Kategori: Svd

Bör budbäraren skjutas?

Turerna kring JAS Gripen C/D och ledningssystem fortsätter. Idag publicerar SvD:s ledarblogg ännu ett brev av major Peter Neppelberg, ett brev där han vänder sig till ledamöterna i Försvarsutskottet.

Detaljeringsgraden är hög i de initierade redogörelserna. Förmodligen är det fler än jag som har undrat lite över hur bra det är att alla hål i förmågan redovisas helt öppet för alla att läsa, men samtidigt lär sakernas tillstånd vara mer känt bland främmande underrättelseorganisationer än hos svenska försvarspolitiker.

Det är viktigt att information om dylika brister, bevekelsegrunder för FM:s beslut, förklaringar till avvägningar som gjorts m.m. kommer upp till ytan. Om de aldrig gör det finns det ingen möjlighet för den politiska nivån att rätta till eller för den delen göra om och göra rätt.

Därför är det så anmärkningsvärt, det som Wiseman skriver på sin blogg:

”Drevet går dock enligt uppgift och nu ska Neppelbergs samtliga tre brev säkgranskas/menbedömas. Det skulle förvåna mig enormt om Neppelberg blir fälld eftersom allt bygger på helt öppna uppgifter. Jag måste säga att jag verkligen inte gillar denna nya stasikultur som slagit rot i Försvarsmakten, där folk blir anmälda till höger och vänster, och mer energi läggs på att kontrollera medarbetarna än att samla information om omvärlden och ev angripare.”

Det får inte bli så att fokus nu läggs på att straffa den som ringer i klockan, snarare än att utkräva ansvar för att det har blivit som det har blivit (inom Försvarsmakten och i den politiska handläggningen).

Som en klok person sade: ”Att offentligöra oförmågan till stridsledning är tydligen värre än att besluta om den.” Så får det inte vara.

PS. Jag läser Åsa Lindestams (S) blogginlägg om JAS Gripen och måste påminna om både tidigare uttalanden och underlag från försvarsmaktsledningen som säger att de operativa kraven motsvaras av 60-80 plan. Att Försvarsmakten i det nu aktuella planeringsunderlaget föreslår 100 stridsflygplan beror enligt min bedömning främst på exportstödsverksamvetens behov i kombination med viss planeringstaktik.

Om och om och om och om igen

Allan Widman (FP) har ställt en skriftlig fråga till försvarsminister Sten Tolgfors (M) där han följer upp historien om ledningssystemet för JAS 39 C/D. Widman skriver:

”I god tid innan den tidpunkt då vi avvecklat JAS 39 A/B måste en rikstäckande markbaserad infrastruktur för ledning med internationellt interoperabla datalänkar vara anskaffad, installerad och leveransgodkänd för skarp operativ drift.

Vidare kostnadsberäknar Widman projektet till dryga 2 miljarder och fem års arbete fram tills dess att systemet är operativt.

Försvarsministerns glädje över anslagssparandet lär har övergått till förtvivlan inom loppet av ett dygn. Det kan inte vara roligt att som försvarsminister läsa dagens ledarblogg i SvD. Där skriver major Peter Neppelberg, som har 30 års erfarenhet av stridsledning och luftövervakning, ett lika delar intressant som upprörande öppet brev till ÖB. Han avslutar sitt brev med frågan:

”Eller är det möjligen så att prestigeförlusten i att avbryta NBF-utvecklingen och de miljarder av skattemedel som plöjts ner där väger tyngre än Försvarsmaktens förmåga att försvara Sverige?”

Beslut, till slut.

SvD rapporterar att beslut nu är taget om att skicka tre Stridsfordon 90 till Afghanistan på grund av den ökade hotbilden för den svenska truppen. Vagnarna kommer att vara på plats i mars eller april. Det innebär att det har tagit sex månader sedan behovet uppmärksammades innan dess att skyddet är på plats. Och fortfarande kvarstår frågan om hur dessa ska bemannas.

Det är naturligtvis resultatet av ett systemfel. Med respekt för kompetens och handlingskraft hos varje enskild inblandad chef, så kan det helt enkelt inte vara rimligt att systemet ser ut som det gör. Systemet ska leda till operativ effekt, inte vara till för sig själv.

Systemfelet består av att när hotbilden förändras, vilken den kan göra över en dag, tar det sex månader för Försvarsmakten och stödmyndigheterna att få ner skyddet till truppen. När blir försvarssektorns byråkrati så komplex i sig att en operativ fråga om att omedelbart skicka ner förstärkningsförband till svensk trupp om hotbilden skärps, tar sex månader?

Det framstår som att ekonomin är så överplanerad att en fråga om 25 miljoner kronor (i en 40-miljardersbudget) får dessa effekter.

Men, nu är beslutet i varje fall taget och det är bra. Frågan är vad man drar för lärdomar av detta?

Den första frågan jag ställer mig är hur beredskapsplaneringen ser ut för en eventuell evakuering av t.ex. hela den svenska ISAF-truppen? Finns det någon sådan? Ja det måste det ju göra, men resurserna och genomförandeplanerna?

