Kategori: integritet

Uttryck för humor?

Under rubriken ”Integritet i en ny tid” (vilket ju måste vara ett uttryck för stor humor dessa dagar) informerar Folkpartiet på sin hemsida om deras ”Integritetgrupp”. Det kan inte vara så värst kul, eller givande, att ingå i den gruppen efter FRA-beslutet nyligen. Läs bara hur deras uppdrag beskrivs (mina kursiv.):

”Integriteten kan hotas av såväl enskilda individer som av myndigheter. Det är staten som har huvudansvaret att skydda den enskildes integritet när den hotas – oavsett om hotet kommer ifrån någon annan individ, företag, organisation eller myndighet.

Den omfattande tekniska utvecklingen har inneburit att allt mer information om enskilda människors liv registreras, analyseras och lagras och att människors integritet kränks på exempelvis Internet. (…) Samtidigt har en rad nya inskränkningar av den enskildes integritet genomförts via lagstiftning. Mot bakgrund därav bör arbetsgruppen uppmärksamma den samlade effekten av all lagstiftning ur ett integritetsperspektiv.”

Man kan tydligen höra av sig till gruppen med sina synpunkter. Förlängt svarsdatum till den 1 augusti 2008….

Tragikomiskt.

Lätt paranoid

Jag har hört det förut, men viftat bort det, eller rättare sagt tänkt jaha, det också utan att reflektera så mycket över konsekvenserna. Men nu skriver Pär Ström, Integritetsombudsman på tankesmedjan Den Nya Välfärden och nitisk debattör i integritetsfrågor, om koder i utskrifter från färgskrivare och färgkopiatorer. Han hävdar att de flesta tillverkare har byggt in system i sina apparater som förser varje utskrift med en osynlig kod (det är detta som bilden här intill sägs visa).

Ström skriver att ”Denna innehåller information om skrivarens serienummer, datum och klockslag för utskriften samt förmodligen ytterligare information (allt omges av hemlighetsmakeri). Syftet är att kunna spåra vilken person som ligger bakom en viss utskrift, och därigenom kunna bekämpa förfalskningsbrott. Skrivartillverkarna samarbetar med polis och andra myndigheter i de flesta länder, och lämnar på begäran ut information om vilken återförsäljare skrivaren med ett visst serienummer har sålts till och när. I en del fall har tillverkaren kunddatabaser som gör att den enskilde köparen av skrivaren kan pekas ut. I andra fall kan återförsäljaren bistå polisen med denna information. Svensk polis bekräftar att man använder sig av koderna i utredningen av många typer av brott.”

Som så ofta när det gäller dessa frågor kan jag sitta på min kammare och tänka att det säkert finns någon vits med det, och att det inte gör något om så 100 poliser eller underrättelsepersoner spårar allt som kommer ur min skrivare. Men, nästa tanke rör sig bort från den egna vardagen. Skulle t.ex. vetskapen om kodningen ha hindrat någon av de personer som då och då ställs inför valet att larma om oegentligheter (inte sällan genom att skriva ut dokument och lämna dem vidare) eller låta saker bero? Och då blir det genast mer obehagligt.

"In God we trust. All others we monitor"

Rubriken ovan citerar ett talesätt inom amerikanska NSA (National Security Agency)

Senare idag har riksdagen bordläggningsdebatt om regeringens proposition ”En anpassad försvarsunderrättelseverksamhet”. I den omdebatterade propositionen föreslås ändringar i lagen om försvarsunderrättelseverksamhet. Ändringarna innebär, menar regeringen, att mandatet för försvarsunderrättelseverksamheten anpassas från ”yttre militära hot” till ”yttre hot” och att det uttryckligen anges att verksamheten endast får avse utländska förhållanden. Vidare sägs gränsdragningen förtydligas mellan polisiär verksamhet och försvarsunderrättelseverksamhet. Det föreslås också tydligare regler avseende inriktning och rapportering av underrättelser samt att samhällets funktioner för inriktning och kontroll av försvarsunderrättelseverksamheten skall förstärkas.

Det finns naturligtvis mycket aspekter på detta. Idag nöjer jag mig med att nämna några argument som jag har funderat lite över.

Det framhålls att de kontrollinstanser som skapas tar bort risken för missbruk. Men jag tycker dels det är viktigt att diskutera det faktum att kontrollinstanserna inte minskar intrånget i privatlivet (de eliminerar inte övervakningen) och dels att det fungerar så att kontrollinstanser ofta solidariserar sig med den instans de ska kontrollera. Hur ofta säger t.ex. domstolar nej till polisens begäran om telefonavlyssning?

Det andra som ofta sägs är att man måste ta till de tekniska resurser som finns för att öka skyddet mot hot. Men jag känner starkt att man kan motivera nästan vad som helst med det argumentet, inte minst när det gäller andra brott (övervakningskameror i hemmen t.ex. eftersom det begås svåra våldsbrott i hemmen mot kvinnor). Ett demokratiskt samhälle kan inte ta till vilka metoder som helst. Inte om det är de demokratiska värdena som man vill försvara.

Just det sistnämnda kanske ändå är kärnan i det hela, i alla fall för min del. Det visar sig att det är svårare att bekämpa terrorismen än vad många kanske trodde, och då inför samhällen i Väst säkerhetsåtgärder som hade varit otänkbara före den 11 september 2001. Kriminologen Janne Flyghed kallar detta en normalisering av undantagstillståndet, en process som får entusiastiskt stöd av politiker som vill visa handlingskraft. Det öppna samhället hotas av oss själva, i kampen för att det skall få fortsätta vara öppet.

Jag har inga omedelbara svar på var gränserna bör gå för åtgärder som inskränker våra friheter, i strävan att rädda liv. Jag vet bara att debatten är väldigt viktig.