Kategori: Allan Widman
Varom är det frågan?
Allan Widman (L) skriver idag på den fristående gästbloggen Säkerhetsrådet, knuten till SvD:s ledarredaktion, under rubriken Försvarsberedningen – en helhet. Om man läser den noga, inklusive budskap mellan raderna, ges en tydlig bild av vad som är att vänta. I det följande dristar jag mig till en tolkning av Widmans artikel (citaten nedan är hämtade ur den).
Redan nu syns tecken på att försvarsberedningens förslag lite uppfattas som ett smörgåsbord, där man fritt väljer och vrakar av det som dukats upp. Men innan någon hänger sig åt detta vill jag mana till eftertanke.
Regeringen beslöt i början av juli att ge Försvarsmakten i uppdrag att tillsammans med övriga försvarsmyndigheter lämna underlag till regeringens försvarspolitiska proposition för perioden 2021–2025. Underlaget ska enligt regeringsbeslutet utgå från Försvarsberedningens rapporter och redovisas senast den 16 november. Artikeln lär alltså vara en Widmaniansk preemptive strike utifrån vad som säkerligen är viss insyn i vad myndigheten arbetar sig fram emot, samt hur diskussionen går mellan ledamöterna.
Widman beskriver Försvarsberedningens rapport Värnkraft som en helhet med förslag som är tidsatta och förenade med noggranna ekonomiska beräkningar som ”fortlöpande avstämts med både Försvarsmakten och Försvarets Materielverk, vilka båda myndigheter dessutom hade fast representation i beredningen”.
Det är ett tydligt budskap om att det skulle vara uppseendeväckande om myndigheterna gjorde helt andra beräkningar nu, än vad man släppte igenom under processens gång genom sina experter. Det är också en påminnelse om Försvarsmaktens kommentarer i samband med att Värnkraft presenterades, vilka gick ut på att beredningens rapport går väldigt mycket i linje med vad man själv har sagt i perspektivstudien och att myndighetens expertråd har fått fäste och genomslag.
Nu måste det som beställs av riksdagen också levereras. Om inte, kommer resan mot två procent av BNP knappast att fortsätta efter 2025.
Med andra ord: De pengar politiken nu är beredd att skjuta till, är kopplade till politisk vilja – en vilja som är frammejslad genom en lång och mödosam politisk process. Viljan uttrycks inte enbart med de tilldelade pengarna, utan i innehåll.
Om Försvarsmaktens underlag enligt försvarspolitikernas bedömning avviker för mycket från förhandlingsresultatet, kommer det uppfattas som att uppslutningen kring beredningens inriktning enbart räckte till beslutet om pengarna. Den känslan kommer i så fall fortplanta sig in i partiernas ekonomiskpolitiska grupperingar (som kanske inte egentligen var så benägna att tillskjuta pengarna). I detta finns en klangbotten från förr av misstro mot Försvarsmaktens förmåga att leverera vad som är beställt. Detta är en misstro som tryckts tillbaka sedan de svarta hålens upphörande, men den finns kvar som en Aladdins lampa för politiken att gnida på när det behövs.
En annan aspekt av detta är de ökade frihetsgrader Försvarsmakten önskar och långsiktigt är betjänt av vad gäller politisk detaljstyrning. En upplevd tondövhet gentemot politiken kommer helt säkert leda till mer detaljstyrning i nästa varv, inte mindre. I färskt minne har vi budgetpropositionens skrivningar: ”Regeringen bedömer att krigsorganisationen under 2018 delvis har utvecklats i enlighet med riksdagens och regeringens beslut, men att det finns delar som inte har utvecklats i enlighet med beslutad inriktning” (sid 23) och om armén kan man läsa följande: ”Regeringen bedömer att arméstridskrafterna ännu inte till fullo har utvecklats i enlighet med riksdagens och regeringens beslut” (sid 25).
Och på tal om armén. Det verkar av artikeln att döma pågå en avvägning mellan försvarsgrenarna som Widman oroar sig för, eller möjligen påståenden i offentligheten han inte vill ska stå oemotsagda. Han går i polemik mot föreställningen att det råder motsatsförhållande mellan en satsning på arméstridskrafterna och ett robust skalförsvar, eller möjligen tron att det är två motpoler i ett nollsummespel.
Likväl kan en stormakt både överraska och nöta ned ett mindre lands luft- och sjöförsvar. Det som då återstår är i huvudsak markstridskrafter. Om sådana finns i tillräcklig utsträckning avkräver det en motståndare helt andra tidsförhållanden, resurser och risker. Att ”fastna” i utdragna strider på marken är det ingen stormakt som vill (…) Existensen av tillräckliga och kvalitativa markstridskrafter är därför kraftigt krigsavhållande.
