Kategori: The Economist

China, beware

Mycket läsvärt om Kina i The Economist.

En ledare under rubriken ”China, beware”.

Om den pågående partikongressen:

”Early this year a party journal, Study and Pursuit, published proposals for reforming the party- congress system. These included convening congresses annually, imposing a 50% limit on the proportion of delegates who hold official rank and electing fewer delegates, in order to cut costs and encourage genuine debate (of which there is currently none). This year the number of delegates has actually been increased by more than 100 compared with 2002. So the applause for Mr Hu will be even louder.”

En viktig faktor rörande Kina och Kinas relationer med omvärlden är lanseringen av The Chinese Investment Corp. (CIC). Läs mer på ISN Security Watch:

”With an initial endowment of US$200 billion the new state-controlled company is tasked to invest abroad China’s huge foreign reserves. (…) In the shopping bag there will be natural resources from developing countries as well as foreign technologies, research and development (R&D) establishments and brand names from developed economies. For the west, China’s new financial juggernaut will be a formidable opportunity, and a formidable challenge.”

Utmaningen omfattar alla, men kanske i det korta perspektivet synnerhet Afrika:

”In Africa, China’s investment strategy has been directed mainly at sourcing natural resources, including oil. Moreover, increasing numbers of Chinese companies have recently established production bases to supply local markets with cheap products highly compatible with local demand and purchasing power. As a result, total trade between China and Africa nearly quadrupled in six years, from US$10.8 billion in 2000 to nearly US$40 billion in 2006. China is today Africa’s biggest trading partner and the second most important investor. China’s new investment company will further boost these trends.”

Krigsmaterielexport och demokrati

”More than half of the world’s population lives in a democracy of some sort, although only some 13% reside in full democracies. Despite the advances in democracy in recent decades, almost 40% of the world’s population still lives under authoritarian rule (with a large share of these being, of course, in China).”
Om det hade funnits ett demokratikriterium i svensk vapenexportlagstiftning, så hade det givit en extra dimension till denna demokratiska topplista från The Economist.

Vi har under 2004-2006 exporterat krigsmateriel till följande land, som är en av de översta 15 länderna på ”Least democratic”-listan: Saudiarabien.

Under 2006 fick Libyen ett individuellt tillstånd rörande produkter med dubbla användningsområden, liksom Syrien.

– My name is Bond, James Bond

Alla som intresserar sig för det nya EU-fördraget och EU:s relation till sina medborgare bör läsa följande analys i The Economist.

”OUTSIDE the world of James Bond, people with secret plans rarely brag about them in advance. Even Bond villains wait until they think 007 faces imminent death before blabbing out their plans for world domination. This is as you would expect: if you have a sneaky plot, is it a good idea to boast about it?
This simple analogy brings home just how odd it is that so many leading politicians have been standing up recently to declare that the European Union’s big new idea is to hoodwink the voters. Specifically, ever more bigwigs have stated that the EU’s new treaty was deliberately made as unintelligible as possible so as to make it easier to win new powers for Brussels. That was the lesson they drew from the ill-fated EU constitution when it was voted down by French and Dutch voters in 2005.”

Analysen handlar således om den medvetna trategi som utgörs av det nya fördragets obegriplighet. I artikeln behandlas de Europeiska ledarnas önskan om att slippa debatt och folkomröstningar.

De Europeiska ledarna, skriver man, beter sig som de onda i James Bond-filmerna; de avslöjar sina planer för Bond precis innan de tänker skjuta honom. Dock är det ju så att publiken gillar när sådant beteende straffar sig (vilket det ju alltid gör, förr eller senare) och detta bör EU-ledarna naturligtvis tänka på.

I artikeln hänvisas till Edmund Burke. Economist skriver att de Europeiska ledarna har rätt när de påpekar att de steg som EG/EU har tagit hittills (valutaunionen, utvidgningen och den inre marknaden) knappast hade förverkligats om reformerna hade föregåtts av folkomröstningar.

”There is some truth in this. And there is also a perfectly respectable argument over the merits of direct and parliamentary democracy, as set out by Edmund Burke to the electors of Bristol in the 18th century. But at the most basic level, European politicians are not talking about avoiding referendums in terms of such principles. They are talking about the merits of obfuscation as a means of avoiding referendums. That is wrong.
Working by stealth is a bad habit if you believe in good governance. Telling voters you are being stealthy to avoid consulting them is disrespectful (Burke talked of using his judgment to represent voters, not of devising unreadable texts to bamboozle them). It is also hubristic. The Bond films offer another lesson here. Whenever the evil genius gloats “you have interfered with my plans for the last time, Mr Bond,” viewers know that a painful come-uppance is on its way. Filmgoers like hubris to be swiftly punished. EU leaders should take note.”

I artikeln citeras flera ledare som öppet säger att fördraget är medvetet oläsbart i syfte att tysta debatten:

Valéry Giscard d’Estaing, f.d. president i Frankrike, förklarar att syftet med det nya fördraget är att ”kamouflera” de stora ändringarna. Giuliano Amato, Italiens inrikesminister, gillar att det nya fördraget inte går att läsa och att det hjälper regeringar som möter ”farliga” krav på folkomröstningar med att säga att fördraget är så svårt att det inte går att folkomrösta om.

Jean-Claude Juncker, Luxenburgs premiärminister, har nyligen ifrågasatt om det var ”smart” att lägga fram konstitutionsförslaget som så öppet visade att makt flyttas från nationerna till Bryssel och Jean-Luc Dehaene, tidigare premiärminister i Belgien, säger i en intervju att det är “dangerous talk” att förespråka för mycket “transparency and clarity” i EU.

”Unsurprisingly, many of these remarks were instantly reproduced by newspapers in Britain and the Netherlands (another country where there are calls for a referendum).”

Och det är väl förklaringen till att vi sällan hittar sådana citat återgivna i svenska medier.

(Illustration av Peter Schrank)