Kategori: FOI
Släpp inte taget
Igår skrev Oscar Jonsson och jag en artikel i Expressen om kontraproduktiv kommunikation från regeringen (utrikesministern) om Putins agerande och rysk krigföring. Glädjande nog verkar den väckt intresse och det är utomordentligt om vi kan bidra till en diskussion om det svenska samhällets motståndskraft mot påfrestningar och påtryckningar. I den bästa av världar leder en upplyst diskussion till att folk känner att det är frågor som faktiskt berör dem och att politiska företrädare rustas bättre och känner att det ställs krav, så jag hoppas att de som har intresset uppe nu inte släpper taget utan håller i och håller ut. Jag tänkte i detta inlägg fånga upp några trådar i de kommentarer jag fått.
Utrikesminister Wallström sade till Expressen att Putin är irrationell och att hon ”inte hört någon som kan förklara hans agerande”. Man skulle kunna vända på steken och påstå att det är det svenska ”systemets” reaktion på utvecklingen i vårt närområde som är irrationell – allt från NATO-diskussionen till det partipolitiska spelet om försvarsbudgeten i våras ger ju detta vid hand. Men så enkelt är det inte. Våra beslutsmekanismer och beteenden rubbas inte så lätt och de försvars- och säkerhetspolitiska reflexerna är underutvecklade. Och det bär mig emot att säga det, men även till synes ”irrationella” reaktioner när vi utsätts för den här typen av chocker – t.ex. att det minskas på forskning, studier och motåtgärder på informationssidan istället för tvärtom – kan anses vara förutsägbara efter lång tids strategisk timeout i breda lager.
Man får således ha viss förståelse, men inte särskilt länge och den tiden har redan passerat. Allvarligt är om beslutsfattare lämnas utan eller själva väljer att bortse ifrån den kunskap som finns. Ännu allvarligare på sikt är om misstaget som gjordes i samband med internationaliseringen – nämligen att den aldrig förankrades utanför de försvarspolitiska rummen – görs om även i detta skifte, vilket i förlängningen omöjliggör ordentlig politisk kraft i genomförandet.
Allvarligt är också om statsmakterna underminerar kunskapssystemet, t.ex. genom besparingar inom redan underkritiska verksamheter, att inte använda sig av det eller att underkänna det genom att indirekt säga att kunskap saknas inom en svensk paradgren som har betydelse i det internationella underrättelsesamarbetet.
En klok person påpekade att vi har utvecklat omfattande färdigheter i att förstå och tala ”brysselianskan” efter snart 20 år i EU, men kanske förträngt andra sätt att kommunicera på kuppen. Det är bra och helt nödvändigt att behärska ”brysselianska” i en tid när vi behöver krama ur varje möjlighet till effektiv sammanhållning, men vi har samtidigt blivit sämre på att förstå och analysera de som inte skrivit på för EU:s koncept för samarbete och säkerhet. Vilken ”dialekt” i internationell säkerhet behöver vi kunna tala med vilka aktörer? Innehavet av ett lämpligt utformat statligt externt våldsintrument är en del i den kommunikationen, vilket vi verkar ha glömt bort.
Någon reagerade på att det stod ”fördubbling av forskningsbudgeten” i artikeln och en dimension som rör det handlar om nödvändig provtryckning av hur pengarna satsas bäst inom en kroniskt underdimensionerad försvarsbudget. När det gäller materielsystem måste vi ha från varandra fristående expertis som ger svar på om vi ska satsa på X antal av system A eller Y antal av system B? Vad ger i så fall bäst försvarseffekt och säkerhetspolitisk effekt per satsad krona? Utan underbyggda svar på den typen av frågor är risken annars stor att försvarsindustrin och/eller FMV eller (Gud förbjude) klåfingriga politiker fastnar för ”most preferred threat” som resultat av närtida behov i industrin, intern kohandel i myndigheterna alternativt partipolitiska överläggningar i partiledarkretsen.
