Kategori: Afghanistan

På temat "det var bättre förr"

F d talmannen och försvarsministern Thage G Peterson framträdde den 19 mars i Stadsbiblioteket, Solna, för att tala om Afghanistan. Han fick enligt rapporteringen eldunderstöd bl.a. av Carl Björeman och Birgitta Hambréus.

”Thage G belyste de lögner, halvlögner och felaktigheter som används för att försvara det svenska truppdeltagandet. Utan att vilja sätta på sig någon gloria förklarade han att detta varit omöjligt på hans försvarsministertid.”

Unket

Idag skriver Thage G Peterson och Anders Ferm på SvD:s Brännpunkt, om smyganslutning till NATO och om svensk trupp i Afghanistan. De bidrar därmed, återigen, till den debatt om saken som de själva säger att det inte finns ett uns av.

Av alla möjliga trådar man både kan och egentligen bör behandla i artikeln, nöjer jag mig med en. Följande stycke tycker jag är en uppvisning i en mycket unken syn på ”vi och dem”:

”Hon pekade på Darfur och Afghanistan och talade om för våra barn och barnbarn att Sverige skickar soldater dit därför att kriget inte ska komma till oss. Tror hon verkligen att en konflikt i tredje världen sprider sig till Sverige?
”Bolibompa-tanten” lär ha fått pris för sin förmåga att förenkla svåra problem. Finns det inget fördumningspris? Vad säger hon till barnen om svarta plastsäckar med döda flickor och pojkar kommer hem?”

Med andra ord: Om inte en konflikt omedelbart sprider sig till Sverige och riskerar svenska liv på svensk mark, då har vi inte någonstans utanför landgränsen att göra! I synnerhet ska vi inte riskera svenska män och kvinnors liv för att rädda någon annans.

I synnerhet inte i Afghanistan, vad det verkar.

Är det detta som är solidaritet i Palmes anda? Vi kan diskutera insatsen i Afghanistan, anytime, men undertonen i det stycke jag citerar här ovan, den får mig att må illa.

Är det detta som är expeditionär förmåga?

SvD:s Mikael Holmström rapporterar att frågan om Strf 90 till Afghanistan nu skall utredas av Försvarsmakten:

”Efter två eldöverfall mot Afghanistanstyrkan föreslog arméinspektör Berndt Grundevik den 25 november en katalog av åtgärder för att öka skyddet. En av dem var att sända ner tre Stridsfordon 90 genom ett snabbt beslut före jul.
Men så blir det inte. Ett beslut kommer tidigast i februari. ÖB och försvarsledningen tvekar och utreder andra lösningar.”
Ett alternativ är att inte sända ner några svenska fordon alls, utan hyra norska som redan finns på plats (men då måste vi ha norska besättningar eller omskola svenska).
Ett andra alternativ är att sända ner tre Stridsfordon 90 som förhandslagras i Afghanistan och så skickar man ner besättningar vid behov.
Ytterligare ett alternativ är att direkt skicka ner Stridsfordon 90 med besättningar. Då kan den skyttetrupp redan som finns i Afghanistan åka i fordonen direkt.
Och ett sista, fjärde alternativ, är att utöka Afghanistanstyrkan till att ständigt ha en hel pluton utbildad på Stridsfordon 90 i Afghanistan.
Jag blir både förundrad och beklämd av den här diskussionen. I november föreslog alltså arméinspektören att det skulle ner tre stridsfordon 90 till Afghanistan pga säkerhetsläget. Frågan skall nu utredas på HKV till februari. Bara där har det gått tre månader. Tre månader!
Försvarsmaktens insatschef, generallöjtnant Anders Lindström, säger till SvD att han har lärt sig att det är bättre att göra rätt från början än att bara göra något snabbt. Med tre månaders utredningstid för att granska de fyra alternativen, ja då lär det förhoppningsvis bli ett väldigt riktigt beslut. Man kan bara hoppas att inget händer, som hade kunnat förebyggas, innan dess.
För egen del undrar jag om det inte vore bättre om Lindström vaskade fram de kunskaper som han fick lära sig tidigt i sin karriär: Starta rörelsen, order kommer.
Eller med andra ord: Skicka ner vagnarna direkt, utred hur mycket som helst under tiden. Bränner det till kan man mycket snabbt skicka ner besättningar som förmodligen enkelt kan rekryteras från det upplösta NBG. Och går inte det får man köra officersbesättningar.
Ibland känns det som om vi inte har lärt oss något alls sedan 1993. Ulf Henricsson lär sitta och slita sitt hår någonstans.

