Kategori: EU

Nyheten är ingen nyhet

Idag var det säkerhetspolitisk debatt i riksdagen. Moderaterna begärde den  i höstas, med anledning av det ”oroande nya och försämrade säkerhetsläget i Sveriges närområde” och läget har ju knappast förbättrats sedan dess.

Men vad kom då ut av debatten? Ingenting, är den första reaktionen. Ingen ny förklaring till formuleringen om alliansfriheten i regeringsförklaringen, inget nytt i NATO-utredningsfrågan, inget nytt om hur partierna ser på kriget i Ukraina, terrorism eller de svenska positionerna.

Men faktum är att just detta är en nyhet. Kanske rentav den största: Det är som om ingenting har hänt, trots att samtliga partiföreträdare bekräftade att situationen förändrats till det sämre.

Man kan kalla det robust och ståndaktigt, vilket är precis vad utrikesminister Wallström (S) indirekt gör. Vi ändar inte säkerhetspolitisk linje på grund av rysk aggression, sade hon, det är NATO-förespråkarna som är rädda för Putin och vill ändra den svenska politiken därefter. Och vad skulle det ge för signal till Finland, om Sverige utreder frågan (som Finland har gjort ett antal gånger, min anm.)? Dessutom söker utredningsförespråkarna strid, samtidigt som de talar om samarbete i försvars- och säkerhetspolitiken, enligt Wallström.

Karin Enström (M) vände föga förvånande på steken och pekade på den oförankrade förändringen i regeringsdeklarationen och svensk tradition att samarbeta, nu när samtliga borgerliga partier är för en utredning och det dessutom finns goda skäl för en, vilket ambassadör Bertelman har påvisat.

De borgerliga partierna har onekligen viss uppförsbacke när utrikesministern inte utan tillfredsställelse påpekar att de hade åtta år på sig att utreda saken i regeringsställning och Dalunde (MP) påminde om Reinfelds tre kriterier för att frågan skulle bli aktuell; bred folklig förankring, parlamentarisk förankring samt att Finland går med. Men det är inget bra argument i sak att avvisa något bara för att det kunde gjorts tidigare och moderaternas försvarslinje går ut på att så mycket har hänt i säkerhetspolitiken bara sedan regeringsskiftet, att man måste lägga det bakom sig.

Men hur allvarligt ser de egentligen själva på NATO-utredningsfrågan?

Dagarna efter moderaternas begäran om dagens aktuella debatt gick Björklund (FP) ut och krävde återinkallande av Försvarsberedningen. Samma tågordning upprepade sig när den nyvalda partiledaren Anna Kinberg Batra (M) uttryckte behov av utredning av NATO-medlemskap och FP strax efter skruvade upp volymen genom att kräva att frågan ska in i överläggningarna om försvarsinriktningspropositionen med ett lätt förtäckt hot om att regeringen annars kan glömma en blocköverskridande överenskommelse om försvaret. Detta var dock inget som upprepades under dagens debatt, måhända beroende på att man inte är helt överens inom borgerligheten om att mosa försvarspropositionen på frågan, eller för den delen om man anser att Sverige ska bli medlem eller ej.

Därav Enströms ”diskussionslinje”, dvs varför vägrar ni utredning? istället för därför kräver vi en utredning om ni vill att decemberöverenskommelsen (som omfattar samarbete i säkerhetspolitiken) ska hålla och de pågående försvarsöverläggningarna fortsätta.