Om Försvarsmaktens underlag divergerar från beredningens rapport på det sätt Widman antyder i sin artikel, kan det bli så att myndigheten får bakläxa och uppdrag att lämna nästa version i samband med att de bevakningsansvariga myndigheterna i början av mars 2020 ska redovisa sitt regeringsuppdrag inför inriktningsbeslutet. I framtagandet av ett sådant förnyat uppdrag kommer säkerligen försvarsuppgörelsens ingående partier vara angelägna att medverka och det är här den icke-efterlängtade detaljstyrningen kan börja nå högre höjder än vad vi hittills sett.
Försvarsberedningens rapporter Motståndskraft och Värnkraft är – som PJ Anders Linder sade på en scen i Almedalen i somras – inget förhandlingsbud utan ett förhandlingsresultat. Beredningen tenderar att vara mer populär i partier som är i opposition, än i partier i regeringsställning. Men så som majoritetsförhållandena ser ut i riksdagen nu, är fortsättningen avhängig av hur de i försvarsöverenskommelsen ingående partierna ser på saken. Det är mot det av beredningens utformade militära försvar som överenskommelsen om pengarna siktar och det är genom att hålla i den – och därmed partierna – som försvarsministern kan få försvarsinriktningspropositionen genom riksdagen hösten 2020.
Alla har tränat länge på att krympa, lägga ner och vara fredsrationella. Nu ska vi ställa om till tillväxt, med allt vad det kräver av förändrade arbetssätt, mental inställning och ledarskap. Vi ska inte låta den satsning implodera, som politiken i ett första steg har lyckats enats kring. Inga fulspel nu, eller kortsiktiga vinster (politiska eller stridskraftsvisa) genom att dölja dåliga motiv bakom goda. De enda som tjänar på att alla som vill tillväxt på riktigt kraftsplittras gentemot varandra, är de som inte vill öka svensk försvarsförmåga. Här hemma eller där borta.
Välkomnar Widman
Ytterligare en försvarspolitisk blogg har sett dagens ljus. Jag välkomnar Allan Widman (FP) till bloggarnas skara. Utöver att det ska bli utomordentligt intressant att följa Widmans inlägg, så startar han sin blogg av en mycket viktig anledning.
Nu är det fem av Försvarsberedningens sju ledamöter som bloggar:
Allan Widman (FP), som sagt, Staffan Danielsson (C), Gunilla Wahlén (V) som dock inte har uppdaterat sedan i september 2008, Else-Marie Lindgren (KD) och så jag. Håkan Juholt (S) och Karin Enström (M) kanske också ansluter sig vad det lider?
(Allan Widman debatterade den försvarspolitiska inriktningspropositionen med Peter Eriksson (MP) i Nyhetsmorgon tidigt i morse)
Osthyvel igen?
Allan Widman (FP) har nu fått svar från försvarsministern på sin fråga om vad ministern avser vidta för åtgärder för att säkerställa kostnadsberäkningar för en markbaserad rikstäckande infrastruktur för ledning av JAS 39 C/D med internationellt interoperabla datalänkar?
Försvarsministern svarar lakoniskt att ”det är Försvarsmaktens ansvar att planera och budgetera för anskaffningen av ny materiel inom ramen för utgiftsområde 6, anslaget 1:3 Anskaffningar av materiel och anläggningar.”
Vidare skriver ministern att ”Försvarsmakten har i svaret på regeringens planeringsanvisningar den 30 januari angivit att anskaffningen av Länk 16 påbörjas under år 2010. Med anledning av de oklarheter som framkommit avseende tidpunkten för den operativa driftsättningen av infrastrukturen för datastridsledning av JAS 39C/D, har Regeringskansliet anmodat Försvarsmakten redovisa ett förtydligande avseende bland annat detta.”
Försvarsministern fortsätter: ”Förmågan till datastridsledning av stridsflyget är viktig och frågan är inte huruvida en sådan anskaffning kommer att ske, utan när. Det är viktigt att förmågan till datastridsledning från marken med det länksystem som används i C/D-versionen finns så snart det är möjligt och med beaktande av avvecklingen av JAS 39A/B. Det är av stor vikt att påpeka att förmåga till datastridsledning mellan flygplan av C/D-version finns idag, och att datastridsledning även kommer att vara möjlig från ledningsflyggrupp ASC 890 före utgången av året.”
Vad säger Sten Tolgfors egentligen? Att det finns pengar avsatta? Att det finns pengar avsatta även för ett uppskruvat tempo? Att genomförandegruppen inte bör tänka om? Att genomförandegruppen måste omprioritera? Och vad menar ministern med ”med beaktande av avvecklingen av JAS 39A/B?
