Kategori: Peter Rådberg

Gårdagens försvarsdebatt: Konsten att backa in i framtiden

Gårdagens riksdagsdebatt om försvarspolitiken blev en ganska deprimerande tillställning, med några undantag.

Försvarsminister Tolgfors (M) har en ny favoritformulering, som återkom gång på gång i debatten: ”ett försvar som går att använda här och nu och där det behövs i landet, i närområdet och utanför närområdet”. Det är territorialförsvarsperspektiv för hela slanten. Det talas om behov av omedelbart gripbara soldater i stora skaror som ska kunna försvara landet (mot vad?!). Det är inte ett ord om internationell solidaritet, FN eller uthålliga insatser i civil-militär samverkan (vilket för övrigt regeringens egen strategi för svenskt deltagande i fredsfrämjade verksamhet går ut på).

Tongångarna var fundamentalt annorlunda så sent som i Almedalen sommaren 2008. Då sade Tolgfors: ”Försvaret ska dimensioneras utifrån och in. Försvaret ska vara användbart i världen, i vårt närområde och i Sverige.”

Tolgfors försöker också få den del av Försvarsmaktens planeringsunderlag som slår fast hur många personer vi kan ha insatta i utlandstjänst (1 700 personer) att låta som en framgång. Ministern framhåller att det är ”dubbelt så många som i dag”. Ministern väljer att bortse från att det är färre än vad Försvarsberedningen har föreslagit och färre än det som den borgerliga alliansen ställda ut som ett vallöfte inför valet 2006. Det är inte så snyggt precis.

Det mest våghalsiga uttalandet från ministern var annars följande (min kursiv.):

”Så stärker vi nu alltså Sveriges förmåga att försvara sig avsevärt jämfört med i dag. Regeringen kommer med den kommande inriktningspropositionen att skapa ett användbart insatsförsvar, med styrkor som kan sättas in här och nu i Sverige, i närområdet eller utanför närområdet för att värna svenska värden och intressen. Det är den enda finansierade, genomförbara och preciserade försvarspolitik som finns i landet.”

Det där med finansierade och genomförbara, det återstår att se.

Sedan var det Anders Karlssons (S) tur. Han bästa stund i debatten lät såhär:

”Herr talman! ÖB fick två månader på sig att ta fram ett underlag om det svenska försvarets utformning utifrån försvarsministerns anvisningar – mot normalt ett år. Det är en på många sätt orimlig arbetssituation även om det handlar om en vanlig försvarsproposition. Nu handlar det om den kanske största förändringen av försvaret under efterkrigstiden. Detta är helt orimligt!

Detta äventyrar kvaliteten på det som ska bli nästa försvarsbeslut, ett beslut som innebär dramatiska förändringar. Den begränsade tid som har givits Försvarsmakten har resulterat i att de ekonomiska beräkningarna inte vilar på någon säker grund. Man har fått höfta och göra antaganden om vad ett nytt yrkesförsvar skulle kosta. Jag skulle, om jag får raljera lite, vilja säga att jag tror att framtagandet av en ny yllemössa till armén skulle ha getts mer tid och en grundligare genomlysning än vad Försvarsmakten nu har getts tillfälle till för att ta fram underlag för det framtida försvaret.”

För en gångs skull håller jag med Anders Karlsson i varje ord han säger.

Staffan Danielsson (C) lät som en internationalist i jämförelse med Tolgfors:

”Försvarets utformning bygger på analysen att det under överskådlig tid inte finns något invasionshot mot Sverige och att vår fred och säkerhet främst tryggas genom ett nationellt försvar som också verkar tillsammans med andra i internationella insatser för fred och säkerhet.”

Allan Widman (FP) är en skicklig debattör. Men han är samtidigt den av debattdeltagarna, inklusive försvarsministern, som har gjort den längsta resan det senaste året. Det ”utifrån och in”-perspektiv som folkpartiet har stått för de senaste åren, det är som bortblåst efter Georgienkriget. Man kan nästan tala om en metamorfos. Fast i min värld har (FP) gått från fjäril till larv istället för tvärt om.

