Kategori: Mikael Holmström

Tunnelseende på Jakobsgatan?

Idag skriver Mikael Holmström i SvD om det svar Försvarsmakten inom kort ska lämna med anledning av regeringens planeringsanvisningar. Huvudspåret är att en tredjedel av Sveriges armé försvinner och antalet stridsvagnar halveras i Högkvarterets (HKV) svar. Ett stickspår är att det kommer att krävas förändringar i grundorganisationen, trots obetänksamt löfte om motsatsen från regeringens fyra partiledarepå SvD Brännpunkt den 13 september.

Låt mig ta frågan om grundorganisationen först. I regeringens planeringsanvisningar står det att Försvarsmakten, med utgångspunkt i kraven på operativ förmåga, förslaget på insatsorganisationens utformning, redovisade personal- och materielförsörjningsförslag, ska lämna förslag om en fortsatt utveckling och effektivisering i grundorganisationen. Till grund för förslagen ligger ”garnisonsprincipen” och Försvarsmakten ska därför redovisa för- och nackdelar med en förändring som innebär att insatsförbanden ska ansvara för all verksamhet vid hemmabasen (garnisonen).

Med andra ord är det inte Försvarsmaktens påfund att börja rodda i grundorganisationen. Dels är det helt nödvändigt (därav det obetänksamma av regeringens partiledare) och dels svarar man bara på regeringens frågor.

För det andra framstår det i medierna idag att man måste skära ner på framför allt armén eftersom man inte tillskjuter mer pengar. Man glömmer då några viktiga saker:

Dels har alla sju partier varit helt överens om (Försvarsberedningens rapport från juni 2008) att förmågan att stödja och genomföra insatser med markoperativ tyngdpunkt är prioriterad. Det ingår också i regeringens planeringsanvisningar. Frågan är hur denna tydliga politiska prioritering har fått genomslag i Försvarsmaktens underlag? Prioritera betyder att man samtidigt måste välja bort. Varför ska man skära i arméns insatsorganisation innan dess att man har uttömt alla möjligheter att göra besparingar som ligger i linje med den politiska inriktningen?

Här gav beredningen en rad förslag, t.ex. var alla sju partier överens om att reducera antalet stridsflygplan kraftfullt från dagens beslutade 100 (finns dock inget om detta i planeringsanvisningarna) och att rationalisera stödmyndigheterna (blir en senare fråga eftersom det just nu utreds inom regeringskansliet, vilket i praktiken innebär att dessa besparingar inte faller ut förrän om flera år).

Jag får återkomma med detaljerna när underlaget presenteras på fredag.

Jag förstår inte varför regeringen gång på gång gör det så svårt för sig själv? Har man inga vettiga strateger på Försvarsdepartementet?

Jag Björklund (FP) har uppnått sina syften. Alldeles oavsett vad som händer nu, har han satt bilden av Folkpartiet som det enda ”försvarsvänliga” borgerliga partiet. I denna situation väljer försvarsministern att ta emot Försvarsmaktens underlag istället för att säga var god dröj till ÖB och först kalla in Försvarsberedningen, ta ett varv kring det aktuella politiska läget, anser någon att planeringsanvisningarna behöver kompletteras? Anser något parti att Försvarsmakten skall få längre tid på sig, med anledning av detta och att därmed inriktningspropositionen kan behöva förskjutas något för att omhänderta den rådande turbulensen och kanske invänta viktiga pusselbitar som personalförsörjningen (Pliktutredningen) och utredningen av stödmyndigheterna?

Jag är övertygad om att man i ett allvarligt läge, för Försvarsmakten och försvarspolitiken i stort, skulle kunna uppbåda seriositet och allvar över alla partigränser och block. Jag lika övertygad om att den grundläggande inriktningen inte skulle förändras så mycket i sak, när alla väl tvingas argumentera för sina ståndpunkter samtidigt som man måste konsekvensbeskriva dem och redovisa hur man tänker sig att finansiera det hela.