.hmmessage P { margin:0px; padding:0px } body.hmmessage { font-size: 10pt; font-family:Verdana } För det första: Man måste ju tillåtas att ta sig för pannan och utbrista något om det numera klassiska problemet med fokus på högsta möjliga antal plattformar istället för att de vi har (i vilken skepnad de än må vara, korvetter, eller stridsflyg eller något annat) ska ha operativ förmåga.
Brutalt uttryckt: Vi ska ha många, de ska vara guldpläterade, skit samma om de verkligen fungerar som en operativ del av systemet…
För det andra: Riksdagen har beslutat om att ensa Gripenflottan till 100 plan i C/D-versionen. Försvarsberedningen föreslog i juni månad 2008 -enhälligt- att det antalet bör reduceras i väsentlig grad. Försvarsmakten säger ändå ”100 C/D” i sitt planeringsunderlag till regeringen och vi får snart se vad den kommande inriktningspropositionen säger om den saken.
Nåväl. Motivet inför riksdagen till att fatta beslutet om 100 JAS 39 C/D var att det blir billigare eftersom det blir ett enhetligt system. Något som också Widman har lyft fram i tidigare frågor:
”En ensad flotta ger därför också vinsten av enhetliga procedurer för det svenska flygvapnet när de bara behöver flyga med en version av Gripen. Investeringen av varenda flygtimme i JAS 39 C/D bär därmed mot framtiden och bidrar till flygförarens förmåga också till skarp internationell insats. Eftersom det synes sannolikt att antalet flygtimmar inte kommer att öka de närmaste åren torde det vara ändamålsenligt att snarast möjligt fasa ut JAS 39 A/B ur aktiv flygtjänst.”
Om man nu, på grund av ledningsfrågan, kommer fram till att A/B måste vara kvar i aktiv tjänst, vid sidan av införandet av de 100 C/D, då blir det inget enhetligt system och då ökar naturligtvis kostnaderna enligt samma argumentation som vid riksdagens uppgraderingsbeslut. Och ovanpå detta ska kostnaderna för ett snabbare införande av stridsledningsystemet läggas.
Det blir dyrt. Mycket dyrare än vad som är budgeterat. Vem ska betala det?
Jag blir lite nervös när jag läser vad Widman skriver: ”Slutsatsen kan bara bli en enda: De äldre JAS-flygplanen och det existerande stridsledningssystemet måste hållas igång tills ett nytt sådant är på plats och fungerar.”
Jag önskar verkligen att Widman i samma mening hade konstaterat att det inte kan bli tal om några 100 C/D. Antalet måste minskas så att ekonomiskt utrymme frigörs om den Widmanska planen skall sjösättas. Flygvapnet måste hantera kostnaderna inom sin ”ram”.
Om det inte blir så, ja då skall nya friska pengar vaskas fram och det förmodligen inom 6.2. För anslagssparandet kommer inte finansministern släppa från sig i en tid han själv beskriver som ett ”nationellt nödläge”. Det blir osthyveln igen. Marinen och armén får några materielprojekt strukna. Kanske rentav sådant som är nödvändigt för pågående internationella krishanteringsuppdrag? De som luttrade har undrat vem som tror att den politiska inriktningen med markoperativ tyngdpunkt någonsin kommer att märkas av i verkligheten, de får vatten på sin kvarn.
Men nu är jag nog bara överdrivet pessimistisk, hoppas att jag har fel.
PS. Frågan fortsätter att rulla på SvD:s ledarblogg. Widman skriver i en replik:
”Innan regering och riksdag fattade beslut om att det svenska flygvapnet enbart skulle innehålla den s.k. exportversionen av JAS 39 Gripen borde myndigheten upplyst om konsekvenserna. Att det i efterhand uppdagas att det behövs ett helt nytt stridsledningssystem med nationell täckning, som kräver nya investeringar i miljardklassen, duger inte. Det är bra att regeringen nu ställer tydliga frågor till Försvarsmakten. I samband därmed måste också ansvarsfrågorna utredas.”
Jag håller med helt och hållet. Och som jag har sagt tidigare, det vore intressant att veta var informationen har stoppat? Har den aldrig nått regeringskansliet? Eller var det riksdagen som inte fick veta?
Gårdagens försvarsdebatt: Konsten att backa in i framtiden
Gårdagens riksdagsdebatt om försvarspolitiken blev en ganska deprimerande tillställning, med några undantag.