Men Widmans resonemang om utställda löften och operativa krav är oerhört relevant. Och Widman tar sitt uppdrag som försvarspolitiker på allvar, han vill veta vad som händer med de beslut som tas.

Else-Marie Lindgren (KD) tryckte bland annat på Hemvärnet och det faktum att regeringen har lovat att det inte ska bli några nedläggningar av regementen under innevarande mandatperiod.

Gunilla Wahlén (V) höll ett anförande som Gunnar Gustavsson bäst beskriver på sin blogg.

Peter Rådberg (MP) förtjänar en elogé för att han tog upp turerna med hur den militära hotbild ser ut efter Georgien. Det är ju ändå mot den bakgrunden man ska förstå den kommande inriktningspropositionen. Rådberg:

”På vilket sätt och med vilken logik kan man dra paralleller mellan kriget mellan Ryssland och Georgien och en ökad militär hotbild mot Sverige? Skulle Ryssland riskera hela den västeuropeiska marknaden som fram till finanskrisen har varit en stor del av den ryska ekonomiska tillväxten? Skulle man riskera det genom ett väpnat angrepp mot en EU-medlem omgiven av Natoallierade? Är det någon som på allvar tror att en sedan lång tid infekterad konflikt på Rysslands egen bakgård går att omsätta i vad som bör vara dimensionerande för svensk försvarspolitik? Ska en sådan föreställning få leda till att de senaste tio årens inriktning av det svenska militära försvaret till ett insatsförsvar nu plötsligt får motsatt inriktning, från internationella insatser till ett mer svenskt territorialförsvar?

Herr talman! Jag håller med om att Ryssland som land går åt fel håll på många områden. Vi har ett demokratiunderskott i Ryssland. Vi har ökad kriminalitet och miljöförstöring i Ryssland. Rysslands agerande i kriget mot Georgien fördömer vi med all kraft. Vi har en presidentmakt som tar mer och mer makt över befolkningen på alla olika sätt. Men frågan är vilka slutsatser man ska dra av händelsen i Georgien och utvecklingen i Ryssland. Ska vi rusta upp och bygga skyddsmurar mot världen, som en del partier i regeringen vill, eller ska vi verka mer på den internationella arenan och bidra med ökad stabilitet?”

Efter denna inledande omgång tar jag debatten styckevis och del:

Tolgfors säger att han gärna vill se en bred överenskommelse om försvaret: ”Men vi är inte beredda att göra upp om oppositionen insisterar på kraftiga nedskärningar av Sveriges försvar. Ni måste släppa miljardslakten av försvaret för att en uppgörelse ska vara möjlig.”

Jag undrar var denna gräns går för Tolgfors inbjudan. Vad är ”kraftiga nedskärningar”? Var måste oppositionen hamna för att Tolgfors ska bjuda in?

Allan Widman frågar: ”Vilka partier och vilka politiker var det som förde det svenska försvaret till den position och till den situation som försvaret i dag befinner sig i? Vilka var det som avvecklade det fasta kustartilleriet? Vilka var det som såg till att en av tre yrkesofficerare inte är krigsplacerad i dagens insatsförsvar? Vem var det som upphörde med den territoriella försvarsplaneringen? Vilka var det som avvecklade repetitionsövningarna och därmed underminerade värnpliktssystemet? Vilka var det som upplöste brigaderna och så vidare?”

Svaret på den frågan fick nog Widmans allianskollega Staffan Danielsson att skruva på sig i bänken. Det var som bekant socialdemokraterna och centern som samarbetade om försvarspolitiken under många år. Miljöpartiet och socialdemokraterna hade ett väl avgränsat försvarspolitiskt samarbete (vilket var bra men samtidigt frustrerande eftersom det var just väl avgränsat) under drygt ett års tid innan valet 2006

Men vad viktigare är, Widman tar upp avvecklingen av det fasta kustartilleriet som exempel på ett felaktigt beslut. Det säger precis allt om hur långt det har gått med tillbakavridandet av försvarspolitiken.