Men nej, man sitter med tunnelseende på Jakobsgatan och skapar en situation där grunderna för den kommande inriktningspropositionen kan smulas sönder av alla som har intresse av det. Grundfundamenten för den inriktning som skall gälla med sikte på 2014 vacklar redan.

Ett tydligt exempel som återfinns inom regeringen är att Folkpartiet nu kräver, enligt SvD, att inga insatsförband läggs ner och öppnar för höjda anslag:

”–Vi saknar en nationell dimension av det försvar som vi nu mejslar ut. Vår försvarsförmåga ska kunna användas internationell och nationellt. Men under lång tid tycks den nationella dimensionen ha glömts bort. Vi är inte beredda att göra några ytterligare minskningar av insatsorganisationen, förklarar FP:s försvarspolitiske talesman Allan Widman.”

Aftonbladet, Expressen, Ekot, Ekot II, P1-morgon (samtal med Mikael Holmström).

Är det detta som är expeditionär förmåga?

SvD:s Mikael Holmström rapporterar att frågan om Strf 90 till Afghanistan nu skall utredas av Försvarsmakten:

”Efter två eldöverfall mot Afghanistanstyrkan föreslog arméinspektör Berndt Grundevik den 25 november en katalog av åtgärder för att öka skyddet. En av dem var att sända ner tre Stridsfordon 90 genom ett snabbt beslut före jul.
Men så blir det inte. Ett beslut kommer tidigast i februari. ÖB och försvarsledningen tvekar och utreder andra lösningar.”
Ett alternativ är att inte sända ner några svenska fordon alls, utan hyra norska som redan finns på plats (men då måste vi ha norska besättningar eller omskola svenska).
Ett andra alternativ är att sända ner tre Stridsfordon 90 som förhandslagras i Afghanistan och så skickar man ner besättningar vid behov.
Ytterligare ett alternativ är att direkt skicka ner Stridsfordon 90 med besättningar. Då kan den skyttetrupp redan som finns i Afghanistan åka i fordonen direkt.
Och ett sista, fjärde alternativ, är att utöka Afghanistanstyrkan till att ständigt ha en hel pluton utbildad på Stridsfordon 90 i Afghanistan.
Jag blir både förundrad och beklämd av den här diskussionen. I november föreslog alltså arméinspektören att det skulle ner tre stridsfordon 90 till Afghanistan pga säkerhetsläget. Frågan skall nu utredas på HKV till februari. Bara där har det gått tre månader. Tre månader!
Försvarsmaktens insatschef, generallöjtnant Anders Lindström, säger till SvD att han har lärt sig att det är bättre att göra rätt från början än att bara göra något snabbt. Med tre månaders utredningstid för att granska de fyra alternativen, ja då lär det förhoppningsvis bli ett väldigt riktigt beslut. Man kan bara hoppas att inget händer, som hade kunnat förebyggas, innan dess.
För egen del undrar jag om det inte vore bättre om Lindström vaskade fram de kunskaper som han fick lära sig tidigt i sin karriär: Starta rörelsen, order kommer.
Eller med andra ord: Skicka ner vagnarna direkt, utred hur mycket som helst under tiden. Bränner det till kan man mycket snabbt skicka ner besättningar som förmodligen enkelt kan rekryteras från det upplösta NBG. Och går inte det får man köra officersbesättningar.
Ibland känns det som om vi inte har lärt oss något alls sedan 1993. Ulf Henricsson lär sitta och slita sitt hår någonstans.

Next generation?

Förra veckan publicerade SvD två (s)-märkta debattartiklar på Brännpunkt. Först ut av de två tidigare försvarsministrarna var Björn von Sydow som skrev den 23 oktober om behovet av att regering och opposition lägger partipolitiken inom försvarspolitiken åt sidan och presenterade åtta utgångspunkter för en försvarsuppgörelse. Det grundläggande temat i artikeln var dock behovet av att uppvärdera det nationella försvaret, på bekostnad av de internationella insatserna.

