Kategori: Georgien

Varför göra det lätt, när man kan komplicera till det?

Ekot uppgav igår att den analys av hur Georgienkrisen påverkar svensk försvarspolitik, som bland annat föranledde ett uppskjutande av den försvarspolitiska inriktningspropositionen, görs utan politisk inblandning t.ex. inom ramen för Försvarsberedningen. Det visste vi sedan tidigare.

Uppgiften om att den görs inom regeringskansliet, av försvarsberedningens sekretariat, och att den eventuellt inte utmynnar i något annat än ett avsnitt i den försvarspolitiska inriktningspropositionen, den var däremot ny i alla fall för mig.

För de av oss som värnar traditionen att samverka blocköverskridande om försvars- och säkerhetspolitiken, ett arbetssätt som framgångsrikt har värkt fram gemensamma ståndpunkter inom de mest känsliga av områden, kändes det som ett stort steg i riktning bort från en god tradition.

Det var också detta som fick mig och Håkan Juholt (s) att kritisera regeringen i gårdagens nyhetssändningar. Regeringen spelade ju som bekant upp Georgienanalysen som ett oerhört viktigt arbete vars slutsatser skulle komma att både påverka planeringsanvisningar till Försvarsmakten (FM) och vara styrande för det kommande försvarsbeslutet. (By the way: Planeringsanvisningarna har fortfarande inte lämnats till FM, den officiella förklaringen lär vara att man inväntar analysen).

Med detta upplägg från regeringen är det nog fler än mig och Juholt som tycker att det är märkligt att man inte ville trygga en riksdagsmajoritet bakom den analys som skulle göras. Men detta är ju ett passerat stadium, så det kan man lägga bakom sig.

Man hade ju apropå det i och för sig kunnat bättra på chanserna till en blocköverskridande samsyn och därmed ett mer stabilt underlag för den kommande inriktningspropositionen, om man hade kommit på den eminenta tanken att låta Försvarsberedningen få höra och diskutera den analys som har gjorts och som beredningen sedan hade kunnat ställa mot sina egna slutsatser. Jag är helt övertygad om att det hade varit möjligt att nå en gemensam syn på vilka konsekvenser krisen har för svenskt försvar.

Vidare är det märkligt att regeringen, enligt Ekots uppgifter, väljer att göra analysen i huset, vilket jag menar är ett udda tillvägagångssätt om man vill att den skall kunna ses som oberoende av politisk dagsform (att behandla en analys inom RK eller att samverka med utomstående aktörer om en analys är en annan sak. Självklart är det upp till regeringen att ytterst dra slutsatser).

FOI rapporterar

I rapporten Det kaukasiska lackmustestet redovisar 14 FOI-analytiker konsekvenserna av det rysk-georgiska kriget i augusti.

Forskarna drar bl.a. följande övergripande slutsatser:

  • Europas säkerhetspolitiska situation försämras på grund av det ryska agerandet. Det är inte konflikten i sig som utlöst försämringen, utan bland annat att Ryssland valt att sänka sin tröskel för våldsanvändning.
  • Ett lokalt krigsförlopp ritar om den globala strategiska spelplanen. Kriget illustrerar att en enskild händelse i Kaukasien kan utlösa krafter som mycket snabbt försämrar det säkerhetspolitiska läget i Europa, inklusive Östersjöregionen.
  • När Ryssland utmanar världen så lamslås världssamfundets mekanismer. De avtal och internationella fora som finns att hantera säkerhetspolitiska frågor har blockerats efter Georgienkriget.
  • För Ryssland utgör västvärldens brist på handling under en rad incidenter även ett lackmustest för vilka olika utrikespolitiska instrument som går att använda.
  • Georgienkriget ställer flera av Natos kärnfrågor på sin spets: vad innebär i praktiken ett Natomedlemskap och alliansens ömsesidiga försvarsförpliktelser?
  • Den europeiska Rysslandspolitiken baserad på integration och förtroendeskapande har inte fungerat.

Okej, här duckar man inte för de starka uttrycken. I sammanfattningen kan man läsa:

”Den viktigaste övergripande slutsatsen är att Rysslands agerande har tvingat fram en långtgående omvärdering av den rådande världsordningen. Detta kommer att leda till omvälvande policyförändringar och åtgärder på olika nivåer för att aktörerna skall kunna hantera den nya världsordning som nu snabbt håller på att utmejslas.”

