Kategori: Vänsterpartiet

Gullande med militariseringen?

Från Birger Schlaugs blogg idag:

”För det tredje fattar jag inte hur miljöpartister kan acceptera sitt partis gullande med militariseringen inom EU – vilket fortsatte när Försvarsberedningen presenterade sitt förslag. Till skillnad från vänstern tar ju inte mp avstånd från Nordic Battlegroup. För mig är partiets kovändning när det gäller EU:s stridsgrupper ett lika stort svek som det som Torbjörn Fälldin levererade när han godkände laddande av ny kärnreaktor, trots absolut löfte om motsatsen – enda skillnaden är att det skett smygande, utan större debatt i partiet (trots att Per Gahrton blev så förbannad att han lämnade sitt uppdrag som ansvarig i partistyrelsen).”

I den avvikande uppfattning som Vänsterpariet har lämnat till beredningens rapport skriver Gunilla Wahlén bl.a.:

”Idag har Sverige 900 personer ute i internationella insatser. Försvarsberedningen vill mer än fördubbla den styrkan till 2000 personer samt tillföra ytterligare förmåga till insatser och insatsberedskap. Försvarsberedningen vill dessutom ha möjlighet till ett fortsatt svenskt deltagande i EU:s stridsgruppskoncept. Sveriges åtagande i Nordic Battlegroup består idag av 2300 personer och har hittills kostat, utan att varit ute i någon insats, närmare 1,5 miljarder kronor. Sverige ska inte delta i EU:s stridsgruppkoncept med Battlegroups som på kort varsel kan sättas in i en konflikt utan ett FN-mandat bakom sig.”

Den där sista slängen om FN-mandat är naturligtvis helt vilseledande, det framstår som att deltagande i BG-konceptet innebär att man måste åka runt världen och agera utan FN-mandat. Vad är det då vänstern vänder sig emot i rapporten? Jo deras avvikande uppfattning syftar på följande skrivning:
”Insatsorganisationen kommer att bestå av ett stort antal tillgängliga förband. Med dessa ska Sverige ha förmåga att:
• över tid kunna hålla upp till 2000 personer ur markstridskrafterna insatta internationellt och nationellt
• över tid kunna göra snabba evakuerings- eller förstärkningsinsatser med upp till 300 personer.
periodvis kunna upprätthålla en planerad snabbinsatsberedskap motsvarande ramnationsansvaret i EU:s stridsgruppkoncept.
• hålla relevanta delar av flyg- och marinstridskrafterna tillgängliga för insatser och snabbinsatsberedskap.”

Således: Kunna upprätthålla en planerad snabbinsatsberedskap motsvarande ramnationsansvaret i EU:s stridsgruppskoncept. Beredningen tar inte ställning till BG11 (alltså huruvida Sverige skall bidra till och/eller leda en BG år 2011 eller ej. Det har riksdagen beslutat att just riksdagen skall besluta).

Slutsats: Birger ansluter sig indirekt, genom sitt gullande med vänstern, till en uppfattning om att Sverige skall fokusera på det nationella försvaret (mer hemvärn/skyddsstyrkor, mer utbildning av värnpliktiga, inget internationellt samarbete etc. samtidigt som man (enligt vänsterns avvikande uppfattning till beredningens rapport) ställer sig bakom målen för vår säkerhet och målet för det militära försvaret:

”Jag instämmer helt i de, av en enig beredning framtagna, principer om personalförsörjning och principer för materiel- och logistikförsörjning, Att huvuddelen av Försvarsmaktens personal växlar mellan en civil och en militär tjänst tycker vi är en bra lösning. Jag instämmer även i de föreslagna reduceringar och neddragningar på bl.a. materialsidan inom den svenska Försvarsmakten.”

Vänstern är således bl.a. med på att öka den internationella insatsförmågan, men de vill inte använda sig av denna ökade förmåga utan bara organisera och betala för den. Om Birger vill vara konsekvent, då måste han avvisa Vänsterns försvarspolitik (och inte bara omfamna en av deras slutsatser).

En försmak

Överbudspolitik är bara förnamnet, det inleds nu och kommer att pågå under nästan ett års tid tills dess att regeringens försvarsinriktningsproposition är klubbad och klar i riksdagen våren 2009. Det gäller alla partier, mer eller mindre. Inget parti är vaccinerad mot att ryckas med.

