Kategori: motioner

Motioner del II

Oppositionens motioner, som inte fanns tillgängliga på nätet när jag skrev föregående inlägg, finns nu att läsa. Läs Vänsterpartiets motion här, Miljöpartiet de Grönas motion här och så kan jag lika gärna länka till Socialdemokraternas motion ännu en gång, här.

Jag har fått frågor på mailen med anledning av att jag skrev att allianspartierna inte lämnade någon gemensam omfattande försvarsmotion innan valet. Det närmaste en gemensam idé om försvaret jag kan hitta i arkiven är följande avsnitt om försvarets utformning, ur en gemensam motion från september 2005:

”En nation som har en målmedveten och balanserad utveckling av sitt försvar skapar militär säkerhet i närområdet. Det ger också ett säkerhetspolitiskt inflytande genom kapacitet att såväl kunna som genomföra insatser inom och utom nationens gränser. De internationella insatserna utgör en viktig del i svensk säkerhets- och utrikespolitik. Men vi får inte skapa en konstlad motsättning mellan internationella insatser och försvaret av vår egen självständighet och vårt nationella fortbestånd. Det är två sidor av samma mynt.

Utgående från nuvarande säkerhetspolitiska läge bör de operativt rörliga insatsförbanden snabbt kunna koncentreras till befolkningscentrum strategiska hamnar, luftrum och för kustövervakning. En sådan kapacitet står inte i motsatsförhållande till att delta i operationer på avstånd från Sverige. Insatsförband skall med kort förvarning kunna sättas in i fredsframtvingande internationella operationer, men också kunna förstärka pågående fredsbevarande operationer och i ett längre perspektiv avlösa förband som redan är insatta. Har förbanden denna kapacitet kan de givetvis också sättas in i internationella operationer på samma sätt som i dag men även i kombinerade operationer.

Insatsförbanden ges en varierande beredskap i förhållande till rådande situation. De skall vara utbildade, utrustade, samövade och tillgängliga utan personella och materiella brister. För att säkerställa beredskap och samträning måste de vara ständigt organiserade. Samtidigt skall beredskapen ses som en mycket viktig del i vår kapacitet att avhålla från och när det oönskade inträffar och att kunna begränsa verkningarna av våldsaktioner riktade mot landet.

Alla som grundutbildas skall ges en grundläggande förmåga att kunna bevaka skyddsobjekt. De utgör därmed en organisatorisk grund för en kapacitetsökning och komplettering av samhällets resurser i extrema situationer. Detta innebär inte att Försvarsmakten skall få en ny uppgift. Det handlar om att utnyttja den kapacitet som finns i Försvarsmakten.

Även i framtiden måste det engagemang och kunnande som finns hos personer inom de frivilliga försvarsorganisationerna tas till vara. Annars går en viktig del av folkförankringen förlorad.”

Övriga borgerliga gemensamma motioner innan regeringsskiftet kan man hitta här.

Slutligen anser jag att vi inte ska förvanska verkligheten, vare sig företrädare för regeringen eller oppsoitionen. Det kan vara värt att dra sig till minnes vad försvarsminister Tolgfors skrev i DN för ett tag sedan (”Försvarspolitiken hörde inte till de områden Allians för Sverige hade förhandlat före valet, eller reformerat under de första 100 dagarna i regeringsställning.”) samtidigt som man kan konstatera att de rödgröna, av motionerna att döma, hade kunnat lägga en hel del i en gemensam motion och att det hade gynnat en debatt om politikens innehåll och inte dess former.

De rödgröna och motionerna

Den rödgröna oppositionen lämnar inte någon gemensam motion med anledning av regeringens försvarspolitiska inriktningsproposition.

Å ena sidan kan man, likt försvarsministern, se det som ett stort misslyckande. I alla fall om man har högre förväntningar på oppositionen än på den sittande regeringen. För man kan nämligen å andra sidan se direkta paralleller till hur de borgerliga partierna arbetade innan regeringsskiftet. De lämnade nämligen aldrig någon gemensam omfattande försvarsmotion innan valet. Nej de förhandlade inte fram någon gemensam försvars- och säkerhetspolitik alls. Inte ens 100 dagar efter valet, enligt försvarsminister Sten Tolgfors själv på DN-debatt:

”Försvarspolitiken hörde inte till de områden Allians för Sverige hade förhandlat före valet, eller reformerat under de första 100 dagarna i regeringsställning.”

