Kategori: Super-JAS

Försvarsministern om Super JAS

Försvarsminister Sten Tolgfors har svarat på Peter Rådbergs (mp) interpellation om uppgradering av JAS Gripen till E/F-nivå.

Försvarsministern håller på att försätta sig i en knepig situation. Jag återkommer till det nedan.

Rådberg frågade om regeringen avser följa prioritetsordningen att det ska vara det operativa behovet som ska styra materielsanskaffning samt om Sverige skulle köpa ”Super JAS” även om Norge skulle dra sig ur en eventuell affär?

Jag citerar några stycken ur försvarsministerns inlägg:

”På frågan om en svensk egenutveckling av JAS 39 är möjlig vill jag svara på följande sätt: Generellt gäller att ju fler stater som kan dela på kostnader för vidmakthållande eller logistik för ett materielsystem desto fördelaktigare är det. En svensk egenfinansiering för att vidmakthålla JAS 39 är därför något vi vill undvika, och ett samarbete med Norge skulle vara välkommet, i dag eller i framtiden. Men Gripenfamiljen växer.

Om Sverige kommer att kunna hitta former för ett samarbete med Norge kring JAS 39, med utgångspunkt i den offertförfrågan som de lämnat till FMV, går inte att svara på i dag. Tillräcklig analys av Norges förfrågan och hur vi ska ställa oss till denna har ännu inte skett”.

Rådberg frågade:

”När det gäller själva tidsaspekten på JAS-affären säger Åke Svensson, Saabchefen, till Ny Teknik häromveckan att Saab tänker lämna en offert till Norge under våren 2008. Danmark kommer att få en liknande offert året efter, 2009. Beslut kommer att tas senare under 2008 eller i början av 2009, säger Åke Svensson. Jag utgår från att försvarsministern är väl informerad om den här händelsen. Det är väl ingen avancerad gissning att försvarsministern och regeringen har lovat Norge att vara med på E/F-versionen. Man lämnar inte en offert i den här storleksordningen utan att Sverige ger garantier om en satsning på samma projekt som dessutom är en förutsättning för Norge att över huvud taget köpa planet. Jag vore tacksam om försvarsministern kunde dementera eller förkasta det påståendet.

På min andra fråga fick jag ett ganska bra svar. Jag tolkar det som ett klart nej, att Sverige inte kommer att bygga super-JAS om Norge skulle säga nej. Jag skulle ändå vilja ha ett förtydligande från försvarsministern. Stämmer det påståendet? Om Norge säger nej, kommer inte Sverige att gå vidare själv med det så kallade super-JAS? ”

Försvarsministern väljer i det läget att höja tonläget:

”Det var länge sedan jag hörde ett så spekulativt inlägg i denna kammare. Interpellanten har inget som helst stöd för de påståenden han gör. Han hänvisar än till industriföreträdare, än till andra länder men väldigt lite till vad den här regeringen har sagt eller gjort. (…)

Det finns inga formella krav från Norges sida på Sverige och en E/F-version i det request for binding information som studeras. Det kommer att ske en förhandling så småningom. Det är en aspekt att ta hänsyn till av den enkla anledningen att det är bra att Gripenfamiljen växer eftersom det gör att Sverige delar framtidssäkringen av Gripensystemet med andra länder. Det är alltså en senare fråga att avgöra. Vi utesluter ingenting, särskilt inte vid ett fördjupat nordiskt samarbete om drift, utveckling och övning. Men dimensioneringen ska, precis tvärtemot vad interpellanten här och vid andra tillfällen har påstått, utgå från Sveriges egna behov.
Som det ser ut skiljer det tre fyra år på de båda ländernas planer för framtiden. Det är för tidigt att bestämma för Sverige om 2017″.