Dagen efter var det Thage G. Petersons tur att skriva om den svenska insatsen i Afghanistan (igen). Budskapet är att den svenska militära insatsen i Afghanistan skall avbrytas.

Björn von Sydow var den försvarsminister som först gav order till Försvarsmakten om internationalisering. Men nu menar han, förmodligen med adress till Georgienkrisen, att ”hotbilden förskjutits” och genomför i praktiken en total omsvängning till förmån för det territoriellt inriktade militära försvaret. Han vill lägga taket för Sveriges deltagande i internationella operationer till högst cirka 1000 soldater. Han avvisar, helt logiskt, ett fortsatt deltagande i EU Battlegroup eller NRF (dock med hänvisning till försvarsbudgetens begränsningar, inte några andra orsaker).

Björn von Sydow förespråkar också en omfattande utökning av rekryteringen av män och kvinnor till en kort inledande militär utbildning. Efter den ska det vara möjligt för dem som vill att utbilda sig för de mera krävande uppgifterna i insatsorganisationen och de nationella skyddsstyrkorna. Man kan nog utgå från att just denna för (s) så känsliga del är förankrad och att det därmed är (s)-linjen i den pliktutredning som just nu pågår under Anders Svärds ( c ) ledning.

Thage G. Peterson säger i sin artikel att man kan återuppbygga Afghanistan om man bara drar hem alla stridande soldater ”med befogenhet att bomba och döda talibaner” och blir oerhört onyanserad när han skriver att han inte delar ”uppfattningen att man först måste bomba civila afghaners byar, hus och hem och döda, också kvinnor och barn, för att kunna genomföra civila reformer”.

Vem eller vilka har denna uppfattning?
Gör han någon skillnad mellan OEF och Isaf?

Jag delar Petersons uppfattning att det inte går att bomba fram fred och vänskap. Men så länge som de civila aktörer som finns på plats i Afghanistan (och som inte sitter bakom sitt skrivbord hemma i Sverige och tror att världen är svart eller vit) anser att det krävs militär närvaro för att säkerhetsnivån skall vara tillräckligt hög för att man över huvud taget skall kunna agera i landet, så länge kommer jag att värja mig emot den förenklingsnivå som Thage G. Peterson väljer.

Denna inställning betyder inte att man oreserverat stödjer allt militärt agerande på marken i Afghanistan. Naturligtvis inte. Alldeles för många misstag och felbedömningar har gjorts och görs. De leder till civila offer. De internationella styrkorna har i alltför stor utsträckning förlitat sig på angrepp från luften, något som inte tar tillräcklig hänsyn till civila. Här har USA en stor del av skulden. Ett exempel är när över 90 bybor tros ha mist livet i ett amerikanskt angrepp mot en by i västra Afghanistan i augusti månad. I SvD:s Mikael Holmströms utmärkta artikelserie om Afghanistan tas det faktum upp att den svenska insatsen kritiseras för bristen på återuppbyggnad i vårt svenska PRT.

Guvernör Ustad Atta Muhammad Noor får frågan om, apropå att det idag finns 300 svenska soldater, om han anser att det skulle vara 100 soldater och 200 biståndsarbetare istället?

Han svarar att ”Det är en bra idé. Även med 100 soldater så känner både folket och fienden att den internationella säkerhetsstyrkan finns här. Deras blotta närvaro har effekt. Om det sker en minskning av antalet soldater för att få fram pengar till återuppbyggnad blir det en bra ekvation för både Sverige och vårt folk”.

Uppenbarligen anser han att det behövs en militär närvaro, men att tyngdpunkten är skev. Thage G. Peterson bör lyssna till det. Eller menar han att Sverige skall dra sig ur militärt, men öka biståndet och förlita sig på att någon annan (kanske USA?) tar över det svenska ansvarsområdet?

