Kategori: försvarsbudgeten

Nyheten är ingen nyhet

Idag var det säkerhetspolitisk debatt i riksdagen. Moderaterna begärde den  i höstas, med anledning av det ”oroande nya och försämrade säkerhetsläget i Sveriges närområde” och läget har ju knappast förbättrats sedan dess.

Men vad kom då ut av debatten? Ingenting, är den första reaktionen. Ingen ny förklaring till formuleringen om alliansfriheten i regeringsförklaringen, inget nytt i NATO-utredningsfrågan, inget nytt om hur partierna ser på kriget i Ukraina, terrorism eller de svenska positionerna.

Men faktum är att just detta är en nyhet. Kanske rentav den största: Det är som om ingenting har hänt, trots att samtliga partiföreträdare bekräftade att situationen förändrats till det sämre.

Man kan kalla det robust och ståndaktigt, vilket är precis vad utrikesminister Wallström (S) indirekt gör. Vi ändar inte säkerhetspolitisk linje på grund av rysk aggression, sade hon, det är NATO-förespråkarna som är rädda för Putin och vill ändra den svenska politiken därefter. Och vad skulle det ge för signal till Finland, om Sverige utreder frågan (som Finland har gjort ett antal gånger, min anm.)? Dessutom söker utredningsförespråkarna strid, samtidigt som de talar om samarbete i försvars- och säkerhetspolitiken, enligt Wallström.

Karin Enström (M) vände föga förvånande på steken och pekade på den oförankrade förändringen i regeringsdeklarationen och svensk tradition att samarbeta, nu när samtliga borgerliga partier är för en utredning och det dessutom finns goda skäl för en, vilket ambassadör Bertelman har påvisat.

De borgerliga partierna har onekligen viss uppförsbacke när utrikesministern inte utan tillfredsställelse påpekar att de hade åtta år på sig att utreda saken i regeringsställning och Dalunde (MP) påminde om Reinfelds tre kriterier för att frågan skulle bli aktuell; bred folklig förankring, parlamentarisk förankring samt att Finland går med. Men det är inget bra argument i sak att avvisa något bara för att det kunde gjorts tidigare och moderaternas försvarslinje går ut på att så mycket har hänt i säkerhetspolitiken bara sedan regeringsskiftet, att man måste lägga det bakom sig.

Men hur allvarligt ser de egentligen själva på NATO-utredningsfrågan?

Dagarna efter moderaternas begäran om dagens aktuella debatt gick Björklund (FP) ut och krävde återinkallande av Försvarsberedningen. Samma tågordning upprepade sig när den nyvalda partiledaren Anna Kinberg Batra (M) uttryckte behov av utredning av NATO-medlemskap och FP strax efter skruvade upp volymen genom att kräva att frågan ska in i överläggningarna om försvarsinriktningspropositionen med ett lätt förtäckt hot om att regeringen annars kan glömma en blocköverskridande överenskommelse om försvaret. Detta var dock inget som upprepades under dagens debatt, måhända beroende på att man inte är helt överens inom borgerligheten om att mosa försvarspropositionen på frågan, eller för den delen om man anser att Sverige ska bli medlem eller ej.

Därav Enströms ”diskussionslinje”, dvs varför vägrar ni utredning? istället för därför kräver vi en utredning om ni vill att decemberöverenskommelsen (som omfattar samarbete i säkerhetspolitiken) ska hålla och de pågående försvarsöverläggningarna fortsätta.