Det är detta jag menar med att försätta sig i en knepig situation. Norgeaffären är en stat till stat -affär. Norrmännen vill veta om Sverige tänker anskaffa E/F versionen. Det är en förutsättning för ett eventuellt köp. Under våren skall en bindande offert lämnas. Man kan inte kringgå det regelverk som innebär att regeringen binder upp riksdagen i ekonomiska åtaganden, utan riksdagsbeslut. Alltså måste regeringen gå till riksdagen med frågan innan offerten lämnas. Men Tolgfors fortsätter hävda att det är en fråga för framtiden.

Ministern fortsätter i ett senare replikskifte:

”Jag tycker att det är bra att det finns möjlighet att finna samverkan med andra, att Gripenfamiljen växer, att vi kan dela kostnader med andra för framtidssäkring av systemet. Jag tycker att det är bra med en möjlighet till samverkan med Norge. Men allt detta säger Miljöpartiet nej till. Ni försökte slå undan benen redan på Handlingsplan Gripen”.

”Det är klart att det blir en offert till Norge. Det är klart att regeringen stöder exportansträngningar till Norge. Det är i grunden något mycket positivt. Jag har rett ut det i ett tidigare svar. Vi har sagt att det inte finns några hemliga beslut tagna om att Sverige har förändrat sin plan för teknikutveckling och anskaffning. Jag avvisar inte att så kan bli fallet, men dimensioneringen av antalet flygplan för Sverige baseras på Sveriges behov”.

Tolgfors hade kunnat agera på ett annat sätt. Han hade kunnat vara mer resonerande, rak och öppen. Det hade förmodligen väckt större entusiasm för projektet:

Ja, det är ett problem att denna satsning måste avgöras så snart efter riksdagens beslut om C/D-versionen. Riksdagen skall självklart avgöra frågan, helt i enlighet med de krav på öppenhet och reellt inflytande försvarsutskottet har krävt under många år. Jag förstår att det kan väcka anstöt. De ekonomiska realiteter vi brottas med just nu är en försvårande omständighet och nej, det är svårt att räkna upp ett antal operativa behov för E/F i insatsorganisationen, men det kan finnas andra fördelar som väger över… etc.

Så som argumentationen förs för tillfället gör ministern projektet en otjänst. När det väl landar i riksdagen, efter alla försäkringar om att det ligger långt fram i tiden, kommer det slå ner som en bomb och jag tror faktiskt man kommer att få se motstånd växa fram inom allianspartierna också. Det har alltid funnits enskilda ledamöter från alla partier som har röstat mot Gripensatsningar och de lär inte bli färre nu.

Hela interpellationsdebatten finns att tillgå här (i slutet av protokollet).

Tidtabellen publicerad i Ny Teknik

Apropå det tidigare inlägget om ”JAS-debatt i riksdagen”.

För de som eventuellt tvivlar på att ett svenskt besked om satsning på E/F-versionen av Gripen måste komma inom kort, hittade jag ett uttalande av Saabchefen Åke Svensson, i Ny Teknik:

”När ska Norge och Danmark ta beslut?

– Vi räknar med att lämna en offert till Norge under våren 2008. Beslutet kommer troligen att tas under 2008 eller senast i början av 2009. I Danmark sker samma process ungefär ett år senare”.

Ingen skall inbilla mig att man lämnar en offert till Norge utan att samtidigt eller i samband med den utställa de garantier om den svenska satsning på projektet som är en förutsättning för norrmännen.

JAS-debatt i riksdagen

I morgon debatterar försvarsministern ”Super JAS” med miljöpartiets Peter Rådberg. Det är Rådbergs interpellation som föranleder ministern att komma till riksdagen.

I interpellationen ställs två frågor:

  1. Avser ministern att fullfölja sin prioriteringsordning när det gäller anskaffning av försvarsmateriel att det ska vara det operativa behovet som ska styra?
  2. Hur ser försvarsministern på möjligheten att satsa på en egenutveckling av Super-JAS om Norge skulle dra sig ur en eventuell affär?

