Kategori: Försvarsberedning

Ny bit i försvarsbeslutspusslet

När ÖB och Försvarsmaktens GD klev fram på pressträffen för att beskriva resultatet av det regeringsuppdrag myndigheten hade lämnat in tidigare under dagen, hade det redan mullrat ett tag. Från politiskt håll har man slitit för att få till pengatillskott och arbetat lång tid med den framtida utformningen av försvaret – ett arbete som nu ska betala sig genom ett märkbart förmågelyft med synbara avtryck som kan kommuniceras. I myndigheten har man slitit hårt med regeringsuppdraget, samt med frågan hur man på samma gång ska visa framåtanda och att man tar förtroendet på allvar, och kunna kommunicera att pengarna inte räcker till det försvar som politikerna har arbetat fram.

Försvarspolitiska talespersoner har den senaste tiden på olika sätt uttryckt oro och beslutsamhet utifall att myndighetens underlag skulle avvika för mycket från Försvarsberedningens inriktning. Idag hamnade fokus på ekonomin, men nästa steg kommer även prioriteringarna att nagelfaras. Samtliga partier utom regeringspartierna vill att det ska ske inom Försvarsberedningens ram. Det kommer vara svårt för försvarsministern att avvisa ett sådant krav, även om han förmodligen hellre vill ha större kontroll över fortsättningen genom egen regi. Men beredningen är ju inte upplöst mellan rapporterna och det finns historiska exempel på spänningar som uppstår om regeringen håller emot. Denna regering har dessutom en framtida riksdagsmajoritet att tänka på, om man vill få igenom sin försvarsinriktningsproposition om ett år. Det långsiktigt kloka, för att säkra ett längre perspektiv i planering och resurser, är förmodligen det kortsiktigt bökiga. Beslutsamheten i oppositionen ska inte underskattas, det kommer troligen bara leda till en upprepad konflikt och en regering som åter behöver krumbukta sig.

Detta inlägg är inte en genomgång av Försvarsmaktens underlag i sak. Det är inte heller en jämförelse mellan Försvarsberedningens rapporter och myndighetens råd. Det kräver mer noggrann läsning från min sida. Men här följer några initiala, mer övergripande reflektioner, kring sådant jag bedömer inte kommer uppmärksammas så mycket i de första svallvågorna:

Försvarsmakten skriver att nuvarande organisation snarare är strukturerad utifrån ”historiska betingelser, kompetensbredd och kompetensbevarande än dimensionerad för att lösa ställda uppgifter”. Vidare skriver myndigheten:

Då Försvarsmaktsorganisation 2016 i grunden inte är utformad och dimensionerad för att möta ett väpnat angrepp finns på kort sikt stora begränsningar, särskilt vid händelseutvecklingar som kan uppstå i ett försämrat omvärldsläge och vid högre konfliktnivåer.

Det är en pedagogisk utmaning att förklara varför man ska använda tillförda resurser i närtid – alltså det beredningen räknat på men som Försvarsmakten redan har inplanerat – till att bygga vidare på en organisation som man samtidigt dömer ut utifrån vad omvärldsutvecklingen kräver, om man ska spetsa till det. Detta istället för att ”gena” in i det nya. Min gissning är att det är en av de saker som försvarspolitiker kommer fråga ÖB om under redovisningar nästa vecka.

Understundom har det kommande försvarsinriktningsbeslutet lite i förväg beskrivits som en storsatsning på armén. Men av underlaget framgår något annat. Det är framförallt en struktur som sätts till 2025, funktionerna utvecklas därefter och bortom 2030 omsätts enligt denna plan de tunga materielsystemen. Utvecklingen förskjuts framåt i tid. Men, man bör samtidigt konstatera att det är Försvarsmaktens uppfattning – inte enbart försvarsgrenens – att bataljonsarmén är lämnad, brigadsystem etablerat och att divisionsförmåga hägrar. Marinen och flygvapnet ligger generellt närmare Försvarsberedningens förslag i underlaget.

Personalförsörjningsområdet sticker ut på olika sätt. Det framgår tydligt hur avgörande det är för att möjliggöra tillväxt – och hur allvarligt läget är. Nästa försvarsbeslutsperiod kommer inledas med ett personellt underskott, framför allt vad avser krigsplacerad personal i krigsförbanden och anställd militär personal. Försvarsmakten skriver att grundutbildningen är avgörande och att man i och med återaktiverad totalförsvarsplikt har det verktyg som krävs för att successivt öka grundutbildningsvolymerna i kommande försvarsbeslutsperiod. Officersförsörjningen framhålls också. Antalet platser har utökats vid såväl specialistofficersutbildningen (SOU) som officersprogrammet (OP). Antalet antagna elever har t.o.m. 2018 understigit tillgängliga platser, men nu ser det ju tack och lov ljusare ut. Sammantaget bedömer Försvarsmakten att personalbehovet för krigsorganisationen år 2025 är ca 70 000 och år 2030 ca 80 000 individer. Därutöver kommer mobiliserings- och personalreserver (2030) att bestå av ytterligare ca 20 000 utbildade totalförsvarspliktiga.