Detta sagt som en upplysning nu när försvarsministern och borgerliga försvarspolitiker kommer utnyttja varje tillfälle att peka på denna uteblivna gemensamma motion.

Men alldeles bortsett från det så är det naturligtvis så att de rödgröna skiljer sig åt i en rad frågor. Nu återstår mycket av arbetet och det kommer att krävas kompromisser under det dryga år som återstår innan valet 2010.

Personligen tycker jag att det varit bra om vi redan nu hade kunnat lämna en gemensam motion som behandlar de mest grundläggande frågorna. I synnerhet som skrivningarna inom en rad av just dessa områden är de samma. Det framgår av motionerna där man kan se att formuleringar och yrkanden inom flera områden är gemensamma. Men i enlighet med den här bloggens ambition, nämligen att försöka vara objektiv så långt förmågan sträcker sig, avser jag istället lyfta de skiljaktigheter som ryms i oppositionens motioner.

Jag ska genast säga att jag inte har läst Vänsterpartiets motion ännu. Jag har bara sett det TT-telegram från igår där Gunilla Wahlén (V) uttalar sig (jag hittar det inte på nätet).

Socialdemokraternas försvarspolitiska talesperson, Anders Karlsson, framhåller i sina kommentarer till (S)-motionen framför allt två områden; personalförsörjningen och försvarsindustrin.

Socialdemokraterna inväntar inte den parlamentariska pliktutredning som just nu arbetar (och som just (S) krävde skulle vara parlamentarisk) utan lämnar sitt eget förslag till personalförsörjningssystem:

”Vi vill bibehålla plikten som en grund, med en tre månaders värnpliktsutbildning och därefter frivillig rekrytering och utbildning för insatsorganisationens och hemvärnets behov. Därigenom skapar vi ett personalförsörjningssystem som är stabilt oavsett ekonomisk konjunktur. Vi vill se ett försvar som speglar samhället”.

S räknar med att 10-12 000 om året ska gå en tre månader lång grundutbildning.

Frågan är hur regeringen gör med pliktutredningen nu? Personligen tror jag att det är ett stort misstag av socialdemokraterna att föregripa utredningen. Nu kan de borgerliga hävda att man inte ville försöka påverka pliktutredningen med sin politik genom att köra hela vägen in i kaklet och sedan konstatera att man inte fick gehör för sin linje. Det blir lite av att man lämnar Walk-over för att få tillfälle att profilera sin egen politik.

De rödgröna hade kunnat enats om personalförsörjningssystemet inom sig istället och i och med det kunnat driva på starkt inom ramen för Pliktutredningen.

(S) vill värna försvarsindustrin och skriver bland annat att en stark försvarsindustri är viktig för en alliansfri stat. De skriver om ”den unika kompetens rörande konventionella ubåtar, inte minst vad avser uppträdande i grunda vatten, som svensk marin och svensk fartygsindustri tillsammans har utvecklat” och konstaterar att denna kompetens ”är viktig att bevara och att detta måste övervägas vid ett beslut om nyanskaffning eller livstidsförlängning av nuvarande ubåtssystem”.

Det framgår också i (S)-motionen att man, liksom regeringens partier, frångår den överenskommelse som slöts i Försvarsberedningen om en reduktion av antalet JAS Gripen-plan från dagens nivå om 100 plan:

”Vi accepterar den bedömning regeringen gör avseende flygstridskrafterna. Samtidigt bör också behovet av regelbundna omprövningar av antalet flygplan och divisioner utifrån operativa behov och vidmakthållandet betonas”.

Vidare trycker både (S) och (V) på den nationella försvarsförmågan. (S) skriver t.ex. att försvaret ska byggas inifrån och ut, det ska utgå från Sveriges behov och bidra internationellt med befintliga förband. (S) skriver i sin motion att ”De nationella behoven skall utgöra grunden för prioritering och utveckling av förmågor. Dessa förmågor skall sedan, utifrån behov och möjlighet, kunna utnyttjas internationellt.”

De slår också fast en internationell ambition motsvarande ca 1 000 personer, vilket är till och med är lägre än regeringens sänkta ambition om 1 700 personer. Regeringens ambition anses inte vara ”rimlig och realistisk” som ambitionsnivå för Sverige.