Det blir intressant att höra svaren. Det blir också intressant att höra hur ministern väljer att informera riksdagen om de tidsförhållanden som råder. Kommer han fortfarande hävda att frågan om en eventuell uppgradering till E/F-nivå är en fråga för framtiden (precis som i riksdagens frågestund den 24 januari)?

Tolgfors sade då att ”Vi talar ju om perioden efter 2020. För att vi ska ha något att tala om måste tekniken finnas på plats, annars har vi inget att ta ställning till. (…) För att testa på en flygande testbänk har riksdagen och jag beslutat om ett demonstratorprogram som pågår fram till 2010. Inga beslut är fattade. Vi förbehåller oss, precis som andra partier, rätten att tycka och tänka långsiktigt utan Miljöpartiets tillåtelse. Det går inte att 2019 komma på att vi behöver ett plan 2020. Man måste börja prata nu och utveckla teknik. Inga beslut är fattade”.

Flying high

Alla som gillar korta blogginlägg eller är genuint trötta på diskussioner om JAS Gripen kan sluta läsa nu.

Till dig som fortfarande läser; häng med!
I tilläggsbudgeten 2007 föreslog regeringen att den under 2007 skulle få besluta om beställning av ombyggnad av upp till 31 stycken JAS 39 A/B till JAS 39 C/D och ett demonstratorprogram för eventuell vidareutveckling av JAS 39 Gripen.

Regeringen framförde att en handlingsplan för vidmakthållande och vidareutveckling av JAS 39 Gripen hade utformats av Försvarsmakten och att medel för detta ingick i den långsiktiga materielplanen. Handlingsplanen består dels av en ombyggnad av 31 stycken JAS 39 A/B till JAS 39 C/D åren 2007-2013, dels av ett demonstratorprogram åren 2007-2010 som syftar till att kartlägga och utgöra grund för framtida möjliga beslut om vidareutveckling. Regeringen beräknade kostnaden för detta till ca 4,1 miljarder kronor.
I vårbudgeten konstaterade regeringen också att handlingsplanen stöder exportsatsningar genom att potentiella exportländer ser en tydlig signal om satsning på JAS 39 Gripen eftersom produktionen förlängs, ett antal JAS 39 A/B kan nyttjas för export samt att befintliga och potentiella exportkunder genom demonstratorprogrammet får kunskap om utvecklingspotentialen i Gripensystemet.

Försvarsutskottets majoritet delade regeringens bedömning och anförde bland annat i sitt budgetbetänkande att den föreslagna planen ”för närvarande synes vara det mest kostnadseffektiva sättet att långsiktigt vidmakthålla och vidareutveckla JAS 39 Gripen. Eftersom alla plan efter ombyggnaden blir av samma typ JAS 39 C/D minskar kostnaderna för underhåll och vidmakthållande. Flygplanen ges även en längre livslängd än vad som annars skulle vara fallet”.

Utskottet skriver också att ”Den totala flygplansparken bör kunna reduceras till ca 100 flygplan. Därmed kan Försvarsmakten långsiktigt upprätthålla fyra stridsflygdivisioner med JAS 39 Gripen, vilket riksdagen har beslutat ska ligga till grund för försvarsplaneringen. I antalet finns även en reserv för haverier samt vissa utbildningsändamål”.

Sedan kommer utskottet in på tiden efter C/D-versionen:

”Det föreslagna demonstratorprogrammet under åren 2007-2010 syftar till att genom kunskapsuppbyggnad kartlägga och utgöra grund för kommande beslut om en eventuell vidareutveckling av flygplanssystemet efter år 2020. Utskottet bedömer att kostnaden för en framtida – mer omfattande – modifiering av JAS 39 C/D är betydligt lägre än att ersätta dem med ett -sannolikt utländskt- nytt stridsflygplanssystem omkring år 2020.