Peter Rådberg får sista ordet: ”En bred samsyn har tidigare varit kutym inom försvars- och säkerhetspolitiken, vad jag förstår. Det är i alla fall många partier som har deltagit. Nu är vi i en situation där regeringen med sju rösters övervikt kommer att driva igenom den nya inriktningspropositionen, och det tycker jag är mycket olyckligt.”

Webbsändningen finns här. Protokollet kan läsas här.

Våldtäkt som vapen samt handel med vapen

Katrine Kielos skriver i Aftonbladet om Våldtäkt som vapen i det glömda Kongo. Läs!

Ett enhälligt säkerhetsråd antog den 19 juni 2008 en resolution som fördömer sexualiserat våld i väpnade konflikter. Säkerhetsrådet uppmanar alla parter i väpnade konflikter att omedelbart upphöra med alla former av sexuellt våld mot civila och öka skyddet för civila, i synnerhet kvinnor och barn, som riskerar att utsättas för våldtäkt och andra övergrepp i krig. Rådet säger i ett uttalande att våldet mot kvinnor och barn i krig är så utbrett och systematiskt att det har nått fruktansvärda nivåer av brutalitet.

Resolution 1820 slår fast att våldtäkt och andra former av sexualiserat våld i krig kan ses som krigsförbrytelser, brott mot mänskligheten och även som folkmord.

Säkerhetsrådsresolutionen borde i sig göra att frågan om sexuella övergrepp i krig flyttas upp på högsta säkerhetspolitisk nivå. Men sådant sker inte automatiskt.

Läs mer hos Kvinna till Kvinna.

Ett tips inför morgondagen är att statsrådet Ewa Björling (M) besvarar tre interpellationer från Peter Rådberg (MP) om vapenimport och militärt samarbete med Israel, regler för vapenexport och vapenimport samt vapenexport till Israel.

Jag noterade förresten att socialdemokraterna, genom Urban Ahlin i dagens riksdagsdebatt om situationen i Gaza, positivt nog öppnade för en ny hållning i detta ämne. Ahlin sade:

”Undersök vårt militära samarbete. Våga ta en diskussion om vi ska fortsätta det militära samarbete som vi i dag har med Israel.”

Uppdatering 090129 kl. 13:56: Klicka här för att se interpellationsdebatten!

Säger oppositionen nej till BG11?

Ekot rapporterar idag om att både socialdemokraterna och miljöpartiet har svängt och ”vill inte längre att Sverige ska ställa upp med militära förband till EU”.

Men om man lyssnar till vad Peter Rådberg (mp) och Anders Karlsson (s) säger, så är det ju inte tal om att det skall vara slut med svenskt engagemang i EUBG. De är kritiska till kostnaderna.

Det är ju trots allt ett stort steg mellan att vara kritisk till kostnaderna och att vilja ha ett väl avvägt svenskt bidrag, och att säga nej rakt av (som vänsterpartiet).

Och nog har det varit för dyrt, för ”speciellt”, för mycket vid sidan av den övriga produktionen. Det är ju bland annat därför man skall upphöra med två separata ”produktionslinjer” i fortsättningen.

Anders Karlsson följer upp den socialdemokratiska budgetmotionen från i höstas, men skruvar åt ambitionsnivån ytterligare jämfört med då. Han säger i Ekot:

” – Vi ska kunna bidra med en liten del, kanske ett hundratal, men inte vara första ledande nation som kostar oerhört mycket pengar.”

Ett hundratal! Beskedet är klart från socialdemokraternas sida: Sverige skall inte vara lead nation mer, långt därifrån. I (s) budgetmotion från september står det dock inget om ”ett hundratal”:

”Den svenska regeringen har, tillsammans med Estland, Finland, Irland och Norge, anmält sin avsikt till EU att ställa den nordiska stridsgruppen (NBG) till EU:s förfogande för en ny beredskapsperiod under det första halvåret 2011, med Sverige som så kallad ramnation. Vi socialdemokrater är positiva till att Sverige deltar i NBG 2011. Vi menar samtidigt att Sverige, som nyligen tog ett betydande ansvar för den nordiska stridsgruppen när den stod till EU:s förfogande under första halvåret 2008 – av snabbinsatsstyrkans soldater kom 2 300 av 2 800 från Sverige – denna gång inte ska vara ramnation och ta det största ansvaret. Därför minskar vi försvarsramen med 300 miljoner kronor 2009, 700 miljoner kronor 2010 och 1 miljard kronor 2011.”

