Kategori: försvarsindustri

En debatt för närmast sörjande

Det är lätt hänt att man drabbas av tunnelseende när man intresserar sig för försvars- och säkerhetspolitik. Om man t.ex. har skaffat sig ett gediget Twitterflöde genom att följa personer med samma intresse inbillar man sig tillslut att debatten och diskussionen svallar hög i offentligheten. Och så tycker man ju gärna att det inte finns något viktigare eller mer intressant att ägna sig åt, och att det rimligen bara är en tidsfråga innan (infoga här valfri samhällsaktör eller medborgare) upptäcker detsamma. Det är värt att påminna sig om att så inte är fallet.

Reinfeldt har nyss avslutat sitt tal på Moderaternas stämma i Norrköping. Drygt 45 minuter och inte ett ord om försvaret. Och med risk för att jag missade något sades inget om försvar eller krishantering under gårdagens partiledardebatt heller. Ämnet lyser med sin frånvaro trots den krisstämning som omgärdar det, i alla fall i kretsen närmast sörjande. Folk och Försvar arrangerar aktuella och ambitiösa seminarier, frivilligorganisationer försöker synas och det blossar upp tomtebloss i medierna, som Ryska påsken eller gigantiska övningar i närområdet, men det blir inte så mycket mer av det och att försvaret eller krisberedskapen inte är en fråga för partipolitikens främsta företrädare illustrerar precis just detta. Frustrerade försvarsbloggare tycker man ropar för döva oron och det är rimligt att ställa sig en gemensam fråga: Har vi som är specialintresserade missförstått läget? Förmår vi inte lyfta oss ur våra gropar av snäva kunskaper eller fokusområden och se de stora perspektiv som beslutsfattare med uppgift att se helheten agerar utifrån? Förs debatten på fel sätt, eller med utgångspunkter som inte lyckas gripa tag om offentligheten? Är vi alltför för slutna i våra begrepp, förkortningar och blinkningar till varandra, på ett sätt som bara är avskräckande för den som har ett begynnande och ömtåligt intresse och som kanske närmar sig försvarsbloggar eller vågar sig in på ett seminarium med Krigsvetenskapsakademien? Eller så är det så som vi kanske ibland tror, att vi till skillnad från den ointresserade massan har skådat ljuset – men det hjälper å andra sidan inte ett dugg om så skulle vara fallet eftersom det ändå är andra som bestämmer.

skipper

Nåväl. Fram till dess att Försvarsberedningen lämnar sin nästa rapport i slutet av mars kommer partierna vara något försiktiga inför risken eller möjligheten att behöva göra upp och behöva backa från tidigare utfästelser. Men inom några områden kommer det puttra.

Det är lätt att förutse att FM Org 18 (dvs enkelt uttryckt konsekvenserna av den besparing om 500 mkr som regeringen ålagt Försvarsmakten vad gäller personalkostnader) ändå vållar mer debatt än komplicerade och mer långsiktiga strategiska övervägningar som ryms t.ex. i  den perspektivstudie som nyligen redovisades. Personalfrågor handlar om människor som arbetar på regementen och flottiljer och sprider naturligen oro men också engagemang på ett annat sätt även i vidare kretsar, som t.ex. kommunpolitiker med militär verksamhet inom sina kommungränser.  Klangbotten i försvarspolitiken är dock ganska grund, så länge som S och M i stora drag är överens om ekonomin. Socialdemokraterna kan inte åka landet runt och utlova att alla tjänster ska vara kvar och framhåller hellre andra delar av personalförsörjningen, som t.ex. sitt förslag om obligatorisk mönstring för alla (på nätet).

Försvarsdebatten förs dock inte enbart på bloggar. Sent igår var det nämligen dags att debattera försvarspolitik under den allmänpolitiska debatten, vilket är ett tillfälle för ledamöterna att tala i valfritt ämne under de tre dagar den pågår. Två (2) debattörer kände sig manade, nämligen Peter Hultqvist (S), Försvarsutskottets ordförande och Johan Forssell (M) som begärde replik.

Hultqvist inlägg handlade om försvarsindustrin och behovet av

(…) en långsiktig och samlad strategi för denna sektor (…) Det krävs ett samverkansprogram där samhälle, forskning, näringsliv och fack gemensamt försöker bidra till utveckling och konkurrenskraft. Sverige måste dessutom tydliggöra vilka vapensystem som är att räkna som nationella säkerhetsintressen och kan motiveras som detta inför EU.

