Kategori: regeringen

Ny ÖB

Generallöjtnant Sverker Göranson väntas idag utses av regeringen till ny överbefälhavare efter Håkan Syrén.

Det är inte bara ett bra val. Det är rätt val.

Göranson tillträder en befattning som närmast är att betrakta som ett omöjligt uppdrag. Jag hoppas att han har varit noga med att till regeringen göra klart ett antal förutsättningar (och fått kvittens på dem) för att ta jobbet.

Anmälan till internationella styrkeregister

Inför morgondagens regeringssammanträde har försvarsdepartementet en punkt på dagordningen som heter ”Anmälan till EU:s, FN:s och Nato/PFF:s styrkeregister samt antagande av partnerskapsmål inom ramen för Partnerskap för fred”.

Informationen om vad som döljer sig bakom de regeringsärenden som behandlas är ju något bristfällig, lindrigt sagt, eftersom man får nöja sig med just enbart rubriken på ärendet. Vi får se tiden an och hoppas att dimman skingrar sig efter det att beslutet är fattat. Frågan om anmälningarna till olika styrkeregister har ju varit uppe för debatt i samband med försvarets ekonomi, inte minst under senare tid. Jag har själv hävdat behovet av att titta på Sveriges registeranmälningar: Vilka förband med hög beredskap har under lång tid varit anmälda utan att någon gång varit efterfrågade (sådana finns) och vad har denna beredskap kostat?

Nåväl, inför morgondagens beslut skulle man möjligen kunna spekulera om att det är någon förändring pågång, kanske utifrån Försvarsmaktens förslag från den 29 februari då man lämnade sitt budgetunderlag till regeringen. I budgetunderlaget föreslog ju Försvarsmakten en rad åtgärder under budgetåret, bland annat en ny princip för beredskapssättning av insatsförband. Förändringen innebär en lägre beredskap för flertalet förband anmälda till internationella styrkeregister – från 10 och 30 dagar till 90 dagar – men samtidigt att ett större antal förband anmäls till styrkeregister.

Regeringen beslöt så sent som den 13 september 2007 att anmäla följande förband till UNSAS respektive PARP styrkeregister med 30 dagars beredskap:

”specialförband,
mekaniserad bataljon,
mekaniserat kompani,
ingenjörkompani,
militärpolisförband,
NBC-insatsstyrka,
artillerilokaliseringsradargrupp,
jägarpluton,
korvettdivision om 2 korvetter och stödfartyg,
minröjningsdivision om 2 minröjningsfartyg och stödfartyg,
en ubåt med stödenhet,
amfibiebataljon (del av) från 2007-07-01 (ny anmälan),
stridsflygdivision JAS 39,
transportflygförband Tp 84,
signalspaningsflygplan S102B,
ledningsflyggrupp ASC 890 från 2010-01-01 (ny anmälan),
ledningsresurs (stabsofficerare med bl.a. kompetens för civilmilitär samverkan),
och militära observatörer.

Följande förband ska anmälas till UNSAS respektive PARP styrkeregister med 90 dagars beredskap:
stridsvagnskompani med transportpluton,
lätt mekaniserad bataljon,
luftvärnspluton från 2008-01-01,
flygunderstödsledning från 2010-01-01 (ny anmälan),
och flygbasförband.

Följande förband ska anmälas till UNSAS respektive PARP styrkeregister med 360 dagars beredskap:
operativt ledningsförband (F)HQ (ny anmälan).”

I budgetpropositionen för 2008, utgiftsområde 6 ”Försvar samt beredskap mot sårbarhet” angavs att regeringen har beslutat att följande förband ska anmälas till EU:s militära styrkeregister och till FN (UNSAS) och Nato (PARP) med 30 dagars beredskap:

”• ett specialförband,
• en mekaniserad bataljon,
• ett mekaniserat kompani,
• ett ingenjörkompani,
• ett militärpolisförband,
• en CBRN-insatsstyrka,
• en artillerilokaliseringsradargrupp,
• en jägarpluton,
• en korvettdivision om två korvetter och stödfartyg,
• en minröjningsdivision om två minröjningsfartyg och ett stödfartyg,
• en ubåt med stödenhet,
• en amfibiebataljon (del av) från 2007-07-01 (ny anmälan)
• en stridsflygdivision JAS 39,
• ett transportflygförband Tp 84,
• ett signalspaningsflygplan S102B och
• en ledningsflyggrupp ASC 890 från 2010-01-01 (ny anmälan).