I budgetpropositionen för 2006 skrev den dåvarande socialdemokratiska regeringen ”Försvarsmakten har i budgetunderlaget för 2006 bedömt merkostnaderna för uppbyggnaden och utvecklingen av den nordiska snabbinsatsstyrkan till drygt 2,5 miljarder kronor.”

Det var inte direkt tal om någon broms. Skulden för att slutnotan blev för hög bör fördelas på många huvuden. Jag minns t.ex. väl alla återkommande diskussioner om huruvida BG11 skulle vara en alltigenom svensk stridsgrupp. Det var många som tyckte det, då. Några av oss höll emot.

Varför har inte regeringen lagt frågan om BG11 på riksdagens bord, om inte annat för att undvika det som händer precis just nu? Tänk om bara UFöU:s betänkande (2007/08:UFöU3) hade omhändertagits av regeringskansliet! I detta utskottsbetänkande säger nämligen en enig riksdag att ett ställningstagande om BG11 är beroende av ett beslut i riksdagen.

Återigen blir det en dyrköpt läxa för regeringen, att inte lyssna till riksdagen.

Vi tror att vi kan lova en affär?

SvD följer upp frågan om hur regeringen hanterar Gripen-offerten utifrån regeringsformen.

Allan Widman (fp) utgår från att riksdagen involveras om Sverige ska säga ja till en uppgradering av Jas:

”Det finns en praxis att riksdagen ska ha ett inflytande över betydande materielinvesteringar.”

Han tycker dock inte detta skall hindra regeringen att ”skicka signaler” om att Sverige är berett att ge sig in i projektet:

”Nej, regeringen måste ju få komma med förslag. Men jag förutsätter att han villkorar det med att riksdagen ska ge sitt godkännande, säger Allan Widman.”

Jag tycker Allans formulering ”komma med förslag” möjligen ger en liten snedvriden bild av vad en offert i en stat till stat affär innebär… Hans uttalande illustrerar också i ett nötskal hur regeringen gör sig själv och hela affären (om man anlägger det perspektivet på det hela) en otjänst.

Skall regeringen åka till Norge, som har varit väldigt tydliga med under vilka förutsättningar Sverige över huvud taget har möjligheter att sälja E/F-versionen, och säga jo, vi t r o r att vi också skall köpa, vi t r o r att vi har med oss socialdemokraterna på vagnen och därför t r o r vi att det inte blir några förändringar efter valet 2010…

Regeringen vet ju att man alltid har med sig socialdemokraterna på JAS-beslut, precis som varit fallet när det har varit socialdemokrater i regeringsställning och moderatledd opposition. Varför i herrans namn gick man då inte fram i vårbudgeten och fick majoritetens välsignelse innan offerten lämnas in?

Peter Rådberg, miljöpartiets ledamot i riksdagens försvarsutskott, säger bl.a. till SvD:

”Försvarets ekonomi är i kris, samtidigt som regeringen tar på sig nya utgifter. Det är oansvarigt, super-Jas kostar åtskilliga miljarder kronor (…) Vad ska man då ha de nya super-Jasen till? Nu bygger vi ett försvar för att skydda landet, men alla sju partier i försvarsberedningen är helt överens om att vi inte har något hot mot Sverige under överskådlig tid”.

Omvändning under galgen

”Generalen Nash har välkomnat vårt bidrag på ursprungligen sex månader. Han har uttryckt stor erkänsla för det som Sverige gör. Under försvarsministermötet i Ljubljana, torsdag och fredag förrförra veckan, och i måndags, i ett brev, har Nash preciserat sin förfrågan till Sverige. Om vi kan stanna till utgången av augusti skulle det ha stort värde.