Försvarsminister Tolgfors (M) har en ny favoritformulering, som återkom gång på gång i debatten: ”ett försvar som går att använda här och nu och där det behövs i landet, i närområdet och utanför närområdet”. Det är territorialförsvarsperspektiv för hela slanten. Det talas om behov av omedelbart gripbara soldater i stora skaror som ska kunna försvara landet (mot vad?!). Det är inte ett ord om internationell solidaritet, FN eller uthålliga insatser i civil-militär samverkan (vilket för övrigt regeringens egen strategi för svenskt deltagande i fredsfrämjade verksamhet går ut på).
Tongångarna var fundamentalt annorlunda så sent som i Almedalen sommaren 2008. Då sade Tolgfors: ”Försvaret ska dimensioneras utifrån och in. Försvaret ska vara användbart i världen, i vårt närområde och i Sverige.”
Tolgfors försöker också få den del av Försvarsmaktens planeringsunderlag som slår fast hur många personer vi kan ha insatta i utlandstjänst (1 700 personer) att låta som en framgång. Ministern framhåller att det är ”dubbelt så många som i dag”. Ministern väljer att bortse från att det är färre än vad Försvarsberedningen har föreslagit och färre än det som den borgerliga alliansen ställda ut som ett vallöfte inför valet 2006. Det är inte så snyggt precis.
Det mest våghalsiga uttalandet från ministern var annars följande (min kursiv.):
”Så stärker vi nu alltså Sveriges förmåga att försvara sig avsevärt jämfört med i dag. Regeringen kommer med den kommande inriktningspropositionen att skapa ett användbart insatsförsvar, med styrkor som kan sättas in här och nu i Sverige, i närområdet eller utanför närområdet för att värna svenska värden och intressen. Det är den enda finansierade, genomförbara och preciserade försvarspolitik som finns i landet.”
Det där med finansierade och genomförbara, det återstår att se.
Sedan var det Anders Karlssons (S) tur. Han bästa stund i debatten lät såhär:
För en gångs skull håller jag med Anders Karlsson i varje ord han säger.
Staffan Danielsson (C) lät som en internationalist i jämförelse med Tolgfors:
”Försvarets utformning bygger på analysen att det under överskådlig tid inte finns något invasionshot mot Sverige och att vår fred och säkerhet främst tryggas genom ett nationellt försvar som också verkar tillsammans med andra i internationella insatser för fred och säkerhet.”
Allan Widman (FP) är en skicklig debattör. Men han är samtidigt den av debattdeltagarna, inklusive försvarsministern, som har gjort den längsta resan det senaste året. Det ”utifrån och in”-perspektiv som folkpartiet har stått för de senaste åren, det är som bortblåst efter Georgienkriget. Man kan nästan tala om en metamorfos. Fast i min värld har (FP) gått från fjäril till larv istället för tvärt om.
Men Widmans resonemang om utställda löften och operativa krav är oerhört relevant. Och Widman tar sitt uppdrag som försvarspolitiker på allvar, han vill veta vad som händer med de beslut som tas.
Else-Marie Lindgren (KD) tryckte bland annat på Hemvärnet och det faktum att regeringen har lovat att det inte ska bli några nedläggningar av regementen under innevarande mandatperiod.
Gunilla Wahlén (V) höll ett anförande som Gunnar Gustavsson bäst beskriver på sin blogg.
Peter Rådberg (MP) förtjänar en elogé för att han tog upp turerna med hur den militära hotbild ser ut efter Georgien. Det är ju ändå mot den bakgrunden man ska förstå den kommande inriktningspropositionen. Rådberg:
”På vilket sätt och med vilken logik kan man dra paralleller mellan kriget mellan Ryssland och Georgien och en ökad militär hotbild mot Sverige? Skulle Ryssland riskera hela den västeuropeiska marknaden som fram till finanskrisen har varit en stor del av den ryska ekonomiska tillväxten? Skulle man riskera det genom ett väpnat angrepp mot en EU-medlem omgiven av Natoallierade? Är det någon som på allvar tror att en sedan lång tid infekterad konflikt på Rysslands egen bakgård går att omsätta i vad som bör vara dimensionerande för svensk försvarspolitik? Ska en sådan föreställning få leda till att de senaste tio årens inriktning av det svenska militära försvaret till ett insatsförsvar nu plötsligt får motsatt inriktning, från internationella insatser till ett mer svenskt territorialförsvar?
Efter denna inledande omgång tar jag debatten styckevis och del:
Tolgfors säger att han gärna vill se en bred överenskommelse om försvaret: ”Men vi är inte beredda att göra upp om oppositionen insisterar på kraftiga nedskärningar av Sveriges försvar. Ni måste släppa miljardslakten av försvaret för att en uppgörelse ska vara möjlig.”
Jag undrar var denna gräns går för Tolgfors inbjudan. Vad är ”kraftiga nedskärningar”? Var måste oppositionen hamna för att Tolgfors ska bjuda in?