När det gäller den kommande försvarsinriktningspropositionen tror jag det finns en seriös vilja hos de flesta av partierna att sluta en blocköverskridande överenskommelse. Det beror dels på att man – faktiskt – ser allvarligt på situationen och vill ta gemensamt ansvar, men också på följande faktorer:

  • Man vet att det inte finns några riktigt djupa partimotsättningar (sånär som NATO-frågan). Särskilt inte sedan försvarsminister Hultqvist har tonat ner den totala fokuseringen på nationellt försvar till förmån för mer både-och och inte längre pratar om att återinföra värnplikt utan utreda med fokus på Norge och Danmarks modeller. Partierna har inte heller något eget genomarbetat förslag till alternativ insatsorganisation och med tanke på den sifferexercis som försiggått de senaste åren, är man inte benägen att höfta vilt när det gäller kostnader för nya kreativa förslag.
  • Ingen har en finansminister som är beredd att slanta upp de pengar som krävs, knappt ens till de första stegen i Försvarsmaktens decemberunderlag till regeringen, vilket Försvarsmakten enligt uppgift ska specificera till tre miljarder kronor om året imorgon fredag. Detta skapar i sin tur ett intresse för att om inte hålla ihop, så i varje fall inte bli sist kvar med minst pengar.
  • Försvarsmakten har manövrerat sig fram till att i den allmänna uppfattningen stå för trovärdigt facit när det gäller försvarsekonomi – det är myndighetens besked och beräkningar man ställer mot partierna och så har det inte alltid varit. Vad gäller utformning av insatsorganisationen däremot, finns det synpunkter på huruvida det är rätt att i stort fullfölja inriktningen från 2009 eller ej, vilket i sin tur ger partierna möjlighet att byta klossar i Försvarsmaktens förslag, men i stort samförstånd hävda samma beräkningar (risk för hundhuvud i Försvarsmaktens knä vad det lider).
  • M, C, FP och KD vet att förväntningarna är höga på försvarsministern och att fallet kan bli hårt om finansministern vägrar öppna plånboken genom utfästelser om substantiella tillskott i närtid, eller om regeringen gör något som liknar det man kritiserade den förra regeringen för, när samarbetet imploderade inför öppen ridå i Försvarsberedningen. Det ger dem en stark förhandlingsposition. Samtidigt vet S, inte minst efter dagens aktuella debatt om säkerhetspolitiken, att de borgerliga inte kommer villkora NATO-utredning med samarbete och att samtliga har interna processer när det gäller respektive försvarspolitik, vilket innebär att man knappast kommer med genomarbetade motförslag. Hultqvist kommer därför, med hela regeringskansliet och Försvarsmaktens utrednings- och uträkningsresurser bakom sig, kunna peka på varje förslag, sätta en prislapp på den och njutningsfullt säga krona för krona.

I partiledardebatten nyligen deklarerade statsminister Löfven att man ska arbeta fram en nationell säkerhetsstrategi. Det är bra och verkligen på tiden då den förra har nästan 10 år på nacken och EU ska komma fram till motsvarande under året. Wallströms aviserade säkerhetspolitiska vårturné, för ett brett samtal om frågorna, ska förmodligen ses i ett sammanhang och det kan tyda på att det är hon som ska leda arbetet. Moderaterna, å sin sida, ska under Wallmarks ledning ta fram en ny försvars- och säkerhetspolitik, men innan dessa processer är klara ska alltså en försvarspolitisk inriktningsproposition jobbas fram och sedan beslutas om.

Egentligen är det inga konstigheter. Försvarspolitikens bästa gren har länge varit att fatta beslut i fel ordning och om man väntar på att alla ingångsvärden ska vara på plats blir det aldrig några beslut över huvud taget – vilket också är ett slags beslut när tiden går och verkligheten förändras.

Budgetpropositionen

I Försvarsdepartementets informationsutskick, som sägs beskriva nyheterna i dagens budgetproposition, presenteras en hel del som redan antingen är beslutat eller aviserat tidigare år. T.ex. följande:

  • ”Det militära engagemanget ska öka med en dubblering av utlandsstyrkans förmåga och fortsatta satsningar på internationella insatser.”
  • ”Under första halvåret 2008 kommer den nordiska stridsgruppen att ha beredskap att sättas in med kort förvarning.”
  • ”För att förstärka arbetet mot olyckor och kriser planeras en ny, samlad myndighet för detta. Regeringen gör bedömningen att nuvarande ansvarsfördelning, myndighetsstruktur och organisatoriska uppdelning bör ändras och en ny myndighet inom politikområdet Samhällets krisberedskap bör inrättas.”
  • ”Regeringen kommer att tillsätta en pliktutredning.”