Hultqvist ger exempel på vad det kan handla om, nämligen stridsflyget, undervattenssystemen, cyberförmåga, sensorer, krypto och telekrigsförmåga. Hultqvist nämner också att Finland, Frankrike, Italien och Norge arbetar med nationella strategier för sådant som kallas för säkerställande av försörjningstrygghet, strategisk autonomi och hur nationell industri ska utvecklas. Han tror sammanfattningsvis inte alls på en fri marknad och andra länders engagemang för konkorrensutsatt försvarsmateriel – han tror särskit inte på att Sverige ska gå i bräschen inom EU för detta – och här har vi således ett mer tydligt konfliktområde med regeringen, där det också verkar finnas en spänning inom regeringen, där FP nu – en smula otippat efter att ha följt deras politik på området – lite försiktigt uttrycker sympati för ett ökat statligt engagemang.

Johan Forssell begärde replik på Hultqvist, men inte för att prata om försvarsindustrin utan om S budgetmotion:

Jag skulle därför vilja fråga Peter Hultqvist: Om nu våra satsningar om ett antal hundra miljoner kronor är ”puts i marginalen”, hur skulle då Peter Hultqvist vilja beskriva sin egen satsning om 0 kronor?

Hultqvist svarar att han

(…) lägger 100 miljoner mer på förband och 100 miljoner mer på materiel än vad regeringen gör genom omfördelningar i budgeten.

och framhåller det pågående arbetet i Försvarsberedningen:

I mars kommer en rapport att läggas fram. Då hoppas jag på en bred politisk överenskommelse som så småningom också kan omfattas av ekonomiska konsekvenser (…) när vi är klara med Försvarsberedningen ska vi också börja ta ställning till hur den långsiktiga ekonomin ska se ut.

Jag tycker detta stärker tesen att det blir hårt att få ihop en majoritet som omfattar S och M i beredningen, och att försvarsindustripolitiken är det område i vilket perspektivplanen tydligast materialiseras.

PS. Apropå FM Org 18 ovan har Annicka Engbloms (M) uppröda blogginlägg nu fått genmäle genom Försvarsmaktens informationsdirektör Erik Lagersten. Med all respekt för både Engblom och Lagersten: Till dessa nivåer når de inte riktigt vare sig det gäller formuleringskonst eller ilska. Här är en man som man inte vill ha emot sig. Och i avdelningen för mustiga texter som stimulerar tanken rekommenderar jag Torbjörn Kvist i Svensk Tidskrift: Sveriges beredskap är god.

Fel besked är också ett besked

SOFF (Säkerhets- och försvarsföretagen) har nu kommenterat skrivningarna om materielförsörjningsprocessen och försvarsindustri i Försvarsberedningens nya rapport.

Peter Lundberg, Vd för SOFF, uttrycker besvikelse över att ”Försvarsberedningen missar industrins betydelse för säkerhetspolitiken”. Lundberg skriver att det inom försvars- och säkerhetsföretagen fanns vissa förväntningar på att rapporten skulle ge svar på hur politikerna ser på säkerhets- och försvarsindustrins roll och betydelse för den svenska försvarspolitiken, men att man tyvärr inte har sett så mycket av detta.

Dock är det så, att det nog snarare är fel saker beredningen skriver, än att det inte finns någon information. Lundberg skriver nämligen själv vad hans anser vore riktiga svar på hur politikerna ser på försvarsindustrins roll:

”I Försvarsberedningens rapport finns inte mycket om betydelsen av en kompetent och konkurrenskraftig teknologisk och industriell bas som stöd för utveckling av det framtida försvaret. Utan en aktiv svensk försvarspolitik som också inkluderar den försvarsindustriella dimensionen kommer de svenska företagen inte att upplevas som attraktiva samarbetspartners. Det kommer också att bli svårare att möta konkurrens från länder där staten och industrin är bättre koordinerade. När man i EU diskuterar utvecklingen av säkerhet och försvar nämns alltid industrin som en viktig förutsättning för Europas gemensamma förmågeutveckling. Det framstår då som märkligt att dessa frågor behandlas så marginellt när den svenska försvarspolitiken skall beskrivas”.

Jag tror det vore klokt av SOFF och industrin att bemöta de besked som ges, snarare än att önska att skrivningar såg annorlunda ut och inta attityden att inga besked ges eftersom man inte framhåller det som industrin tycker är rätt/bra/viktigt. I ett sådant samtal når man ju aldrig varandra, man blir inte ens överens om vad man inte är överens om.

Till sist vill jag påminna om vissa förhållanden när det gäller den svenska försvarsbudgeten:

Materiel-, logistikförsörjning samt F&T omfattar cirka 74 procent av den totala försvarsbudgeten, det vill säga 29,4 miljarder kronor. Enligt beräkningar från EDA är Sverige det medlemsland som satsar den största andelen av försvarsbudgeten på anskaffning
och utveckling. Sverige satsar cirka 33 procent av försvarsbudgeten medan genomsnittet av medlemsländernas satsningar är cirka 19 procent.

Försvarsberedningen skriver bland annat att det ”finns således en stor rationaliserings- och förändringspotential i materiel- och logistikförsörjningen”. Jag tror inte att det är en överdrift.