Är den svenska beslutsprocessen i ett ärende som Strf 90-frågan jämförbar med andra europeiska länder? Nej, självklart inte.

Det var inte så länge sedan som alla regementen ansvarade för en reservplanering (materiellt, personellt och beredskapsmässigt) för hur man skulle hantera ett eventuellt förstärkningsbehov. Var finns en sådan planering idag, för det som är Försvarsmaktens operativa huvuduppgift: Internationell verksamhet?

Kris här och där

Upptrappningen inför årets Sälenkonferens är inledd i och med f.d försvarsminister von Sydows intervju i gårdagens SvD.

Budskapet är att Försvarsberedningen, liksom regeringens planeringsanvisningar har gått för långt, det nationella försvaret bör få en ökad tonvikt och tydligare verka avskräckande i det försämrade säkerhetspolitiska läget. von Sydow vill ha ”förhandlingar med regeringen” och hoppas ”vi ska kunna enas i samtal med de sju partierna”.

Det är förmodligen en försmak av vad han avser framföra på scenen i Sälen, där han på tisdag ska diskutera med partiledare Jan Björklund (fp) under rubriken ”Vårt läge: Behov av säkerhetspolitisk förändring?”.

Dessa två herrar kommer att falla i varandras armar över hotet från Öster, samt behovet av ett ökat nationellt fokus. Och om inte lojaliteten gentemot Alliansen hade lagt några som helst band på Björklund, så hade han och von Sydow förmodligen kunnat enats i sin kritik mot den moderatledda försvarspolitiken också…

Jag tycker uppriktigt synd om den nuvarande socialdemokratiska partiledningen. Såklart alla partiföreträdare, oavsett position, skall kunna delta i debatten. Men om man går ut på det här sättet, som tidigare minister, och uttrycker uppfattningar som till stora delar går på tvärs med vad som är en sanktionerad politisk linje från partiledningens sida, då underminerar man helt enkelt verksamheten (och ledningen).

Möjligen tycker von Sydow att han agerar i nationens intresse, upphöjt över partipolitiska hänsyn. Eller så tycker han helt enkelt att han gör partiet en tjänst, i rådande opinionsvind?

Men det som både Björklund och von Sydow missar, är att deras retorik bidrar till en fortsatt kräftgång för Försvarsmakten. Man riskerar att stå och trampa på samma ställe som nu med fötterna i två olika system. Det kostar pengar och det kostar, tvärt emot vad herrarna anser behövas, förmåga. Om man tror att 100 JAS-plan och en bibehållen grundorganisation (produktionsapparat) är vad som behövs för att ”vässa försvaret” så tror man helt enkelt fel.

Jag betvivlar inte att von Sydows avsikter är att stärka försvaret (vad Björklund vill har nog mer med att ta sig in bland moderata kärnväljare att göra). Men förslagen bygger på att man skall tillbaka till något som till hög kostnad hade en relativt ringa reell förmåga – och som främst gynnade försvarsindustrin.

En annan effekt av denna retorik skulle kunna vara att man hjälper till att skjutsa på en utveckling mot en hög andel stående förband som till ofattbara kostnader sägs krävas för försvaret av det svenska territoriet. Tolgfors brukar framhålla Georgienkrisen som ett argument till att vi plötsligt behöver en omedelbart gripbar förmåga att försvara Sverige.

Som man bäddar får man ligga. Regeringen har med sin förändrade retorik (från dimensionering utifrån och in till dimensionering inifrån och ut) efter Georgienkonflikten och talet om vad denna konflikt medför för försvarspolitiska behov i Sverige, sett till att försätta sig själv i en situation där omställningen av försvaret antingen försvåras -och då får vi betala dyrt för sådant som vi i dagens läge inte har behov av- eller dras till sin spets på ett sätt som är svårt att motivera utifrån hotbild och realistiska bedömningar av vilka resurser som kan läggas på försvaret.

Och medan allt detta pågår sker det saker på den civila sidan som i alla fall i det korta perspektivet är betydligt viktigare utifrån medborgarnas liv och hälsa: Den svenska krisberedskapen i vid mening. Jag tror att dessa frågor lider svårt av att de militära frågorna alltid tar över.

Märkligt nog, kan man tycka också utifrån det säkerhetspolitiska läge som sägs vara så förändrat och som sägs ställa så mycket högre krav på försvaret av Sverige. För om det verkligen vore så, att man på allvar tycker att det behövs omedelbart gripbara militära resurser (utöver den befintliga incidentberedskapen) för att försvara Sverige, hur kommer det sig att man inte diskuterar en beredskapshöjning på den civila sidan då? Inte ett ord hörs om civilförsvar, beredskapslagring, skyddsrum….

I konsekvensens namn borde så verkligen vara fallet.

PS. Försvarsminister Tolgfors kommenterar DN-debattartikeln på följande, något kryptiska, sätt i Radio Skaraborg:

”Själv säger försvarsminister Sten Tolgfors, som hela tiden sagt att han vill att Räddningsskolan ska drivas vidare, att det hela blev för dyrt och för svårt att genomföra.