Besparingarna är ju också kända, men det som är helt nytt är att regeringen i en budgetproposition skriver ut vad som inte skall köpas. Det står också klart att det blir en genomförandegrupp under Försvarsdepartementets ledning som får uppgiften att redovisa hur en utgiftsminskning med sammantaget i storleksordningen 3-4 miljarder kronor i nivå kan uppnås. Detta inklusive nu aviserade besparingar.

Apropå tidigare diskussioner om Försvarsberedningens roll och säkerhetspolitikens genomslag i Borgs besparingar, står det i finansplanen att ”Arbetsgruppen ska beakta den rapport med säkerhetspolitisk bedömning som Försvarsberedningen väntas lämna till regeringen den 30 november 2007 samt Försvarsmaktens kommande perspektivstudie.” Det står också att ”Minskningen av materielanslaget ska ske på ett sätt som är förenligt med riksdagens försvars-politiska inriktningsbeslut.”

Ordet ”beakta” kan man ju tolka lite hur som helst. ”Ligga till grund för” hade varit en mer lugnande formulering. Men jag väljer att, i kombination med Försvarsministerns besked till beredningens ledamöter om att vår roll och uppgift är densamma som förut, tolka det så att det är meningsfullt att sitta i Försvarsberedningen och även fortsatt försöka koppla ihop ekonomi med mål, ambitionsnivå och säkerhetspolitik.

Fortsättningen i finansplanen är även den värd att notera:

”Ett fullföljande av intentionen att anpassa materielförsörjningen till insatsförsvarets förutsättningar ger vid handen att även verksamheter som stödjer materielförsörjningen behöver förändras. Med en lägre andel utvecklingsprojekt kan det finnas anledning att ytterligare minska den administration som är kopplad till materielförsörjningen. Detta eftersom direktanskaffning ur planerings- och styrningssynpunkt bedöms vara mindre krävande än egen utveckling av materiel. På samma sätt kan en lägre andel utveckling också motivera en lägre andel materielnära forskning och teknikutveckling.”

Ser vi här inledningen till vad som kan bli ett avskaffande av FMV? I så fall är det bra. Det som behövs kan istället flyttas in i HKV.

Vidare står det: ”Regeringen bedömer att det finns ytterligare möjligheter att effektivisera den så kallade försvarsförvaltningen, dvs. de verksamheter som på olika sätt stödjer Försvarsmaktens kärnverksamhet. Mycket har gjorts inom detta område och ännu har inte genomförandet av alla åtgärder fått full effekt. Regeringen bedömer dock att det finns anledning för genomförandegruppen att se över även försvarsförvaltningen.”

Sedan kommer det som kanske är alldeles särskilt intressant:

”Beroende på vilka krav som ställs på Försvarsmakten uppstår olika behov av materiel. Genomförandegruppens uppgift att föreslå en effektivare materielförsörjning kan därför inte frikopplas från frågan om vilka krav på operativ förmåga som ställs på Försvarsmakten.
Genomförandegruppen kommer således att ges ett brett uppdrag, i syfte att skapa tillräckligt beslutsunderlag för den närmare utformning av en fortsatt effektivisering av försvaret. Regeringen avser således, i kommande budgetförslag, att återkomma till riksdagen i dessa frågor.”

Därmed kommer vi in på Försvarsberedningens roll igen. Det är naturligtvis så, att man inte kan betrakta försvarsmaterielfrågor isolerat från operativ förmåga. Man måste börja med vilka krav man ställer på vad man skall klara. Men är det en genomförandegrupp som skall ta fram detta? En tjänstemannagrupp? Vi har haft tjänstemannagrupper som har tagit fram beslutsunderlag för grundorganisationen, men hittills har vi haft kommittéer eller beredningar till grunderna för verkamheten. Frågan infinner sig genast hur denna genomförandegrupp skall sättas samman och hur den fungerar i relation till Försvarsberedningen?