När det gäller den kommande försvarsinriktningspropositionen tror jag det finns en seriös vilja hos de flesta av partierna att sluta en blocköverskridande överenskommelse. Det beror dels på att man – faktiskt – ser allvarligt på situationen och vill ta gemensamt ansvar, men också på följande faktorer:

  • Man vet att det inte finns några riktigt djupa partimotsättningar (sånär som NATO-frågan). Särskilt inte sedan försvarsminister Hultqvist har tonat ner den totala fokuseringen på nationellt försvar till förmån för mer både-och och inte längre pratar om att återinföra värnplikt utan utreda med fokus på Norge och Danmarks modeller. Partierna har inte heller något eget genomarbetat förslag till alternativ insatsorganisation och med tanke på den sifferexercis som försiggått de senaste åren, är man inte benägen att höfta vilt när det gäller kostnader för nya kreativa förslag.
  • Ingen har en finansminister som är beredd att slanta upp de pengar som krävs, knappt ens till de första stegen i Försvarsmaktens decemberunderlag till regeringen, vilket Försvarsmakten enligt uppgift ska specificera till tre miljarder kronor om året imorgon fredag. Detta skapar i sin tur ett intresse för att om inte hålla ihop, så i varje fall inte bli sist kvar med minst pengar.
  • Försvarsmakten har manövrerat sig fram till att i den allmänna uppfattningen stå för trovärdigt facit när det gäller försvarsekonomi – det är myndighetens besked och beräkningar man ställer mot partierna och så har det inte alltid varit. Vad gäller utformning av insatsorganisationen däremot, finns det synpunkter på huruvida det är rätt att i stort fullfölja inriktningen från 2009 eller ej, vilket i sin tur ger partierna möjlighet att byta klossar i Försvarsmaktens förslag, men i stort samförstånd hävda samma beräkningar (risk för hundhuvud i Försvarsmaktens knä vad det lider).
  • M, C, FP och KD vet att förväntningarna är höga på försvarsministern och att fallet kan bli hårt om finansministern vägrar öppna plånboken genom utfästelser om substantiella tillskott i närtid, eller om regeringen gör något som liknar det man kritiserade den förra regeringen för, när samarbetet imploderade inför öppen ridå i Försvarsberedningen. Det ger dem en stark förhandlingsposition. Samtidigt vet S, inte minst efter dagens aktuella debatt om säkerhetspolitiken, att de borgerliga inte kommer villkora NATO-utredning med samarbete och att samtliga har interna processer när det gäller respektive försvarspolitik, vilket innebär att man knappast kommer med genomarbetade motförslag. Hultqvist kommer därför, med hela regeringskansliet och Försvarsmaktens utrednings- och uträkningsresurser bakom sig, kunna peka på varje förslag, sätta en prislapp på den och njutningsfullt säga krona för krona.

I partiledardebatten nyligen deklarerade statsminister Löfven att man ska arbeta fram en nationell säkerhetsstrategi. Det är bra och verkligen på tiden då den förra har nästan 10 år på nacken och EU ska komma fram till motsvarande under året. Wallströms aviserade säkerhetspolitiska vårturné, för ett brett samtal om frågorna, ska förmodligen ses i ett sammanhang och det kan tyda på att det är hon som ska leda arbetet. Moderaterna, å sin sida, ska under Wallmarks ledning ta fram en ny försvars- och säkerhetspolitik, men innan dessa processer är klara ska alltså en försvarspolitisk inriktningsproposition jobbas fram och sedan beslutas om.

Egentligen är det inga konstigheter. Försvarspolitikens bästa gren har länge varit att fatta beslut i fel ordning och om man väntar på att alla ingångsvärden ska vara på plats blir det aldrig några beslut över huvud taget – vilket också är ett slags beslut när tiden går och verkligheten förändras.

Märklig passivitet i en värld som sjuder av aktivitet

”Director of National Intelligence Dennis C. Blair told Congress yesterday that instability in countries around the world caused by the current global economic crisis, rather than terrorism, is the primary near-term security threat to the United States.”

Så inleds den artikel i Washington Post som i februari rapporterade om den första redovisningen på sex år som inte redovisade terrorismen som det största hotet mot USA. Det är ett viktigt skifte. Runt om i världen sjuder det och kokar av aktivitet. Det produceras tankepapper och rapporter på löpande band om hur den globala ekonomiska krisen påverkar den säkerhetspolitiska utvecklingen.