Följande förband är anmälda med 90 dagars beredskap:
• ett stridsvagnskompani med transportpluton,
• en lätt mekaniserad bataljon,
• en luftvärnspluton från 2008-01-01,
• en flygunderstödsledning (TACP) från 2010-01-01och
• ett flygbasförband (APOD).

Ett Operativt ledningsförband (F)HQ är anmält med 360 dagars beredskap.

Följande förband/resurser kommer att avanmälas från EU:s militära styrkeregister, från FN (UNSAS) och Nato (PARP):
• en ledningsresurs (stabsofficerare med bl.a. kompetens för civilmilitär samverkan) med 30 dagars beredskap och
• militära observatörer med 30 dagars beredskap.”

I budgetpropositionen skrev regeringen att Sveriges anmälningar till internationella styrkeregister bör beakta både de behov och den sammansättning som är mest sannolik att Sverige kan komma att bidra med samt kostnaderna för att åstadkomma och upprätthålla beredskap för detta. Samtidigt ska Försvarsmakten kunna delta i internationella insatser med en bredd av olika förbandstyper.”

Ingen vidare styrning på verksamheten med andra ord. Av anmälningarna att döma kan man krasst konstatera att det där ”behovskriteriet” som anges, det måste vara minst viktigt i de avvägningar som görs.

Låt mig gissa: Morgondagens beslut kommer t.ex. inte innebära någon sänkt beredskap eller indragna anmälningar för den stridsflygdivision JAS Gripen som är anmäld…

Bör ÖB avgå?

ÖB Håkan Syrén har inget annat val än att avgå, skriver Bo Pellnäs på Brännpunkt i en artikel där han totalsågar regeringen.

Pellnäs är en god retoriker, men frågan är vad som skulle hänta om ÖB skulle följa hans råd? Om regeringen nu är så oduglig, vad är det som säger att de är bättre på tillsättningar? Vilken ”sorts” ÖB skulle regeringen peka ut? Och hur skulle denna nya man eller kvinna tas emot i organisationen i nuvarande läge? Skulle det inte bli ett enda stort ifrågasättande av vad än denna person vill genomdriva (…tillsatt av regeringen… Tolgfors hantlangare….)?

Jag tycker och hoppas att Håkan Syrén skall sitta kvar. Men det är klart att det finns en personlig gräns för vad man står ut med. Det måste man respektera. Och Tolgfors uttalanden i Rapport igår, när han inte bara kunde svara rakt ut ja! på frågan om han har förtroende för ÖB, underlättar ju inte precis för Syrén. Dessutom var det nog ett misstag eftersom ministern senare, i det pressmeddelande om skickades ut efter det att Rapport-intervjun genomfördes, särskilt skriver:

”- Jag har fullt förtroende för ÖB och hans vilja och beredskap att förbättra Försvarsmaktens hantering av ekonomin.”

På förekommen anledning

Erfarenhetsmässigt vet jag att det är lätt att bli misstolkad, så låt mig börja detta blogginlägg på följande sätt:

  • Försvarsmakten har gjort många misstag, räknar inte sällan fel och har under årens lopp uppvisat åtskilliga problem med att ta i de jobbiga strukturfrågorna.
  • Det behövs förändringar i grundorganisationen.
  • Försvarsutgifterna måste sänkas.

Erfarenhetsmässigt är det också viktigt att slå fast följande:

Flytt eller nedläggningar av regementen innebär inte att man sparar pengar på kort sikt (det är alltså ett dåligt sätt att försöka spara pengar om tanken är att man skall få fram kronor inom något eller några år). Det tar 3-5 år innan effekten faller ut. Under tiden avstannar det mesta annat inom myndigheten, som blir fullt upptagen med nedläggningarna och omstruktureringar. Det har dessutom alltid, såvitt jag vet, visat sig att man inte sparade de pengar man avsåg.

Strukturella förändringar behövs, som sagt, både när det gäller grundorganisation och stödmyndigheter. Men om det inte skall kosta mer än det smakar, och på ett sätt som gör att man tappar de man bäst behöver, måste det ske under ordnade och väl genomräknade (trovärdiga!) former. Framför allt måste det ske som en effekt av vad man vill ha för försvar på sikt, alltså utifrån en målbild, och inte som ett resultat av panik.