Rapporten ger en intressant och fyllig beskrivning av konflikten och krigets upprinnelse och förlopp. För alla de (?) som i skrivande stund på försvarsministerns uppdrag sitter och analyserar effekterna utifrån för svensk militär förmåga, ger rapporten viktiga ingångsvärden:

”Den ryska insatsen var på det hela taget framgångsrik, men likväl har svagheter på ett antal områden bekräftats eller blottats. En slutsats är att de Väpnade Styrkornas nuvarande tekniska utrusningsgrad inte motsvarar behoven för strider liknande den i kriget mot Georgien. Modern bepansring, mörkermedel samt sambands- och positioneringsutrustning saknas i stor utsträckning.

Ryska mark- och flygförband synes också ha en påtagligt begränsad förmåga till precisionsbekämpning, i synnerhet över stora avstånd, i kuperad terräng med kraftig vegetation. Bristen på såväl långräckviddiga precisionsvapensystem som underrättelsesystem och färdighet att använda dessa medför att de ryska Väpnade Styrkorna i första hand utgör ett hot mot länder med landgräns mot Ryssland.


Förutsättningarna för att bedriva modern – med rysk terminologi kontaktlös –
krigföring är mycket dåliga. De största begränsningarna återfinns dock inom luftstridskrafterna. Ryssland har tillsynes påtagliga begränsningar i förmåga att bekämpa fientligt luftförsvar och
fientligt attackflyg samt att tillhandahålla flygunderstöd till stridande markförband. Den bristande förmågan till luftstrid torde verka hämmande på de egna markförbandens strid.”

”Den typ av krigföring som de ryska styrkorna uppvisat och den tekniskt relativt låga nivå på den ryska materielen tyder på att Ryssland inte behärskar modern krigföring. Det innebär att rysk trupp får en mer begränsad användbarhet i internationella insatser än vad man kan förvänta sig av en militär stormakt.”

Det skall bli intressant att se vad regeringens Georgienanalys föranleder för förändringar i den inriktning som Försvarsberedningen lämnade förslag till i juni 2008.

Regeringskanslianalysen kan läggas vid sidan om FOI:s rapport samt beredningens rapport och jämföras. Företrädelsevis inom ramen för beredningen. Jag tror inte att det finns så mycket att bråka om under arbetet med en sådan analys. Jag kan inte föreställa mig att vi skulle dra såvärst olika slutsatser om krigets effekter för försvarets utformning och inriktning.

Processfrågor, däremot, kan man bråka om. Där känner sig alla mer hemma. Varför inte undvika det, om man faktiskt sitter på verktygen?

Fan trot

En enig Försvarsberedning identifierade så sent som i juni 2008 ett antal behov av rationaliseringar inom försvarssektorn: Stödmyndigheterna var en del, liksom några principer för produktionen (grundorganisationens utformning och anpassning till nya förutsättningar och behov). Utöver detta levererade beredningen skarpa skrivningar kring materielförsörjningsprocessen.

Alliansregeringens partiledare levererade som bekant besked i lördags på Brännpunkt om att det inte blir några förändringar i grundorganisationen alls de närmaste åren. Det som nu i media framstår som en satsning på det militära försvaret, är fortfarande totalt sett en besparing på anslaget de närmaste åren.