Detta, det fördjupade underlaget och den preciserade förfrågan från Nash, har utgjort grunden för ett nytt ställningstagande för allianspartierna. Det gick att finna stöd för detta i regeringen, och det kommer vi också att föreslå riksdagen”.

sade försvarsminister Sten Tolgfors under gårdagens riksdagsdebatt om Tchad-insatsen.

Urban Ahlin (s) välkomnar, liksom (mp) och (v) en förlängning. Men han passar också på att beskriva processen som ledde fram till regeringens omsvängning:

”Sveriges riksdag tog ett enhälligt beslut att säga ja till den proposition som den borgerliga regeringen lade fram om att göra den här insatsen. Då presenterades ingenting om några specialförband som Sten Tolgfors i dag använder i sin argumentation. Det handlade enbart om den amfibiegrupp som vi skulle skicka. En dag före riksdagsbeslutet kommer regeringen till riksdagen och berättar: Innan ni tar beslutet i morgon vill vi säga att vi kommer att skicka specialförband till regionen.

Det var inte oppositionen eller riksdagsledamöterna som glömde bort våra specialförband. Det var faktiskt regeringen, Sten Tolgfors, som glömde bort våra specialförband. Styrkegenereringen tog tid. Rebellerna angrep N’djamena. Insatsens deployering försenades. När utskottet på min begäran från oppositionen krävde att vi skulle samlas för att diskutera detta kommer Försvarsmakten och förklarar för oss att man kommer att kunna vara fullt operativ med den styrka som Sveriges riksdag har tagit beslut om, det vill säga den amfibiegrupp som vi ska skicka, i enbart fyra–sex veckor. Det var många runt bordet då som höjde ögonbrynen och sade: Herregud! Det blir väldigt liten tid för så pass mycket pengar. Är detta verkligen rimligt?

Där startade kritiken mot regeringen att man borde förlänga insatsen för att kunna skydda flyktingarna en längre period än fyra–sex veckor. Det var mycket klokt sagt från de oppositionella partierna i Sveriges riksdag men också från enskilda ledamöter från de borgerliga partierna som påtalade att det närmast skulle leda till stress för flyktingarna om vi kom ned och skyddade dem i fyra veckor och sedan inte mer.

Vad som då följde var en vämjelig historia. Moderata ministrar visade en sönderfallshastighet och ett slags splittring som vi sällan har sett. Sten Tolgfors, försvarsminister och moderat, skrev i tidningen ”sanningen om Tchad” och beskriver där att det är regnperioden som är hindret för att förlänga. Finansminister Anders Borg, moderat, säger att det är budgeten som är problemet och som gör att man inte kan åka. Statsministern säger att det egentligen är fel insats. Det borde vara en mer långsiktig insats. Den är för kortsiktig. Därför ska vi inte förlänga. Utrikesministern, han också moderat, säger att vi nog borde fundera på om vi ska förlänga insatsen.

I går hade vi utrikesnämnd. Några timmar efter det meddelar Sten Tolgfors till medierna att regeringen nu har bestämt sig för att vi ska förlänga insatsen”.

Ahlin jobbar sedan upp sig till toppform:

”När det gäller budgeten skulle jag gärna vilja fråga försvarsministern hur han resonerar när han säger att vi inte har pengar till detta. Två propositioner lades fram i Sveriges riksdag i oktober förra året, en om Tchad och en om Darfur. Darfuroperationen blev aldrig av. Vi fick aldrig åka till Darfur.

Då är frågan: Vad används de pengarna till? Sten Tolgfors har sagt att de pengarna använder vi redan till Tchadinsatsen. Men när det gäller den proposition som handlar om Tchadinsatsen och de pengar som sattes av till den, vad används de pengarna till då? Det är ett fullständigt obegripligt resonemang som försvarsministern har om ekonomin. Jag förstår att Försvarsmakten har problem med att få besked av regeringen om hur försvarets ekonomi ska lösas.

