Kategori: NBG

Säger oppositionen nej till BG11?

Ekot rapporterar idag om att både socialdemokraterna och miljöpartiet har svängt och ”vill inte längre att Sverige ska ställa upp med militära förband till EU”.

Men om man lyssnar till vad Peter Rådberg (mp) och Anders Karlsson (s) säger, så är det ju inte tal om att det skall vara slut med svenskt engagemang i EUBG. De är kritiska till kostnaderna.

Det är ju trots allt ett stort steg mellan att vara kritisk till kostnaderna och att vilja ha ett väl avvägt svenskt bidrag, och att säga nej rakt av (som vänsterpartiet).

Och nog har det varit för dyrt, för ”speciellt”, för mycket vid sidan av den övriga produktionen. Det är ju bland annat därför man skall upphöra med två separata ”produktionslinjer” i fortsättningen.

Anders Karlsson följer upp den socialdemokratiska budgetmotionen från i höstas, men skruvar åt ambitionsnivån ytterligare jämfört med då. Han säger i Ekot:

” – Vi ska kunna bidra med en liten del, kanske ett hundratal, men inte vara första ledande nation som kostar oerhört mycket pengar.”

Ett hundratal! Beskedet är klart från socialdemokraternas sida: Sverige skall inte vara lead nation mer, långt därifrån. I (s) budgetmotion från september står det dock inget om ”ett hundratal”:

”Den svenska regeringen har, tillsammans med Estland, Finland, Irland och Norge, anmält sin avsikt till EU att ställa den nordiska stridsgruppen (NBG) till EU:s förfogande för en ny beredskapsperiod under det första halvåret 2011, med Sverige som så kallad ramnation. Vi socialdemokrater är positiva till att Sverige deltar i NBG 2011. Vi menar samtidigt att Sverige, som nyligen tog ett betydande ansvar för den nordiska stridsgruppen när den stod till EU:s förfogande under första halvåret 2008 – av snabbinsatsstyrkans soldater kom 2 300 av 2 800 från Sverige – denna gång inte ska vara ramnation och ta det största ansvaret. Därför minskar vi försvarsramen med 300 miljoner kronor 2009, 700 miljoner kronor 2010 och 1 miljard kronor 2011.”

I budgetpropositionen för 2006 skrev den dåvarande socialdemokratiska regeringen ”Försvarsmakten har i budgetunderlaget för 2006 bedömt merkostnaderna för uppbyggnaden och utvecklingen av den nordiska snabbinsatsstyrkan till drygt 2,5 miljarder kronor.”

Det var inte direkt tal om någon broms. Skulden för att slutnotan blev för hög bör fördelas på många huvuden. Jag minns t.ex. väl alla återkommande diskussioner om huruvida BG11 skulle vara en alltigenom svensk stridsgrupp. Det var många som tyckte det, då. Några av oss höll emot.

Varför har inte regeringen lagt frågan om BG11 på riksdagens bord, om inte annat för att undvika det som händer precis just nu? Tänk om bara UFöU:s betänkande (2007/08:UFöU3) hade omhändertagits av regeringskansliet! I detta utskottsbetänkande säger nämligen en enig riksdag att ett ställningstagande om BG11 är beroende av ett beslut i riksdagen.

Återigen blir det en dyrköpt läxa för regeringen, att inte lyssna till riksdagen.

Gullande med militariseringen?

Från Birger Schlaugs blogg idag:

”För det tredje fattar jag inte hur miljöpartister kan acceptera sitt partis gullande med militariseringen inom EU – vilket fortsatte när Försvarsberedningen presenterade sitt förslag. Till skillnad från vänstern tar ju inte mp avstånd från Nordic Battlegroup. För mig är partiets kovändning när det gäller EU:s stridsgrupper ett lika stort svek som det som Torbjörn Fälldin levererade när han godkände laddande av ny kärnreaktor, trots absolut löfte om motsatsen – enda skillnaden är att det skett smygande, utan större debatt i partiet (trots att Per Gahrton blev så förbannad att han lämnade sitt uppdrag som ansvarig i partistyrelsen).”