Det tänks naturligtvis stora tankar inom EU också. Vad får den globala ekonomiska krisen för effekter på EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik (CFSP)? Hotas t.ex. den fortsatta utvidgningen när länder vänder sig inåt för att hantera krisen och politisk instabilitet som en följd av den? Eller skapar den nya möjligheter till nya roller och prioriteringar?

Läs en intressant artikel av Daniel Korski här.

I Sverige är det dock märkbart och märkligt tyst om den globala ekonomiska krisens säkerhetspolitiska konsekvenser. Lägg till de nya tongångarna om nedrustning och kärnvapen från Washington och vi har ett antal närmast akuta frågeställningar som måste adresseras:

Hur bedömer vi EU:s fortsatta säkerhetspolitiska utveckling i krisens skugga? Vilka nya möjligheter respektive problem kan vi förutse och hur bör dessa hanteras? Och hur kan de amerikanska nedrustningssignalerna omhändertas av EU?

Sverige tar snart över ordförandeskapet i EU. Det innebär att vi måste ha en rad svar (och en hel del strategier) inom dessa områden. Inte minst inom nedrustningsområdet där Sverige både en tradition att falla tillbaka på och goda möjligheter till intressanta initiativ.

Regeringen skulle kunna ge Försvarsberedningen i uppdrag att göra en säkerhetspolitisk omvärldsbedömning där internationella bedömningar av läget tankas in och behandlas. Till detta hör en bedömning och en sammanställning av möjliga konsekvenser och initiativ inom nedrustningsområdet (här behöver regeringen verkligen hjälp! Det är ett gruvligt eftersatt område under Carl Bildts ledarskap). Lämpligtvis lämnas en delrapport inför det svenska ordförandeskapet. Slutrapporten bör lämnas strax efter valet 2010.

Den nya regeringen kommer, alldeles oavsett vilken färg den har, att behöva en parlamentariskt förankrad färsk analys. Precis som Sverige behöver ett blocköverskridande ansvarstagande när det gäller försvars- och säkerhetspolitiken. Just nu grävs nämligen bara skyttegravarna djupare och djupare. Riksdagen påbörjar snart behandlingen av regeringens försvarspolitiska inriktningsproposition. En Försvarsberedning i arbete skulle kunna bidra till att de värsta partiegoistiska solospelen om inte upphörde så i varje fall dämpades. För allas vårt gemensamma bästa.

PS. För säkerhets skull kanske det är bäst att tillägga att jag inte ser det faktum att partierna har olika uppfattningar i försvars- och säkerhetspolitiska frågor som ett problem. Tvärt om. Det är rentav nödvändigt för en vital debatt och kloka beslut. Det är den fäktning (inte sällan tuppfäktning) som springer ur föreställningar om hur man maximerar nyttan för det egna partiet, alldeles oavsett sakfrågan, som jag vänder mig emot.

Varför göra det lätt för sig?

Regeringen har den 19 mars placerat översten Stefan Andersson som chef för den multinationella snabbinsatsstyrka som under svensk ledning ska kunna ställas till den Europeiska unionens förfogande 2011.

Det är ett intressant beslut. Förvisso helt i enlighet med vad regeringen skriver i den färska strategiskrivelsen om Sveriges internationella insatser. I strategiskrivelsen står nämligen att läsa att Sverige anmält beredskap för en ledarroll år 2011.

Men saken är bara den att en svensk NBG-anmälan ankommer på riksdagen att besluta om.

Någon vid Försvarsdepartementet borde ha studerat riksdagens sammansatta utskotts betänkande om NBG (2007/08:UFöU3). I detta utskottsbetänkande säger nämligen en enig riksdag att ett sådant ställningstagande är beroende av ett beslut i riksdagen.

Så onödigt. Varför gör regeringen det så svårt för sig?

Gemensam värdegrund?