Med detta sagt vill jag anlägga följande perspektiv på de senaste dagarnas försvarsekonomi/grundorganisationsdebatt:

Jag värnar den metodiska politiska beslutsprocessen, för jag vet att det enbart är på detta sätt som man till slut får ut de besparingar man har planerat och inte istället slänger ut barnet med badvattnet. Jag är djup beklämd över det som nu sker och jag undrar vad allmänheten tänker om det som nu utspelar sig?

Regeringen har i över ett år vetat om att driftbudgeten är underfinansierad och materielbudgeten överfinansierad. Men man har inte velat lyssna på det örat, än mindre vidtagit åtgärder. Regeringen har vetat om att kostnaderna för NBG stadigt växt och att kostnaderna för de internatiuonella ambitionerna stiger även på hemmaplan. Man har infört den tredje utbildningsterminen (=dyrt).

Det är med andra ord klart att man är medskyldig, även om regeringen inte har utfärdat en massa regeringsbeslut om varje spenderad krona eller beordrat Försvarsmakten att göra det ena och det andra. Om man tittar på och inser att kostnaderna drar iväg, utan att göra något, då är man helt enkelt delansvarig.

Det är regeringen som är ansvarig inför riksdagen – inte Försvarsmakten. Regeringen har enligt min mening brustit i uppföljning och kontroll, inte lyssnat och inte begripit vilka frågor som skulle ha ställts.

Tilläggsbudgetens ensidiga skuldbeläggning av Försvarsmakten för den nu uppkomna situationen är ovärdig. Att vägra hjälpa Försvarsmakten i år och nästa år – i en situation som man medverkat till – skapar en akut kris som jag misstänker kommer stå skattebetalarna dyrt de närmaste åren. Sverige får ett uselt försvar för pengarna.

Jag är snart benägen att säga: Gör halt! Lägg ner! Gör om!

(Och tillskapa en separat avvecklingsorganisation)

Fortsätt inte skadeskjuta försvaret; en liten skada i taget, plågsamt och till föga nytta.

Sen höst, nu talas det om december månad, kommer det en inriktningsproposition från regeringen (Anm. det lär bli livat på Folk och Försvars årliga rikskonferens i Sälen, riksdagen lär ju inte hinna behandla propositionen före juluppehållet och därmed är det öppet fält i januari då konferensen äger rum….)

Skall man få kvalitet i ett kommande försvarspolitiskt beslut så måste rimligen vägen dit ske metodiskt och få ta den tid som fordras. Det kommande ”försvarsbeslutet” lär avse tiden från 2010 och framåt. Det gäller därmed för regeringen att föra en bra och konstruktiv överbryggningspolitik fram till 2010.

De strukturella problem som man från regeringshåll säger att Försvarsmakten skall åtgärda, har regeringen på något grundligt sätt ännu beskrivit vilka de är och hur stora de är? Om man har överdimensionerade stödmyndigheter (vilket jag anser att man har) så bär väl regeringen skuld till det, eller…? Om de är problemet (inte hela, men en stor del av det) så är väl dessa som man skall ge sig på i första hand, och inte kortsiktiga panikåtgärder i Försvarsmakten?

Jag är övertygad om att många de anställda som kan (dvs de som vi vill behålla) nu kommer att sluta i vredesmod. Vi blir sittande kvar med de som inte kan lämna (dvs de som vi kanske inte helst vill behålla). Hade detta varit ett företag så hade man rekonstrurat företaget för att behålla livskraften – den kraften rinner nu ur Försvarsmakten.

Nu till den aktuella diskussionen om regementen. De är som sagt nödvändigt att göra något åt grundorganisationen, men det är inte sovplatserna som är det stora problemet. Utbildningskapaciteten består av officerare i rätt ålder med rätt kompetens, utbildninganläggningar, skjutfält, skjutbanor och allt annat. Sannolikt kan vi göra mer med det vi har eller lika mycket med färre enheter. Men vägen dit tar ett år att bevisa. Kan inte försvarspolitiken för en gångs skull börja i rätt ände?

Dessutom, nån fördubbling av den internationella kapaciteten, så som regeringen alldeles nyligen beskrev i sin strategi för svenskt deltagande i internationella insatser, kommer inte att kunna förverkligas. Hur skall man kunna rekrytera rätt människor i nuvarande situation? Regeringen och Försvarsmakten gör nu tillsammans Försvarsmakten till en arbetsgivare som Gud glömde. Man kan idag inte flytta officere. Man får flytta verksamhet dit där officerarna finns och bor. Som ett exempel kan nämnas att sjöofficerna bodde i Berga och Muskö, 2004 flyttade man fartygen till Karlskorna. Sjöofficerarna flyttade inte med. Nu har man därför stora begränsningar att köra fartygen.