Sheilagh Henry vid UNAMA (United Nations Assistance Mission in Afghanistan) i Mazar-e-Sharif säger till SvD att det behövs en annan, mer progressiv, biståndsstrategi i norra Afghanistan ”för att dra nytta av att säkerhetsläget här är bättre”. SvD nämner att den svenska regeringen i sin strategi från i mars i år understryker vikten av ”ett samlat civilt och militärt agerande i de insatsområden där Sverige deltar”. Men konstaterar att ”här finns få tecknen på det, jämfört med angränsande PRT som drivs av Nato-länder. I väster har Norge uppfört 52 skolor i ”sin” provins. I sydväst bygger Spanien broar och vägar. I öster har Ungern byggt en 32 km lång vattenledning”.

I en debattartikel i DN nyligen skrev Torbjörn Pettersson, Generalsekreterare Svenska Afghanistankommittén:

”Sten Tolgfors har rätt i att det i detta läge vore fel att lämna Afghanistan åt sitt öde. Säkerhet är en förutsättning för utveckling. Men i dag är relationen mellan militära och civila insatser mycket skev. Omvärlden bidrar med ett militärt stöd runt 100 miljoner dollar per dag, men bara med sju miljoner dollar till det civila biståndet och återuppbygganden. Även Sverige ger dubbelt så mycket till militära insatser som till bistånd”.

Thage G. Peterson ger vidare sken av att det samarbete om strategiskt transportflyg (i form av C-17) som Sverige har ingått enbart skall användas för att ”transportera soldater, stridsvagnar och annan tung pansarutrustning till Afghanistan”. Det är olyckligt. Hans kritik av det avtalet hade varit tyngre om han hade givit en mer rättvisande bild.

Nu efterlyser jag andra aktiva (s)-politiker, dagens och morgondagens. Håller de med? I nuläget är det större likheter mellan delar av (s) och delar av (m), än det är inom respektive parti.

Försvarsmakten om den militära insatsen.
Information från Svenska Afghanistankommittén finns här.

Räkna med kvitteringsförsök!

Mikael Holmström skriver i dagens SvD att ”Förvarskrisen utvecklas nu till en ren prestigestrid mellan regeringen och ÖB. Skattebetalarna och nationen riskerar att bli förlorarna”.

Dagen kommer med all säkerhet sluta med 1-0 till Försvarsmakten (kommunalråd kommer intervjuas och de kommer relatera till regeringen inte Försvarsmakten, oppositionen vänder sig mot regeringens sätt att hantera processen och om Försvarsmakten ger sken av att det är något helt nytt med att man inte med den föreslagna organisationen kommer att kunna möta en invasion av landet, kommer man också kunna trumma upp en bredare allmänhet, för att inte tala om moderata kärnväljare och borgeliga politiker i allmänhet).

Om det är en prestigekamp, som Holmström skriver, var så säker på att regeringen försöker kvittera i närtid. Frågan är bara hur det anfallet kommer att se ut?

Foto: Jeff J Mitchell, Aftonbladet

Litet, dyrt och oanvändbart – men i samverkan!

SvD:s Mikael Holmström skriver idag om hur dagsnoteringen ser ut i Högkvarterets sparpaket. Det viktigaste i hela artikeln kommer sist:

”Försvaret har idag 953 man utomlands men ska enligt riksdag och regering öka till uppåt 2000 man. Rotation av personal sker var sjätte månad vilket innebär 4000 soldater per år. För varje soldat utomlands krävs tre soldater hemma i värnpliktsutbildning, anställning och återhämtning efter insats, alltså 12000 soldater. Den ekvationen verkar bli svår att förena med sparförslaget.”

Lite grovt tillyxat anser jag att Försvarsberedningens inriktning om att försvaret skall formas ”utifrån och in” (med andra ord att internationell ambition etc. skall vara dimensionerande) betyder att man med den internationella ambitionsnivån som utgångspunkt, lägger till prioriteringen ”markoperativ tyngdpunkt” (som återfinns i höstens budgetproposition) och därifrån räknar ner vad detta innebär för insats- respektive grundorganisation.

