Är det detta som är expeditionär förmåga?

SvD:s Mikael Holmström rapporterar att frågan om Strf 90 till Afghanistan nu skall utredas av Försvarsmakten:

”Efter två eldöverfall mot Afghanistanstyrkan föreslog arméinspektör Berndt Grundevik den 25 november en katalog av åtgärder för att öka skyddet. En av dem var att sända ner tre Stridsfordon 90 genom ett snabbt beslut före jul.
Men så blir det inte. Ett beslut kommer tidigast i februari. ÖB och försvarsledningen tvekar och utreder andra lösningar.”
Ett alternativ är att inte sända ner några svenska fordon alls, utan hyra norska som redan finns på plats (men då måste vi ha norska besättningar eller omskola svenska).
Ett andra alternativ är att sända ner tre Stridsfordon 90 som förhandslagras i Afghanistan och så skickar man ner besättningar vid behov.
Ytterligare ett alternativ är att direkt skicka ner Stridsfordon 90 med besättningar. Då kan den skyttetrupp redan som finns i Afghanistan åka i fordonen direkt.
Och ett sista, fjärde alternativ, är att utöka Afghanistanstyrkan till att ständigt ha en hel pluton utbildad på Stridsfordon 90 i Afghanistan.
Jag blir både förundrad och beklämd av den här diskussionen. I november föreslog alltså arméinspektören att det skulle ner tre stridsfordon 90 till Afghanistan pga säkerhetsläget. Frågan skall nu utredas på HKV till februari. Bara där har det gått tre månader. Tre månader!
Försvarsmaktens insatschef, generallöjtnant Anders Lindström, säger till SvD att han har lärt sig att det är bättre att göra rätt från början än att bara göra något snabbt. Med tre månaders utredningstid för att granska de fyra alternativen, ja då lär det förhoppningsvis bli ett väldigt riktigt beslut. Man kan bara hoppas att inget händer, som hade kunnat förebyggas, innan dess.
För egen del undrar jag om det inte vore bättre om Lindström vaskade fram de kunskaper som han fick lära sig tidigt i sin karriär: Starta rörelsen, order kommer.
Eller med andra ord: Skicka ner vagnarna direkt, utred hur mycket som helst under tiden. Bränner det till kan man mycket snabbt skicka ner besättningar som förmodligen enkelt kan rekryteras från det upplösta NBG. Och går inte det får man köra officersbesättningar.
Ibland känns det som om vi inte har lärt oss något alls sedan 1993. Ulf Henricsson lär sitta och slita sitt hår någonstans.

3 comments

  1. Starvid

    I militären lär man sig ju motsatsen, att det är bättre att ta ett dåligt beslut än att inte agera alls. Generallöjtnant Anders Lindström tänker som en byråkrat, inte som en krigare. Och där har vi i ett nötskal vad som är fel på Försvarsmakten.

  2. Anonymous

    Ingen är förvånad. I tidig militär ålder får man lära sig att vägen till framgång går via reserver. Att inte nyttja hela sin styrka, economy of force. I insatsorgen så nyttjas allt upp till bredden så att minsta soldat, fordon eller handske hamnar på departemnetets bord för avdömning.Att notera: Efter kravallerna i triaden så sattes strategiska (!) reserver upp för att möta okända händelseutvecklingar. Svenska motsvarigheter till Screbenica skulle inte upprepas……

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s