Ni kom till riksdagen med två propositioner där det var betalt för att åka till Tchad och Darfur, och vi åker bara till Tchad. Dessutom har vi en beredskap på den nordiska snabbinsatsstyrkan. Försvarsministern borde förklara för mig hur han skulle ha klarat sin ekonomi om vi skulle ha varit i Darfur i dag, i Tchad och dessutom gjort en insats med den nordiska snabbinsatsstyrkan”.

Allan Widman (fp) åskådliggör det faktum att den strategi för internationella insatser, som sedan länge är utlovad, inte verkar vara färdig ens i sina grundvalar:

”Det är mycket bra att en strategi nu är på väg fram till riksdagen. Men jag vill betona att denna strategi måste bli så tydlig och konkret att den förmår att också bli styrande för våra enskilda beslut. Den ska kunna fungera som ett långsiktigt underlag för Försvarsmaktens planering, både i fråga om insatsförband och när det gäller uppbyggnad av förmågor. Denna riksdag, herr talman, ska också på grundval av denna strategi kunna följa upp och utvärdera Sveriges insatser. Ett otydligt dokument blir utan värde och i värsta fall ett redskap i händerna på särintressen. Skattebetalarna har rätt att kräva en rationell hantering av våra militära resurser, och det har sannerligen också människorna i Tchad, Sudan och Afghanistan.

Herr talman! Redan för fyra år sedan började Folkpartiet liberalerna att motionera om en strategi för våra internationella insatser. Den dåvarande riksdagsmajoriteten viftade bort dessa propåer. Nu har vi en regering som förstår värdet av en sammanhållen och konsekvent planering. Jag önskar uppriktigt, herr talman, försvarsministern lycka till i de avslutande delarna av ett arbete med att ta fram denna strategi”.

Peter Rådberg (mp) tar också upp procedurfrågan:

””Hela havet stormar” kring regeringens Tchadpolitik. Försvarsministern var på försvarsutskottets möte i går och sade återigen att de svenska förbanden av budgetskäl ska ha full operativ kapacitet endast under fyra–sex veckor.
Några timmar senare går samme försvarsminister ut och presenterar en kosmetisk förändring som innebär att vi kommer att vara kvar någon månad längre.
Det som var omöjligt kl. 12.00 i går – att besvara försvarsutskottets frågor – blev helt plötsligt möjligt några timmar senare inför en samlad journalistkår. Varken utrikesutskottet eller vi i försvarsutskottet fick veta någonting, trots att vi ställde konkreta frågor om varför inte den svenska truppen kunde stanna längre.
I stället för att göra det självklara, nämligen informera försvarsutskottet om vad som ska komma upp på regeringsmötet om några minuter, väljer försvarsministern att undanhålla oss sanningen om regeringens svängning i Tchadfrågan. Att det är viktigare för försvarsministern att informera journalister än ett samlat försvarsutskott är beklagligt.

Det är oerhört viktigt att vi har en enig riksdag när vi åker ut på sådana här svåra och farliga uppdrag. Samtliga riksdagspartier har varit beredda att ställa upp och bidra med de resurser som krävs. Det är därför beklagligt att regeringen hanterar frågan på ett sådant okänsligt och klumpigt sätt.

Men det är naturligtvis glädjande att regeringen har vikt sig i fråga om Tchad och förlänger missionen. Regeringens trovärdighet i dessa utrikespolitiska frågor har dock fått en allvarlig knäck. Regeringens kovändning kommer för sent. Den hanteras på ett mycket klantigt sätt. Tiden är för kort, och långsiktigheten i missionen saknas”.

Allan Widman påminner om den tidigare regeringens hantering av Liberia-insatsen (och det är i sanning ett plågsamt minne):

”Men, herr talman, jag tycker ändå att det finns anledning att påminna lite om hur det gick till i den tidigare regeringen. Vi hade en insats i Liberia som inte bara generaler vädjade om att den skulle fortsätta utan också FN:s generalsekreterare. Begäran om att vi skulle stanna kvar i Liberia för några år sedan kom in till Regeringskansliet hemligstämplades och förblev hemlig till efter valet. Under förra mandatperioden åkte vi till och från Kongo för små, korta insatser vid tre tillfällen. Vi tillbringade mer tid på väg till och från detta land än vad vi gjorde i landet i fråga”.