Försvarsmakten konstaterar att man har begränsade erfarenhetsvärden av att rationellt och effektivt ställa om nuvarande produktionskapacitet för att svara upp mot det som krävs för en organisation i tillväxt och skriver att man också till stor del är beroende av en ökande kapacitet hos externa parter, såväl andra myndigheter som inom den privata sektorn. Ett exempel som tas upp i underlaget är Rekryteringsmyndighetens kapacitet:

Kapaciteten hos TRM för att mönstra tillräckligt många mot Försvarsmaktens behov av inryckande till grundutbildning är helt avgörande för en förbandstillväxt. För att TRM ska kunna möta den ökning av utbildningsvolymer som Försvarsmakten aviserat krävs utökade anslag för TRM i enlighet med deras underlag för den försvarspolitiska propositionen.

En mycket viktig del i underlaget är formuleringarna om olika områden där myndigheten bedömer att det föreligger ett behov av översyn av lagstiftning som träffar Försvarsmakten och myndighetens bedrivande av verksamhet.

En central förutsättning för att förverkliga den tillväxt och de prioriteringar som föreslås i Värnkraft är att det är möjligt enligt de lagar och förordningar som reglerar Försvarsmaktens verksamhet.

Det hela utmynnar i ett förslag om en utredning, lite oklara ramar men den ska ”med ett brett mandat att se över lagstiftning som rör det militära försvaret, liksom det civila försvaret och dess verksamhet.” Försvarsmakten förordar en beredning för totalförsvarets utveckling, liknande den som fanns för utvecklingen av rättsväsendet (Beredningen för rättsväsendets utveckling, Ju 2000:13). Myndigheten vill däremot inte, till skillnad från Försvarsberedningen, att en ny myndighet ska inrättas med uppgift att granska, utvärdera och följa upp verksamhet inom totalförsvaret.

Försvarsmakten vill också att de rättsliga förutsättningarna ses över, vad gäller att ge och ta emot militärt stöd även för andra stater än Finland.

Vad gäller internationella operationer motsvarar ambitionen, uttryckt i ekonomiska termer, den som gäller i år. Försvarsmakten förordar deltagande i ”operationer som är tydligt avgränsade i tid (1-2 år nämns) och genomförs i samarbete med andra nationer som bedöms ha en reell inverkan på säkerheten i Sveriges närområde”. Man kan konstatera att vi är oändligt långt ifrån målsättningar från 1999 om att samtidigt kunna ha två bataljoner eller motsvarande förband insatta internationellt.

När det gäller pengarna delar sig bedömarna i några olika läger:

Några anser att det är en sak med den uteblivna uppräkningen – det är gängse ordning oavsett partier i regeringen – men de är däremot förbluffade över att beredningen i sina förslag har använt redan intecknade pengar, särskilt som förslagen enligt Allan Widman (L) ”fortlöpande avstämts med både Försvarsmakten och Försvarets Materielverk, vilka båda myndigheter dessutom hade fast representation i beredningen”. Något som också upprepades från politiskt håll i dagens kommentarer. Detta i kontrast till Försvarsmaktens GD vars bild, enligt DN, är att experten i utredningen inte har varit med när den samlade kalkylen har hanterats.

Andra anser att Försvarsberedningens beräkningar har varit orealistiska från början – med eller utan värdesäkring – i gammal god tradition av underfinansierade förslag och försvarsbeslut. Systematiskt underskattas kostnader medan tid för förbandssättning och tillväxt överskattas, enligt denna luttrade på gränsen till cyniska skola, där man också sliter sitt hår över politisk detaljstyrning.

Ytterligare en grupp konstaterar att det råder återkommande svårigheter att förstå varandra på båda sidor (civilt och militärt) och att systemfel gång på gång gör att riket hamnar i skilda världar i ekonomidiskussionerna kring det militära försvaret. Hur bör försvarsinriktningsbeslut egentligen processas fram för att undvika detta? Hur svårt kan det vara? Och hur bra är egentligen det politiska systemet på att styra och inrikta myndigheten. Underförstått tycker de som har detta perspektiv att de återkommande diskussionerna bara visar att det behövs mer, inte mindre, styrning och uppföljning (vilket för övrigt går på tvärs med ett antal förslag i underlaget som går ut på ökad egen handlingsfrihet).

Sanningen är förmodligen en toxisk mix av allt ovan, men helt klart är att vi nu upplever något som vi inte har varit med om på länge – och att det riskerar döljas bakom krutröken just nu. I grunden diskuterar vi hur mycket tillskott det egentligen handlar om och till vad pengarna ska gå i en tillväxtfas. Om vi för en liten stund bortser från hur sent det kom igång, hur snabbt det egentligen borde gå och hur mycket mer som faktiskt krävs, är det vi ser de första lite trevande stegen på en resa vi inte har tränat på under väldigt lång tid: Att öka försvarsförmågan inom både militärt och civilt försvar.

Jag skriver medvetet en resa, för vi är i början på den och det kommer krävas mycket mer av oss. Försvarsmakten uttrycker det som följer:

Kommande försvarspolitiska inriktningsperiod 2021 – 2025 bör ses som ett delmål mot att vidareutveckla den grundläggande försvarsförmågan även på längre sikt.