Det är nog bra att dra sig till minnes alla de erfarenheter man har gjort i samband med försvarsbeslut under de senaste 12 åren. Vi skall väl inte nödvändigtvis göra om alla de misstag som redan har gjorts?

Äntligen planeringsanvisningar!

Regeringen har som bekant beslutat föreslå riksdagen att Försvarsmakten får överföra 170,5 miljoner kronor från materielanslaget till förbandsverksamheten. Försvarsmakten hade begärt att få flytta 850 miljoner kronor. Därutöver har regeringen öppnat för att Försvarsmakten får använda anslagskrediten på den post som finansierar förbandsuppgifterna.

Jag har på denna blogg ivrigt förespråkat en tydlig politisk styrning för att komma till rätta med Försvarsmaktens strukturella problem. Det är regeringens sak att se till att uppgifter och anslag hänger ihop. Vid sidan av detta är det min bestämda uppfattning att man inte kan skicka de svåra frågorna (om t.ex. personalförsörjning, antalet yrkesofficerare, övertalighetsproblem, eventuellt stryka förmågor och prioritera mellan ”försvarsgrenar” etc.) till myndigheten och förvänta sig att de återkommer med resultat. Det måste komma i form av direkt styrning från regeringskansliet och riksdagsbeslut.

Det faktum att Försvarsmakten inte fick några planeringsanvisningar inför framtagandet av budgetunderlaget för 2009 har varit förödande, när man betänker resultatet, dvs. ett budgetunderlag som bygger på en perspektivplanering med ett 20-års perspektiv samt budgetpropisitionen för 2008, som i princip inte sade något alls utöver att man i finansplanen slår fast attd et blir ytterligare besparingar de kommande åren.

Men, nu händer det något. Den 10 april får Försvarsmakten planeringsanvisningar från regeringen. Halleluja!

Planeringsanvisningarna, beskriver Försvarsmakten på sin hemsida, är ett antal riktlinjer kring vilken verksamhet som Försvarsmakten ska genomföra under året, till exempel vilka övningar som ska genomföras:

– När vi får anvisningarna vet vi vilken verksamhet vi ska genomföra och kan analysera behovet av att nyttja krediten. I tilläggsbudget två som kommer i september kan vi få göra ytterligare överföringar till driftsanslaget som kan innebära att vi inte behöver nyttja krediten lika mycket, säger konteramiral Jörgen Ericsson, chef för ledningsstabens strategiavdelning.

Frågan är alltså om planeringsanvisningarna enbart kommer att behandla vad Försvarsmakten skall göra (och inte skall göra) 2008, eller om det blir omtag med sikte på 2009? Man kan bara hopaps att anvisningarna blir offentliga, så att man kan följa hur det politiska ansvarstagandet ser ut samt hur Försvarsmakten i sinom tid svarar upp mot beställningen. Det bör ligga i både regeringens och Försvarsmaktens intresse att detta blir känt. Då är det nämligen svårare, för bägge parter, att bli sittande med Svarte-Petter.

Varför göra det lätt för sig?

Regeringen har den 19 mars placerat översten Stefan Andersson som chef för den multinationella snabbinsatsstyrka som under svensk ledning ska kunna ställas till den Europeiska unionens förfogande 2011.

Det är ett intressant beslut. Förvisso helt i enlighet med vad regeringen skriver i den färska strategiskrivelsen om Sveriges internationella insatser. I strategiskrivelsen står nämligen att läsa att Sverige anmält beredskap för en ledarroll år 2011.

Men saken är bara den att en svensk NBG-anmälan ankommer på riksdagen att besluta om.

Någon vid Försvarsdepartementet borde ha studerat riksdagens sammansatta utskotts betänkande om NBG (2007/08:UFöU3). I detta utskottsbetänkande säger nämligen en enig riksdag att ett sådant ställningstagande är beroende av ett beslut i riksdagen.

Så onödigt. Varför gör regeringen det så svårt för sig?

Äntligen!

Idag har så äntligen regeringen lämnat över den efterlängtade skrivelsen: ”Nationell strategi för internationell freds- och säkerhetsfrämjande verksamhet” till riksdagen.