Else-Marie Lindgren (kd) passar på att göra medskick inför den kommande strategiskrivelsen (och det är nog bra med tanke på att samtal inom alliansen inte verkar pågå i frågan):

”Jag efterlyser också en mer långsiktig strategi för internationella insatser. Jag hoppas att regeringen levererar en sådan, med relevant innehåll, snarast. Denna måste också tydligt kopplas till PGU, utvecklingsinsatser och övrig svensk utvecklingspolitik. Vi borde göra som britterna, nämligen sätta oss ned och planera hela kedjan av insatser mer långsiktigt, både militärt och civilt. Det är det som i dagligt tal kallas comprehensive plan. Utan säkerhet ingen utveckling och utan utveckling ingen säkerhet”.

Sammanfattningsvis: Bra att regeringen ändrar sig, hanteringen är klantigt skött och fläckar av sig på Försvarsmakten (t.ex. hela diskussionen om att man borde dra på sig stövlarna och åka) och den aviserade strategin för de svenska internationella insatserna verkar vara långt från en gemensam beredningsprocess inom alliansen. Det bådar inte gott eftersom det lär innebära att den knappast kan vara så konkret -och därmed styrande- som den borde.

Anm. Oppositionens gemensamma debattartikel med en begäran om förlämngd Tchad-insats finns att läsa här.

Försvarsministern om Super JAS

Försvarsminister Sten Tolgfors har svarat på Peter Rådbergs (mp) interpellation om uppgradering av JAS Gripen till E/F-nivå.

Försvarsministern håller på att försätta sig i en knepig situation. Jag återkommer till det nedan.

Rådberg frågade om regeringen avser följa prioritetsordningen att det ska vara det operativa behovet som ska styra materielsanskaffning samt om Sverige skulle köpa ”Super JAS” även om Norge skulle dra sig ur en eventuell affär?

Jag citerar några stycken ur försvarsministerns inlägg:

”På frågan om en svensk egenutveckling av JAS 39 är möjlig vill jag svara på följande sätt: Generellt gäller att ju fler stater som kan dela på kostnader för vidmakthållande eller logistik för ett materielsystem desto fördelaktigare är det. En svensk egenfinansiering för att vidmakthålla JAS 39 är därför något vi vill undvika, och ett samarbete med Norge skulle vara välkommet, i dag eller i framtiden. Men Gripenfamiljen växer.

Om Sverige kommer att kunna hitta former för ett samarbete med Norge kring JAS 39, med utgångspunkt i den offertförfrågan som de lämnat till FMV, går inte att svara på i dag. Tillräcklig analys av Norges förfrågan och hur vi ska ställa oss till denna har ännu inte skett”.

Rådberg frågade:

”När det gäller själva tidsaspekten på JAS-affären säger Åke Svensson, Saabchefen, till Ny Teknik häromveckan att Saab tänker lämna en offert till Norge under våren 2008. Danmark kommer att få en liknande offert året efter, 2009. Beslut kommer att tas senare under 2008 eller i början av 2009, säger Åke Svensson. Jag utgår från att försvarsministern är väl informerad om den här händelsen. Det är väl ingen avancerad gissning att försvarsministern och regeringen har lovat Norge att vara med på E/F-versionen. Man lämnar inte en offert i den här storleksordningen utan att Sverige ger garantier om en satsning på samma projekt som dessutom är en förutsättning för Norge att över huvud taget köpa planet. Jag vore tacksam om försvarsministern kunde dementera eller förkasta det påståendet.