Under ett möte med Fredrik Reinfeldt i Paris den 3 oktober chockade Nicolas Sarkozy sin omgivning med en lång antimuslimsk monolog. Aftonbladet skriver att presidenten sade att ”Det finns för många muslimer i Europa”. Nicolas Sarkozy ska också ha gjort förvirrade utläggningar om civilisationernas krock.

Det är med tillsammans med denne man som Sverige planerar för ordförandeskapet i EU.

I en intervju i den tyska tidningen Frankfurter Allgemeine Zeitung säger den franske försvarsministern, Hervé Morin att Paris kommer trycka upp försvarsfrågan högt upp på agendan under sitt ordförandeskap.

EUobserver rapporterar:

Mr Morin described European defence as an ”absolute priority” which is at least as important for European integration as the EU’s common currency, the euro.

”With the common currency, we have created a strong symbol for Europe. But nothing can better express the European community of fate than common defence, a common sense of Europe’s threats and security interests,” he said.

”A kind of European conscience can grow over the question where, if need be, we want to defend our values with weapons,” he stated. ”This is why during the presidency of the European Council in the second half of 2008 we would like to press ahead with a Europe of defence.

Vilka värden är det Frankrike vill försvara? Vilka gemensamma värderingar omfattar unionen?

När man diskuterar Europeisk värdegemenskap brukar man säga att den kommer till konkret uttryck i den av Europarådet fastställda Europakonventionen till skydd för mänskliga rättigheter. Jag tror inte, mot bakgrund av tongångarna från Frankrike och en del andra EU-länder, att det kommer att räcka som en förklaringsmodell framöver.

Stora saker pågång

I morgon tas frågan om EU:s reviderade fördrag (som numer går under namnet ”reformfördraget” upp vid EU-nämndens möte. Då ska utrikesminister Carl Bildt och statsrådet Cecilia Malmström, enligt riksdagens information, ”stämma av läget i förhandlingarna om EU:s nya reformfördrag” inför rådsmötet för allmänna frågor och yttre förbindelser den 15-16 oktober.

”Stämma av läget”, jo man tackar.

Man sänder en stilla tanke till de redaktioner som gissningsvis sitter runt om i Sverige just nu och producerar artikel efter artikel, analys efter analys, kring hur detta nya fördrag kan komma att påverka Sverige och betyda för EU. Alla debattörer, politiker från alla läger, tyckare och tänkare, var håller ni hus?

Ty det är ju så att avsikten är att bana väg för ett godkännande av fördraget vid stats- och regeringschefernas informella möte i slutet av nästa vecka. Jo just det, nästa vecka.

Och det är en ny konstitution vi talar om.

Vikten av detta fördrag skall inte underskattas, då regeringen själv skriver att det ”utgör själva kärnan i EU”. Och eftersom det är så viktigt åker statsrådet Malmström till tio orter runt om i Sverige på en ”Reformfördragsturné”. Av de tio orterna hinner hon i varje fall besöka tre orter innan dess att frågan skall avgöras i EU-nämnden (i morgon).

Vid sidan av fördraget växer frågan om EU:s reviderade säkerhetsstrategi sig allt mer aktuell. Regeringen planerar en konferens om EU:s säkerhetsstrategi i Stockholm i november, vilket kanske kan ses som något av startskottet med arbetet kring en svensk position inför revideringen. Den nuvarande strategin antog 2003 och den skall revideras och utvecklas under 2008, för att sedan kanske brisera under det svenska ordförandeskapet 2009?

Det skulle ju inte precis skada med en öppen och konstruktiv debatt om denna säkerhetsstrategi redan nu. Så att det inte enligt god tradition blir en ”Säkerhetsstrategiturné” i Sverige när allt redan är klappat och klart…

Jag har tagit upp fördraget tidigare, här.
För information i korthet, se här.
Utkastet till det nya fördraget finns här (men då gäller det att man inte låter sig förskräckas av franskan utan klickar sig vidare).

Kanske inte så konstigt att det går som det går…?!