Här har som bekant Miljöpartiet de Gröna en annan uppfattning.

Låt mig nu kommentera försvarsministerns belåtna bloggande tidigare idag.

Ministern skriver: ”Låg tillgänglighet. Låg användbarhet. Låg modernitet. Låg solidaritet. Men betydande underfinansiering av försvaret genom miljardbesparingar. Det är en bra sammanfattning av konsekvenserna av oppositionens försvarspolitik, så långt den nu är känd.”

Här klumpar ministern ihop oppositionen till en gemensam försvarspolitik samtidigt som han kritiserar den för att inte vara överens.

Det är inte heller så, som Tolgfors hävdar, att oppositionspartierna under flera månader har hävdat att ”de skall presentera en gemensam försvarspolitik som svar på regeringens inriktningsproposition”. Jag har hört Anders Karlsson (S) säga det, men inte (MP) och (V).

Sedan går Tolgfors igång ordentligt och har uppenbarligen läst alla tre oppositionspartiers motioner innan någon annan har det, för han förutser på ett mystiskt sätt samtliga motioners innehåll på punkt efter punkt:

”Har oppositionen inte sett några av dagens strukturella problem i försvaret och hur dessa bottnar i tidigare försvarspolitik? Är de nöjda med att endast 1/3 av den nationella insatsorganisationen kan användas inom ett år? Tar Sverige och Europa för stort ansvar för internationella fredsinsatser? Ska inte försvarspolitiken fokusera på försvarsförmåga?”

Han tycker sig också veta att de rödgröna vill ha ”ett tudelat försvar – dels en nationell insatsorganisation och dels en anställd utlandsstyrka”.

Nåväl. Jag tror att omdömet om Sten Tolgfors analytiska förmåga hade vunnit på att han dels först hade läst de motioner han recenserar och dels hade förmått skilja mellan de tre respektive partiernas ståndpunkter.

Det sistnämnda skulle ju förvisso kunna betraktas som ett problem för några inom oppositionen. Men min utgångspunkt är att Tolgfors som försvarsminister har ett vidare ansvar än att vara moderat megafon. Han borde stärka de krafter som faktiskt står för den politik vars utgångspunkter togs fram i enighet i Försvarsberedningen så sent som sommaren 2008.

Det är kanske lite tråkigare i debatten, men mycket mer konstruktivt för svenskt försvar.

(S) motion kan läsas här. Återkommer med (MP) och (V) eftersom de i skrivande stund inte finns på nätet.


Oppositionen om ISAF

Nu finns oppositionens motioner med anledning av propositionen ”Fortsatt svenskt deltagande i den internationella säkerhetsstyrkan i Afghanistan (ISAF)” tillgängliga.

Miljöpartiet anser att det inte är möjligt att dra tillbaka befintlig svensk trupp när det nuvarande mandatet går ut. Dock ges inte något oreserverat stöd till svenskt deltagande i ISAF och man tillbakavisar en utökning av det svenska bidraget:

”Inom bara ett par månader kommer det helt avgörande svaret på frågan hur den tillträdande amerikanska administrationen avser att agera i Afghanistan. Det finns anledning att avvakta till dess att den nya amerikanska politiken kan bedömas. Om det någon gång är rätt tid för ett bokslut och möjlighet till kraftigt omtag för den internationella närvaron i Afghanistan så är det nu vid ett amerikanskt regimskifte. I avvaktan på detta anser således miljöpartiet att den svenska regeringen främst bör fokusera på att ge den befintliga svenska styrkan bättre utrustning och sjuktransportkapacitet samt att utöka satsningarna på det civila biståndet.”

Socialdemokraterna inriktar sig på behovet av en strategi (det gör även mp) och att Sverige skall satsa mer på den civila sidan.

Vänstern kräver som väntat att hela den svenska insatsen i Afghanistan ska dras tillbaka. De skriver också att ”Det tycks som den svenska regeringen blir allt mer ensam om att tro att det finns en ensidig militär lösning på den komplicerade konflikten i Afghanistan”. Regeringen kan tala för sig själv, men jag skulle nog förmoda att det inte finns någon, inte heller i den svenska regeringen, som tror att det finns en ensidig militär lösning på konflikten i Afghanistan – eller någon annan stanns heller för den delen.