I den avvikande uppfattning som Vänsterpariet har lämnat till beredningens rapport skriver Gunilla Wahlén bl.a.:

”Idag har Sverige 900 personer ute i internationella insatser. Försvarsberedningen vill mer än fördubbla den styrkan till 2000 personer samt tillföra ytterligare förmåga till insatser och insatsberedskap. Försvarsberedningen vill dessutom ha möjlighet till ett fortsatt svenskt deltagande i EU:s stridsgruppskoncept. Sveriges åtagande i Nordic Battlegroup består idag av 2300 personer och har hittills kostat, utan att varit ute i någon insats, närmare 1,5 miljarder kronor. Sverige ska inte delta i EU:s stridsgruppkoncept med Battlegroups som på kort varsel kan sättas in i en konflikt utan ett FN-mandat bakom sig.”

Den där sista slängen om FN-mandat är naturligtvis helt vilseledande, det framstår som att deltagande i BG-konceptet innebär att man måste åka runt världen och agera utan FN-mandat. Vad är det då vänstern vänder sig emot i rapporten? Jo deras avvikande uppfattning syftar på följande skrivning:
”Insatsorganisationen kommer att bestå av ett stort antal tillgängliga förband. Med dessa ska Sverige ha förmåga att:
• över tid kunna hålla upp till 2000 personer ur markstridskrafterna insatta internationellt och nationellt
• över tid kunna göra snabba evakuerings- eller förstärkningsinsatser med upp till 300 personer.
periodvis kunna upprätthålla en planerad snabbinsatsberedskap motsvarande ramnationsansvaret i EU:s stridsgruppkoncept.
• hålla relevanta delar av flyg- och marinstridskrafterna tillgängliga för insatser och snabbinsatsberedskap.”

Således: Kunna upprätthålla en planerad snabbinsatsberedskap motsvarande ramnationsansvaret i EU:s stridsgruppskoncept. Beredningen tar inte ställning till BG11 (alltså huruvida Sverige skall bidra till och/eller leda en BG år 2011 eller ej. Det har riksdagen beslutat att just riksdagen skall besluta).

Slutsats: Birger ansluter sig indirekt, genom sitt gullande med vänstern, till en uppfattning om att Sverige skall fokusera på det nationella försvaret (mer hemvärn/skyddsstyrkor, mer utbildning av värnpliktiga, inget internationellt samarbete etc. samtidigt som man (enligt vänsterns avvikande uppfattning till beredningens rapport) ställer sig bakom målen för vår säkerhet och målet för det militära försvaret:

”Jag instämmer helt i de, av en enig beredning framtagna, principer om personalförsörjning och principer för materiel- och logistikförsörjning, Att huvuddelen av Försvarsmaktens personal växlar mellan en civil och en militär tjänst tycker vi är en bra lösning. Jag instämmer även i de föreslagna reduceringar och neddragningar på bl.a. materialsidan inom den svenska Försvarsmakten.”

Vänstern är således bl.a. med på att öka den internationella insatsförmågan, men de vill inte använda sig av denna ökade förmåga utan bara organisera och betala för den. Om Birger vill vara konsekvent, då måste han avvisa Vänsterns försvarspolitik (och inte bara omfamna en av deras slutsatser).

Varför göra det lätt för sig?

Regeringen har den 19 mars placerat översten Stefan Andersson som chef för den multinationella snabbinsatsstyrka som under svensk ledning ska kunna ställas till den Europeiska unionens förfogande 2011.

Det är ett intressant beslut. Förvisso helt i enlighet med vad regeringen skriver i den färska strategiskrivelsen om Sveriges internationella insatser. I strategiskrivelsen står nämligen att läsa att Sverige anmält beredskap för en ledarroll år 2011.

Men saken är bara den att en svensk NBG-anmälan ankommer på riksdagen att besluta om.