Till sist vill jag tipsa om 11 värdefulla minuter med Timothy Snyder på temat rysk propaganda (hur den fungerar och att den fungerar), här.
FOI rapporterar
I rapporten Det kaukasiska lackmustestet redovisar 14 FOI-analytiker konsekvenserna av det rysk-georgiska kriget i augusti.
Forskarna drar bl.a. följande övergripande slutsatser:
- Europas säkerhetspolitiska situation försämras på grund av det ryska agerandet. Det är inte konflikten i sig som utlöst försämringen, utan bland annat att Ryssland valt att sänka sin tröskel för våldsanvändning.
- Ett lokalt krigsförlopp ritar om den globala strategiska spelplanen. Kriget illustrerar att en enskild händelse i Kaukasien kan utlösa krafter som mycket snabbt försämrar det säkerhetspolitiska läget i Europa, inklusive Östersjöregionen.
- När Ryssland utmanar världen så lamslås världssamfundets mekanismer. De avtal och internationella fora som finns att hantera säkerhetspolitiska frågor har blockerats efter Georgienkriget.
- För Ryssland utgör västvärldens brist på handling under en rad incidenter även ett lackmustest för vilka olika utrikespolitiska instrument som går att använda.
- Georgienkriget ställer flera av Natos kärnfrågor på sin spets: vad innebär i praktiken ett Natomedlemskap och alliansens ömsesidiga försvarsförpliktelser?
- Den europeiska Rysslandspolitiken baserad på integration och förtroendeskapande har inte fungerat.
Okej, här duckar man inte för de starka uttrycken. I sammanfattningen kan man läsa:
”Den viktigaste övergripande slutsatsen är att Rysslands agerande har tvingat fram en långtgående omvärdering av den rådande världsordningen. Detta kommer att leda till omvälvande policyförändringar och åtgärder på olika nivåer för att aktörerna skall kunna hantera den nya världsordning som nu snabbt håller på att utmejslas.”
Rapporten ger en intressant och fyllig beskrivning av konflikten och krigets upprinnelse och förlopp. För alla de (?) som i skrivande stund på försvarsministerns uppdrag sitter och analyserar effekterna utifrån för svensk militär förmåga, ger rapporten viktiga ingångsvärden:
”Den ryska insatsen var på det hela taget framgångsrik, men likväl har svagheter på ett antal områden bekräftats eller blottats. En slutsats är att de Väpnade Styrkornas nuvarande tekniska utrusningsgrad inte motsvarar behoven för strider liknande den i kriget mot Georgien. Modern bepansring, mörkermedel samt sambands- och positioneringsutrustning saknas i stor utsträckning.
Ryska mark- och flygförband synes också ha en påtagligt begränsad förmåga till precisionsbekämpning, i synnerhet över stora avstånd, i kuperad terräng med kraftig vegetation. Bristen på såväl långräckviddiga precisionsvapensystem som underrättelsesystem och färdighet att använda dessa medför att de ryska Väpnade Styrkorna i första hand utgör ett hot mot länder med landgräns mot Ryssland.
Förutsättningarna för att bedriva modern – med rysk terminologi kontaktlös –
krigföring är mycket dåliga. De största begränsningarna återfinns dock inom luftstridskrafterna. Ryssland har tillsynes påtagliga begränsningar i förmåga att bekämpa fientligt luftförsvar och
fientligt attackflyg samt att tillhandahålla flygunderstöd till stridande markförband. Den bristande förmågan till luftstrid torde verka hämmande på de egna markförbandens strid.”
”Den typ av krigföring som de ryska styrkorna uppvisat och den tekniskt relativt låga nivå på den ryska materielen tyder på att Ryssland inte behärskar modern krigföring. Det innebär att rysk trupp får en mer begränsad användbarhet i internationella insatser än vad man kan förvänta sig av en militär stormakt.”
Det skall bli intressant att se vad regeringens Georgienanalys föranleder för förändringar i den inriktning som Försvarsberedningen lämnade förslag till i juni 2008.