Strategin beskrivs i stolta ordalag gemensamt av utrikesminister Carl Bildt, biståndsminister Gunilla Carlsson, försvarsminister Sten Tolgfors och justitieminister Beatrice Ask. Strategin är den första i sitt slag, skriver de och beskriver den som att den är tänkt att utgöra en ”övergripande vägledning för svenskt deltagande på det fredsfrämjande området”.

”Övergripande vägledning” skriver regeringen. ”Väldigt övergripande beskrivning” kanske vore ett bättre uttryck. Någon vägledning, i ordets rätta bemärkelse, är det nog inte så mycket att tala om. Sånär som när det gäller civil-militär samverkan. Jag återkommer till det.
Jag menar, en strategi som inleds med alla kommande beslut som den inte föregriper (den kommande inriktningspropositionen för försvaret, andra prioriteringar, de överväganden i övrigt som görs i respektive års budgetproposition eller Försvarsberedningens arbete) måste ju rimligtvis vara ganska intetsägande. Och det är den som sagt. Men den är också en kompromissprodukt mellan de departement som har samarbetat om den, och ibland rentav motsägelsefull av just detta skäl.

Tanken är att regeringen genom strategin skall knyta utrikes-, utvecklings, säkerhets- och försvarspolitiken närmare varandra. Målsättningen är att Sverige ska ta ett större och mer samordnat ansvar i freds- och säkerhetsfrämjande insatser. En utgångspunkt för strategin är att svenska insatser ska utformas som integrerad och samlad politik gentemot det aktuella landet. Där så är möjligt skall bidragen utformas med både civila och militära delar. I strategin understryks att utvecklingssamarbetet kan utgöra en viktig del av den samlade svenska förmågan. Säkerhet och utveckling är varandras förutsättningar och för att nå varaktiga framsteg i länder som till exempel Afghanistan måste den svenska närvaron präglas av denna insikt.

Ett exempel på det motsägelsefulla är att själva orsakerna till Sveriges engagemang å ena sidan beskrivs som ”ett uttryck för vår solidaritet i handling med de människor och länder som hotas av konflikter” (det är UD:s skrivning), liksom ”Utrikes- och säkerhetspolitiska bedömningar och prioriteringar ska vara styrande för svenskt deltagande i fredsfrämjande insatser. Även försvarspolitiken och politikområdet rättsväsendet ska beaktas. Sammantaget ska dessa politikområden utgöra utgångspunkten för diskussioner om möjliga insatser”. Det som här står är att det som är styrande tar UD hand om och sedan ”beaktas” Försvarsdepartementets och Försvarsmaktens synpunkter.

Men lite senare i skrivelsen, i de mer militära delarna, står det att svenska insatser ”ska kunna bidra till en önskvärd operativ nytta, förmågeutveckling och kompetensuppbyggnad för den utsändande myndigheten”. Detta är Försvarsdepartementets skrivning. Man vill från mer militärt håll alltid framhålla att det inte enbart är altruism som får Sverige att agera internationellt, utan att det också är ett försvar av svenska värden och Sverige.
Vidare i det militära spåret står det i skrivelsen: ”Sverige ska verka för att svenskt inflytande och insyn ska öka i de insatser Sverige bidrar till, bl.a. genom en strävan att svensk personal i större utsträckning erhåller högre tjänster och ledande befattningar såväl inom insatserna som inom organisationerna genom vilka Sverige bidrar till fredsfrämjande insatser”. Vän av ordning ställer sig frågan; vilka då (på den militära sidan)? De personer som kan komma i fråga är nog tyvärr både lätträknade och djupt fastlåsta i den nationella verksamheten.

Regeringen tar inga steg när det gäller att nischa de svenska militära bidraget. Vi skall kunna göra allt, med allting inom alla tidsramar och överallt: ”Försvarsmakten ska, när så efterfrågas, kunna delta i internationella insatser med en bredd av olika förbandstyper. Strävan är att Sverige bör bidra på områden där vi kan ge ett mervärde till den samlade operationen”. Skrivningen från budgetpropositionen för 2008, om att man kall ha en ”markoperativ tyngdpunkt” är borta.

Ambitionsnivån upprepas: ”Sverige ska ha förmåga till att samtidigt leda och delta i två insatser av bataljonsstorlek samt tre mindre insatser”. Och här har vi ju egentligen hela inriktningen som en grundorganisation som skall försörja! Försvarsberedningen har ju i enlighet sagt att Försvarsmakten skall formas utifrån och in. Vad behöver vi för organisation, personalförsörjning och materielstrategi för att åstadkomma detta?