Å än går det hit….

Det är läge att gå igenom motionsfloden i riksdagen, när det gäller den senaste tidens tre viktiga förslag från regeringen:

1. Propositionen ”Multilateralt samarbete om strategiska flygtransporter”,
2. Skrivelsen ”Nationell strategi för svenskt deltagande i internationell freds- och säkerhetsfrämjande verksamhet”,
3. Propositionen ”Stärkt krisberedskap – för säkerhets skull”.

Eller flod och flod, förresten. Kanske snarare spridda skurar av blandad kvalitet… Det som sticker ut allra mest är i varje fall det faktum att oppositionen har samlat sig till en gemensam motion när det gäller krishanteringsfrågorna. Det är faktiskt ganska stort! Jag återkommer till det.

1. Först flygtransporterna. Det är lite häpnadsväckande, men socialdemokrater och vänsterpartister gör ett totalt avsteg från allt vad försvarsberedningen har skrivit genom åren (och slagit fast i propositionstexter under samarbetet mellan s, mp och v före valet 2006) om behovet av strategiska lufttransporter. Dessa två partier vill ha avslag på propositionen.

Därmed inte sagt att det är obefogat att ifrågasätta den lösning regeringen föreslår. Tvärt om! Speciellt inte det stora flyguttaget som vi binder fast oss vid under lång tid framöver (utan att regeringen motiverar det eller kopplar det till den nationella strategin).

Miljöpartiet bejakar alltså behovet, men vill bl.a. att regeringen återkommer med en behovsanalys när det gäller flyguttaget till riksdagen innan avtalet ingås. Miljöpartiets motion finns här.

2. Den skrivelse om nationell strategi för svenskt deltagande i internationell freds- och säkerhetsfrämjande verksamhet, som regeringen nyligen lade på riksdagens bord, har också föranlett motioner från oppositionen. Här spretar det också, men här är det vänsterpartiet som går en annan väg än mp och s.

Vänstern framstår som det parti som (utan att tillföra resurser i och för sig) vill krama hårdast om territorialförsvaret. De skriver t.ex. följande:

”Det Svenska försvaret har, som konstateras i skrivelsen, den dubbla uppgiften att värna landets territoriella integritet och att bidra till fred och säkerhet. Mellan dessa två uppgifter måste det råda balans. Att prioritera och dimensionera för internationella insatsstyrkor, där all framtida utbildning ställs om i syfte att verka i andra länder, riskerar att i framtiden ge negativa effekter och visa sig vara en felsatsning för det svenska försvaret och försvarsförmågan inom vårt eget territorium. Den utrustning och de kunskaper som krävs i det svenska klimatet skiljer sig på allt för många sätt från den utrustning och de kunskaper som krävs för ett internationellt uppdrag. Därför går det inte att utgå ifrån att det svenska försvaret under utlandsinsatser får alla de operativa erfarenheter som är nödvändiga för att försvara det egna territoriet i ett förändrat säkerhetsläge. För att Sverige ska kunna behålla sitt oberoende och suveränitet bör vi själva upprätthålla ett försvar som är anpassat till de svenska förutsättningarna”.

Peter Rådberg m.fl. i miljöpartiet har inlämnat en motion som finns att läsa här.
Socialdemokraternas Urban Ahlin m.fl. har inlämnat den här motionen (de verkar ha fått ungefär samma intryck av strategin som jag fick när jag läste den första gången).

3. Slutligen, när det gäller krisberedskapspropositionen har oppositionen skrivit en gemensam motion. Det är viktigt. Dessutom ligger den i linje med vad alliansens partier (i alla fall tidigare) har tyckt inom ramen för bl.a. Försvarsberedningen.

Att vara uppriktig kan jag lova, men inte att vara opartisk

Det är dags att summera oppositionens försvarspolitik, så som den uttrycks i de motioner som har lämnats in som svar på regeringens budget.

Jag biter tag i siffrorna direkt och tar substansen sedan. Något mycket intressant uppdagar sig. Såhär ser det ut:

Regeringens förslag i miljoner kr: 2008: 43 881, 2009: 45 377, 2010: 46 294

S avvikelse: 2008: 350, 2009: -3 000, 2010: -4 500
Mp avvikelse: 2008: -550, 2009: -2 880, 2010: -3 520
V avvikelse: 2008: -4 380, 2009: -5 005, 2010: -5 538

Och det är ju lite…brokigt.