En lämplig illustration råkar vara Gunilla Wahléns (v) nordliga besök nyligen, som resulterade i en intervju i Norrbottens-Kuriren idag:

”F 21 måste finnas kvar på grund av Barentsregionens ökade betydelse. Och jägarbataljonen i Arvidsjaur måste också finnas kvar liksom I 19 och A 9 i Boden.”

Wahlén, som representerar vänstern i försvarsutskottet och Försvarsberedningen, motiverar sina ställningstaganden på följande sätt:

”- Vi såg hur Ryssland firade 1 maj i år, för första gången på många år med en militärparad. Landet drömmer också om en återgång till att bli en stormakt. Och de ambitionerna kan hota vårt land. Det måste vi ha en beredskap för.”

Jag har inte bestämt mig för vad jag tycker om ett enda grundorganisationsförslag ännu eftersom jag tycker det är lämpligt att först besluta hur Försvarsmaktens uppgifter skall se ut, koka ner det till insatsorganisationens inriktning och omfattning vilket i sin tur leder till hur (och var) en lämplig ”produktionsapparat” (GRO) bör utformas på det mest rationella sättet.

Det är också lite olyckligt, tycker jag, att argumentera för en viss utbildningsplattform genom att dra ett omedelbart likhetstecken mellan var den är placerad och att det behövs för att försvara Sverige i just det området etc. Då bör man istället diskutera insatsorganisationen och vad man anser att den skall göra (var och med vad).

Under alla omständigheter är det en smula uppseendeväckande av vänstern att föra fram militärparader och stormaktsambitioner som om det vore ett invasionshot som står för dörren.

Men, som sagt, detta med grundorganisationsfrågor lär vi få anledning att återkomma till många gånger under det kommande året….

Vänsterns försvarspolitik

Gunilla Wahlén (v) skriver idag på Brännpunkt om torsdagens riksdagsbeslut om strategiska flygtransporter, SAC. Det finns anledning att diskutera kostnader och flygtidsuttag (det görs också i en gemensam reservation från (s, v, mp) till beslutet). Därför är det synd att Wahlén inte håller sig till det, utan argumenterar emot det utifrån perspektivet att man bör satsa på det nationella försvaret istället:

”Vänsterpartiet vill bygga ett robust försvar som har närvaro i hela landet. Det svenska försvaret ska kunna garantera vår suveränitet men även delta i internationella fredsbevarande insatser.”

”Att samtidigt som det nationella försvaret går på sparlåga satsa flera miljarder på att bygga upp en ny flygbas i Ungern på initiativ av Nato är huvudlöst.”

Jag har ställt frågan förut och jag kan göra det igen: Vänstern vill satsa på det nationella försvaret (”ett robust försvar som har närvaro i hela landet”) och utbilda 10 000 värnpliktiga. Men vad tycker vänstern att det får kosta och hur får det ihop denna ambition med de anslag som tilldelas i deras budgetmotioner?

Lika starka fördömanden behövs nu, som då

Det saknas inte historiska exempel: ”El Caudillo”, Augusto Pinochet Ugarte, Wojciech Witold Jaruzelski och nu Than Shwe i Burma.

Det verkar vara nödvändigt att understryka att militärdiktaturer är lika förkastliga varhelst de uppstår och att det gäller oavsett vilka som står på motståndar- eller medhjälparsidan. Samt att det är regimerna själva som alltid bär det yttersta ansvaret för förtryck.

En klok person undrade varför inte vänstern hörs och syns så mycket nu, som t.ex. när det gällde Chile. Kan det vara beröringsångest som utlöses av att hamna på samma sida som USA, som ju driver på och har beslutat införa ytterligare sanktioner mot Burma?

Jag vet inte hur det ligger till med den saken, men jag hoppas verkligen att det inte ligger något i det. Jag hittar i varje fall ett tal av Hans Linde, utrikespolitisk talesperson, lite i skymundan på Vänsterpartiets hemsida. Jag konstaterar samtidigt att Miljöpartiets partistyrelse uttalar sig och att Peter Eriksson var en av talarna vid dagens manifestation på Medborgaplatsen i Stockholm.

DN skriver att USA och EU införde sanktioner mot Burma redan för tjugo år sedan, och att EU har sagt sig vara beredda att införa ytterligare sanktioner mot juntan. Däremot har Kina, som ju är Burmas främsta handelspartner, visat sig ovilliga att fördöma händelserna i landet.

Men av de viktigaste händelserna såhär långt, när det gäller omvärldens reaktioner, är förmodligen att händelserna i Burma har fördömts av ASEAN.