Men just i detta centrala resonemang (vad som skall vara dimensionerande för Försvarsmakten) väljer regeringen att formulera sig på ett annat sätt än beredningen. Detta är ett exempel på otydlighet från politiskt håll, gentemot Försvarsmakten och där hittar vi en förklaring till att man ofta talar förbi varandra. Man skriver ”Uppgiften att genomföra internationella insatser ska vara grundläggande, men inte ensamt dimensionerande, vid utvecklingen av Försvarsmaktens förband”.

Nu till de mer intressanta delarna av skrivelsen, nämligen de om civil-militär samverkan och ”samlade bidrag”.

Regeringen skriver bl.a. följande:

”Möjligheter till ett samlat svenskt engagemang ska värderas i anslutning till att en ny insats inleds. Så långt möjligt ska processen präglas av en helhetssyn på Sveriges deltagande”. Och sedan kommer en portalparagraf:

”För att främja en hållbar lösning på konflikter bör Sverige i möjligaste mån samordna fredsfrämjande insatser med såväl humanitärt som ett mer långsiktigt återuppbyggnads- och utvecklingsstöd. Strävan bör vara att de svenska bidragen till de internationella insatserna utformas som samlade, med såväl militära som civila delar”.

Vidare skriver regeringen ”För att nå största möjliga effektivitet i de fredsfrämjande insatserna är det även fortsättningsvis en ambition att utifrån etablerade principer, bl.a. inom ramen för FN:s fredsfrämjande verksamhet, fortsatt utveckla den svenska förmågan när det gäller civil-militär samverkan i insatserna”.

Inom EU har Sverige ”som målsättning att utveckla koncepten för de civila och militära snabbinsatsförmågorna samt att stärka den civil-militära samordningen i konflikthanteringsinsatser”.

Inom Norden ska Sverige ”sträva efter att ytterligare öka graden av samarbete i den nordiska kretsen, bl.a. genom att inför varje internationell insats undersöka möjligheter till nordisk samverkan”.

Men, allt detta lämnas fullständigt därhän för vemdå att bestämma hur det ska gå till i praktiken? Det enda som har med något slags konkret genomförande att göra är följande till intet förpliktigande rader:

”Dagens komplexa konflikthanterings- och återuppbyggnadsinsatser förutsätter att det internationella samfundet – likväl som Sverige nationellt – i både planerings- och genomförandefasen samordnar tillgängliga verktyg”.

Men även detta gör att man ställer sig frågan hurdå? Hur, av vem och när skall detta ”samordnas”? En sak är säker, det sker inte av sig självt och det lär aldrig ha varit viktigare att ha alla aktörer i samma rum på jämbördiga positioner genom hela processen (planering, genomförande) som nu, om man skall förverkliga idén om civil-militär samverkan ”på riktigt”.

PS 1: Regeringen lär skapa en del muntra miner i riksdagen med formuleringen ”Det är därför regeringens avsikt att hålla berörda utskott i riksdagen informerade om beslut om att ta i anspråk medgivet utrymme för en brådskande förstärknings- eller evakueringsinsats. Denna ordning får dock inte verka försenande på möjligheten att snabbt sätta in förstärknings- och evakueringsinsatser”. Det är, törs jag påstå, aldrig i riksdagen senfärdigheten slår till, vare sig förr eller framöver. Här borde kanske regeringskansliet istället resonerat om sina egna processer.

PS II: Natos snabbinsatsstyrka, NRF, berörs även i denna skrivelse. Regeringen skriver följande:
”Natos snabbinsatsstyrka, som ska kunna sätta in i de allra mest krävande militära insatserna, är sedan 2006 öppen för styrkebidrag även från partnerländer. Partnerländer kan anmäla supplementära förband till styrkan, förutsatt att dessa uppfyller samma kvalitetskrav som gäller för Nato-förband. Sverige överväger Natos erbjudande om partnerländers deltagande i snabbinsatsstyrkan NATO Response Force (NRF) med supplementära bidrag. När Sverige ser över eventuellt deltagande i NRF ska samarbetsmöjligheter med övriga nordiska länder samt de baltiska länderna undersökas, dvs. både med partnerlandet Finland och med Nato-länderna Danmark, Norge, Estland, Lettland och Litauen”.
Jag är övertygad om att regeringen levererar ett besked om ett svenskt deltagande i NRF, med en liten men naggande god komponent för att försäkra sig (tror man!) om begränsade kostnader, i den kommande skrivelsen om EAPR till riksdagen.