Från Gates till Medevac

Läs bloggen Det progressiva USA om den artikel som tillträdande president Obamas försvarsminister -tillika nuvarande försvarsminister- Robert Gates har skrivit i Foreign Affairs om USA:s militärdoktrin:

Artikeln inleds på följande sätt:

”The United States cannot expect to eliminate national security risks through higher defense budgets, to do everything and buy everything. The Department of Defense must set priorities and consider inescapable tradeoffs and opportunity costs.
The strategy strives for balance in three areas: between trying to prevail in current conflicts and preparing for other contingencies, between institutionalizing capabilities such as counterinsurgency and foreign military assistance and maintaining the United States’ existing conventional and strategic technological edge against other military forces, and between retaining those cultural traits that have made the U.S. armed forces successful and shedding those that hamper their ability to do what needs to be done.”

I detta nummer av Foreign Affairs kan man också läsa en mycket intressant artikel av Barnett R. Rubin och Ahmed Rashid: From Great Game to Grand Bargain.

”The crisis in Afghanistan and Pakistan is beyond the point where more troops will help. U.S. strategy must be to seek compromise with insurgents while addressing regional rivalries and insecurities.”

Och på tal om Afghanistan debatterade Riksdagen ISAF igår. En sen kvällsövning som går att ta del av i efterhand genom protokollet från debatten (anf. 163 och framåt). Vare sig försvars- eller utrikesministern var på plats i kammaren.

Några nedslag i debatten:

Urban Ahlin (s) tyckte förmodligen att det var lika viktigt att adressera sina egna partikamrater som alla andra i sina inlägg:

”Allt detta gör att det organ som vi har format i världen, Förenta nationerna, säger att situationen i Afghanistan alltjämt utgör ett hot mot internationell fred och säkerhet. Jag som socialdemokrat står verkligen upp för Förenta nationerna. Det är nämligen den universella ordning, den norm som vi har byggt upp i världen för att inte enbart den starkes rätt ska göra sig gällande, utan det ska finnas något att hålla sig i, en folkrätt. Alla medlemsländerna i Förenta nationerna har gått med på FN-stadgan, enligt vilken det tydligt är FN:s säkerhetsråd som är de som är uttolkare av när det finns ett hot mot internationell fred och säkerhet. Förenta nationernas säkerhetsråd är otroligt tydligt på den här punkten.

Jag säger till alla som läser protokollet, eller dem som av någon händelse lyssnar på debatten: Läs säkerhetsrådsresolutionen! Om det finns någon som helst tvekan om att det inte finns ett mandat för den här insatsen eller vad den grundar sig i, läs säkerhetsrådets resolution!”

Peter Rådberg (mp) tog bland annat upp den viktiga frågan om Medevac och helikoptrar. Av inläggen och replikskiften att döma syftar utskottets formuleringar i betänkandet (”en helikopterenhet”) till att regeringen och Försvarsmakten dels skall skicka mer än en helikopter och dels att man skall överväga alternativa lösningar för att få ner resursen. Dvs. att t.ex. hyra av något annat land.

På en direkt fråga jag ställde, vid ett besök som Försvarsberedningen gjorde vid Helikopterflottiljen i Linköping, blev svaret att man avsåg att skicka en maskin till Afghanistan. Det förvånade mig då eftersom jag hade fått lära mig att man alltid flyger rote i jämförbara situationer. Och som dessutom säkert ISAF:s Force Protection-regler kräver (om någon vet hur det är med den saken, kommentera gärna)? Förmodligen planerade man för att fortsätta dra på de tyska resurserna och att den svenska Hkp skulle vara ett tillskott. Men nu har alltså UFöU skrivit att det skall vara en enhet som ska ner och i alla fall Allan Widman (fp) tolkar det som flera Hkp.

Tyvärr får vi nog i nuvarande situation vara tacksamma om man över huvud taget (om man inte hyr in kapaciteten) får ner några Medevac-helikoptrar under 2010. Nästa fråga är hur länge dessa kan personalförsörjas?