Det här gör mig riktigt, riktigt beklämd.

Efter bara tre månader lämnar chefen för EU:s polisinstruktörer i Afghanistan sitt uppdrag. Förutsättningarna för att bygga upp en civil poliskår i Afghanistan är så dåliga att det inte är meningsfullt att fortsätta, anser han enligt Ekot.

Friedrich Eichele, som han heter, anser att uppdraget att bygga upp en civil poliskår som ska stå för lag och ordning i de områden där de militära insatserna är avslutade, inte fungerar.
Enligt diplomater i Kabul som tidningen International Herald Tribune har talat med är polisstyrkan underfinansierad, har för lite personal och är inte tillräckligt förberedd för svårigheterna.

”It seems that the EU was not really properly prepared for such a complex mission,” said Ronja Kempin, an Afghan expert at the German Institute for International and Security Affairs in Berlin. ”The EU seemed to have rushed into setting up this mission. Then there is one of the biggest difficulties of all – the pervasive corruption in the Afghan Interior Ministry with whom Eichele has had to work directly.”

EU:s medlemsstater har enligt tidningens källor hittills bara skickat hälften av den personal som utlovats och EU-kommissionen har inte ännu lyckats skaka fram pengar till 70 splitterskyddade fordon som de 190 polisinstruktörerna behöver för att säkert kunna färdas vilket gör att de inte kan färdas utanför Kabul.

”The idea was that once NATO gained control of an area, the newly trained Afghan police would move in to maintain security so that the development agencies could carry out their projects.”

Den tyska befälhavaren har försökt få garantier från Nato om skydd i fall polisstyrkan blir angripen:

”With the increase in fighting in several provinces, Eichele wanted guarantees from NATO that it would provide assistance if any of the police officers came under attack. In an interview last month with the International Herald Tribune, Eichele said ”so far we have no cooperation agreement with NATO.” The agreement has been held up by Turkey, a leading NATO member.
Instead, the European Union has forged separate agreements with the provincial reconstruction teams to ensure them some protection. These 25 provincial reconstruction teams were established by the NATO-led International Security Assistance Force and are intended to provide security to the aid agencies.”

– My name is Bond, James Bond

Alla som intresserar sig för det nya EU-fördraget och EU:s relation till sina medborgare bör läsa följande analys i The Economist.

”OUTSIDE the world of James Bond, people with secret plans rarely brag about them in advance. Even Bond villains wait until they think 007 faces imminent death before blabbing out their plans for world domination. This is as you would expect: if you have a sneaky plot, is it a good idea to boast about it?
This simple analogy brings home just how odd it is that so many leading politicians have been standing up recently to declare that the European Union’s big new idea is to hoodwink the voters. Specifically, ever more bigwigs have stated that the EU’s new treaty was deliberately made as unintelligible as possible so as to make it easier to win new powers for Brussels. That was the lesson they drew from the ill-fated EU constitution when it was voted down by French and Dutch voters in 2005.”

Analysen handlar således om den medvetna trategi som utgörs av det nya fördragets obegriplighet. I artikeln behandlas de Europeiska ledarnas önskan om att slippa debatt och folkomröstningar.

De Europeiska ledarna, skriver man, beter sig som de onda i James Bond-filmerna; de avslöjar sina planer för Bond precis innan de tänker skjuta honom. Dock är det ju så att publiken gillar när sådant beteende straffar sig (vilket det ju alltid gör, förr eller senare) och detta bör EU-ledarna naturligtvis tänka på.

I artikeln hänvisas till Edmund Burke. Economist skriver att de Europeiska ledarna har rätt när de påpekar att de steg som EG/EU har tagit hittills (valutaunionen, utvidgningen och den inre marknaden) knappast hade förverkligats om reformerna hade föregåtts av folkomröstningar.