Tittar man på detaljeringsnivån framgår det i varje fall för mig var de mest genomarbetade beräkningarna har skett. Jämför gärna socialdemokraternas och vänsterpartiets budgetar med miljöpartiets.

Där hittar man också förklaringen till varför miljöpartiet tar i minst av oppositionspartierna när det gäller besparingar (med undantag för socialdemokraternas budget för 2008 där de plussar på i förhållande till regeringen). Tanken är nämligen att det skall gå att genomföra mp:s förslag i praktiken. En viktig del är också att utgiftsminskningarna är netto, d.v.s. hänsyn har tagits till avvecklingskostnader. Större besparingar aviseras för kommande år, när förslagen får genomslag.

Socialdemokraternas resonemang om materielkostnader och JAS förtjänar en särskild granskning.

Regeringen föreslår i budgetpropositionen en besparing på ett antal utpekade materielprojekt
med 350 miljoner kronor 2008, 620 miljoner kronor 2009 och 980 miljoner kronor 2010. Socialdemokraterna avvisar dessa besparingar ”eftersom de inte baseras på en säkerhetspolitisk analys” och vill istället ”invänta den säkerhetspolitiska rapporten från Försvarsberedningen och Försvarsmaktens perspektivplanering innan slutlig ställning tas till försvarets långsiktiga materielbehov.”

Denna omsorg om kopplingen mellan säkerhetspolitiska behov och materiel verkar dock inte gälla när man kommer till JAS Gripen. Socialdemokraterna bejakar uppgraderingen till C/D nivå (utan att motivera detta med de så viktiga säkerhetspolitiska argumenten) och ger försvarsindustrin sådana björnkramar i motionen att man kan konstatera att med sådana vänner behöver inte industrin några fiender. Jo faktiskt! Man tror man gör industrin en tjänst, men jag tror det är precis tvärt om med den undermåliga argumentation som presenteras i motionen (och på Brännpunkt idag).

Socialdemokraterna har inte noterat att det inte finns någon särskild ”JAS-ram” i budgeten längre, utan argumenterar att kostnaden för inköp (inköp?!) av JAS 39 Gripen kommer att falla kraftigt under de kommande åren när de sista JAS-flygplanen levereras. Denna kraftigt minskade kostnad för JAS-projektet gör, enligt motionen, det möjligt att minska materialanslaget ”utan att det påverkar flygvapnets förmåga. Att på detta sätt minska materialanslaget står därmed inte i strid med behovet av en säkerhetspolitisk bedömning, som fallet är med de av regeringen utpekade materielprojekten. Vi menar därför att det är möjligt att 2009 minska anslaget med 3 miljarder kronor och med 4,5 miljarder kronor 2010”.

Ojoj, det är lite uppförsbacke här kan man konstatera. Både i förståelse för hur materielplanen fungerar och rent krasst vad som händer när man vill minska anslaget med ett stort belopp i ett system där man inte kan peka ut en viss materielram och inrikta sig på just den. Om (s) hade fått som de ville med minskningen av materielanslaget, hade JAS fått fortsatta delbeställningar och det enda som skulle hända vore att andra projekt (som kanske är bättre motiverade utifrån internationella operativ krav) hade skjutits ut ur planen.

Därmed inte sagt att jag tycker att besparingar på materielsidan är fel (för att undvika missförstånd). Tvärt om, men tricket är, om man på allvar skall styra mot operativa behov, att lägga sig i och sätta stopp för processerna när det skall till att fattas nya beslut om nya system etc.

När det gäller sakfrågor tänkte jag belysa två avgörande delar: Pliktfrågan och synen på internationella insatser.

Vi börjar med pliktfrågan.

Miljöpartiet välkomnar utredningen av det nuvarande värnpliktssystemet. I motionen framhålls att det är viktigt att ta fram ett personalförsörjningssystem som är anpassad till verkligheten. En möjlig variant är att personalförsörjningen tryggas genom kontraktsanställningar av soldater som behövs för internationella insatser. Detta medför att betydligt färre soldater än idag behöver genomgå militär grundutbildning, men att de som genomgått utbildningen i stället kan utnyttjas under en längre tid för såväl internationella insatser som beredskap i den nationella insatsorganisationen.