Hur som helst var det bra att helikopterfrågan togs upp vid gårdagens debatt.

Oppositionen om ISAF

Nu finns oppositionens motioner med anledning av propositionen ”Fortsatt svenskt deltagande i den internationella säkerhetsstyrkan i Afghanistan (ISAF)” tillgängliga.

Miljöpartiet anser att det inte är möjligt att dra tillbaka befintlig svensk trupp när det nuvarande mandatet går ut. Dock ges inte något oreserverat stöd till svenskt deltagande i ISAF och man tillbakavisar en utökning av det svenska bidraget:

”Inom bara ett par månader kommer det helt avgörande svaret på frågan hur den tillträdande amerikanska administrationen avser att agera i Afghanistan. Det finns anledning att avvakta till dess att den nya amerikanska politiken kan bedömas. Om det någon gång är rätt tid för ett bokslut och möjlighet till kraftigt omtag för den internationella närvaron i Afghanistan så är det nu vid ett amerikanskt regimskifte. I avvaktan på detta anser således miljöpartiet att den svenska regeringen främst bör fokusera på att ge den befintliga svenska styrkan bättre utrustning och sjuktransportkapacitet samt att utöka satsningarna på det civila biståndet.”

Socialdemokraterna inriktar sig på behovet av en strategi (det gör även mp) och att Sverige skall satsa mer på den civila sidan.

Vänstern kräver som väntat att hela den svenska insatsen i Afghanistan ska dras tillbaka. De skriver också att ”Det tycks som den svenska regeringen blir allt mer ensam om att tro att det finns en ensidig militär lösning på den komplicerade konflikten i Afghanistan”. Regeringen kan tala för sig själv, men jag skulle nog förmoda att det inte finns någon, inte heller i den svenska regeringen, som tror att det finns en ensidig militär lösning på konflikten i Afghanistan – eller någon annan stanns heller för den delen.

Snart står det klart

Riksdagen ska i dagarna börja behandla regeringens proposition om ett utökat svenskt truppbidrag till insatsen i Afghanistan (ISAF). Partiernas krav blir därmed kända. Det ska bli intressant att se vilken falang inom socialdemokraterna som fällde avgörandet när det gäller deras motionsskrivning. Vänstern lär fortsatt kräva att Sverige omedelbart drar tillbaka det militära truppbidraget och miljöpartiet, som externt har givit lite olika bilder av hur man landar, har landat tillräckligt bra i sina beslut.

I morgon håller Försvarsutskottet en öppen utfrågning om situationen.

För alla intresserade kan jag rekommendera följande läsning: Human Rights Watch nya rapport ”Troops in Contact”:

”In the past three years, the armed conflict in Afghanistan has intensified, with daily fighting between the Taliban and other anti-government insurgents against Afghan government forces and its international military supporters. The US, which operates in Afghanistan through its counter-insurgency forces in Operation Enduring Freedom (OEF) and as part of the NATO-led International Security Assistance Force (ISAF), has increasingly relied on airpower in counter-insurgency and counter-terrorism operations. The combination of light ground forces and overwhelming airpower has become the dominant doctrine of war for the US in Afghanistan. The result has been large numbers of civilian casualties, controversy over the continued use of airpower in Afghanistan, and intense criticism of US and NATO forces by Afghan political leaders and the general public.”

Robert Fisk om Afghanistan

Läs den alltid lika enastående Robert Fisk, The Independent, om situationen i Afghanistan:

”The collapse of Afghanistan is closer than the world believes. Kandahar is in Taliban hands – all but a square mile at the centre of the city – and the first Taliban checkpoints are scarcely 15 miles from Kabul. Hamid Karzai’s deeply corrupted government is almost as powerless as the Iraqi cabinet in Baghdad’s ”Green Zone”; lorry drivers in the country now carry business permits issued by the Taliban which operate their own courts in remote areas of the country.”

(Tack Håkan för tipset!)

Stridsfordon till Afghanistan?

I avvaktan på riksdagens behandling av propositionen om den svenska insatsen i Afghanistan funderar jag över hur resonemangen går när det gäller den svenska utökningen av insatsen.