Men nuläget ser ut såhär:

Försvarsministern har helt säkert ett klart besked med sig från den senaste budgetförhandlingen med finansministern: Det blir inte ett öre till.

Försvarsberedningens majoritet trycker på: Vi ska ha vårt försvar! Beredningens rapporter är ett förhandlingsresultat och inte ett tankeexperiment.

Försvarsmakten har genomfört sitt arbete och ÖB har bestämt sig för att ge sitt uppriktiga militära råd byggt på genomförbarhet och maximalt pang för pengarna.

I början av mars kommer de bevakningsansvariga myndigheterna lämna sina underlag till regeringen inför försvarsinriktningsbeslutet. Försvarsmakten kommer sannolikt få ett antal uppföljande frågor att besvara (med eller utan Försvarsberedningen som mottagare). Ett antal för totalförsvaret viktiga utredningar tuffar på parallellt och det blir en proposition till hösten om inte himlen faller ner över våra huvuden.

We muddle through. Vi får hoppas att vi har tiden på vår sida.

Varom är det frågan?

Allan Widman (L) skriver idag på den fristående gästbloggen Säkerhetsrådet, knuten till SvD:s ledarredaktion, under rubriken Försvarsberedningen – en helhet. Om man läser den noga, inklusive budskap mellan raderna, ges en tydlig bild av vad som är att vänta. I det följande dristar jag mig till en tolkning av Widmans artikel (citaten nedan är hämtade ur den).

Redan nu syns tecken på att försvarsberedningens förslag lite uppfattas som ett smörgåsbord, där man fritt väljer och vrakar av det som dukats upp. Men innan någon hänger sig åt detta vill jag mana till eftertanke.

Regeringen beslöt i början av juli att ge Försvarsmakten i uppdrag att tillsammans med övriga försvarsmyndigheter lämna underlag till regeringens försvarspolitiska proposition för perioden 2021–2025. Underlaget ska enligt regeringsbeslutet utgå från Försvarsberedningens rapporter och redovisas senast den 16 november. Artikeln lär alltså vara en Widmaniansk preemptive strike utifrån vad som säkerligen är viss insyn i vad myndigheten arbetar sig fram emot, samt hur diskussionen går mellan ledamöterna.

Widman beskriver Försvarsberedningens rapport Värnkraft som en helhet med förslag som är tidsatta och förenade med noggranna ekonomiska beräkningar som ”fortlöpande avstämts med både Försvarsmakten och Försvarets Materielverk, vilka båda myndigheter dessutom hade fast representation i beredningen”.

Det är ett tydligt budskap om att det skulle vara uppseendeväckande om myndigheterna gjorde helt andra beräkningar nu, än vad man släppte igenom under processens gång genom sina experter. Det är också en påminnelse om Försvarsmaktens kommentarer i samband med att Värnkraft presenterades, vilka gick ut på att beredningens rapport går väldigt mycket i linje med vad man själv har sagt i perspektivstudien och att myndighetens expertråd har fått fäste och genomslag.

Nu måste det som beställs av riksdagen också levereras. Om inte, kommer resan mot två procent av BNP knappast att fortsätta efter 2025.

Med andra ord: De pengar politiken nu är beredd att skjuta till, är kopplade till politisk vilja – en vilja som är frammejslad genom en lång och mödosam politisk process. Viljan uttrycks inte enbart med de tilldelade pengarna, utan i innehåll.

Om Försvarsmaktens underlag enligt försvarspolitikernas bedömning avviker för mycket från förhandlingsresultatet, kommer det uppfattas som att uppslutningen kring beredningens inriktning enbart räckte till beslutet om pengarna. Den känslan kommer i så fall fortplanta sig in i partiernas ekonomiskpolitiska grupperingar (som kanske inte egentligen var så benägna att tillskjuta pengarna). I detta finns en klangbotten från förr av misstro mot Försvarsmaktens förmåga att leverera vad som är beställt. Detta är en misstro som tryckts tillbaka sedan de svarta hålens upphörande, men den finns kvar som en Aladdins lampa för politiken att gnida på när det behövs.

En annan aspekt av detta är de ökade frihetsgrader Försvarsmakten önskar och långsiktigt är betjänt av vad gäller politisk detaljstyrning. En upplevd tondövhet gentemot politiken kommer helt säkert leda till mer detaljstyrning i nästa varv, inte mindre. I färskt minne har vi budgetpropositionens skrivningar: ”Regeringen bedömer att krigsorganisationen under 2018 delvis har utvecklats i enlighet med riksdagens och regeringens beslut, men att det finns delar som inte har utvecklats i enlighet med beslutad inriktning” (sid 23) och om armén kan man läsa följande: ”Regeringen bedömer att arméstridskrafterna ännu inte till fullo har utvecklats i enlighet med riksdagens och regeringens beslut” (sid 25).

Och på tal om armén. Det verkar av artikeln att döma pågå en avvägning mellan försvarsgrenarna som Widman oroar sig för, eller möjligen påståenden i offentligheten han inte vill ska stå oemotsagda. Han går i polemik mot föreställningen att det råder motsatsförhållande mellan en satsning på arméstridskrafterna och ett robust skalförsvar, eller möjligen tron att det är två motpoler i ett nollsummespel.