Någon vid Försvarsdepartementet borde ha studerat riksdagens sammansatta utskotts betänkande om NBG (2007/08:UFöU3). I detta utskottsbetänkande säger nämligen en enig riksdag att ett sådant ställningstagande är beroende av ett beslut i riksdagen.

Så onödigt. Varför gör regeringen det så svårt för sig?

Storleken har betydelse?

Lejonvapnet för Göteborgs Stad kommer att vara kvar, med snopp och allt.

Detta trots debatten kring Nordic Battlegroups vapen, med en efterföljande retuchering som följd.

Göteborg beskriver sitt lejon på följande sätt:

”Göteborgs vapen är enastående i sitt slag. Det består av element från det stora riksvapnet. Det ena elementet är ”Göta Lejon”, riks- eller folkungalejonet, fast försett med ett draget svärd. Det andra elementet är att lejonet bär ”Svea Rikes” sköld. Symboliken i det ligger förstås i att det göteborgska lejonet skulle skydda Sverige mot danskarna som hade förstört alla andra städer som tidigare byggts vid Göta älvs mynning. Göteborg skulle bli en ointaglig fästning, rikets värn i väster, till skydd mot både Halland och Bohuslän som vid den tiden tillhörde Danmark.

Lejonet är heraldikens mest använda symbol. Lejonet står för kraft och smidighet. Det är djurens konung. Lejonet tillskrivs egenskaper som utmärker det framför alla andra djur”.

Det är alltså skillnad på snoppar och snoppar. Fast, det är klart, den är kanske lite mindre framträdande i Göteborgs Stads vapen. Läs hela den rafflande historien om NBG:s symbol här.

Lön för mödan

Vissa saker förstår man inte riktigt fullt ut, innan man hör, läser eller ser det på annat sätt än när man fick informationen från första början. Det här är en sådan sak.

Ett antal medier rapporterar om den läkare som fick dubbla löner eftersom han stod i beredskap för NBG.

Dagens Medicin skriver:

”Samtidigt som läkaren fick lön från sitt arbete på en vårdcentral i landstinget fick han även 60 000 kronor i månaden från Försvarsmakten. Detta eftersom han legat i beredskap för EU:s snabbinsatsstyrka Nordic Battle Group, som när som helst ska kunna skickas ut i världen på mycket kort varsel. När ledningen där läkaren arbetar fick reda på ersättningens storlek hölls en månadslön inne för läkaren, och arbetsgivaren krävde att läkaren skulle acceptera att enbart få betalt för arbete på helger och under jour, rapporterar Sveriges Radio Jönköping. Landstingets policy är nämligen att inte betala lön till någon som får ersättning från en annan arbetsgivare för samma arbetstid. Läkaren vägrade att gå med på denna uppgörelse och har nu sagt upp sig”.

Till SR Jönköping säger läkaren att det blir svårt att rekrytera läkare till Nordic Battle Group, när landstinget vägrar betala ut lönen.
– Få läkare går med på att jobba gratis, säger han.

Nej, ingen ska behöva jobba gratis. Men man jobbar ju inte så värst mycket inom NBG när man samtidigt är hemma och sköter ett annat jobb. I alla fall inte så mycket så att det motiverar full lön? Det blir fel. Framför allt blir det dyrt. Skulle det vara omöjligt att hitta en annan konstruktion, som samtidigt innebär att man kan rekrytera yrkesverksamma och kompetenta personer?

Battlegroup-debatt i riksdagen

Gårdagens riksdagsdebatt om det sammansatta utrikes- och försvarsutskottets betänkande 2007/08:UFöU3, Svenskt deltagande i den nordiska stridsgruppen, präglades av den enighet som föreligger, med sex av riksdagens sju partier som står bakom betänkandet.