Allan Widman frågar: ”Vilka partier och vilka politiker var det som förde det svenska försvaret till den position och till den situation som försvaret i dag befinner sig i? Vilka var det som avvecklade det fasta kustartilleriet? Vilka var det som såg till att en av tre yrkesofficerare inte är krigsplacerad i dagens insatsförsvar? Vem var det som upphörde med den territoriella försvarsplaneringen? Vilka var det som avvecklade repetitionsövningarna och därmed underminerade värnpliktssystemet? Vilka var det som upplöste brigaderna och så vidare?”
Svaret på den frågan fick nog Widmans allianskollega Staffan Danielsson att skruva på sig i bänken. Det var som bekant socialdemokraterna och centern som samarbetade om försvarspolitiken under många år. Miljöpartiet och socialdemokraterna hade ett väl avgränsat försvarspolitiskt samarbete (vilket var bra men samtidigt frustrerande eftersom det var just väl avgränsat) under drygt ett års tid innan valet 2006
Men vad viktigare är, Widman tar upp avvecklingen av det fasta kustartilleriet som exempel på ett felaktigt beslut. Det säger precis allt om hur långt det har gått med tillbakavridandet av försvarspolitiken.
Peter Rådberg får sista ordet: ”En bred samsyn har tidigare varit kutym inom försvars- och säkerhetspolitiken, vad jag förstår. Det är i alla fall många partier som har deltagit. Nu är vi i en situation där regeringen med sju rösters övervikt kommer att driva igenom den nya inriktningspropositionen, och det tycker jag är mycket olyckligt.”
Om och om och om och om igen
Allan Widman (FP) har ställt en skriftlig fråga till försvarsminister Sten Tolgfors (M) där han följer upp historien om ledningssystemet för JAS 39 C/D. Widman skriver:
”I god tid innan den tidpunkt då vi avvecklat JAS 39 A/B måste en rikstäckande markbaserad infrastruktur för ledning med internationellt interoperabla datalänkar vara anskaffad, installerad och leveransgodkänd för skarp operativ drift.”
Vidare kostnadsberäknar Widman projektet till dryga 2 miljarder och fem års arbete fram tills dess att systemet är operativt.
Försvarsministerns glädje över anslagssparandet lär har övergått till förtvivlan inom loppet av ett dygn. Det kan inte vara roligt att som försvarsminister läsa dagens ledarblogg i SvD. Där skriver major Peter Neppelberg, som har 30 års erfarenhet av stridsledning och luftövervakning, ett lika delar intressant som upprörande öppet brev till ÖB. Han avslutar sitt brev med frågan:
”Eller är det möjligen så att prestigeförlusten i att avbryta NBF-utvecklingen och de miljarder av skattemedel som plöjts ner där väger tyngre än Försvarsmaktens förmåga att försvara Sverige?”
Inför måndagens debatt
På måndag äger en särskild debatt om försvarspolitiken rum i riksdagen. Den är begärd av miljöpartiet och försvarsminister Sten Tolgfors (M) deltar.
I värsta fall blir det en sluggeruppvisning mellan försvarsministern och Anders Karlsson (S). I bästa fall blir det en framåtsyftande diskussion som verkligen tar i en del av försvarspolitikens akuta frågor. Det saknas sannerligen inte frågor att debattera på djupet. Ta bara personalförsörjningsfrågan som ett exempel. Eller frågan om huruvida Försvarsmaktens underlag, med de ganska vildsinta antaganden som det bygger på, bör kvalitetssäkras vad gäller beräkningar och genomförbarhet.
Läget verkar dock vara sådant att försvarsministern laddar för strid och ämnar putta sin kommande inriktningsproposition genom riksdagen med ynka sju rösters övervikt. Tolgfors vet att Mona Sahlin (S) har gett besked om att inriktningen i Försvarsberedningens rapport gäller. Men han fortsätter att framhålla att han har träffat tre olika (S)-representanter på departementet. Vem vågar träffa Tolgfors mer, när man riskerar att bli retoriskt gisslantagen som ett resultat av mötet?
Den svenska traditionen med försök till blocköverskridande överenskommelser och breda majoriteter när viktiga principiella och närmast irreversibla beslut ska fattas, den riskerar att bli historia. Det är dåligt av flera anledningar. Frågor som har stor betydelse, som t.ex. värnplikten och införandet av en slags yrkesarmé blir till politiska stridsfrågor och riskerar att bölja fram och tillbaka mellan mandatperioderna. Politiskt jobbiga men nödvändiga beslut om t.ex. grundorganisationsförändringar eller rationaliseringar i stödmyndigheter öppnas för exploatering av partitaktiska skäl. Men det handlar också om att om man öppnar en vallgrav mellan blocken i försvarspolitiken, så är det min bestämda övertygelse att intressen av olika slag för ett ökat spelutrymme på bekostnad av sunt förnuft, eftertanke och omsorg om skattebetalarnas pengar.