Likväl kan en stormakt både överraska och nöta ned ett mindre lands luft- och sjöförsvar. Det som då återstår är i huvudsak markstridskrafter. Om sådana finns i tillräcklig utsträckning avkräver det en motståndare helt andra tidsförhållanden, resurser och risker. Att ”fastna” i utdragna strider på marken är det ingen stormakt som vill (…) Existensen av tillräckliga och kvalitativa markstridskrafter är därför kraftigt krigsavhållande.

Om Försvarsmaktens underlag divergerar från beredningens rapport på det sätt Widman antyder i sin artikel, kan det bli så att myndigheten får bakläxa och uppdrag att lämna nästa version i samband med att de bevakningsansvariga myndigheterna i början av mars 2020 ska redovisa sitt regeringsuppdrag inför inriktningsbeslutet. I framtagandet av ett sådant förnyat uppdrag kommer säkerligen försvarsuppgörelsens ingående partier vara angelägna att medverka och det är här den icke-efterlängtade detaljstyrningen kan börja nå högre höjder än vad vi hittills sett.

Försvarsberedningens rapporter Motståndskraft och Värnkraft är – som PJ Anders Linder sade på en scen i Almedalen i somras – inget förhandlingsbud utan ett förhandlingsresultat. Beredningen tenderar att vara mer populär i partier som är i opposition, än i partier i regeringsställning. Men så som majoritetsförhållandena ser ut i riksdagen nu, är fortsättningen avhängig av hur de i försvarsöverenskommelsen ingående partierna ser på saken. Det är mot det av beredningens utformade militära försvar som överenskommelsen om pengarna siktar och det är genom att hålla i den – och därmed partierna – som försvarsministern kan få försvarsinriktningspropositionen genom riksdagen hösten 2020.

Alla har tränat länge på att krympa, lägga ner och vara fredsrationella. Nu ska vi ställa om till tillväxt, med allt vad det kräver av förändrade arbetssätt, mental inställning och ledarskap. Vi ska inte låta den satsning implodera, som politiken i ett första steg har lyckats enats kring. Inga fulspel nu, eller kortsiktiga vinster (politiska eller stridskraftsvisa) genom att dölja dåliga motiv bakom goda. De enda som tjänar på att alla som vill tillväxt på riktigt kraftsplittras gentemot varandra, är de som inte vill öka svensk försvarsförmåga. Här hemma eller där borta.

Långt från normalt

I det senaste numret av Försvarets forum (05/2016) kan man bland annat läsa en intressant intervju med stridskraftscheferna, det vill säga generalmajor Engelbrektson, generalmajor Helgesson och konteramiral Nykvist. Elva månader in i försvarsinriktningsbeslutet framhåller de tre bland annat beslutets inriktning mot den nationella dimensionen, att tillgången på personal är gränssättande och att stridskraftscheferna bör få ett tyngre mandat att utveckla sina krigsförband. Det är dock ett annat ämne i artikeln som plötsligt höjer sig över sidorna. Det är varesig nytt eller okänt, men kontrasten till morgonens scrollande över ändlösa flöden av varningssignaler, dystra profetior och nya lägstanivåer får orden att träffa igen. Arméchefen:

Vi har ju ärvt ett strukturellt underskott och det är inte borta för att vi har fått en ny uppgift (…) vi försöker hitta en prioritering inom en ram som från början är för liten för att lösa alla uppgifter.

Flygvapenchefen fyller på:

Sedan är det ju ingen hemlighet att beräkningen som gjordes i samband med budget- och försvarsbeslutet gav vid handen att vi behövde en resursmängd som var 30 miljarder och inte tio, som var vad vi fick. Då saknas det ju två tredjedelar. Därför handlar det inte bara om att fördela ett tillskott, utan också att fördela ett underskott.

Det nya normaltillståndet är ett begrepp som ibland används för den säkerhetspolitiska utvecklingen i närområdet. Det är effektivt, men förrädiskt. När något blir ett normaltillstånd anpassar man sig efter det på så vis att det över tid inte känns akut eller dramatiskt – vilket i sin tur medger en mer avslappnad inställning vad gäller åtgärder. Finansieringen av Försvarsmakten och de inriktningsbeslut som fattas är i ett liknande tillstånd. Om man skulle luftlandsätta sig själv rakt ner i nuvarande läge – utan den tillvänjning som varje försvarsintresserad är marinerad i – och läsa stridskraftschefernas ord, tror jag reaktionen hade blivit ganska stark.

Det är naturligtvis en upprörande sak att säga, men tidigare har obalans mellan uppgift och finansiering ändå fungerat och tillåtits rulla på, då den säkerhetspolitiska utvecklingen inte krävt samma skarpa frågor och svar om reell förmåga. När det gäller totalförsvar har det som bekant inte varit aktuellt alls. När verksamheten och den operativa förmågan nu provtrycks på ett annat sätt och med ett annat allvar, famlar aktörerna efter en linje som fortsatt ryms inom den ram man gemensamt slagit fast. Det gäller inom säkerhetspolitiken (t.ex. NATO-frågan) och det gäller finansiering (åtgärder inom totalförsvar och Försvarsmakten). Om denna ram skulle brytas upp, till exempel genom att inkalla Försvarsberedningen för att modifiera det snart årsgamla inriktningsbeslutet, släpps alla krafter fria. Jag förstår varför detta krav reses, men jag förstår också logiken bakom motståndet. Det bygger på erfarenheterna av att en rad till synes kraftfulla åtgärder radas upp (inte sällan materielsystem på hög detaljnivå) som sedan inte finansieras samtidigt som genomförande och uppföljning av tidigare fattade beslut faller bakåt i prioritetsordning. Därmed fortsätter kräftgången.

