Kategori: Vänsterpartiet
Gullande med militariseringen?
Från Birger Schlaugs blogg idag:
• över tid kunna göra snabba evakuerings- eller förstärkningsinsatser med upp till 300 personer.
• periodvis kunna upprätthålla en planerad snabbinsatsberedskap motsvarande ramnationsansvaret i EU:s stridsgruppkoncept.
• hålla relevanta delar av flyg- och marinstridskrafterna tillgängliga för insatser och snabbinsatsberedskap.”
En försmak
Överbudspolitik är bara förnamnet, det inleds nu och kommer att pågå under nästan ett års tid tills dess att regeringens försvarsinriktningsproposition är klubbad och klar i riksdagen våren 2009. Det gäller alla partier, mer eller mindre. Inget parti är vaccinerad mot att ryckas med.
En lämplig illustration råkar vara Gunilla Wahléns (v) nordliga besök nyligen, som resulterade i en intervju i Norrbottens-Kuriren idag:
”F 21 måste finnas kvar på grund av Barentsregionens ökade betydelse. Och jägarbataljonen i Arvidsjaur måste också finnas kvar liksom I 19 och A 9 i Boden.”
Wahlén, som representerar vänstern i försvarsutskottet och Försvarsberedningen, motiverar sina ställningstaganden på följande sätt:
”- Vi såg hur Ryssland firade 1 maj i år, för första gången på många år med en militärparad. Landet drömmer också om en återgång till att bli en stormakt. Och de ambitionerna kan hota vårt land. Det måste vi ha en beredskap för.”
Jag har inte bestämt mig för vad jag tycker om ett enda grundorganisationsförslag ännu eftersom jag tycker det är lämpligt att först besluta hur Försvarsmaktens uppgifter skall se ut, koka ner det till insatsorganisationens inriktning och omfattning vilket i sin tur leder till hur (och var) en lämplig ”produktionsapparat” (GRO) bör utformas på det mest rationella sättet.
Det är också lite olyckligt, tycker jag, att argumentera för en viss utbildningsplattform genom att dra ett omedelbart likhetstecken mellan var den är placerad och att det behövs för att försvara Sverige i just det området etc. Då bör man istället diskutera insatsorganisationen och vad man anser att den skall göra (var och med vad).
Under alla omständigheter är det en smula uppseendeväckande av vänstern att föra fram militärparader och stormaktsambitioner som om det vore ett invasionshot som står för dörren.
Men, som sagt, detta med grundorganisationsfrågor lär vi få anledning att återkomma till många gånger under det kommande året….
Vänsterns försvarspolitik
Gunilla Wahlén (v) skriver idag på Brännpunkt om torsdagens riksdagsbeslut om strategiska flygtransporter, SAC. Det finns anledning att diskutera kostnader och flygtidsuttag (det görs också i en gemensam reservation från (s, v, mp) till beslutet). Därför är det synd att Wahlén inte håller sig till det, utan argumenterar emot det utifrån perspektivet att man bör satsa på det nationella försvaret istället:
”Vänsterpartiet vill bygga ett robust försvar som har närvaro i hela landet. Det svenska försvaret ska kunna garantera vår suveränitet men även delta i internationella fredsbevarande insatser.”
”Att samtidigt som det nationella försvaret går på sparlåga satsa flera miljarder på att bygga upp en ny flygbas i Ungern på initiativ av Nato är huvudlöst.”
Jag har ställt frågan förut och jag kan göra det igen: Vänstern vill satsa på det nationella försvaret (”ett robust försvar som har närvaro i hela landet”) och utbilda 10 000 värnpliktiga. Men vad tycker vänstern att det får kosta och hur får det ihop denna ambition med de anslag som tilldelas i deras budgetmotioner?
Lika starka fördömanden behövs nu, som då
Det saknas inte historiska exempel: ”El Caudillo”, Augusto Pinochet Ugarte, Wojciech Witold Jaruzelski och nu Than Shwe i Burma.
Det verkar vara nödvändigt att understryka att militärdiktaturer är lika förkastliga varhelst de uppstår och att det gäller oavsett vilka som står på motståndar- eller medhjälparsidan. Samt att det är regimerna själva som alltid bär det yttersta ansvaret för förtryck.
En klok person undrade varför inte vänstern hörs och syns så mycket nu, som t.ex. när det gällde Chile. Kan det vara beröringsångest som utlöses av att hamna på samma sida som USA, som ju driver på och har beslutat införa ytterligare sanktioner mot Burma?
Jag vet inte hur det ligger till med den saken, men jag hoppas verkligen att det inte ligger något i det. Jag hittar i varje fall ett tal av Hans Linde, utrikespolitisk talesperson, lite i skymundan på Vänsterpartiets hemsida. Jag konstaterar samtidigt att Miljöpartiets partistyrelse uttalar sig och att Peter Eriksson var en av talarna vid dagens manifestation på Medborgaplatsen i Stockholm.
DN skriver att USA och EU införde sanktioner mot Burma redan för tjugo år sedan, och att EU har sagt sig vara beredda att införa ytterligare sanktioner mot juntan. Däremot har Kina, som ju är Burmas främsta handelspartner, visat sig ovilliga att fördöma händelserna i landet.
Men av de viktigaste händelserna såhär långt, när det gäller omvärldens reaktioner, är förmodligen att händelserna i Burma har fördömts av ASEAN.