”There is some truth in this. And there is also a perfectly respectable argument over the merits of direct and parliamentary democracy, as set out by Edmund Burke to the electors of Bristol in the 18th century. But at the most basic level, European politicians are not talking about avoiding referendums in terms of such principles. They are talking about the merits of obfuscation as a means of avoiding referendums. That is wrong.
Working by stealth is a bad habit if you believe in good governance. Telling voters you are being stealthy to avoid consulting them is disrespectful (Burke talked of using his judgment to represent voters, not of devising unreadable texts to bamboozle them). It is also hubristic. The Bond films offer another lesson here. Whenever the evil genius gloats “you have interfered with my plans for the last time, Mr Bond,” viewers know that a painful come-uppance is on its way. Filmgoers like hubris to be swiftly punished. EU leaders should take note.”

I artikeln citeras flera ledare som öppet säger att fördraget är medvetet oläsbart i syfte att tysta debatten:

Valéry Giscard d’Estaing, f.d. president i Frankrike, förklarar att syftet med det nya fördraget är att ”kamouflera” de stora ändringarna. Giuliano Amato, Italiens inrikesminister, gillar att det nya fördraget inte går att läsa och att det hjälper regeringar som möter ”farliga” krav på folkomröstningar med att säga att fördraget är så svårt att det inte går att folkomrösta om.

Jean-Claude Juncker, Luxenburgs premiärminister, har nyligen ifrågasatt om det var ”smart” att lägga fram konstitutionsförslaget som så öppet visade att makt flyttas från nationerna till Bryssel och Jean-Luc Dehaene, tidigare premiärminister i Belgien, säger i en intervju att det är “dangerous talk” att förespråka för mycket “transparency and clarity” i EU.

”Unsurprisingly, many of these remarks were instantly reproduced by newspapers in Britain and the Netherlands (another country where there are calls for a referendum).”

Och det är väl förklaringen till att vi sällan hittar sådana citat återgivna i svenska medier.

(Illustration av Peter Schrank)

Likt Lazarus…

Europeiska rådet har som bekant enats om ett mandat till en regeringskonferens som ska slutföra arbetet med EU:s fördrag. Regeringskonferensen inleds i juli och målsättningen är att arbetet ska avslutas i oktober. Det nya EU-fördraget är tänkt att ersätta det förslag som 2005 stoppades av folkomröstningar i Frankrike och Nederländerna.

Den aktuella debatten handlar till viss del om hur mycket ”nytt” detta nya EU-fördrag kommer att vara, jämfört med det som förkastades av Frankrike och Nederländerna. Dessa ”nej” skulle enligt regelverken om enhälliga beslut vara tillräckliga för att konstitutionen skulle kastas i papperskorgen, men istället reser den sig i något omgjord tappning likt Lazarus från de döda.

Min främsta, ja faktiskt främsta, invändning mot fördraget verkar bestå. Visst, det kommer inte att finnas någon artikel i de ändrade fördragen som nämner EU:s symboler, såsom flaggan, hymnen eller mottot. Men det är ju bara symboler för något viktigare:
”INSPIRERADE av Europas kulturella, religiösa och humanistiska arv, ur vilket de universella värden har utvecklats som utgörs av människans okränkbara och oförytterliga rättigheter liksom frihet, demokrati, jämlikhet och rättsstaten”

Men, vad är det för nyspråk? Ganska historielöst, kan man tycka. Det låter, vad värre är, som en udd, riktad mot någon annan.
Och, som en del av detta, trycks det än mer på migrationsproblematiken och gränskontroll:

”Europeiska rådet välkomnar därför den överenskommelse som nåtts om upprättandet av enheterna för snabba ingripanden vid gränserna, inrättandet av nätverket för kustpatrullering och av en centraliserad ”verktygslåda”med teknisk utrustning som skall stå till medlemsstaternas förfogande.”

Slutsatserna från toppmötet Bryssel finns att läsa här.