Regeringskanslianalysen kan läggas vid sidan om FOI:s rapport samt beredningens rapport och jämföras. Företrädelsevis inom ramen för beredningen. Jag tror inte att det finns så mycket att bråka om under arbetet med en sådan analys. Jag kan inte föreställa mig att vi skulle dra såvärst olika slutsatser om krigets effekter för försvarets utformning och inriktning.
Processfrågor, däremot, kan man bråka om. Där känner sig alla mer hemma. Varför inte undvika det, om man faktiskt sitter på verktygen?
Säkerhetspolitik och klimatförändringar
Världen står inför flera säkerhetspolitiska utmaningar på grund av pågående klimatförändringar. Samtidigt måste vissa påstådda säkerhetshot i klimatförändringarnas spår tonas ned. Det menar Peter Haldén och Mike Winnerstig, forskare vid FOI, i rapporten ”The Geoplitics of Climate Change”.
FOI-forskarna anser inte att klimatförändringarna orsakar konflikter i sig, däremot kan globala och regionala klimatförändringar förändra och ibland förvärra den säkerhetspolitiska situationen på många håll i världen.
– Vi visar i rapporten att klimatförändringarna påverkar säkerheten i världen, säger Peter Haldén, fil dr och forskare vid FOI i ett pressmeddelande. Samtidigt ser vi att vissa av de påstådda hoten, till exempel att Sverige skulle påverkas av klimatflyktingar, inte är ett realistiskt hot. Klimatflyktingar kan däremot bli en realitet i regioner där klimatförändringarna slår särskilt hårt och som staten saknar kapacitet att hantera.
Kommentar: Jag vänder mig mot att klimatflyktingar beskrivs som ett hot. Det är en utmaning för samhällens strukturer att ta emot flyende människor. I svåra situationer med många flyende som kommer samtidigt kan det bli en påfrestning på befintliga strukturer.Men man kan och bör inte klumpa ihop flyende människor och kalla det för ett hot mot samhället.
Några exempel på huvudpunkter som rapportförfattarna tar upp är:
•Stora klimatförändringar kan på sikt förändra den globala säkerheten
•Resursbrist på grund av klimatförändringar leder inte bara till konflikter, utan även till samarbete
•Klimatförändringarna kan försvaga stater vilket skapar komplexa säkerhetssituationer, med både brist på lag och ordning och minskad risk för mellanstatliga krig
•Klimatförändringar i kombination med storskalig miljöförstöring kan komma att samverka och på så vis försvaga och utarma stater
•Klimatförändringar hotar ekonomisk, social och politisk utveckling i utvecklingsländer
•Klimatförändringarna drabbar världsekonomin, vilket kan påverka den internationella säkerheten
•Åtgärder för att minska klimatförändringarna och anpassa samhällen, till exempel övergång till alternativa energikällor, kan påverka internationell säkerhet.
Artikel om rapporten i DN, här.
Den 21 augusti höll Dr. Peter Haldén, en av rapportens författare, en föredragning av sina forskningsresultat om klimatförändringarnas inverkan på den globala säkerhetspolitiken för försvarsberedningen. Vid den dragningen tog Haldén upp ämnen som vatten och konflikter, internationella insatser i ett förändrat klimat och riskerna med att överbetona klimatförändringarnas säkerhetspolitiska potential.
Men när jag nu läser sammanfattningen av rapporten, vid sidan av annat material från den internationella arenan, tror jag trots det senaste årets uppmärksamhet för sambandet mellan klimatförändringar och säkerhet, att risken fortsatt är större för att klimatförändringarnas säkerhetspolitiska potential underbetonas, än överbetonas.
Läs en sammanfattning av rapporten här.