Eller med andra ord: De aviserade miljarderna är inga nya pengar som läggs på anslaget, utan överföringar från materielanslaget till förbandsverksamhet och internationella insatser. Besparingarna på materielen kommer att vara större än summan man skjuter till förbandsverksamheten.
Regeringens besked är en lättnad för personalen ute på förbanden. Men man bör betänka följande:
Ponera att den så kallade Genomförandegruppen, som har till uppgift att skaka fram pengar ur materielplanen och som tydligen skall leverera de miljarder regeringen vill flytta inom anslaget, inte får ut de pengar man tror när förslagen stöter mot verkligheten (jag har sällan skådat en besparing på materiel som i slutändan blir det man hoppades). Man kan ju inte bara gå och hoppas på att den utredning om stödmyndigheterna som tidigare GD:n vid Försvarsmakten just nu genomför, skall hämta hem alla pengar. Den skall inte vara klar förrän till våren och de besparingar som kan komma att falla ut, de faller inte ut på förrän år efter det att beslut är tagna (och då skall man orka fatta dem också, med lite mer än ett år kvar till valet).
Ponera vidare att Pliktutredningen, som inom kort kommer med ett delbetänkande, föreslår att tiotusentals skall tas in och korttidsutbildas och att det skall utgöra slussen in i systemet. Varifrån skall dessa pengar tas? Är det dit de nya miljarderna till driften skall gå?
Till detta kan man lägga det nya personalförsörjningssystem som skall vara på plats i sina väsentliga delar till 2010. Är det någon som föreställer sig att nuvarande grundorganisation (utbildningskapacitet, plattformar etc.) är optimal även för ett helt nytt system? Det rimliga svaret på den frågan är nej.
Jag förstår inte att Karin Enström (m), ordförande i Försvarsberedningen, lånar ut sig till en debattartikel som framställer det som att det viktigaste regeringen kan göra för försvaret är att inte röra så mycket som ett stängsel i grundorganisationen. Hela beredningens idé var ju att öka förmågan till snabba insatser (varhelst de behövs) och att öka rörligheten. Med andra ord precis vad Sten Tolgfors säger när han kommenterar vilka försvarspolitiska slutsatser som kan dras efter kriget i Georgien. Och för att lyckas med denna omdaning av försvaret måste man vidta strukturella åtgärder. Det var det bärande budskapet i hela beredningens rapport.
Under alla omständigheter förefaller det i varje fall vara rimligt att man först bestämmer sig för hur insatsorganisationen ska se ut, och sedan snickrar ihop en struktur som levererar det man vill ha ut. Nu gör regeringen tvärt om. Hur kommer det sig att ingen vän av ett mer effektivt försvar kritiserar den tågordningen?
Dessutom skall ministerns säkerhetspolitiska uppdatering genomföras inom Försvarsdepartementets väggar. Här blir regeringens vägar alltigenom outgrundliga, såvida man inte helst av allt vill ha en säkerhetspolitisk strid med oppositionen och socialdemokraterna om tolkningen av det säkerhetspolitiska läget?
Det hade kunnat vara så lätt.

Tolgfors hade kunnat kalla in beredningen för en månad sedan. Beredningen hade, med stöd av sina experter och underrättelsefunktioner samt några internationella jämförelser, kunnat checka av sina tidigare bedömningar: Står de sig? Är slutsatserna vid drog för det militära försvarets utveckling fortfarande relevanta?

Man hade därmed kunnat stå stark med riksdagens sju partier bakom sig i sina bedömningar.
Om Försvarsberedningen hade ansett att bedömningarna från december 2007 och juni 2008 fortfarande står sig, så hade man dels kunnat lämna en budgetproposition efter det att en säkerhetspolitisk prövning gjorts och dels hade man inte tappat tempo utan kunnat lämna inriktningspropositionen till riksdagen som planerat. Man får väl förutsätta att planeringsanvisningarna, som myndigheten skulle ha fått för länge sedan, redan var klara? Om beredningen hade identifierat några avvikelser från sina bedömningar, ja då hade det först då funnits skäl att arbeta om planeringsanvisningarna i relevanta delar och eventuellt att skjuta något på propositionen.

Och hur ska man egentligen tolka partiledarnas debattartikel? Är Georgienanalysen redan klar och slutsatserna i artikeln en effekt av analysen? Och om analysen inte är klar, vad ska man då komma med den dag den presenteras?

Hur i hela friden skulle Georgienanalysen kunna anses vara förutsättningslös och seriös nu, efter detta?
Inslag i Tv4 från lördag morgon. Artikel i SvD från den 9 september.

Sverige, vad god dröj

Försvarsministern låter meddela att den försvarspolitiska proposition, som var aviserad först till hösten och sedan till vintern, försenas ytterligare.

Han gör det med hänvisning till Georgien. Kriget mellan Ryssland och Georgien kräver en ny säkerhetspolitisk bedömning, säger han och konstaterar att det kan leda till omprövningar av försvarspolitiken.

Tre kommentarer:

1. Planeringsanvisningarna (till Försvarsmakten) är redan så försenade att myndigheten bara hade fått några futtiga veckor på sig att inkomma med ett helt försvarsbeslutsunderlag. Det är orimligt i sig och hade föranlett en försening av propositionen alldeles oavsett händelseutvecklingen i Ryssland och Georgienkriget.