Följande skrivning är i en annan kategori och intressant:

”Det blir allt mer uppenbart att klimatförändring i betydande grad kommer att påverka
internationella säkerhetsfrågor. Europeiska rådet uppmanar den höge representanten och
Europeiska kommissionen att nära samarbeta i denna viktiga fråga och att förelägga
Europeiska rådet en gemensam rapport våren 2008.”

Kopplingen miljö/klimat och säkerhet har gått från att vara ett påstående till ett konstaterande på bara något år. Frågan uppmärksammas, av både Europeiska rådet och generaler i USA. Det hålls seminarier och det skrivs rapporter. Det har hänt en del sedan 1995, då Försvarsberedningen publicerade sin första rapport och grundplattan till den vidgade hotbilden formades.

(På tal om seminarier och rapporter så ska jag medverka i Cogitos seminarium i Almedalen den 10 juli under rubriken ”Hur kan vi förebygga konflikter relaterade till klimatförändringen?” Medverkar gör Björn-Ola Linnér, föreståndare Centrum för klimatpolitisk forskning vid Linköpings universitet, Ola Mattson, generalsekr Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen, Helena Tagesson, Cogito och jag.)

För specialintresserade (av utrikes- och säkerhetspolitik) kan följande slutsatser från toppmötet citeras:

UTKAST TILL MANDAT FÖR REGERINGSKONFERENSEN
Avdelning V – Allmänna bestämmelser om unionens yttre åtgärder och särskilda bestämmelser
om en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik
8. Infogande i artikel 11 av en punkt 1 med följande lydelse (den nuvarande texten i punkt 1 utgår):22
”1. Unionens befogenhet i fråga om den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken skall omfatta alla utrikespolitiska områden och alla frågor som rör unionens säkerhet, inbegripet en gradvis utformning av en gemensam försvarspolitik som kan leda till ett gemensamt försvar.

22: Regeringskonferensen kommer att enas om följande förklaring: ”Utöver de särskilda förfaranden som avses i [artikel 11.1] understryker konferensen att bestämmelserna om Gusp, däribland det som berör unionens höge representant för utrikes- och säkerhetspolitik och avdelningen för yttre åtgärder, inte skall påverka varje enskild medlemsstats nuvarande rättsliga grund, förpliktelser och befogenheter i fråga om att utforma och genomföra sin utrikespolitik, sin nationella diplomattjänst, förbindelser med tredjeländer och deltagande i internationella organisationer, inbegripet en medlemsstats medlemskap i FN:s säkerhetsråd.

Konferensen noterar även att bestämmelserna om Gusp inte ger kommissionen några nya befogenheter att ta initiativ till beslut eller ger Europaparlamentet en utökad roll.
Konferensen erinrar även om att bestämmelserna om den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken inte påverkar den särskilda karaktären hos medlemsstaternas säkerhets- och försvarspolitik.”

Den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken omfattas av särskilda förfaranden. Den skall fastställas och genomföras av Europeiska rådet och rådet med enhällighet, om inte annat föreskrivs i fördragen.

Antagandet av lagstiftningsakter skall undantas. Den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken skall realiseras av unionens höga representant för utrikesfrågor och säkerhetspolitik och medlemsstaterna, i enlighet med fördragen. Europaparlamentets och kommissionens särskilda roller på området fastställs i fördragen. Europeiska unionens domstol skall inte vara behörig med avseende på dessa bestämmelser, med undantag av dess behörighet att kontrollera att artikel [III-308] följs och att kontrollera lagenligheten av vissa beslut, såsom anges i artikel [III-376 andra stycket].”

Männen samlas

EU-länderna har i princip sagt ja till att minska utsläppen av växthusgaser med i genomsnitt 20 procent senast år 2020. Men det återstår att lösa hur detta mål ska fördelas mellan de 27 medlemsländerna. Det svåra återstår, med andra ord.

Apropå den internationella kvinnodagen igår kan det ju vara intressant att studera bilden här ovan med jämställdhetsglasögonen på. Den visar EU:s stats- och regeringschefer.