Så, vad göra? Till att börja med är det lämpligt att finansiera den operativa effekt som är fastslagen, inklusive den nya ambitionen vad gäller totalförsvaret. Det går inte att trovärdigt säga att det viktigaste är att nu genomföra fattade beslut, samtidigt som underfinansieringen fortsätter (S). Det är inte heller trovärdigt att beskriva situationen som att nya hot behöver mötas genom ny analys (M).

Vän av ordning invänder att nuvarande inriktningsbeslut redan är obsolet med tanke på omvärldsutvecklingen. Det är i vissa avseenden sant, men alternativet är som sagt att det blir hela havet stormar igen, till föga nytta för en systematisk, kontrollerad och finansierad uppbyggnad. Särskilt skadligt är det att de krav som reses och som kanske leder till beslut i en politisk process, inte sällan framstår rätt och riktiga om man har en tidshorisont framför sig som knappt sträcker sig bortom näsan. Med andra ord kan det framstå som resoluta svar på den nuvarande situationen, så som den framstår för lekmän, men som inte bygger smart förmåga som dessutom är långsiktig.

Betänk flygvapenchefens ord ovan om att man fördelar underskott. En Försvarsberedning som kallas in, skulle behöva ägna sig åt att hitta ökade resurser inom perioden för några av de grundpelare på vilka Försvarsmakten vilar och som avgör förmågan här och nu, men i synnerhet också förmågan till tillväxt, om krigsorganisationen över huvud taget ska kunna växa i nästa inriktningsperiod: Personalförsörjningen (inklusive säkerställa helt gränssättande kompetenser och säkerställa krigsplaceringar inom totalförsvaret), materielförsörjningen samt forskning och utveckling. Det skulle betyda mindre partipolitiska och symboliska vinster, men av större vikt för försvarsförmågan.

Inför nästa inriktningsbeslut ska däremot ovan nämnda krafter släppas lösa. En nivå för hotbildsoberoende grundläggande totalförsvarsförmåga måste slås fast. Utvecklingen framåt måste mejslas ut genom växelverkan med Försvarsmaktens perspektivplanering i syfte att äntligen få till en militärpolitisk gemensam förståelse med längre perspektiv. Detta gäller även det militära samarbetet med Finland, som rimligen måste in i processen helst på mellanparlamentarisk nivå. Möjligen bör man återgå till ett arbetssätt som innebär ett antal ekonomiska nivåer som gemensamt fylls med innehåll och som ställs emot önskad förmåga. Helt säkert måste totalförsvarsperspektivet genomsyra arbetet i sin helhet. Att enbart ropa efter att Försvarsberedningen ska kallas in, utan att förhålla sig till vad som ska uppnås och på vilket sätt, producerar koldioxid men knappast något mer.

Julklapp blev julsmäll

Idag är det julafton för rikets försvarsintresserade, men det är bistra klappar ÖB delar ut i det öppna underlag (huvuddokument samt bilaga) Försvarsmakten lämnar till försvarsministern – som naturligtvis medels spaning hade en aning om vad som väntade. I sak och huvudbudskap är inget nytt, bara värre: Klyftan mellan politisk beställning och tilldelade resurser ökar ytterligare.

Efter en första översiktlig läsning konstaterar jag följande:

För det första: Försvarsmakten delar Försvarsberedningens beskrivning av omvärldsutvecklingen, vilket skapar en för landet viktig samsyn om läget. Dock är det många som efterhand att månaderna har gått sedan beredningens rapport har pekat på att läget skärpts ytterligare, vilket intressant nog Officersförbundet deklarerar idag med orden att ”läget (har) förändrats dramatiskt”. Detta är gissningsvis temat även för Folkpartiets försvarspolitiska radarpar, Björklund och Widman, som ska kommentera underlaget under eftermiddagen och det blir intressant att se hur de positionerar sig redan innan det möte med de fyra partierna i Alliansen och de två regeringspartierna som Hultqvist (S) har kallat till på torsdag. Värt att minnas är att FP var en del av den regering som gav Försvarsmakten det uppdrag som ligger till grund för dagens underlag, vilket borde föranleda viss ödmjukhet (fan tro’t).

För det andra: Förmågebredden vidmakthålls (vi minns alla ÖB:s varnande ord för några år sedan om att det riskerar ryka en försvarsgren om inte ekonomi och uppgift ensas), detta för att behålla handlingsfriheten på sikt.