Man upphör inte att förvånas

Dagens debattartikel på Brännpunkt (SvD) är något av det märkligaste jag har läst på länge! Den är undertecknad av försvarsminister Tolgfors och den moderata vice ordföranden i Försvarsutskottet, Rolf Gunnarsson.

Under den något magstarka rubriken -med tanke på vad som har hänt den senaste tiden-”Röd-grön försvarsröra väntar”, skriver herrarna:
”Idag måste socialdemokraterna, vänstern och miljöpartiet presentera ett gemensamt budgetalternativ för försvarsmaterielanslagen. Alternativet måste, om de ska vara konsekventa, innehålla nya betydande satsningar på inhemska vapensystem, som är långsiktigt fullt finansierade och som inte tränger ut materiel för internationella insatser.”

Med andra ord har man inte förstått någonting. I alla fall inte av miljöpartiets politik. Det blir bara pinsamt. Få försvarsintresserade har väl missat t.ex. Lennart Olsens debattartikel om just ekonomin och den inriktning miljöpartiet arbetar efter på materielområdet. Ministern och riksdagsledamoten försöker lägga ut dimridåer i vad som framstår som desperation över att klumpa ihop oppositionen till varje pris, strunt samma om man har fel i sak. De inbillar sig kanske att allmänheten hänger med lika dåligt i den försvarspolitiska debatten som de själva?

”Den materiel som köps ska bestämmas av försvarsmaktens behov. (…) I första hand ska färdig försvarsmateriel köpas. I andra hand ska den utvecklas tillsammans med andra länder. I tredje hand ska materiel egenutvecklas i Sverige.”

Vän av ordning ställer sig genast frågan hur detta rimmar med den satsning på JAS Gripen (4,1 miljarder kronor) som regeringen alldeles nyligen fattat beslut om?

”Problemet är att dessa principer som grund för materielförsörjningen inte fullt ut har verkställts. Vi genomför nu den praktiska omställningen. Det är detta arbete som oppositionen vill stoppa.”

Vill stoppa? Käre tid, det blir som sagt bara pinsamt.

Sedan kommer det enda vettiga: ”Fullföljer socialdemokraterna sin argumentation från de senaste veckornas debatt riskeras en återgång till en gammal ­försvarspolitik, med bakåtblickande och nationell materielförsörjning snarare än en behovsstyrd.”

Det hade varit bättre att Tolgfors och Gunnarsson på allvar hade skrivit om detta uppseglande och oroväckande fenomen, istället för att med ett nödrop försöka klumpa ihop oppositionen. Det är bara att läsa den nye ordföranden i Försvarsutskottet, Anders Karlsson (s), som replikerar direkt på Brännpunktartikeln i Svd för att förstå att det är viktigt.

Man kan tycka att det är bra eller dåligt, men nog kan vem som helst med lite intresse för att beskriva saker som de är, hålla med om att de tre oppoitionspartierna har givit uttryck för olika linjer i försvarsfrågan den senaste tiden? Vänstern vet ingen vad de tycker, förutom att de vill utbilda fler värnpliktiga. Socialdemokratern har oroväckande nog signalerat återgång till territorialförsvar och kramat försvarsindustrin (vilket artikeln i dagens SvD också är ett uttryck för) utan någon mer grundläggande analys av det hela än en vilja att tjäna politiska poänger på borgerlighetens neddragningar på de orter som berörs. Detta medan (jaja, jag är partisk) miljöpartiet konstruktivt försöker föra försvarspolitiken framåt med en klar och dimensionerande internationell inriktning.

Snart ser vi hur partiernas budgetmotioner ser ut för utgiftsområdet. Mitt förslag är att Tolgfors och Gunnarsson idkar lite efterforskningar i dessa motioner under helgen. När man har läst, och förhoppningsvis förstått, får de gärna återkomma på Brännpunkt med ett lite mer initierat inlägg. Jag ser fram emot det.

Dagens insikt kan vara dotter till gårdagens misstag

Mikael Holmström på SvD har koll på läget:

”Regeringen stoppar utvecklingen av efterföljaren till Visby-korvetterna som nu levereras av Kockums i Karlskrona. Hela projekteringen av efterföljaren, ett större ”ytstridsfartyg ny” stoppas. (…) ”Regeringen har nu valt och satsar på ubåtarna. Utveckling av en ny ubåt får cirka 20 miljoner kronor.” (…) ” Samtidigt säger regeringen också nej till utveckling av undervattensvapen vid Saab Underwater Systems i Motala. Företagets framtidssatsning är projektet TMS – torped-mina-sensor som nu stoppas.” (…) ”Nästa vapen som stoppas kallas Ecom och utvecklas av Saab Bofors Dynamics i Karlskoga. Det är en avancerad blandning av missil och granat.”