Vänsterpartiet skriver att man anser att vårt svenska värnpliktsystem ska finnas kvar och vill förstärka denna genom att utöka antalet totalförsvarspliktiga, göra totalförsvarsplikten könsneutral samt kvalitetsutveckla både värnplikt- och civilpliktsutbildningen.

Socialdemokraterna anser att pliktsystemet är en viktig del i det folkliga försvaret. Regeringen anser att förutsättningarna för Försvarsmaktens personalförsörjning måste förbättras. Vi håller med om detta – inte minst i ljuset av att Försvarsmakten idag har svårt att besätta internationella insatser. Vi ställer oss bakom utredningen som ska se över Försvarsmaktens personalförsörjning.

Här är det naturligtvis vänstern som utmärker sig. Man vill öka pliktuttaget och styr resurser till Pliktverket i sin budget. ”Vänsterpartiet anser att vårt svenska värnpliktsystem ska finnas kvar och vill förstärka denna genom att utöka antalet totalförsvarspliktiga, göra totalförsvarsplikten könsneutral samt kvalitetsutveckla både värnplikt- och civilpliktsutbildningen”.

Men det framgår dock inte vilka utbildningsplattformar man vill bygga ut (viket inte direkt ryms i den budget man föreslår) eller för den delen vad man skall ha alla utbildade personer till eftersom man vill upphöra –eller i varje fall strypa resurserna till- internationella insatser. Jag förstår inte logiken.

När det gäller det andra området jag vill fokusera på, internationella insatser, så skriver miljöpartiet att det internationella fredsfrämjande arbetet, under FN-mandat, skall vara huvuduppgiften för försvarsmakten. Det är viktigt att försvarsmakten organiseras så att dessa uppgifter kan skötas på ett effektivt sätt. Eftersom behov av insatser ofta uppstår i akuta situationer, är det nödvändigt att ha styrkor som är beredda att rycka ut med kort varsel. Det är också viktigt att identifiera vilken typ av resurser som kan förväntas bli mest efterfrågad i framtida fredsfrämjande operationer. Då Sverige bara kommer att vara ett av många länder som bidrar med resurser i sådana operationer, bör vi också försöka att tillsammans med andra länder göra en rimlig arbetsfördelning, där olika länder inriktar sig på att bidra med olika typer av kompetenser. Det är knappast kostnadseffektivt att Sverige skall kunna bidra med alla typer av militära resurser, i stället framstår det som rimligt att vi förutom ett allmänmilitärt ”basutbud” koncentrerar våra specialinsatser till vissa områden där Sverige inriktar sig på att vidmakthålla en särskild kompetens. Miljöpartiet förordar huvudsakligen arméstridskrafter för internationella insatser. Denna kompetens är efterfrågad och Sverige har både en lång tradition och ett mycket gott renommé inom detta område.

Vänsterpartiet är konsekventa de också. Fast i rakt motsatt riktning. Redan i våras avvisade Vänsterpartiet regeringens förslag att utöka resurserna till de internationella insatserna och nu upprepas denna formulering. Partiet avvisar regeringens förslag om att öka resurserna till internationella insatser med 100 miljoner kronor 2008 och 750 miljoner kronor 2009. ”I stället för att utöka våra internationella insatser bör vi avveckla exempelvis vårt EU-styrda samarbete i Nordic Battle Group (NBG) samt dra tillbaka våra trupper från Afghanistan. ”Vänsterpartiet föreslår en nedskärning på 900 miljoner kronor 2008 samt en nedskärning på 900 miljoner kronor plus regeringens föreslagna ökning 2009 och 2010”.

Socialdemokraterna formulerar sig såhär: ”Det svenska försvaret ska organiseras med utgångspunkt i svenska behov och kunna delta i internationella insatser. På så sätt bidrar vi till fred och säkerhet globalt – samtidigt som vi stärker vår egen och Europas säkerhet.” Detta är helt centralt. Notera att partiet säger att man skall organisera sig för svenska behov (alltså: inte personalförsörjningssystem, materielförsörjning etc. för internationella insatser) och kunna delta i internationella insatser. Det är en mycket lam och oroväckande formulering!