2. Försvarsministerns besked om att det kan bli försvarspolitiska omtag med anledning av analysen håller bara fram tills dess att statsbudgeten läggs (inom kort). Jag menar, där läggs ju ramarna fast. Såvida inte ministern tänker sig att skjuta på budgeten för hela utgiftsområdet, vilket inte låter sig göras. Så några stora omtag kan det ändå inte bli fråga om.

3. Och förseningen beror inte på att man vid försvarsdepartementet håller på med den säkerhetspolitiska analys som faktiskt Tolgfors skrev om på Brännpunkt redan den 17 augusti:
”Under hösten kommer regeringskansliet i arbetet med den nya försvarspolitiska inriktningen att uppdatera och fördjupa den säkerhetspolitiska analysen”. För om Tolgfors skrev detta för en månad sedan borde den redan vara gjort, med hänsyn till den tidsplan som gällde så sent som då.

I samma Brännpunktartikel skriver Tolgfors att ”Kriget i Georgien understryker vikten av den modernisering i riktning mot ett tillgängligt, flexibelt och användbart insatsförsvar som regeringen och försvarsberedningen förordar” och han drar följande slutsatser:

1. Försvarets tillgänglighet måste öka och beredskapstider kortas. Alla i fram­tidens insatsorganisation bör snabbt kunna göra insats.

2. Förbandens användbarhet måste öka. Samma förband ska vara tillgängliga för insatser nationellt och internationellt, dagens uppdelning i en särskild utlandsstyrka och en nationell insatsorganisation skall överges.

Och detta är precis vad han säger i sina kommentarer också idag. Och dessutom: Det är precis den inriktning som Försvarsberedningen bekräftade och utvecklade med en lång räcka konkreta förslag till åtgärder rdan i juni månad.

Det verkar således som att det hade gått att få fram planeringsansvisningar redan under sommaren, om man hade skött sig.

Jag har tidigare hävdat att det vore bra att uppdatera Försvarsberedningens säkerhetspolitiska analys efter den senaste tidens händelser. Men Försvarsministern gör som sagt redan klart att någon ny inriktning med anledning av en sådan analys inte är att vänta.

Sammantaget innebär dagens besked att man förklarar egen saktfärdighet med yttre omständigheter. Yttre omständigheter som skall analyseras utan att det får några konsekvenser för vare sig ekonomiska ramar eller inriktningen (en inriktning som redan ligger klar att förverkliga). Och försvarsbeslutet, som syftar till att man skall genomföra de nödvändiga förändringar som krävs för att man skall kunna bli snabbare och mer användbar, försenas.

Svensk insats i Georgien

Föga uppmärksammat, i vanlig ordning, men Räddningsverket gör en insats i Georgien. I morgon, tisdag, skickas tusentals filtar och sovsäckar samt ett antal respiratorer till Georgien.

Räddningsverket skriver:

”Det är landets regering som tackat ja till sändningen, som avgår från Örebro flygplats med en DC8. Medarbetare åker separat till Georgien. Tidigare har Räddningsverket bistått med IT-utrustning till Unicefs arbete med flyktingar, som drabbats av oroligheterna i området. Respiratorerna kommer från Socialstyrelsen. Transporten finansieras av Sida”.

Ett ammunitionsröjningsteam står också berett och kan skickas iväg omedelbart efter beslut om insats.

"Tungt år men målen nås"

Så kommenterar Jan Salestrand, chef för Försvarsmaktens produktionsledning, den delårsredovisning som överlämnades till regeringen den 15 augusti.

Försvarsmakten skriver att 2008 inleddes med stor osäkerhet om årets budget och påminner om att man tidigare hade begärt en omfördelning mellan olika anslag:

”Först i april kom klartecken från regeringen men beloppet var betydligt lägre än vad som hade begärts. Detta fick till följd att Försvarsmakten tvingades att planera om verksamheten efter regeringens anvisningar”.
För att klara årets budget skriver Försvarsmakten att man avser använda en anslagskredit på 400 miljoner kronor. Försvarsmakten föreslår att denna kredit ska återbetalas genom att pengar omfördelas från materiel- och forskningsanslagen för att inte belasta kommande år. Besked väntas i regeringens kommande budget.

PS. I bilaga tre till delårsredovisningen redovisas förslag till bilateralt samarbete med den ryska försvarsmakten för år 2009. Det återstår att se hur regeringen hanterar detta samarbete efter Georgien.