För det tredje: Försvarsmakten skriver kristallklart att man med den angivna inriktningen höjer det militära försvarets operativa förmåga fram till 2020, men att det är otillräckligt relativt förmågeutvecklingen i närområdet. De ekonomiska förutsättningarna räcker inte för att nå upp till den ambitionsnivå som Försvarsberedningen föreslår, varken på kort och längre sikt, säger ÖB Sverker Göranson på Försvarsmaktens sajt. I underlaget kan man läsa vidare:

Försvarsmakten bedömer att risktagningen i perioden fram till 2020 och därefter inte är rimlig då operativ förmåga inte kan växa i enlighet med de ambitioner Försvarsberedningen uttrycker.

För att kunna möta händelseutveckling på både kort och lång sikt bedömer Försvarsmakten att ett antal grundläggande behov behöver tillgodoses, som inte varit möjliga inom de ekonomiska ramarna. Försvarsmakten ser behov av att stärka den operativa förmågan i fem steg:

Med början 2016, behov av att utöka andelen kontinuerligt tjänstgörande personal med cirka 900 personer och att utöka resurserna för materielunderhåll. Behov av en utökad övningsverksamhet och utökad anskaffning av personlig utrustning. Ett antal åtgärder inom materielområdet (bl.a. omsättning av kvalificerad ammunition och vidmakthållandeåtgärder för bibehållen sjöoperativ förmåga). I ett andra steg kommer behov av resurser för livstidsförlängning och omsättning av båtmateriel för bibehållen sjöoperativ förmåga. I ett tredje steg föreligger behov av resurser för anskaffning av bekämpningssystem till arméförbanden samt anskaffning av standardfordon och sjukvårdsmateriel. Först därefter, i ett fjärde steg, bör åtgärder för skydd och vidmakthållande i syfte att stärka den luftoperativa förmågan samt anskaffning av verkanssystem för utökad sjöoperativ förmåga genomföras. Och slutligen, som femte: Behov av åtgärder för redundans och vidmakthållande inom ledningssystemområdet, åtgärder för ökad förmåga för vissa lednings- och underrättelseförband samt omsättning av materiel för hemvärnsförbanden.

Först efter dessa åtgärder (efter 2020) anser Försvarsmakten att man bland annat kan utöka antalet JAS 39E, anskaffa långräckviddigt robotsystem för bekämpning av markmål till JAS 39E samt att ett utökat antal ubåtar kan prövas. 

Ovanstående innebär således att Försvarsmakten föreslår 60 JAS Gripen, inte 70 JAS 39E som Försvarsberedningen enades om, vid sidan av långräckviddigt robotsystem till Griparna eller en ökning av antalet ubåtar. Detta är såklart en omfattande pinsamhet för den materiella uppräkning på aldrig tidigare skådad detaljnivå som uppvisades inför och efter Försvarsberedningens rapport i våras.

För det fjärde: ”Materielgapet”, eller med andra ord underfinansieringen av den materiella förnyelsen, fortsätter. Försvarsmakten skriver att den sammantagna bedömningen fram till 2024 är att investeringsskulden inte minskar, trots åtgärder, utan endast ”minskar takten med vilken den ökar”. En övergripande slutsats är att FM prioriterar personell tillväxt, övningsvht och beredskap på bekostnad av materiel.

För det femte: Försvarsmakten skriver att de av Försvarsberedningen uttryckta ambitionsförändringarna kräver ”betydligt större ekonomiskt utrymme”. Det hade onekligen varit intressant att få en beräkning på det, så att det blir tydligt för alla.

Inlägget uppdateras efterhand under dagen, i den takt ekonomin medg… jag menar i den takt genomläsningen av bilagan medger.

Uppdatering 16.35: Djävulen bor i detaljerna. En intressant sak i FM:s inriktningsunderlag är hur ”försvarssatsningarna” svarar mot FM:s samlade anslag för 2016. Enl FM är då summan av anslagen 1:1-1:5 41829 miljoner. Som jämförelse var den gamla budgeten för 2014 (alltså innan påslagen i tilläggsbudgeten) 41767. Båda beloppen i prisläge 2014. Detta ger en real ökning om 62 miljoner kronor. Wow. Någon som räknar på annat sätt?

Uppdatering 16.54: Även MSB:s underlag till försvarsinriktningsbeslutet lämnades idag:

Det behövs fortsatt arbete inom många samhällssektorer för att det civila försvaret ska fungera tillfredsställande vid krigsfara och krig (höjd beredskap). Arbetet bör i så stor utsträckning som möjligt integreras med arbetet att utveckla samhällets beredskap för fredstida kriser.

Återkommer efter läsning om detta!

Försvarspolitisk baksmälla

Det finns anledning att påminna om en sak och upplysa om en annan, i efterdyningarna av gårdagens Alliansbesked om försvaret:

Från höger råder nu en illa dold förtjusning över att oppositionen inte har ett gemensamt förslag och framförhandlad ekonomi. Det kan därmed vara lämpligt att minnas hur det var innan regeringsskiftet, när man värderar kritiken mot att det inte finns något färdigt och gemensamt oppositionsförslag om försvaret.

Man kan naturligtvis se det som ett stort misslyckande och en bristande konsumentupplysning – jag är såklart själv skräckblandat nyfiken på hur tex en S+MP-överenskommelse hade sett ut – men faktum är att man isåfall har högre förväntningar på oppositionen än på den sittande regeringen. De borgerliga partierna lämnade nämligen aldrig någon gemensam omfattande försvarsmotion innan valet. Nej de förhandlade inte fram någon gemensam försvars- och säkerhetspolitik alls. Inte ens 100 dagar efter valet, enligt fd försvarsminister Sten Tolgfors som skrev om saken på DN-debatt:

”Försvarspolitiken hörde inte till de områden Allians för Sverige hade förhandlat före valet, eller reformerat under de första 100 dagarna i regeringsställning.”