Hoppet tänds dock delvis i och med följande stycke:

”Vår säkerhetspolitiska analys idag och under överskådlig tid bygger på att ett militärt angrepp från en annan stat direkt mot Sverige är osannolikt, samtidigt som behovet av internationella insatser för fred och säkerhet ökar. Till denna verklighet måste Sveriges säkerhets- och försvarspolitik anpassas. Försvaret förändras ifrån det kalla krigets invasionsförsvar till ett modernt och flexibelt insatsförsvar som bland annat har ansvar för att bidra till att hantera och förebygga kriser i vår omvärld. Vid förändringar av vår försvarsförmåga ska en ordentlig analys av säkerhetspolitiken bereda väg för resursfördelningen.”

Tja, så ser det ut. Nu blir det riksdagsbehandling och så småningom en höjdpunkt värd att vänta på när Försvarsutskottets ledamöter drabbar samman i den debatt som sker inför beslutet. Då gäller det att toppa formen. Hoppas Tolgfors vid det laget har hunnit läsa på om oppositionens politik så att dagens Brännpunktsfadäs (SvD) inte upprepas i riksdagens kammare…

Partierna har formulerat sig

Läsare som följer denna blogg vet att jag vid ett antal tillfällen har uppmärksammat de materielsatsningar som regeringen lägger fram i vårbudgeten och som just nu behandlas av riksdagen. Nu har motionstiden gått ut på propositionen och vi vet vilka yrkanden ledamöterna har att ta ställning till. Här följer ett kort sammandrag av relevanta delar.

Socialdemokraterna duckar bakom nästa budgetproposition och tar inte ställning till vare sig ombyggnad av de 31 JAS-planen, vidareutveckling av JAS eller robotar till Visby-korvetterna.

De skriver att ”Vi kommer inför arbetet med budgetmotionen för 2008 att noga analysera effekterna för de ekonomiska ramarna för försvaret då kostnaderna för JAS-projektet minskar för att helt upphöra 2010. (…) I de årliga budgetpropositionerna ska regeringen redovisa ett samlat ställningstagande till investeringsplan. I budgetpropositionen för 2007 fanns inte de nu föreslagna objekten redovisade, och regeringen har inte redovisat någon ny samlad investeringsplan i vårpropositionen. Vi socialdemokrater vill därför göra en samlad bedömning när regeringen i kommande budgetproposition redovisar de ekonomiska konsekvenserna av samtliga planerade beställningar de kommande åren.”

Man skriver också att ”Vår utgångspunkt är att investeringsplanen ska omfatta de materielprojekt som är nödvändiga för att de socialdemokratiska förslagen i försvarsbesluten prioriterade uppgifterna ska kunna genomföras.”

Med andra ord vet de inte riktigt hur de skall hantera frågan och det finns följaktligen inga yrkanden.

Vänsterpartiet vill minska resurserna för främjande av vapenexport och omfördela detta till stöd för jämställdhetsarbetet inom Försvarsmakten. Man anser att det är ”av stor vikt” att Hemvärnet och övriga frivilligorganisationer ”på sikt får kraftigt ökade resurser” och avser att återkomma till detta i höstbudgeten.
Vänstern har en ganska rolig formulering om hotbilden, den sägs vara ”alltför svag” för att motivera omfattande satsningar på det militära försvaret.

Vänstern har ett sammanbakat yrkande om avslag på ombyggnad av upp till 31 stycken JAS 39A/B till JAS 39C/D och ett demonstratorprogram för eventuell vidareutveckling av JAS 39 Gripen samt om luftvärnsrobotsystem till korvett av Visbyklass.

Miljöpartiet har tre yrkanden: Avslag på bemyndigandet till regeringen att under 2007 besluta om beställning av ombyggnad av upp till 31 stycken JAS 39A/B till JAS 39C/D. Avslag på förslaget att bemyndiga regeringen beslut om beställning av demonstrationsprogram för JAS 39 Gripen, samt avslag på förslaget till att bemyndiga regeringen att beslut om beställning av robotanskaffning till Visby-korvetterna.

Riksdagsledamöterna blir i och med detta tvungna att formulera sig kring och ta ställning till de föreslagna projekten var för sig.

Det skall bli mycket intressant att läsa utskottets betänkande.