Så länge som regeringen inte tar i stödmyndigheter och systemfel som inte Försvarsmakten ”äger”, riskerar vi att få en liten, jättedyr (relationen mellan effekt och pengar) och helt oanvändbar Försvarsmakt. Den kanske i små delar kommer att vara redoatt rycka ut i internationella insatser med mycket kort beredskap, men frågan är om de delarna blir för dyra att alls skickas ut? De insatser som pågår länge och i civil-militär samverkan (inriktningen i regeringens strategi för internationella insatser) kommer inte att uthålligt kunna personalförsörjas.

Försvarsminister Tolgfors vill fortsätta nöta in regeringens bild av att det är Försvarsmakten ensam som bär skuld till de ekonomiska problemen. Utöver det presenterar han idag på Brännpunkt följande ”paket av åtgärder” som man avser genomföra för att ”hantera Försvarsmaktens ekonomiska problem”:

”1. Försvarsmaktens ekonomistyrning förstärks. Ekonomistyrningsverket har fått regeringens uppdrag att föreslå förbättringsåtgärder för att stärka Försvarsmaktens ekonomiska styrning. Försvarsmakten har fått uppdraget att månatligen lämna ekonomiska rapporter och prognoser till regeringen och redovisa ekonomin på förbandsnivå.”

”2. Regeringen har föreslagit en överföring från materielanslaget till förbandsanslaget om 170 miljoner kronor för 2008 på vårens tilläggsbudget. Därutöver avser regeringen, när riksdagen fattat beslut om tilläggsbudgeten i juni, bevilja Försvarsmakten en ut­ökad anslagskredit.”

”3. Det är entydigt så att det krävs strukturella åtgärder för att balansera Försvarsmaktens ekonomi. De ekonomiska problemen kan inte lösas genom neddragningar av Försvarsmaktens ­löpande verksamhet. Flera av dem ger effekter som inte kan ­accepteras för innehåll och kvalitet i verksamheten.”

Min anm: Men regeringen ger fortfarande inte ifrån sig den minsta hjälp med de strukturella åtgärderna, de som bl.a. har med andra myndigheter att göra och som Försvarsmakten inte kan föreslå eller genomföra själv.

”4. Om en trovärdig färdplan för att skapa balans i Försvarsmaktens ekonomi med hänsyn till ovanstående delmoment tas fram under våren, kan det ge regeringen grund för en ny prövning av ytterligare överföring mellan de båda anslagen i höstens tilläggsbudget.”

Min anm: Det är ju intressant att arbetet nu skall ske i samverkan, men att Försvarsmakten trots denna samverkan uppenbarligen kan presentera ”fel” förslag (ur regeringens perspektiv)…

En sak som jag tror att man riskerar att missa i nuvarande process, är de möjligheter till samordning, eller i varje fall samutnyttjande m.m., mellan Försvarsmakten och andra myndigheter, som på vissa ställen redan är etablerat och på andra ställen under uppbyggnad. Ta t.ex. Räddningsverkets skolor och den pågående processen med vilka som skall vara kvar och i vems regi. Man bör helt enkelt lägga Försvarsmaktspusslet med dessa rationaliseringsmöjligheter som ingående värden i den processen. Samhällsekonomiskt vore det en höjdare, helt enkelt!

Till slut, lite tragikomiskt är det allt att ministern trycker på att man nu arbetar i samverkan med Försvarsmakten, men artikeln är undertecknad av försvarsministern själv.

Regeringsformen – någon?

Regeringsformen, 9 kap. Finansmakten:

”10 § Regeringen får icke utan riksdagens bemyndigande taga upp lån eller i övrigt ikläda staten ekonomisk förpliktelse. Lag (1988:1444).”