Om man går igenom det som skrivs internationellt, framstår det som att säkerhetsläget, även i det svenska PRT:t, succesivt förvärras. Skulle man inte kunna överväga att skicka tyngre fordon, som skydd för soldaterna att ta till när det behövs och/eller om läget radikalt försämras på kort tid, istället för någon eller några av de delar som regeringen nu föreslår?

Uppdatering: Ibland prickar man rätt. SvD publicerade under eftermiddagen uppgifter om att Försvarsmakten vill skicka tre stridsfordon 90 och annan utrustning till Afghanistan för att förstärka skyddet för de svenska soldaterna. Allan Widman (fp), som underlång tid har pekat på behovet, är nöjd. Försvarsmaktens arméinspektör, generalmajor Berndt Grundevik, har i en rapport konstaterat att läget är mer riskfyllt och säger följande på Försvarsmaktens hemsida:

”– För att ytterligare förbättra möjligheterna till balanserad verkan och skydd bör fler splitterskyddade fordon tillföras. Dessutom bör minst tre stridsfordon 90 tillföras för att ha ytterligare handlingsfrihet. Detta innebär att det bör finnas splitterskyddade fordon till alla enheter som ett förstahandsalternativ.”

Arméinspektören framhåller vidare behovet av att förbättra underrättelseförmågan i Afghanistan:

”– För att ytterligare öka vår förmåga att inhämta underrättelser dygnet runt så bör ett lätt UAV-system, det vill säga en liten obemannad flygfarkost, omgående skickas till Afghanistan för att prövas och utvärderas. Förberedelser för detta pågår.”

Det sistnämnda torde, vid sidan av det näraliggande operativa behovet, vara ett inlägg i materielförsörjningsdiskussionen.

Afghanistan ToR?

Oppositionen är inte överens om Sverige ska skicka soldater till Afghanistan eller om de som redan är där ska vara kvar, rapporterar Ekot idag.

Vänstern vill, som bekant, att Sverige skall lämna Isaf omedelbart. Socialdemokraterna (i alla fall Urban Ahlin) vill vara kvar och utöka, om balansen mellan civilt och militärt är den rätta. Ahlin säger till Ekot:

” – Frågan är ju var balansen ska gå mellan hur mycket bistånd vi har i Afghanistan och hur mycket trupper vi ska ha i Afghanistan. Men man ska inte tro att det går att leverera bara bistånd till Afghanistan utan att man höjer säkerheten. Det är omöjligt. Det måste finnas en militär närvaro där för att garantera en säkerhet för medborgarna men också för biståmndsarbetarna och möjliggöra en återuppbyggnad av landet.”

Och miljöpartiet språkrör Peter Eriksson säger enligt Ekot att det är troligt att de gröna säger nej om regeringen föreslår utökad svensk trupp i Afghanistan. Det kanske blir så, men jag tycker tvärt om att argumenten mot ett tillbakadragande har stärkts bara de senaste dagarna. Jag återkommer till det.

För egen instämmer jag med Urban Ahlin.

Jag utgår från att regeringen i sin kommande proposition om insatsen i Afghanistan tar ett samlat grepp över den svenska insatsen (såväl den civila som den militära) i enlighet med regeringens egen strategi för internationella insatser.

Den tillträdande amerikanska presidenten har i dagarna signalerat att man avser att ta ett helhetsgrepp och förnya strategi och arbetsmetoder i Afghanistan. Det är ett starkt och nytt argument, tycker jag. Skall Sverige lämna då, när det kanske går åt rätt håll när det gäller amerikanernas inställning och metoder?

Jag utgår från att regeringen ökar resurserna till de civila insatserna. Jag utgår också ifrån att man flyttar fram positionerna när det gäller samverkan mellan de civila och militära aktörerna (vilket inte är samma sak som att de skall gå sida vid sida i den operativa verksamheten).

Jag konstaterar vidare att man idag på Försvarsmaktens hemsida meddelar att de nordiska försvarsministrarna har undertecknat ett gemensamt avtal om det fortsatta nordiska samarbetet vid det nordiska försvarsministermötet på Bornholm (äntligen!).

I detta avtal slår man fast att delar av de nordiska ländernas nationella styrkor för insatsen i Afghanistan utbildas gemensamt, inför insättande i området 2009.