"In God we trust. All others we monitor"

Rubriken ovan citerar ett talesätt inom amerikanska NSA (National Security Agency)

Senare idag har riksdagen bordläggningsdebatt om regeringens proposition ”En anpassad försvarsunderrättelseverksamhet”. I den omdebatterade propositionen föreslås ändringar i lagen om försvarsunderrättelseverksamhet. Ändringarna innebär, menar regeringen, att mandatet för försvarsunderrättelseverksamheten anpassas från ”yttre militära hot” till ”yttre hot” och att det uttryckligen anges att verksamheten endast får avse utländska förhållanden. Vidare sägs gränsdragningen förtydligas mellan polisiär verksamhet och försvarsunderrättelseverksamhet. Det föreslås också tydligare regler avseende inriktning och rapportering av underrättelser samt att samhällets funktioner för inriktning och kontroll av försvarsunderrättelseverksamheten skall förstärkas.

Det finns naturligtvis mycket aspekter på detta. Idag nöjer jag mig med att nämna några argument som jag har funderat lite över.

Det framhålls att de kontrollinstanser som skapas tar bort risken för missbruk. Men jag tycker dels det är viktigt att diskutera det faktum att kontrollinstanserna inte minskar intrånget i privatlivet (de eliminerar inte övervakningen) och dels att det fungerar så att kontrollinstanser ofta solidariserar sig med den instans de ska kontrollera. Hur ofta säger t.ex. domstolar nej till polisens begäran om telefonavlyssning?

Det andra som ofta sägs är att man måste ta till de tekniska resurser som finns för att öka skyddet mot hot. Men jag känner starkt att man kan motivera nästan vad som helst med det argumentet, inte minst när det gäller andra brott (övervakningskameror i hemmen t.ex. eftersom det begås svåra våldsbrott i hemmen mot kvinnor). Ett demokratiskt samhälle kan inte ta till vilka metoder som helst. Inte om det är de demokratiska värdena som man vill försvara.

Just det sistnämnda kanske ändå är kärnan i det hela, i alla fall för min del. Det visar sig att det är svårare att bekämpa terrorismen än vad många kanske trodde, och då inför samhällen i Väst säkerhetsåtgärder som hade varit otänkbara före den 11 september 2001. Kriminologen Janne Flyghed kallar detta en normalisering av undantagstillståndet, en process som får entusiastiskt stöd av politiker som vill visa handlingskraft. Det öppna samhället hotas av oss själva, i kampen för att det skall få fortsätta vara öppet.

Jag har inga omedelbara svar på var gränserna bör gå för åtgärder som inskränker våra friheter, i strävan att rädda liv. Jag vet bara att debatten är väldigt viktig.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s