. När denne man med stab kommer fram till att det behövs Strf 90, ja då överprövas detta av en operativ stab med följden att inget händer.

Man bör ställa sig frågan vem som kan vara bättre på att utveckla, vidmakthålla, producera och använda förband för den marktaktiska arenan om inte en arméstab med en arméchef?

Naturligtvis gäller motsvarande resonemang inom de andra försvarsgrenarna (som jag envisas med att kalla dem eftersom jag anser att de borde återinföras!).

Det är en av mina käpphästar. Och för den som tror att Försvarsmakten blir mer ”joint” av nuvarande organisation vill jag bara säga: Övertyga mig!

Så, med andra ord: Som jag ser det är Högkvarteret gravt överdimensionerat med en massa otydligheter och onödiga ledningsnivåer.

Ungefär hur många svenskar tror du är i (militär) utlandstjänst vid utgången av 2009?

Om inte världen blir en lugnare och säkrare plats under 2009, vilket jag naturligtvis hoppas, så anser jag att allt under 2000 personer är ett misslyckande men att 800 personer förmodligen är vad vi kan få ut i nuvarande läge.

Sverige får snart en ny ÖB. Vilka goda råd skulle Du vilja ge den tillträdande Överbefälhavaren?

Jag vill göra det enkelt för mig genom att fullt ut instämma i det som Ulf Henricsson svarar på samma fråga:

”Först vill jag ge dem som utser honom rådet att utnämna en person med internationell erfarenhet som förbandschef. Det är inte trovärdigt med en chef som inte har personlig erfarenhet av FM huvuduppgift – internationella insatser.

Till ÖB: PRIORITERA huvuduppgiften – skär i byråkratin. Jobba för att huvuduppgiften blir viktigare än arbetstillfällen. Försvarsindustri och glesbyggd skall överleva av egen kraft. Kräv av politikerna att de tar konsekvenserna av sina egna beslut.”

Den 1 januari får Sverige en ny myndighet, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB). Vad innebär detta för den svenska krisberedskapen, enligt Din uppfattning?

Att vi fortsatt saknar en krisledande funktion på myndighetsnivå, vilket riksdagens samtliga sju partier har efterlyst. Men förutom det är det rätt att göra sammanslagningen av de tre tidigare myndigheterna och jag hoppas på en smidig övergång så att förmågan inte nedgår under en lång inkörningsperiod. Till sist är jag fortfarande bekymrad över den organisationsmodell som jag hittills har sett.

Hur vill du kortfattat beskriva Sveriges säkerhetspolitiska läge just nu? Eller med andra ord, hur ser hotbilden ut? Är det något som oroar Dig speciellt?

Jag håller med Karin Enström, Försvarsberedningens ordförande, om att den bedömning Försvarsberedningen gjorde i vår junirapport fortfarande står sig väl.

Dock bör den ekonomiska krisens säkerhetspolitiska effekter analyseras – jag är övertygad om att de är långtgående och det på många olika plan på många olika sätt.

Klimatförändringarnas geopolitiska betydelse oroar mig också speciellt mycket, vid sidan av de sociala konvulsioner de kan orsaka i en framtid som enligt forskare kryper oss allt närmare.

Unket

Idag skriver Thage G Peterson och Anders Ferm på SvD:s Brännpunkt, om smyganslutning till NATO och om svensk trupp i Afghanistan. De bidrar därmed, återigen, till den debatt om saken som de själva säger att det inte finns ett uns av.

Av alla möjliga trådar man både kan och egentligen bör behandla i artikeln, nöjer jag mig med en. Följande stycke tycker jag är en uppvisning i en mycket unken syn på ”vi och dem”:

”Hon pekade på Darfur och Afghanistan och talade om för våra barn och barnbarn att Sverige skickar soldater dit därför att kriget inte ska komma till oss. Tror hon verkligen att en konflikt i tredje världen sprider sig till Sverige?
”Bolibompa-tanten” lär ha fått pris för sin förmåga att förenkla svåra problem. Finns det inget fördumningspris? Vad säger hon till barnen om svarta plastsäckar med döda flickor och pojkar kommer hem?”