SvD:s Mikael Holmström skriver idag om den Gripen-offert som lämnas till Norge på måndag. Som jag har skrivit om tidigare på denna blogg, måste Sverige samtidigt försäkra Norge om att vi kommer att flyga samma Gripen-version. Frågan är fortfarande hur detta åtagande ser ut, vad det innebär (i kostnader och över tid) och hur det formuleras.

Jag är förbluffad över att regeringen inte lyfte frågan till riksdagen i vårbudgeten. Se formuleringen i regeringsformen ovan! Jag är också förbluffad över att majoritetsföreträdarna i riksdagens försvarsutskott tiger still (alldeles oavsett vad de tycker om en ny JAS-satsning kort tid efter riksdagens beslut om att uppgradera Gripensystemet till 100 st C/D-version).

Men mest av allt undrar jag hur detta skall ses i ljuset av det arbete som Försvarsmaktens just nu genomför till den 15 maj och hur vi som sitter i Försvarsberedningen skall se på vårt arbete med den rapport vi skall leverera i juni?

Arbetar nu Försvarsmakten in ett svenskt nytt Gripen-åtagande i det underlag man lämnar i maj? Min gissning är att Försvarsmakten inte direkt jublar… Man har fullt upp med att förklara för medarbetare ute på förbanden att man inte har pengar till verksamheten och diskuterar omfattande nedläggningar i grundorganisationen. Samtidigt finns det tydligen pengar för en ny stor Gripensatsning, som inte Försvarsmakten har bett om men som man helt enkelt får i uppdrag att betala.

Den ekonomiska grundplattan för beredningens förslag, hur ser den ut egentligen? Vad skulle hända om beredningen, rent teoretiskt, skulle komma fram till helt andra överväganden när det gäller flygstridskrafternas framtid?

Regeringspartierna har mycket att förklara. Men någon omfattande debatt är inte att räkna med. Socialdemokraterna och moderaterna är ju överens om att satsningen är bra för Sverige och det innebär oftast att sådant tjafs som regeringsform och annat inte är värt att diskutera…

Läs gärna den interpellationsdebatt som Peter Rådberg (mp) hade med försvarsminister Tolgfors i februari. Försvarsministern säger bland annat:

”Det var länge sedan jag hörde ett så spekulativt inlägg i denna kammare. Interpellanten har inget som helst stöd för de påståenden han gör. Han hänvisar än till industriföreträdare, än till andra länder men väldigt lite till vad den här regeringen har sagt eller gjort. (…) Det finns inga formella krav från Norges sida på Sverige och en E/F-version i det request for binding information som studeras.” (Anm. Nej, men klart uttalade krav i olika sammanhang från norska företrädare, och det visste Tolgfors vid tillfället för interpellationen.)

”Men dimensioneringen ska, precis tvärtemot vad interpellanten här och vid andra tillfällen har påstått, utgå från Sveriges egna behov. Som det ser ut skiljer det tre fyra år på de båda ländernas planer för framtiden. Det är för tidigt att bestämma för Sverige om 2017”.

”Vi har sagt att det inte finns några hemliga beslut tagna om att Sverige har förändrat sin plan för teknikutveckling och anskaffning. Jag avvisar inte att så kan bli fallet, men dimensioneringen av antalet flygplan för Sverige baseras på Sveriges behov”.

Foto: JONAS EKSTRÖMER/SCANPIX
Norges försvarsminister Anne-Grete Strøm Erichssen i sällskap med försvarsminister Sten Tolgfors och Saabs vd Åke Svensson.

Mitt i prick?

Det börjar bli ont om tid för alla de propositioner och skrivelser som är aviserade att behandlas av riksdagen under våren. Men på Försvarsdepartementet råder ett skenbart lugn. Sedan den 10 mars verkar, av den externa kommunikationen att döma, inget ha hänt. Det råder ett skenbart lugn eftersom det ligger en slags dementi uppe, för att bemöta Mikael Homströms artikel om Tchad-turerna i SvD den 8 mars. Ganska många dagar sedan. Det kan bara betyda att den visste var den tog.