Utskottet framhöll vidare att demonstratorprogrammet ska genomföras i samarbete med internationella partner, vilket det också gör i och med att Norge har gått in i det samt senare även Danmark.

Notera särskilt det där med vidareutveckling efter år 2020. Detta var alltså det tidsperspektiv utskottet arbetade efter så sent som för ett drygt år sedan.

Riksdagens majoritet gav mandatet. (Mp) och (V) sade blankt nej. (S) duckade sig igenom frågan och lämnade följande kryptiska yttrande till Försvarsutskottets betänkande över tilläggsbudgeten:

”De nu föreslagna objekten fanns inte redovisade i budgetpropositionen för 2007. Regeringen har inte redovisat någon ny samlad investeringsplan i vårpropositionen. Vi socialdemokrater vill därför göra en samlad bedömning när regeringen i höstens budgetproposition redovisar de ekonomiska konsekvenserna av samtliga planerade beställningar de kommande åren, innan vi tar ställning till de nu aktuella materielprojekten. Vi förordar därför att riksdagen avslår de bemyndiganden som regeringen nu begär. Utgångspunkten är att investeringsplanen ska omfatta de materielprojekt som är nödvändiga för att de i de socialdemokratiska förslagen i försvarsbesluten prioriterade uppgifterna ska kunna genomföras”.

Fast vi måste backa lite till först. I ursprungsläget sades det att Sverige behöver 200 plan. Dessa blev (efter många långa års process) 143 plan och i samband med att beslutet togs om C/D-versionen var man nere på ett behov av 100 plan. Och nu talar Allan Widman (Fp) alltså om ett antal om 48 st.

Det skulle, lite enkelt uttryckt, innebära att Sverige har beslutat om 150 plan för mycket. Låt det sjunka in ett tag.
I höstens budgetproposition för 2008 utgiftsområde 6 ”Försvar samt beredskap mot sårbarhet” (sid 58)står det följande:

”Det är i materielförsörjningens tidiga faser som det föreligger störst möjligheter att styra processen. I dag karaktäriseras beslutsordningen av att regering och riksdag kommer in på ett relativt sent stadium i materielförsörjningsprocessen. Med tanke på de ekonomiska bindningar som staten gör i materielförsörjningen bör statsmakternas inflytande öka i tidiga faser i processen och stegvisa beslut med i förväg definierade kontrollstationer tillämpas i större utsträckning. Detta kommer även att bidra till att statsmakternas prioriteringar och inriktningar får ett större genomslag.
Regeringen ser därför över den rådande beslutsordningen i materielförsörjningsprocessen för att öka transparensen och skapa möjlighet till tidiga prioriteringar för riksdag och regering.

Kopplingen mellan utvecklingen av operativ förmåga och materielförsörjningen bör
också öka”.

Det där med ”materielförsörjningens tidiga faser” är möjligen redan överspelat. Inte kan Försvarsutskottets ledamöter, som gång efter annan i skarpa ordalag har krävt transparans och att utskottets/riksdagens reella inflytande skall öka, finna sig i att det kommer en rad om detta i vårens tilläggsbudget, när allt är klappat och klart? Det borde vara ett gemensamt intresse för alla partier, ja alla riksdagsledamöter oavsett vad man tycker i sakfrågan.

Till sist kan jag inte annat än se fram emot kommande skrivningar i framtida budgetar (dvs. om idén med en satsning på ”Super-JAS” överlever Finansdepartementet) när regeringen skall försöka få ihop något klokt om vilka säkerhetspolitiska och operativa behov man anser talar för denna satsning.

Riksdagsledamöter från alla partier, förenen eder!
De som är för satsningen kan kanske tycka att det bör gå rätt till denna gång, utifrån demokratiska principer om insyn och tidigare löften om att koppla materielinvesteringar till operativa krav etc. Detta bör dessutom underlätta en senare debatt i sakfrågan, eftersom man då kan argumentera just i sak och inte bara grotta ner sig i procedurfrågor.