Vidare skriver Holmström att luftvärnroboten Bamse inte ska förbandssättas som det var tänkt (för övrigt ett mycket klokt beslut). Pengarna till SEP (Splitterskyddat enhetsfordon) var också tänkt att dras in, men SvD skriver att centerpartiet sade nej till det i budgetförhandlingarna.

Det skall bli intressant att läsa i budgetpropositionen hur man motiverar de försvars- och säkerhetspolitiska grunderna till de avvägningar mellan materielsystemen som gjorts. Riksdagen har ju upprepade gånger begärt denna tydligare redovisning, och om man tidigare aldrig har förmått motivera på ett trovärdigt sätt vilka bevekelsegrunder som ligger bakom att man vill anskaffa vissa system, så kanske man har bättre framgång med att förklara varför man inte anskaffar vissa system så som planerat.

Det skall också bli intressant att se om planen med de sydafrikanska robotar som riksdagen har sagt ja till i samband med vårbudgeten, och som var tänkta att beväpna kustkorvetterna, löper vidare. Den del av budgetpropositionen som utgörs av utgiftsområde 6 kommer i år att lusläsas runt om i Sverige som aldrig förr. En riktig kioskvältare.

Konsten att motivera ett beslut och sedan ändra sig

Det verkar som om bedömningen i gårdagens blogginlägg om att Odenberg avgick på grund av att finansens makt blev för stor, var riktig.

Allan Widman (fp) skriver om avhoppet på Brännpunkt idag. Bland annat att ”Lejonparten av de cirka 18 miljarder som det handlar om årligen går till stora materielprojekt inom flygvapnet och marinen som, åtminstone hittills, haft liten anknytning till det fredsfrämjande arbetet.”

Med anledning av detta finns det anledning att uppmärksamma vad Odenberg säger i sin intervju med SvD, tre timmar efter gårdagens presskonferens. Han berättar att finansdepartementet har tagit över och hindrat honom från att verkställa beslut:

”De senaste månaderna har finansdepartementet fjärrstyrt allting. Vi får inte igenom projekt som regering och sedan riksdagen godkänt redan i våras, säger Odenberg och nämner handlingsplanen för Gripens utveckling och luftvärnsrobotar till Visby-korvetterna.

Hur gör regeringen nu? Man har fört fram dessa projekt till beslut av riksdagen i vårpropositionen 2007. Motiven, i synnerhet de säkerhetspolitiska, var så gott som obefintliga redan då, men det ansågs i varje fall av regeringen och riksdagen vara tillräckligt för att fatta beslut om 4,1 miljarder:

Ur vårbudgeten:

”Regeringens förslag: Regeringen får under 2007 besluta om beställning av ombyggnad av upp till 31 stycken JAS 39A/B till JAS 39C/D och ett demonstratorprogram för eventuell vidare-utveckling av JAS 39 Gripen samt om luftvärnsrobotsystem till korvett av Visbyklass.
Anskaffningen av luftvärnsrobotsystem till korvett av Visbyklass föreslås genomföras i form av en direktanskaffning av på marknaden befintligt system. De beskrivna materielobjekten innebär att ramen för beställningsbemyndigandet 2007 behöver utökas med 4 350 000 000 kronor.”

DI skriver: ”Ett regeringsbeslut på det ovan nämnda ska ha beretts i regeringskansliet och ett beslut var väntat under september månad.”Vi har goda förhoppningar på att ett beslut kommer att fattas, men det kan komma att ta lite längre tid än beräknat”, säger Gripen Internationals informationsdirektör Owe Wagermark till Nyhetsbyrån Direkt efter försvarsministerns avgång.”

Som jag ser det måste man återkomma till riksdagen med en förklaring om varför de säkerhets- och försvarspolitiska grunderna till detta beslut har förändrats, och begära ett nytt beslut av riksdagen. Ur mitt perspektiv är det enkelt att åstadkomma en sådan förklaring, utifrån just försvars- och säkerhetspoitiska bedömningar Men det blir trixigare när man har sagt en sak en gång och nu säger något helt annat.

Det är väl handlingsplanen för Gripen och luftvärnsrobotsystemet som är de specificerade projekt som inte skall bli av, och som det ryktas om skall redovisas i budgetpropositionen.

Frågan är nu hur de politiker i försvarsutskottet agerar, som relativt nyligen ansåg att det fanns goda skäl att säga ja till satsningen? Skall man säga öppet att det är finansdepartementet som har dömt av riksdagens beslut och ansett det vara fel, vilket innebär att man i öppen dager redovisar de bevekelsegrunder för försvarsindustriella projekt som alla vet om men aldrig har bekräftats offentligt av någon regering. Eller skall man krysta fram någon förklaring om att den säkerhetspolitiska situationen dramatiskt har förändrats sedan vårpropositionen och riksdagsbeslutet?