Positiva nyheter (och en man bör se upp med):

”Försvarsmakten bör ha ett system för förbandsrotation för utlandsstyrkan som är både ändamålsenligt och flexibelt. Försvarsmakten bör se över det nuvarande systemet för rotation av förband i utlandsstyrkan.”

”Det föreligger därför endast begränsad överensstämmelse mellan insatsförband och de
förband som genomför internationella insatser. Som en följd av regeringens vilja att öka förmågan till internationella insatser, inte minst snabbinsatsförmågan, bedöms framöver ett större antal soldater än idag att vara anställda eller ha tecknat beredskapskontrakt. Detta bör enligt regeringen också leda till att flera förband kan användas för att lösa såväl internationella som nationella uppgifter.”

”Detta innebär att en prioriterad uppgift för samtliga stridskrafter ska vara att utveckla förmågan att stödja och genomföra operationer med markoperativ tyngdpunkt.”
(Jag är osäker på hur detta ska tolkas, men om man tolkar det positivt kan detta kanske vara början till en prioritering av markförband i internationella insatser.)

”Regeringen har inte tagit ställning i fråga omanskaffning av luftvärnsrobot till Visbykorvetterna.”
(Lägg ner!)

”I sak delar regeringen flera av Försvarsmaktens argument för att införa en befälsordning som liknar de tvåbefälssystem som flertalet andra länder har. En sådan förändring är dock så genomgripande att den enligt regeringen inte är möjlig att genomföra utan ett remissbehandlat beslutsunderlag där bl.a. företrädare för de anställda getts möjlighet att påverka innehållet. Regeringen avser att se över befälsordningen och återkomma till riksdagen med en redovisning av översynen och med de eventuella förslag till riksdagsbeslut som kan visa sig vara lämpliga.”
(Gör det skyndsamt, bra att det är klart uttalat att man står bakom tanken på att införa ett tvåbefälssystem.)

”Regeringen föreslår att riksdagen godkänner att regeringen under 2008 får besluta om
utveckling och anskaffning av nedan angivna materielsystem och i övrigt får fatta nödvändiga beslut beroende på oförutsedda förändrade förutsättningar:
– Stridsledningssystem (GC2F)
– Taktisk obemannad flygfarkost (TUAV)”
(Meningen om att regeringen skall få fatta nödvändiga beslut om något oförutsett inträffar, riskerar att ställa riksdagen inför fullbordat faktum. Liknande försök till gummiparagrafer har gjorts tidigare, här göller det för Försvarsutskottet att se upp!)

”Följande objekt återstår bl.a, enligt Försvarsmaktens planering, att beställa under 2007:
– anskaffning av utbildningscenter för hkp14
– fortsatt anskaffning av materiel till ITförsvarsförband
– utveckling av radar till JAS 39 Gripen
– utveckling och anskaffning av gemensamt
taktiskt radiosystem (GTRS)
– anskaffning av artillerigranat (Excalibur)
– anskaffning av gemensamt ledningssystem (SWECCIS)
– luftvärnsrobot till korvett typ Visby
– konstruktionsfas nästa generations ubåt (NGU)”
(Även dessa projekt bör omprövas, nu när några regeringsbeslut ännu inte är fattade. Både luftvärnsrobot till Visby och NGU bör granskas igen medan tid är.)

Anslagsnivå = förmåga?

Försvarsmakten är på hugget. Som ett led i den pågående kampanjen kring försvarsbesparingarna publiceras idag följande information, under rubriken ”Nio miljarder mindre – på sju år”, på hemsidan:

”Det är en myt att Försvarsmakten blir mindre och mindre men att kostnaderna är oförändrade. Det visar både de minskade anslagen och försvarsutgifternas andel av bruttonationalprodukten, BNP.”