Det andra jag i egenskap av tidigare försvarsberedare kan upplysa om, är att en tingens ordning med presskonferenser om färdiga paket några veckor innan rapportlämning – utan att det diskuterats i beredningen – definitivt INTE underlättar breda överenskommelser. Att bjuda in någon till att ha det höga nöjet att ansluta sig, är naturligtvis bara ett hån. Men nu har man valt detta och därmed öppnat för en hantering som blir väldigt svår att vrida tillbaka. Hur ska man någonsin kunna kritisera oppositionen om de gör samma sak? Det kan man inte. Därmed är de förtroliga och prövande samtalens tid i beredningen förbi. Detta är regeringens ansvar och man är svaret skyldig när det gäller hur man avser arbeta fram brett förankrade försvarsbeslut framöver.

Jag vet inte vilken modell som är optimal, men beredningens funktion måste nu stöpas om – eller så kan den helt enkelt skrotas. I den värsta av världar blir gårdagen stilbildande (oavsett regering efter valet), nämligen partiledare som redovisar åtgärder i miljonklassen på en skruv- och mutternivå som de inte har en aning om, medan partiernas experter försöker göra sitt jobb från läktaren och hålla samtalsklimatet över fryspunkten.

Säg mig: Vem vill vara försvarspolitiker i fortsättningen?

Planeringsanvisningar

Några snabba slutsatser efter att ha läst igenom planeringsanvisningarna:

Markoperativ tyngdpunkt ligger fast. I planeringsanvisningarna står det att ”Förmågan att stödja och genomföra insatser med markoperativ tyngdpunkt är prioriterad, detta inkluderar även förmåga att kunna uppträda gemensamt (joint).”

Ambitionsnivån, som försvarsministern inte ville svara på vid dagens presskonferens, är tydligt uttryckt:

”Försvarsmakten ska på sikt och efter genomförda reformer öka insatsförmågan. Insatsorganisationen kommer att bestå av ett stort antal (kan tolkas hur som helst, min anm.) tillgängliga förband. Med dessa ska Sverige ha förmåga att:

  • Över tid kunna hålla upp till 2000 personer ur markstridskrafterna insatta internationellt och nationellt (Försvarsberedningen angav följande ambitionsnivå: Försvarsmakten ska över tiden kunna hålla cirka 2000 personer insatta internationellt och nationellt),
  • över tid kunna göra snabba evakuerings- eller förstärkningsinsatser med upp till 300 personer (samma som beredningen),
  • periodvis kunna upprätthålla en planerad snabbinsatsberedskap motsvarande ramnationsansvaret i EU:s stridsgruppkoncept där svensk del av konceptet utgörs av högst 1600 personer ((beredningens formulering löd: Försvarsmakten ska periodvis kunna hålla en planerad snabbinsatsberedskap motsvarande ramnationsansvaret i EU:s stridsgruppkoncept,
  • hålla relevanta delar av flyg- och marinstridskrafterna tillgängliga för insatser och snabbinsatsberedskap (samma som beredningen).

Regeringen anger vidare i planeringsanvisningarna att ”omställningen ska genomföras i den takt som är möjlig inom anslagens ram. Försvarsmakten ska redovisa förslag på utformning av insatsorganisationen på ca fem års sikt (2014). Utvecklingen ska återspegla den inriktning Försvarsberedningen redogör för i sin rapport. Av redovisningen ska framgå hur insatsorganisationen i stort föreslås utvecklas där grunden för markstridskrafterna ska utgöras av mer permanenta bataljonsstridsgrupper.”

Här föreligger således fortfarande en skillnad mellan Försvarsberedningen och regeringen, där regeringen för fram bataljonstridsgrupper medan beredningen framhåller kompetensen och förmågan att leda och genomföra insatser i brigadstridsgrupp.

Ett annat avsteg från beredningens rapport är att amfibieförband ska kunna verka tillsammans med och vid behov ingå i förband ur markstridskrafterna vid operationer på land, medan beredningen anser att den amfibiska förmågan ska utvecklas mot att verka i kustnära storstadsmiljö och i hamnområden. Amfibiefunktionen bör integreras med markstridskrafterna, anser beredningen.

I övrigt kan jag inte se några avgörande skillnader mellan beredningens rapport och planeringsanvisningarna. Jag tycker dock, som en generell synpunkt, att regeringen lämnar väldigt fritt till Försvarsmakten att göra avvägningar t.ex. inom personalförsörjningen. Låt mig gissa att underlaget från Försvarsmakten kommer att bli betydligt tätare mellan de heltidskontrakterade soldaterna än vad som beredningen har beskrivit i sin rapport (och vad som i förlängningen är ekonomiskt genomförbart). Det riskerar att bli väldigt smalt och mycket dyrt, i så fall, med en begränsad uthållighet.