Miljösäkerhet, vatten och vapen
Idag öppnas den sjuttonde Vattenveckan i Stockholm. Med anledning av detta skriver Anders Berntell, vd Stockholm International Water Institute och Johan Kuylenstierna, projektdirektör, World Water Week, bland annat följande på Brännpunkt:
Tsunamihanteringen i ett annat perspektiv
Katastrofkommissionen gav FOI år 2005 uppdrag att studera varför det dröjde så länge innan de ansvariga förstod tsunamikatastrofens fulla vidd. I en rapport ger FOI-forskarna sin bild av krishanteringen, ett annat perspektiv än den vi hittills sett och mycket intressant läsning inför avlämnandet av den krishanteringsutredning som under sommaren går in i sitt slutskede. Den utredning som skall komma fram till hur en nationell krishanteringsfunktion i Regeringskansliet skall utformas.
Det är utmärkt att rapporten uppmärksammas och den bör föranleda både breda och djupa diskussioner.
FOI:s övergripande slutsats är att krishanteringen blev som den blev därför att det dröjde lång tid innan ansvariga förstod att detta var exceptionell händelse. Det var en ”orimlig tanke” att kanske tusen svenskar skulle kunna omkomma i en katastrof på andra sidan jordklotet, mitt under en julhelg.
FOI-forskarna har studerat de första tre dagarnas krishantering ur tre perspektiv: ett psykologiskt, ett organisatoriskt samt ett agendaperspektiv.
Det psykologiska perspektivet: Det är svårt att värdera information. Särskilt som den är av skiftande kvalitet. Orsaken kan vara att olika typer av information konkurrerade om utrymmet och gav en splittrad bild. Det är vidare lätt att bli låst av det första intrycket. Man fastnade tidigt i att Sri Lanka skulle ha bistånd och det var svårt att ändra på den föreställningen. Räddningsverket, SRV, insåg däremot tidigt att det handlade om att hjälpa svenskar i Thailand. Något sådant hade SRV aldrig tidigare gjort.
Det organisatoriska perspektivet: I kris efterfrågas ett centralt beslutsfattande och samtidigt flexibilitet. Det är svårt att förena. Många vill dirigera, men ingen vill dirigeras. Krisledningsgruppens storlek och sammansättning spelar en stor roll. Så länge katastrofen ansågs vara en biståndsfråga, fungerade det bra. SRV har sedan länge rutiner och strukturer för katastrofhantering som bistånd. När man insåg katastrofens fulla omfattning och frågan lyftes till högsta nivån, avslöjades bristerna. Den saknades rutiner. Det fanns ingen aktör med totalansvar. Forskarna säger att det främst handlade om att hjälpa svenskar i Thailand. Den gråtande svenske Bangkok-ambassadören som ringde från stranden i Phuket direkt till ett krismöte på UD på andra dagen kan vara det som vände inriktningen.
Agendaperspektivet: För att en fråga ska hamna högst på den politiska dagordningen måste den definieras som ett problem. Här spelar medierna en ledande roll. Medierna kräver besked av beslutsfattare i toppen. Och dessa vet att det kommer en senare granskning. Därför håller man inne med osäkra uppgifter och blir knapphändig. För detta får man också kritik. Analysen visar dock att det togs goda enskilda initiativ, t ex till samarbete med EU, men att detta bromsades. Anledningarna kan enligt forskarna vara ett lågt krismedvetande, brist på erfarenheter, byråkrati, prestige och till och med personmotsättningar. Reseföretagen däremot gav detaljerad information och var väl medvetna om situationen.
Läs hela artikeln här.
Konsten att mäta ett liv
Vid dagens Försvarsberedningsmöte fick vi föredragningar av MUST (Militära underrättelse- och säkerhetstjänsten och FOI (Totalförsvrets forskningsinstitut). Fokus: Ryssland. Där förväntas kvinnorna leva 74,10 år och männen 60,45 år, men det varierar naturligtvis betydligt mellan regionerna. Det är för övrigt relativt stor skillnad på de föredragningar MUST och FOI ger idag och de som gavs i mitten på 90-talet. Den analys som presenteras omfattar betydligt fler, och inte sällan mer relevanta, faktorer än klassisk styrkebalansräkning. Det tackar man för.
”I Ryssland finns det två olyckor: där nere – mörkrets makt, däruppe – maktens mörker”
annika nordgren christensen 