Jag menar inte att försvarsbeslut ska göras upp i en bunker mellan de stora partierna i respektive block. Det är inte heller bra för transparens och riskerar att leda till en kohandel där nöjda förhandlare är viktigare än slutresultatet. Jag tror genuint på en process där alla riksdagspartier är med och bryter argument mot varandra.
Att alla sedan inte är med hela vägen fram till riksdagsbehandlingen, det är en annan sak. Men inför den här inriktningspropositionen hade faktiskt regeringen en enig Försvarsberedning med sig hela vägen fram tills dess att det var dags att skriva propositionen. Då läggs beredningen i malpåse. Jag hävdar att den lindrigt sagt spretiga försvarsdebatt som har varit sedan dess, det är till stora delar en effekt av detta.
Regeringen vill visa att man kan själv och priset kommer att bli högt. Moderaterna vill förhindra sina kärnväljare att kroka arm med Björklund (FP) och man är beredd att betala för det.
Låt mig med detta som relief diskutera två aktuella spörsmål.
Idag skriver Överste 1:a graden Bo Pellnäs på DN-debatt. Han skriver bland annat: ”Skulle vi i dag behöva kontrollera och avvisa ett flygplan som oanmält flyger in mot Stockholm, kommer en beredskapsrote ur flygvapnet att stå redo i antingen Luleå, i Ronneby eller ibland i Lidköping. När det oidentifierade planet flyger in över statsministerns kansli kommer våra flygplan att i bästa fall ha nått Umeå, Västervik eller Örebro.” Han vill ”återskapa ett nationellt försvar” och den allra viktigaste åtgärden för att göra detta är att ”i ett första steg en ständig beredskapsrote ur flygvapnet i Uppsala.”
För det första är det inte konstigt att Pellnäs, Björn von Sydow (S) och andra både argumenterar för behovet av ett nationellt territorialförsvar och får utrymme för att föra fram det. Det har regeringen med försvarsministern i spetsen bäddat för sedan Georgienkriget. Ovanpå detta kom de folkpartistiska utspelen i Sälen i kombination med socialdemokraternas oförmåga att ge uttryck för något annan än von Sydows analys av läget.
För det andra kan jag inte låta bli att påminna om vad som hände i USA den 11 september 2001, när fyra amerikanska passagerarflygplan kapades; två av dem flögs in i World Trade Centers tvillingtorn på Manhattan, det tredje flögs in i USA:s försvarshögkvarter Pentagon och det fjärde havererade på ett fält i Pennsylvania. Inget av dem ”hanterades” av något amerikanskt luftförsvar, vare sig från luften eller marken.
Eller minns ni 1987 när Mathias Rust, den blott 19-årige tyska pilot som med ett hyrt Chessna 172-plan gjorde tre landningsförsök på Röda torget i Moskva innan han till slut landade på en närliggande bro?
Min poäng är att det inte är sådär alldeles självklart att det är frågan om var stridsflyglan är stationerade som avgör utgången, utan vilken information man har tillgång till kombinerat med förmågan att fatta beslut och agera. I ett läge där vi skulle anse att vi står inför ett invasionshot och att det är en tidsfråga innan bombplanen cirkulerar över Stockholm, ja då är det ett annat läge. Men där är vi som bekant inte.
Det andra spörsmålet rör uppmärksamheten kring att den senaste versionen av Jas Gripen inte kan ta emot krypterade eller kodade meddelanden från exempelvis en svensk stridsledningscentral i ett skarpt läge.
Försvarsmaktens flygvapeninspektör Anders Silwer meddelar att Försvarsmakten har planerat för en övergång mellan de nationella systemen till de interoperabla utan att den operativa förmågan nedgår, men att de ekonomiska realiteterna inför utarbetandet av Försvarsmaktens svar på regeringens planeringsanvisningar 30 januari i år, gjorde att myndigheten har tvingats göra flera omplaneringar och prioriteringar:
”– En av omplaneringarna innebär att införandet av vissa kommunikationssystem skjuts på framtiden. Konsekvensen av detta är att de nationella ledningsystemen för JAS 39 Gripen kommer att avvecklas innan de interoperabla är införda, säger Anders Silwer.”
Försvarsmaktens nuvarande bedömning är att det mellan 2012 och cirka 2016 blir ett uppehåll när det gäller införandet av vissa delar av ledningssystemen. Men vad det innebär kan inte Silwer säga eftersom ”det är sekretess och handlar om vår operativa förmåga”.