Vänsterpartiet, i debatten företrädd av Gunilla Wahlén, gav sin syn på saken:
”NBG-styrkepaketet och hela battle group-konceptet är helt felkonstruerat och ineffektivt enligt Vänsterpartiets mening. De motsvarar inte de behov som finns. Ingen battle group har någonsin tjänstgjort under de år de funnits. De är inte byggda för insatser som efterfrågas i exempelvis Darfur och Tchad.
Hur ska en skräddarsydd insats kunna tjänstgöra i landet x om en till fyra månader om man inte nu vet vilket land man ska till? Hur ska man få fram resurser till humanitära och stabiliserande insatser inom några få korta månader, på kanske 20 eller 30 dagar, när hela stridsgruppen snabbt måste bege sig hem igen enligt regelboken? Vad har Sverige för ansvar för att humanitära och civila återuppbyggnadsinsatser genomförs i den nordiska stridsstyrkans spår? Sverige bör inte ställa upp på en ny period 2011.”

Beträffande det sistnämnda, huruvida Sverige skall bidra med en battlegroup 2011 eller ej, finns det anledning att studera vad socialdemokraternas Åsa Lindestam sade i debatten:

”Vi vill ha en analys. Vi vill se vad det här är för någonting. Jag vet också att regeringen har tagit beslut och säger att vi kan åka ut år 2011 på samma sätt. Men det har vi inte tagit här i kammaren än. Därför ska vi verkligen fundera över finansieringen och kanske till och med hur vi ska kunna besätta ytterligare en sådan styrka. Det är nog inte så lätt”.

Jag kanske läser in för mycket i detta, men anas det inte en tveksamhet?

Allan Widman (fp) tvekar inte om den saken. Han lyfte bland annat de förändringar som har skett under den tid som har gått sedan beslutet om att upprätta NBG togs:

”En märkbar förändring har varit storleken på den här stridsgruppen eller detta förband. Från början handlade det om 1 200–1 500 soldater. Men med ständiga tillägg av nya förmågor till stridsgruppen är det samlade förbandet i dag dubbelt så stort. Det innebär inte att Sverige kommer att skicka i väg 3 000 soldater vid en insats. Vilka förmågor som, utöver stridsgruppens kärna Core battalion, kommer att följa med avgörs av det enskilda uppdragets karaktär.
En annan förändring som har inträffat gäller tyngden på förbandet. Redan från början förutsattes det att Battle Group skulle användas med extremt korta insatstider och över mycket stora avstånd. Eftersom strategisk och taktisk lufttransportkapacitet är trånga sektorer för alla länder valde många andra europeiska nationer lätta fordon. I Sverige föll dock valet först på att organisera ett extremt tungt förband där stridsfordon 90 blev det helt dominerande fordonet, och detta trots att Sverige saknade, och fortfarande saknar, möjlighet att på egen hand lufttransportera fordonet. Under hand har dock Nordic Battle Group omformats till ett något lättare koncept även om stridsfordon 90 finns kvar på ett av de tre kompanierna i Core battalion. Den här förändringen har, enligt min mening, varit klok även om den sannolikt kunde ha drivits mycket längre och aktualiserats på ett mycket tidigare plan.”

Widman var vass i frågan om helikopterkapacitet:

”Det är säkert ingen tillfällighet att Nordic Battle Group i dag har begränsningar vad gäller stora flygplan och helikoptrar. På dessa områden saknas svenska leverantörer inom försvarsindustrin”.

Vidare ställde han ett antal viktiga frågor:

”Är det rationellt och kostnadseffektivt att blanda in vartenda svenskt förband i uppbyggnaden av en numerärt ganska begränsad styrka? Hur ska vi politiker avväga mellan pågående internationella insatser å ena sidan och förband i beredskap å den andra? På vilket sätt tar vi bäst till vara den kompetens som byggs upp i förbandet efter beredskap och eventuell insats? Ska förbandet skingras, överföras i insatsorganisationer eller utgöra stommen i en ny framtida Battle Group?”

Miljöpartiets Peter Rådberg betonade det allvar och det ansvar för styrkan som är kopplat till de uppgifter den kan komma att ställas inför.