Vidare berättar man att Försvarsmaktens ekonomiska förutsättningar har förändrats drastiskt de senaste åren. Myndighetens anslag för 2007 är 39,3 miljarder kronor. Från 2000 till 2007 har Försvarsmaktens anslag minskat med omkring nio miljarder kronor, eller 20 procent. Försvarets del av BNP har gått från 3,1 procent 1975 till 1,52 procent 2005.

Som pricken över i meddelas att det ”Så sent som i förra veckan utgick direktiv till förbanden om besparingar på omkring 180 miljoner kronor, för att säkerställa att de ekonomiska ramarna för 2007 kan hållas.”

Det är intressant att man väljer att ta avstamp i 1975 års anslagsnivåer. I mitt tycke är det dock mer relevant att jämföra siffor från kalla krigets slut och fram till nu. Under åren närmast efter kalla krigets slut tvekade många länder, däribland Sverige, inför en militär omställning. Många försvar fortsatte i samma spår för materielutveckling och materielanskaffning, trots den radikalt annorlunda säkerhetspolitiska situationen. Denna försiktighet under första delen av 1990-talet har inneburit en senarelagd omställning av försvaret, något som sakta har vuxit fram under de senaste tio åren och börjar få genomslag -från mobilisering av invasionsförsvar till insatsförsvar med internationella insatser som faktisk huvuduppgift- först under senare tid.

Dessutom, siffror säger inte allt och definitivt inte allt om reell insatsförmåga! Min rekommendation till Försvarsmakten, om man nu vill ge en rättvisande bild av sin verksamhet, är att i görligaste mån jämföra förmåga mellan 1975 och nutid. Det hade varit intressant läsning och ett konstruktivt bidrag till den pågående försvarspolitiska debatten.

PS. Det är intressant att studera det militära försvarets andel av BNP efter kalla krigets slut fram till närtid. Det finns ytterligare statistik att tillgå, t.ex. här och här.

First thing first

Bo Pellnäs skriver i SvD idag. Det var precis det här jag menade när jag i ett tidigare blogginlägg tog upp vikten av att sänkningar (och ökningar) av försvarsbudgeten måste värkas fram i rätt ordning: Säkerhetspolititisk omvärldsanalys först. Sedan ambitionsnivå. Sedan konsekvenser för inriktning och utformning av försvaret i vid mening.

Vi kan göra olika tolkningar av utvecklingen i omvärlden och vi kan ha olika uppfattningar om hur den bör påverka försvarspolitiken. Men vi bör alla vara överens om att själva processen skall gå rätt till.

Undrar om Bo Pellnäs har sett Försvarsmaktens kommentar till Putins CFE-utspel, som jag kommenterade här nedan? Om han har gjort det, bidrog det säkert till analysen om ”dårarnas paradis”.

På ledarplats skriver SvD att ”En del verkar tro att det är olämpligt att ta in den ryska utvecklingen i kalkylerna när vi diskuterar försvarsfrågan, ungefär som om man skulle bli arg och besviken i Moskva över att vi misstror dem.”

Det är ett märkligt påstående! Jag har aldrig hört någon säga något som ens liknar detta. Och då har jag ändå hört alla försvarsberedningens föredragningar och deltagit i diskussioner om Ryssland sedan 1995. Den ryska utvecklingen tas alltid med i kalkylerna. Men det är inte svart eller vitt. Förmåga måste analyseras tillsammans med vilja. Och om man har en hel palett med säkerhetspolitiska verktyg är det inte alltid det militärpolitiska som skall aktiveras, om man vill bidra till en stabil utveckling.

Som sagt, man kan tolka Ryssland på olika sätt, men vi kan också vara överens om att den analys vi gör är vår och att den inte tar hänsyn till om man blir arg och besviken i Moskva.