– Förutsättningen var att regering och riksdag fortsatt skulle besluta hur utbildningen skulle se ut. Om det här skulle genomförts krävdes att utbildningssystemet skulle göras om, och en statlig garanti på ett antal miljoner. Då menar jag att man inte funnit ett alternativ, säger Sten Tolgfors.”

Är det detta som är expeditionär förmåga?

SvD:s Mikael Holmström rapporterar att frågan om Strf 90 till Afghanistan nu skall utredas av Försvarsmakten:

”Efter två eldöverfall mot Afghanistanstyrkan föreslog arméinspektör Berndt Grundevik den 25 november en katalog av åtgärder för att öka skyddet. En av dem var att sända ner tre Stridsfordon 90 genom ett snabbt beslut före jul.
Men så blir det inte. Ett beslut kommer tidigast i februari. ÖB och försvarsledningen tvekar och utreder andra lösningar.”
Ett alternativ är att inte sända ner några svenska fordon alls, utan hyra norska som redan finns på plats (men då måste vi ha norska besättningar eller omskola svenska).
Ett andra alternativ är att sända ner tre Stridsfordon 90 som förhandslagras i Afghanistan och så skickar man ner besättningar vid behov.
Ytterligare ett alternativ är att direkt skicka ner Stridsfordon 90 med besättningar. Då kan den skyttetrupp redan som finns i Afghanistan åka i fordonen direkt.
Och ett sista, fjärde alternativ, är att utöka Afghanistanstyrkan till att ständigt ha en hel pluton utbildad på Stridsfordon 90 i Afghanistan.
Jag blir både förundrad och beklämd av den här diskussionen. I november föreslog alltså arméinspektören att det skulle ner tre stridsfordon 90 till Afghanistan pga säkerhetsläget. Frågan skall nu utredas på HKV till februari. Bara där har det gått tre månader. Tre månader!
Försvarsmaktens insatschef, generallöjtnant Anders Lindström, säger till SvD att han har lärt sig att det är bättre att göra rätt från början än att bara göra något snabbt. Med tre månaders utredningstid för att granska de fyra alternativen, ja då lär det förhoppningsvis bli ett väldigt riktigt beslut. Man kan bara hoppas att inget händer, som hade kunnat förebyggas, innan dess.
För egen del undrar jag om det inte vore bättre om Lindström vaskade fram de kunskaper som han fick lära sig tidigt i sin karriär: Starta rörelsen, order kommer.
Eller med andra ord: Skicka ner vagnarna direkt, utred hur mycket som helst under tiden. Bränner det till kan man mycket snabbt skicka ner besättningar som förmodligen enkelt kan rekryteras från det upplösta NBG. Och går inte det får man köra officersbesättningar.
Ibland känns det som om vi inte har lärt oss något alls sedan 1993. Ulf Henricsson lär sitta och slita sitt hår någonstans.

JAS Gripen akt II

Saab har nu kommenterat det norska beslutet att inte köpa JAS Gripen. Man talar klarspråk på ett sätt som sällan görs i den här typen av kommentarer. Nu slåss man för produktens överlevnad. Eller i varje fall för en fortsatt möjlighet att utveckla sin produkt. Underhåll av befintliga stridsflygplan, det kommer man att få hålla på med under många år.

Om de skriftliga kommentarerna idag är beska och tydliga, så ger VD Åke Svensson ett annat intryck i en SvD-artikel som ligger på nätet just nu. Där säger Svensson (naturligtvis med sedvanlig reservation för att det kan vara journalisten som tolkar fel) att han inte oroas av att framtida affärer skulle påverkas av Norges utvärdering av Gripen. Det är naturligtvis ett ganska uppseendeväckande uttalande.

I samma artikel uttalar sig nämligen också Fredrik Gustafson. Han tycker att utvärderingen i Norge om Gripens förmåga att försvara landet och det faktum att planet bara levde upp till ett av de fyra kraven självklart påverkar möjligheten att sälja Gripen till andra länder:

–Vi framställs av Norge som det sämsta och dyraste flyget och om det vore sant skulle väl inget land vara berett att köpa det.

Det begriper ju alla, så det är lika bra att säga som det är. Och det är ju precis därför som Saab går ut så hårt i dagens skriftliga kommentar.

Ännu så länge har det inte kommit igång någon debatt om Gripens framtid i Sverige. Men det är bara en tidsfråga. I morgon debatterar nämligen Försvarsutskottet statsbudgeten för utgiftsområdet. Det vore direkt konstigt om inte budgetpropositionens förslag om att riksdagen skall medge ett svenskt inköp av den senaste versionen (E/F) av Gripen, utifall att det skulle bli ett norskt köp, blev föremål för stor debatt.

Det svaret har vi ju redan, vilket inte var planerat. Nu måste försvarsministern svara på om man står fast vid sitt besked, nämligen att denna satsning inte blir av vid ett norskt nej. Och vad ska man i så fall göra med de pengar som redan är avsatta?