Tolgfors på Brännpunkt

Försvarsminister Tolgfors hade en debattartikel på Brännpunkt igår. Han tar upp en rad olika frågor i artikeln, som inleds med kriget i Georgien och avslutas med en släng om betydelsen av den nya signalspaningslagen.

Konsekvenserna för svensk del, av kriget, skall analyseras:

”Under hösten kommer regeringskansliet i arbetet med den nya försvarspolitiska inriktningen att uppdatera och fördjupa den säkerhetspolitiska analysen”.

Det är lite oklart hur man skall tolka denna skrivning. Är det ett internt arbete inom regeringskansliet som skall bedrivas? Eller skall det läggas ut uppdrag, på Försvarsberedningen eller någon annan fristående instans? Det återstår att se.

Tolgfors argumenterar för de skillnader som råder mellan svenskt närområde och Kaukasus. Han bemöter den svenska debatten som ofta går ut på att östvästkonflikten dominerar ryskt tänkande genom att hänvisa till Moskvas fokus på den södra flanken.

Vidare skriver Tolgfors att ”Kriget i Georgien understryker vikten av den modernisering i riktning mot ett tillgängligt, flexibelt och användbart insatsförsvar som regeringen och försvarsberedningen förordar” och han drar följande slutsatser:

1. Försvarets tillgänglighet måste öka och beredskapstider kortas. Alla i fram­tidens insatsorganisation bör snabbt kunna göra insats.

Kommentar: Så sent som i juni beslöt regeringen att förlänga beredskapstiderna för ett stort antal förband anmälda till internationella styrkeregiser (jag skrev om det här). Det var i grunden ett bra beslut eftersom beredskapsnivån sänktes för en rad förband som inte har varit efterfrågade internationellt. Kort beredskapstid är väldigt dyrt – såvitt man inte enbart har anställd personal som går på kaserngården och väntar på att göra en insats och som inte behöver extrainkallas med speciella avtal och löner etc.

Det försvarsministern skriver nu utgår på något sätt från att de flesta i ”insatsorganisationen” kommer att vara fast anställda officerare och soldater. Men det är inte vad beredningen har kommit fram till, beredningen förespråkar ett system med ett mindre antal heltidsanställda soldater och ett större antal som roterar mellan civila anställningar och uppdrag i Försvarsmakten. Om hela Försvarsmakten samtidigt skall vara ständigt och omedelbart insatsberedd, förstår jag inte hur ministern får ihop det (vare sig ekonomiskt eller utifrån det föreslagna personalförsörjningssystemet). Jag förstår inte heller behovet av en så hög beredskap över hela linjen.

Däremot kommer Försvarsmakten, med beredningens föreslagna personalförsörjningssystem, vara mer användbar än idag och ha en högre tillgänglighet. Här gäller det att hitta en balans mellan behov, kostnader och nytta. Vi skall inte låta pendeln slå från den ena ytterligheten till den andra. Här gäller det att inte vilseleda folk (Försvarsmaktsanställda och våra medborgare)och skapa grogrund för besvikelse när det nya systemet är sjösatt.

2. Förbandens användbarhet måste öka. Samma förband ska vara tillgängliga för insatser nationellt och internationellt, dagens uppdelning i en särskild utlandsstyrka och en nationell insatsorganisation skall överges.

Kommentar: Bra att likställa insatsorganisationen (samma anställningsgrund). Det är det enda sättet att komma ifrån den mycket märkliga ”uppdelningsdebatt” som fortfarande förs i Sverige, där det framstår som om svenskt militärt försvar enbart skall göra internationella insatser och att förmågan att över huvud taget agera på eget territorum på ett mystiskt sätt försvinner bara man passerar gränsen på väg hem.

Men detta får inte heller innebära att alla förband alltid skall vara lika utrustade för ökenklimat, extrema vintrerförhållanden och tropiska skyfall. Just utrustningen förtjänar ett särskilt kapitel. Jag har mött officerare i ökenuniform vid de mest märkliga tillfällen. Nu är väl inte den personliga utrustningen det som kostar mest pengar, men det illustrerar vilken drivkraft det är att alla skall ha allting samtidigt.

Kvällens Aktuelltsändning

Tre ledamöter i Försvarsberedningen uttalade sig i kvällens Aktuellt-sändning (Allan Widman (fp), Gunilla Wahlén (v) och jag). I studion fanns en taggad försvarsminister och innan dess förde Bo Pellnäs och Johan Thunberger fram sin kritik.