Med andra ord: Om inte en konflikt omedelbart sprider sig till Sverige och riskerar svenska liv på svensk mark, då har vi inte någonstans utanför landgränsen att göra! I synnerhet ska vi inte riskera svenska män och kvinnors liv för att rädda någon annans.

I synnerhet inte i Afghanistan, vad det verkar.

Är det detta som är solidaritet i Palmes anda? Vi kan diskutera insatsen i Afghanistan, anytime, men undertonen i det stycke jag citerar här ovan, den får mig att må illa.

Är det detta som är expeditionär förmåga?

SvD:s Mikael Holmström rapporterar att frågan om Strf 90 till Afghanistan nu skall utredas av Försvarsmakten:

”Efter två eldöverfall mot Afghanistanstyrkan föreslog arméinspektör Berndt Grundevik den 25 november en katalog av åtgärder för att öka skyddet. En av dem var att sända ner tre Stridsfordon 90 genom ett snabbt beslut före jul.
Men så blir det inte. Ett beslut kommer tidigast i februari. ÖB och försvarsledningen tvekar och utreder andra lösningar.”
Ett alternativ är att inte sända ner några svenska fordon alls, utan hyra norska som redan finns på plats (men då måste vi ha norska besättningar eller omskola svenska).
Ett andra alternativ är att sända ner tre Stridsfordon 90 som förhandslagras i Afghanistan och så skickar man ner besättningar vid behov.
Ytterligare ett alternativ är att direkt skicka ner Stridsfordon 90 med besättningar. Då kan den skyttetrupp redan som finns i Afghanistan åka i fordonen direkt.
Och ett sista, fjärde alternativ, är att utöka Afghanistanstyrkan till att ständigt ha en hel pluton utbildad på Stridsfordon 90 i Afghanistan.
Jag blir både förundrad och beklämd av den här diskussionen. I november föreslog alltså arméinspektören att det skulle ner tre stridsfordon 90 till Afghanistan pga säkerhetsläget. Frågan skall nu utredas på HKV till februari. Bara där har det gått tre månader. Tre månader!
Försvarsmaktens insatschef, generallöjtnant Anders Lindström, säger till SvD att han har lärt sig att det är bättre att göra rätt från början än att bara göra något snabbt. Med tre månaders utredningstid för att granska de fyra alternativen, ja då lär det förhoppningsvis bli ett väldigt riktigt beslut. Man kan bara hoppas att inget händer, som hade kunnat förebyggas, innan dess.
För egen del undrar jag om det inte vore bättre om Lindström vaskade fram de kunskaper som han fick lära sig tidigt i sin karriär: Starta rörelsen, order kommer.
Eller med andra ord: Skicka ner vagnarna direkt, utred hur mycket som helst under tiden. Bränner det till kan man mycket snabbt skicka ner besättningar som förmodligen enkelt kan rekryteras från det upplösta NBG. Och går inte det får man köra officersbesättningar.
Ibland känns det som om vi inte har lärt oss något alls sedan 1993. Ulf Henricsson lär sitta och slita sitt hår någonstans.

Från Gates till Medevac

Läs bloggen Det progressiva USA om den artikel som tillträdande president Obamas försvarsminister -tillika nuvarande försvarsminister- Robert Gates har skrivit i Foreign Affairs om USA:s militärdoktrin:

Artikeln inleds på följande sätt:

”The United States cannot expect to eliminate national security risks through higher defense budgets, to do everything and buy everything. The Department of Defense must set priorities and consider inescapable tradeoffs and opportunity costs.
The strategy strives for balance in three areas: between trying to prevail in current conflicts and preparing for other contingencies, between institutionalizing capabilities such as counterinsurgency and foreign military assistance and maintaining the United States’ existing conventional and strategic technological edge against other military forces, and between retaining those cultural traits that have made the U.S. armed forces successful and shedding those that hamper their ability to do what needs to be done.”

I detta nummer av Foreign Affairs kan man också läsa en mycket intressant artikel av Barnett R. Rubin och Ahmed Rashid: From Great Game to Grand Bargain.

”The crisis in Afghanistan and Pakistan is beyond the point where more troops will help. U.S. strategy must be to seek compromise with insurgents while addressing regional rivalries and insecurities.”