Vi får hoppas att inte en potentiell fiende läser svensk press eller lyssnar på svensk radio…
Allan Widman (FP) och Håkan Juholt (S) säger till Ekot att politikerna inte fick veta om detta ”uppehåll” när riksdagen fattade beslut om att Sverige framöver enbart ska använda C/D-versionen. Widman hävdar att militärledningen höll det hemligt och att de generaler som hade ansvar för projektet borde överväga att avgå, anser han.
En av dessa generaler heter Mats Nilsson och han är en av de självklara ÖB-kandidaterna. Den här historien rullas nu upp i en för honom väldigt olycklig tid. Det lär bara handla om dagar nu innan den nye ÖB presenteras.
Men vi ska inte göra det alldeles för lätt för oss. Först måste det nog redas ut vad Försvarsmakten och FMV har sagt till regeringen (Försvarsdepartementet). Är det där som informationen har stannat? Eller är det så att vare sig Försvarsdepartementet eller Riksdagen informerades. Det är ju en ganska avgörande fråga, kan man tycka.
Nåväl. En generell slutsats man kan dra av detta är samma slutsats som riksdagens Försvarsutskott har dragit ett otal gånger under många år: Öppenhet, demokratisk kontroll och insyn i materielförsörjningsprocessen måste öka.
I DN om markoperativ tyngdpunkt
Jag och Allan Widman (FP) uttalar oss till dn.se bland annat om den gemensamma politiska prioriteringen markoperativ tyngdpunkt.
Artikel i GP
Håkan Juholt (s), Allan Widman (fp) och jag intervjuas i en längre artikel i GP. Rubriken är ”Ny strid väntar om försvaret”.
Funderingar i vinternatten
En av frågorna i 2007 års enkät här på bloggen löd: ”Ungefär hur många svenskar tror du är i (militär) utlandstjänst vid utgången av 2008?”
Håkan Juholt (s) svarade 667, Allan Widman (fp) gissade på ca 860, Staffan Danielsson (c ) hoppades på 1327 men svarade 827. Själv tippade jag på 650 personer.
Den mest aktuella siffran jag kan hitta är från november 2008. Då tjänstgjorde 657 kvinnor och män i internationella insatser.
Jag konstaterar samtidigt att ingen av de som svarade på samma fråga i 2008-års enkät tror att vi uppnår ambitionen om 2000 personer i samtidig tjänst utomlands vid utgången av 2009. I den bästa av världar finns inte behovet och därmed behöver inte målet uppfyllas. Så ser världen tyvärr inte ut. Det framstår därför som om det inte är målet som behöver förändras, utan de faktorer som samverkar till att vi är så långt ifrån att lyckas.
Jag noterar i det sammanhanget att Allan Widman (fp) har reagerat på samma (s)-märkta debattartikel som jag.
Jag håller helt med Widman när han skriver att Anders Ferm och Thage G Petersons utgångspunkt, att var och en får reda sig själv, är djupt cynisk.
Allan Widman tar upp kopplingen mellan flyktingströmmar och säkerhetspolitiska konsekvenser. I Widmans fall vet jag att han inte ser flyktingströmmar som ett hot. Anledningen till att jag reagerar är gamla minnen om hotbildscenarior för tio år sedan när flyktingströmmar (på den tiden skulle de komma över Östersjön) målades upp som hot mot det svenska samhället. Att stora folkomflyttningar kan utgöra bl.a. påfrestningar på samhällens institutioner, det är en sak. Men att det i sig utgör ett hot, det skriver jag inte alls under på. Och det som sagt inte heller vad Widman skriver.
Jag tänkte att jag skulle svara på mina egna enkätfrågor. Det känns förvisso inte som om jag har så mycket att tillägga, men jag skall ändå göra ett försök:
Vad kommer Du speciellt att minnas (som är försvars- och säkerhetspolitiskt relaterat) när Du tittar tillbaka på 2008?
I inrikespolitiken kommer jag att minnas hur Georgienkrisen förändrade regeringens retorik från att ”Försvaret ska dimensioneras utifrån och in. Försvaret ska vara användbart i världen, i vårt närområde och i Sverige” (från Sten Tolgfors tal i Almedalen så sent som den 9 juli 2008) till att vi behöver omedelbart gripbara resurser för försvaret av Sverige (med hänvisning till den snabbhet varmed Ryssland slog mot Georgien).
Mer generellt kommer jag komma ihåg 2008 som det år när varenda säkerhetspolitiska analys av vikt omfattade även klimatförändringar.
Nämn någon eller några ödesfrågor för Försvarsmakten som borde sättas i fokus under 2009?
Verksamhetsidén, dvs. vad man är till för (att den internationella verksamheten inte ska utgöra ett ”sidospår” och hur den operativa verksamhetens krav äntligen ska få reellt genomslag i alla processer).