Allan Widman vill sammankalla Försvarsberedningen, men det var inget som ministern konkret följde upp i sin intervju. Han sade såhär:

”Självfallet kommer vi, i arbetet med framtidspropositionen, på djupet analysera den här utvecklingen, i grund i det Försvarsberedningen har sagt, men också dessutom följa upp vad som har hänt sedan dess och gå på djupet ytterligare”.

Socialdemokraterna vill å sin sida sammankalla Utrikesnämnden.

(Inslaget börjar ca 18 minuter in i sändningen.)

Gamla sanningar inte alltid det nya svaret

Om ungefär ett halvår klubbar riksdagen ett nytt ”försvarsbeslut”. Detta grundar sig bland annat på den säkerhetspolitiska analys som Försvarsberedningen, under Göran Lennmarkers (m) ledning, lämnade den 4 december 2007 (Säkerhet i samverkan Ds 2007:46).

Beredningen skrev bland annat:

”I utrikespolitiskt händeende kommer det ryska agerandet mot länder som tidigare ingick i Sovjetunionen att vara ett lackmustest på vilken väg Ryssland väljer. Rysslands förhållande till och agerande gentemot dessa länder de närmaste åren kommer definiera vår syn på Ryssland. Solidariteten mellan EU-staterna är viktig i detta sammanhang”.

Det är svårt att reda ut vad som händer just nu, informationen spretar betydligt mellan de källor som finns att tillgå. Några svenska bedömare har dock saken helt klar för sig. Carl Bildt drar paralleller till Milosevic och Hitler på sin blogg och Bo Pellnäs skriver ut receptet för Sveriges del: Vi måste etablera militära förband på Gotland.

Bildt skriver på sin blogg: ”Därefter blir det tid att värdera de vidare konsekvenserna av denna dramatiska utveckling – och de kommer att vara omfattande”. Jag håller med om att så är fallet.

Jag har fått frågor om Försvarsberedningens bedömning av det säkerhetspolitiska läget (läs: analysen av Ryssland) fortfarande står sig? Mitt svar är att slutsatserna, för inriktningen av det svenska militära försvaret, säkerligen gör det. Men jag försöker hålla en öppen attityd, det brukar vara klokt i längden. I synnerhet om man vill bidra till en seriös prövning.

Men beredningens säkerhetspolitiska analys, där lackmustestet bland annat ingår, borde uppdateras efter den senaste tidens händelser. Det har ju aldrig varit så att en säkerhetspolitisk analys vare sig kan eller måsta ligga orubbad fram tills dess att nästa publikation skrivs. Världen står ju som bekant inte still i avvaktan på Försvarsberedningen, eller någon annans, bedömningar.

I en sådan analys ingår naturligtvis att ställa frågan: Innebär detta att vi har tänkt fel om det svenska militära försvarets inriktning och förmågor? Jag är som sagt övertygad om att vi inte har gjort det. Men det kan vara klokt att gå ett varv innan dess att försvarsbeslutet dras igenom riksdagen. En annan fråga som bör ställas är vad den pågående konflikten innebär för vår syn på EU:s solidaritetsklausul, rysslandspolitik samt utvecklingen/utvidgningen av NATO.

Frågan är bara hur man lyckas förklara och förmedla att en säkerhetspolitisk uppdatering inte i nuläget behöver betyda att man avser ändra inriktning eller pengatilldelning till det svenska militära försvaret? Det framstår ju fortfarande i debatten, i alla fall de debattörer som syns och hörs, som om alla situationer likt den utveckling vi nu följer öster om Sverige, möts bäst med militär upprustning à la gamla skolan.

Innan man förespråkar detta bör man bland annat fundera över hur det skulle 1. påverka den faktiska utvecklingen i konflikten 2. göra för nytta utifrån Sveriges perspektiv 3. vad det skulle ge för signaler och innebära för regionen och 4. kunna innebära att alternativa och kanske mer effektiva handlingssätt övergavs på det konventionellas altare?

Men kanske är det inte så konstigt att ropen nu skallar. I viss avsaknad av nytänkande på området, andra sätt att kanalisera och visa det egna engagemanget och handlingskraften, blir ju krav på omriktning och mer pengar till det militära försvaret i varje fall ett sätt att markera. Om än inte alltid det bästa.

Man kan ju ibland göra fel, av rätt orsak.