Det framhålls att de kontrollinstanser som skapas tar bort risken för missbruk. Men jag tycker dels det är viktigt att diskutera det faktum att kontrollinstanserna inte minskar intrånget i privatlivet (de eliminerar inte övervakningen) och dels att det fungerar så att kontrollinstanser ofta solidariserar sig med den instans de ska kontrollera. Hur ofta säger t.ex. domstolar nej till polisens begäran om telefonavlyssning?

Det andra som ofta sägs är att man måste ta till de tekniska resurser som finns för att öka skyddet mot hot. Men jag känner starkt att man kan motivera nästan vad som helst med det argumentet, inte minst när det gäller andra brott (övervakningskameror i hemmen t.ex. eftersom det begås svåra våldsbrott i hemmen mot kvinnor). Ett demokratiskt samhälle kan inte ta till vilka metoder som helst. Inte om det är de demokratiska värdena som man vill försvara.

Just det sistnämnda kanske ändå är kärnan i det hela, i alla fall för min del. Det visar sig att det är svårare att bekämpa terrorismen än vad många kanske trodde, och då inför samhällen i Väst säkerhetsåtgärder som hade varit otänkbara före den 11 september 2001. Kriminologen Janne Flyghed kallar detta en normalisering av undantagstillståndet, en process som får entusiastiskt stöd av politiker som vill visa handlingskraft. Det öppna samhället hotas av oss själva, i kampen för att det skall få fortsätta vara öppet.

Jag har inga omedelbara svar på var gränserna bör gå för åtgärder som inskränker våra friheter, i strävan att rädda liv. Jag vet bara att debatten är väldigt viktig.