Vid sidan av detta skulle jag vilja nämna personalförsörjningssystemet och Högkvarterets organisation som på olika sätt avgörande frågor.
Låt mig ta frågan om Strf 90 till Afghanistan som exempel på vad jag menar med det sistnämnda:
Arméinspektören vill ha maskinerna till den svenska ISAF-truppen. Han är taktisk chef och ansvarar för genomförande i missionsområdet. När denne man med stab kommer fram till att det behövs Strf 90, ja då överprövas detta av en operativ stab med följden att inget händer.
Man bör ställa sig frågan vem som kan vara bättre på att utveckla, vidmakthålla, producera och använda förband för den marktaktiska arenan om inte en arméstab med en arméchef?
Naturligtvis gäller motsvarande resonemang inom de andra försvarsgrenarna (som jag envisas med att kalla dem eftersom jag anser att de borde återinföras!).
Det är en av mina käpphästar. Och för den som tror att Försvarsmakten blir mer ”joint” av nuvarande organisation vill jag bara säga: Övertyga mig!
Så, med andra ord: Som jag ser det är Högkvarteret gravt överdimensionerat med en massa otydligheter och onödiga ledningsnivåer.
Ungefär hur många svenskar tror du är i (militär) utlandstjänst vid utgången av 2009?
Om inte världen blir en lugnare och säkrare plats under 2009, vilket jag naturligtvis hoppas, så anser jag att allt under 2000 personer är ett misslyckande men att 800 personer förmodligen är vad vi kan få ut i nuvarande läge.
Sverige får snart en ny ÖB. Vilka goda råd skulle Du vilja ge den tillträdande Överbefälhavaren?
Jag vill göra det enkelt för mig genom att fullt ut instämma i det som Ulf Henricsson svarar på samma fråga:
”Först vill jag ge dem som utser honom rådet att utnämna en person med internationell erfarenhet som förbandschef. Det är inte trovärdigt med en chef som inte har personlig erfarenhet av FM huvuduppgift – internationella insatser.
Till ÖB: PRIORITERA huvuduppgiften – skär i byråkratin. Jobba för att huvuduppgiften blir viktigare än arbetstillfällen. Försvarsindustri och glesbyggd skall överleva av egen kraft. Kräv av politikerna att de tar konsekvenserna av sina egna beslut.”
Den 1 januari får Sverige en ny myndighet, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB). Vad innebär detta för den svenska krisberedskapen, enligt Din uppfattning?
Att vi fortsatt saknar en krisledande funktion på myndighetsnivå, vilket riksdagens samtliga sju partier har efterlyst. Men förutom det är det rätt att göra sammanslagningen av de tre tidigare myndigheterna och jag hoppas på en smidig övergång så att förmågan inte nedgår under en lång inkörningsperiod. Till sist är jag fortfarande bekymrad över den organisationsmodell som jag hittills har sett.
Hur vill du kortfattat beskriva Sveriges säkerhetspolitiska läge just nu? Eller med andra ord, hur ser hotbilden ut? Är det något som oroar Dig speciellt?
Jag håller med Karin Enström, Försvarsberedningens ordförande, om att den bedömning Försvarsberedningen gjorde i vår junirapport fortfarande står sig väl.
Dock bör den ekonomiska krisens säkerhetspolitiska effekter analyseras – jag är övertygad om att de är långtgående och det på många olika plan på många olika sätt.
Klimatförändringarnas geopolitiska betydelse oroar mig också speciellt mycket, vid sidan av de sociala konvulsioner de kan orsaka i en framtid som enligt forskare kryper oss allt närmare.
JAS-debatt mellan alliansens försvarspolitiker
Staffan Danielsson (c) publicerade en replik igår på sin blogg till Allan Widmans (fp) inlägg på Brännpunkt om JAS Gripen. En replik som han helst hade velat att SvD publicerade på Brännpunkt, men debattredaktören tog in den moderata repliken istället.
Läs repliken och i synnerhet Widmans kommentar till den, samt Danielssons svar till Widman.
Jag reagerar framför allt mot det jag uppfattar som Danielssons önskan att svenska försvarspolitiker skall hålla truten med sin eventuella kritik, av omsorg om projektet som sådant:
”Gripen är ju ett av Sveriges stora försvars- och industriprojekt och efter Norges sågning av Gripen är det ju känsligt om även svenska försvarspolitiker uppfattas instämma i kritiken.”
Jag är övertygad om att en sådan tystnad enbart är av ondo, en björnkram, både på kort och lång sikt och alldeles oavsett hur man ser på Gripens framtid i Sverige.
annika nordgren christensen 