På min andra fråga fick jag ett ganska bra svar. Jag tolkar det som ett klart nej, att Sverige inte kommer att bygga super-JAS om Norge skulle säga nej. Jag skulle ändå vilja ha ett förtydligande från försvarsministern. Stämmer det påståendet? Om Norge säger nej, kommer inte Sverige att gå vidare själv med det så kallade super-JAS? ”

Försvarsministern väljer i det läget att höja tonläget:

”Det var länge sedan jag hörde ett så spekulativt inlägg i denna kammare. Interpellanten har inget som helst stöd för de påståenden han gör. Han hänvisar än till industriföreträdare, än till andra länder men väldigt lite till vad den här regeringen har sagt eller gjort. (…)

Det finns inga formella krav från Norges sida på Sverige och en E/F-version i det request for binding information som studeras. Det kommer att ske en förhandling så småningom. Det är en aspekt att ta hänsyn till av den enkla anledningen att det är bra att Gripenfamiljen växer eftersom det gör att Sverige delar framtidssäkringen av Gripensystemet med andra länder. Det är alltså en senare fråga att avgöra. Vi utesluter ingenting, särskilt inte vid ett fördjupat nordiskt samarbete om drift, utveckling och övning. Men dimensioneringen ska, precis tvärtemot vad interpellanten här och vid andra tillfällen har påstått, utgå från Sveriges egna behov.
Som det ser ut skiljer det tre fyra år på de båda ländernas planer för framtiden. Det är för tidigt att bestämma för Sverige om 2017″.

Det är detta jag menar med att försätta sig i en knepig situation. Norgeaffären är en stat till stat -affär. Norrmännen vill veta om Sverige tänker anskaffa E/F versionen. Det är en förutsättning för ett eventuellt köp. Under våren skall en bindande offert lämnas. Man kan inte kringgå det regelverk som innebär att regeringen binder upp riksdagen i ekonomiska åtaganden, utan riksdagsbeslut. Alltså måste regeringen gå till riksdagen med frågan innan offerten lämnas. Men Tolgfors fortsätter hävda att det är en fråga för framtiden.

Ministern fortsätter i ett senare replikskifte:

”Jag tycker att det är bra att det finns möjlighet att finna samverkan med andra, att Gripenfamiljen växer, att vi kan dela kostnader med andra för framtidssäkring av systemet. Jag tycker att det är bra med en möjlighet till samverkan med Norge. Men allt detta säger Miljöpartiet nej till. Ni försökte slå undan benen redan på Handlingsplan Gripen”.

”Det är klart att det blir en offert till Norge. Det är klart att regeringen stöder exportansträngningar till Norge. Det är i grunden något mycket positivt. Jag har rett ut det i ett tidigare svar. Vi har sagt att det inte finns några hemliga beslut tagna om att Sverige har förändrat sin plan för teknikutveckling och anskaffning. Jag avvisar inte att så kan bli fallet, men dimensioneringen av antalet flygplan för Sverige baseras på Sveriges behov”.

Tolgfors hade kunnat agera på ett annat sätt. Han hade kunnat vara mer resonerande, rak och öppen. Det hade förmodligen väckt större entusiasm för projektet:

Ja, det är ett problem att denna satsning måste avgöras så snart efter riksdagens beslut om C/D-versionen. Riksdagen skall självklart avgöra frågan, helt i enlighet med de krav på öppenhet och reellt inflytande försvarsutskottet har krävt under många år. Jag förstår att det kan väcka anstöt. De ekonomiska realiteter vi brottas med just nu är en försvårande omständighet och nej, det är svårt att räkna upp ett antal operativa behov för E/F i insatsorganisationen, men det kan finnas andra fördelar som väger över… etc.

Så som argumentationen förs för tillfället gör ministern projektet en otjänst. När det väl landar i riksdagen, efter alla försäkringar om att det ligger långt fram i tiden, kommer det slå ner som en bomb och jag tror faktiskt man kommer att få se motstånd växa fram inom allianspartierna också. Det har alltid funnits enskilda ledamöter från alla partier som har röstat mot Gripensatsningar och de lär inte bli färre nu.

Hela interpellationsdebatten finns att tillgå här (i slutet av protokollet).