Och på tal om Afghanistan debatterade Riksdagen ISAF igår. En sen kvällsövning som går att ta del av i efterhand genom protokollet från debatten (anf. 163 och framåt). Vare sig försvars- eller utrikesministern var på plats i kammaren.

Några nedslag i debatten:

Urban Ahlin (s) tyckte förmodligen att det var lika viktigt att adressera sina egna partikamrater som alla andra i sina inlägg:

”Allt detta gör att det organ som vi har format i världen, Förenta nationerna, säger att situationen i Afghanistan alltjämt utgör ett hot mot internationell fred och säkerhet. Jag som socialdemokrat står verkligen upp för Förenta nationerna. Det är nämligen den universella ordning, den norm som vi har byggt upp i världen för att inte enbart den starkes rätt ska göra sig gällande, utan det ska finnas något att hålla sig i, en folkrätt. Alla medlemsländerna i Förenta nationerna har gått med på FN-stadgan, enligt vilken det tydligt är FN:s säkerhetsråd som är de som är uttolkare av när det finns ett hot mot internationell fred och säkerhet. Förenta nationernas säkerhetsråd är otroligt tydligt på den här punkten.

Jag säger till alla som läser protokollet, eller dem som av någon händelse lyssnar på debatten: Läs säkerhetsrådsresolutionen! Om det finns någon som helst tvekan om att det inte finns ett mandat för den här insatsen eller vad den grundar sig i, läs säkerhetsrådets resolution!”

Peter Rådberg (mp) tog bland annat upp den viktiga frågan om Medevac och helikoptrar. Av inläggen och replikskiften att döma syftar utskottets formuleringar i betänkandet (”en helikopterenhet”) till att regeringen och Försvarsmakten dels skall skicka mer än en helikopter och dels att man skall överväga alternativa lösningar för att få ner resursen. Dvs. att t.ex. hyra av något annat land.

På en direkt fråga jag ställde, vid ett besök som Försvarsberedningen gjorde vid Helikopterflottiljen i Linköping, blev svaret att man avsåg att skicka en maskin till Afghanistan. Det förvånade mig då eftersom jag hade fått lära mig att man alltid flyger rote i jämförbara situationer. Och som dessutom säkert ISAF:s Force Protection-regler kräver (om någon vet hur det är med den saken, kommentera gärna)? Förmodligen planerade man för att fortsätta dra på de tyska resurserna och att den svenska Hkp skulle vara ett tillskott. Men nu har alltså UFöU skrivit att det skall vara en enhet som ska ner och i alla fall Allan Widman (fp) tolkar det som flera Hkp.

Tyvärr får vi nog i nuvarande situation vara tacksamma om man över huvud taget (om man inte hyr in kapaciteten) får ner några Medevac-helikoptrar under 2010. Nästa fråga är hur länge dessa kan personalförsörjas?

Hur som helst var det bra att helikopterfrågan togs upp vid gårdagens debatt.

Utredare utsedd

Idag utsågs Jan-Olof Lind, överdirektör vid Försvarets forskningsinstitut, FOI, till utredare om Försvarsmaktens helikopterresurser.

Enligt försvarsdepartementets pressmeddelande skall utredaren ”se över hur förmågan att understödja Försvarsmaktens insatsförband med helikoptrar ska bibehållas respektive förbättras, samt vilka krav det ställer på dimensionering och organisation av helikopterförbanden. Utredaren ska analysera vilka av Försvarsmaktens operativa helikoptersystem som kan och vid behov bör vidmakthållas. Utredaren ska utvärdera erfarenheterna av genomförda upphandlingar av helikoptersystem samt analysera flygsäkerhetsrelaterade frågor och föreslå förbättringsåtgärder.”

Mina spekulationer om tilläggsdirektivet kan ni glömma. Det handlade om att delrapporten inte ska lämnas den 31 december i år utan att utredaren ska redovisa frågorna om helikopter 4-systemet senast den 31 mars 2009 och slutrapporten senast den 1 mars 2010.

Frågan om helikopterresurser och Medevac i Afghanistan bör således verkligen bli föremål för en ordentlig omgång i dagens ISAF-debatt i riksdagen!