Fan trot

En enig Försvarsberedning identifierade så sent som i juni 2008 ett antal behov av rationaliseringar inom försvarssektorn: Stödmyndigheterna var en del, liksom några principer för produktionen (grundorganisationens utformning och anpassning till nya förutsättningar och behov). Utöver detta levererade beredningen skarpa skrivningar kring materielförsörjningsprocessen.

Alliansregeringens partiledare levererade som bekant besked i lördags på Brännpunkt om att det inte blir några förändringar i grundorganisationen alls de närmaste åren. Det som nu i media framstår som en satsning på det militära försvaret, är fortfarande totalt sett en besparing på anslaget de närmaste åren.

Eller med andra ord: De aviserade miljarderna är inga nya pengar som läggs på anslaget, utan överföringar från materielanslaget till förbandsverksamhet och internationella insatser. Besparingarna på materielen kommer att vara större än summan man skjuter till förbandsverksamheten.
Regeringens besked är en lättnad för personalen ute på förbanden. Men man bör betänka följande:
Ponera att den så kallade Genomförandegruppen, som har till uppgift att skaka fram pengar ur materielplanen och som tydligen skall leverera de miljarder regeringen vill flytta inom anslaget, inte får ut de pengar man tror när förslagen stöter mot verkligheten (jag har sällan skådat en besparing på materiel som i slutändan blir det man hoppades). Man kan ju inte bara gå och hoppas på att den utredning om stödmyndigheterna som tidigare GD:n vid Försvarsmakten just nu genomför, skall hämta hem alla pengar. Den skall inte vara klar förrän till våren och de besparingar som kan komma att falla ut, de faller inte ut på förrän år efter det att beslut är tagna (och då skall man orka fatta dem också, med lite mer än ett år kvar till valet).
Ponera vidare att Pliktutredningen, som inom kort kommer med ett delbetänkande, föreslår att tiotusentals skall tas in och korttidsutbildas och att det skall utgöra slussen in i systemet. Varifrån skall dessa pengar tas? Är det dit de nya miljarderna till driften skall gå?
Till detta kan man lägga det nya personalförsörjningssystem som skall vara på plats i sina väsentliga delar till 2010. Är det någon som föreställer sig att nuvarande grundorganisation (utbildningskapacitet, plattformar etc.) är optimal även för ett helt nytt system? Det rimliga svaret på den frågan är nej.
Jag förstår inte att Karin Enström (m), ordförande i Försvarsberedningen, lånar ut sig till en debattartikel som framställer det som att det viktigaste regeringen kan göra för försvaret är att inte röra så mycket som ett stängsel i grundorganisationen. Hela beredningens idé var ju att öka förmågan till snabba insatser (varhelst de behövs) och att öka rörligheten. Med andra ord precis vad Sten Tolgfors säger när han kommenterar vilka försvarspolitiska slutsatser som kan dras efter kriget i Georgien. Och för att lyckas med denna omdaning av försvaret måste man vidta strukturella åtgärder. Det var det bärande budskapet i hela beredningens rapport.
Under alla omständigheter förefaller det i varje fall vara rimligt att man först bestämmer sig för hur insatsorganisationen ska se ut, och sedan snickrar ihop en struktur som levererar det man vill ha ut. Nu gör regeringen tvärt om. Hur kommer det sig att ingen vän av ett mer effektivt försvar kritiserar den tågordningen?
Dessutom skall ministerns säkerhetspolitiska uppdatering genomföras inom Försvarsdepartementets väggar. Här blir regeringens vägar alltigenom outgrundliga, såvida man inte helst av allt vill ha en säkerhetspolitisk strid med oppositionen och socialdemokraterna om tolkningen av det säkerhetspolitiska läget?
Det hade kunnat vara så lätt.

Tolgfors hade kunnat kalla in beredningen för en månad sedan. Beredningen hade, med stöd av sina experter och underrättelsefunktioner samt några internationella jämförelser, kunnat checka av sina tidigare bedömningar: Står de sig? Är slutsatserna vid drog för det militära försvarets utveckling fortfarande relevanta?

Man hade därmed kunnat stå stark med riksdagens sju partier bakom sig i sina bedömningar.
Om Försvarsberedningen hade ansett att bedömningarna från december 2007 och juni 2008 fortfarande står sig, så hade man dels kunnat lämna en budgetproposition efter det att en säkerhetspolitisk prövning gjorts och dels hade man inte tappat tempo utan kunnat lämna inriktningspropositionen till riksdagen som planerat. Man får väl förutsätta att planeringsanvisningarna, som myndigheten skulle ha fått för länge sedan, redan var klara? Om beredningen hade identifierat några avvikelser från sina bedömningar, ja då hade det först då funnits skäl att arbeta om planeringsanvisningarna i relevanta delar och eventuellt att skjuta något på propositionen.

Och hur ska man egentligen tolka partiledarnas debattartikel? Är Georgienanalysen redan klar och slutsatserna i artikeln en effekt av analysen? Och om analysen inte är klar, vad ska man då komma med den dag den presenteras?

Hur i hela friden skulle Georgienanalysen kunna anses vara förutsättningslös och seriös nu, efter detta?
Inslag i Tv4 från lördag morgon. Artikel i SvD från den 9 september.