”För Miljöpartiet är det en självklarhet att hoten mot freden och vår säkerhet bäst avvärjs i gemenskap med andra. Den nya hotbild som växer upp framför oss innebär inte att det blir enklare och lättare att skydda freden. Tvärtom kommer det troligtvis att bli mycket, mycket svårare och mer riskabelt. Sannolikheten att svenska soldater kan komma att hamna i regelrätta strider är stor. Därför måste vi ha en utrustning och en förberedelse som lever upp till de eventuella uppdrag som kan uppstå”.

Utöver dessa ämnesområden poängterade många debattörer behovet av att också inom ramen för NBG implementera säkerhetsrådets resolution 1325, om kvinnors deltagande i konflikthantering.

Anm. Utskottets betänkande är ännu inte publicerat i elektronisk form. Det är däremot den skrivelse som låg till grund för riksdagsbesluten, Skr.2007/08:5.

Realistisk övning?

Regeringen låter meddela att en överenskommelse har träffats med USA om att delta i NBGs slutövning med ett amerikanskt C17-flygplan. Syftet med detta är att studera planering och att öva i- och urlastning i denna typ av flygplan.

– Samarbete med länder som har stor transportkapacitet är viktigt, och det är glädjande att slutövningen kan ta del av det amerikanska transportflygplanet. Det visar på de goda relationer som finns mellan Sverige och USA, säger försvarsminister Sten Tolgfors i pressmedelandet.

Det blir säkert en intressant övning och allt det där. Men det är ändå lite märkligt att den NBG som skall ha beredskap det första halvåret 2008 övar i och urlastning i ett C17-plan.

En generell brist i hela Europa är tillgången till transportflyg i samband med detta. Av denna anledning förhandlar Sverige om en multinationell resurs för strategiskt transportflyg som kallas Strategic Airlift Capability (SAC). Avsikten är att det ska säkerställa Sveriges långsiktiga behov av flygtransporter. De C17-transporter som SAC-samarbetet kommer att kunna erbjuda, är dock inte operabla förrän i mitten av 2008 (när beredskapsperioden är slut). Full kapacitet väntas vara uppnådd 2009. Det förefaller med andra ord som att NBGn övar på något som inte kommer att inträffa.

Möjligen kan det ändå bli lastning i gigantiska transportflygplan, även för den nu aktuella NBGn -om än inte i C17. Det andra samarbetet man har ingått, i syfte att fylla kapacitetsgapet fram till 2008-2009 (Strategic Airlift Interim Solution, SALIS), omfattar nämligen enorma civila Antonov-plan från Ukraina. Dessa plan låter sig dock inte landas på vilken jordplätt som helst och därmed är det många konfliktområden där de inte är användbara.

Jag skulle tro att en mer realistisk övning hade kunnat gå ut på att en mindre och lättare förstyrka hade transporterats med Herculesplan, medan den tyngre materialen hade körts på köl och därigenom behöver övas på att ta sig till en större hamn. Och sedan kommer den trixiga biten – hur man får den tunga materielen till insatsområdet från ankomsthamnen, utan att man kör slut på den innan den ens är på plats.

Anmärkning: Det är sedan lång tid känt att det råder kapacitetsbrist i Europa för strategiskt transportflyg. För några år sedan förekom planer på att Sverige på egen hand skulle införskaffa C17-plan för detta ändamål, något som främst finansdepartementet (och de dåvarande samarbetspartierna) hade synpunkter på.

När den borgerliga regeringen tillträdde gavs det besked om att det inte blir något inköp, utan att Sverige istället förhandlar om att ingå som part i vad som kallas ”Strategic Airlift Capability (SAC)”, tillsammans med 15 Nato-länder samt Finland. Avsikten är att det ska säkerställa Sveriges långsiktiga behov av flygtransporter. Förhandlingar pågår och resultatet kommer att underställas riksdagens prövning.