Tunnelseende på Jakobsgatan?

Idag skriver Mikael Holmström i SvD om det svar Försvarsmakten inom kort ska lämna med anledning av regeringens planeringsanvisningar. Huvudspåret är att en tredjedel av Sveriges armé försvinner och antalet stridsvagnar halveras i Högkvarterets (HKV) svar. Ett stickspår är att det kommer att krävas förändringar i grundorganisationen, trots obetänksamt löfte om motsatsen från regeringens fyra partiledarepå SvD Brännpunkt den 13 september.

Låt mig ta frågan om grundorganisationen först. I regeringens planeringsanvisningar står det att Försvarsmakten, med utgångspunkt i kraven på operativ förmåga, förslaget på insatsorganisationens utformning, redovisade personal- och materielförsörjningsförslag, ska lämna förslag om en fortsatt utveckling och effektivisering i grundorganisationen. Till grund för förslagen ligger ”garnisonsprincipen” och Försvarsmakten ska därför redovisa för- och nackdelar med en förändring som innebär att insatsförbanden ska ansvara för all verksamhet vid hemmabasen (garnisonen).

Med andra ord är det inte Försvarsmaktens påfund att börja rodda i grundorganisationen. Dels är det helt nödvändigt (därav det obetänksamma av regeringens partiledare) och dels svarar man bara på regeringens frågor.

För det andra framstår det i medierna idag att man måste skära ner på framför allt armén eftersom man inte tillskjuter mer pengar. Man glömmer då några viktiga saker:

Dels har alla sju partier varit helt överens om (Försvarsberedningens rapport från juni 2008) att förmågan att stödja och genomföra insatser med markoperativ tyngdpunkt är prioriterad. Det ingår också i regeringens planeringsanvisningar. Frågan är hur denna tydliga politiska prioritering har fått genomslag i Försvarsmaktens underlag? Prioritera betyder att man samtidigt måste välja bort. Varför ska man skära i arméns insatsorganisation innan dess att man har uttömt alla möjligheter att göra besparingar som ligger i linje med den politiska inriktningen?

Här gav beredningen en rad förslag, t.ex. var alla sju partier överens om att reducera antalet stridsflygplan kraftfullt från dagens beslutade 100 (finns dock inget om detta i planeringsanvisningarna) och att rationalisera stödmyndigheterna (blir en senare fråga eftersom det just nu utreds inom regeringskansliet, vilket i praktiken innebär att dessa besparingar inte faller ut förrän om flera år).

Jag får återkomma med detaljerna när underlaget presenteras på fredag.

Jag förstår inte varför regeringen gång på gång gör det så svårt för sig själv? Har man inga vettiga strateger på Försvarsdepartementet?

Jag Björklund (FP) har uppnått sina syften. Alldeles oavsett vad som händer nu, har han satt bilden av Folkpartiet som det enda ”försvarsvänliga” borgerliga partiet. I denna situation väljer försvarsministern att ta emot Försvarsmaktens underlag istället för att säga var god dröj till ÖB och först kalla in Försvarsberedningen, ta ett varv kring det aktuella politiska läget, anser någon att planeringsanvisningarna behöver kompletteras? Anser något parti att Försvarsmakten skall få längre tid på sig, med anledning av detta och att därmed inriktningspropositionen kan behöva förskjutas något för att omhänderta den rådande turbulensen och kanske invänta viktiga pusselbitar som personalförsörjningen (Pliktutredningen) och utredningen av stödmyndigheterna?

Jag är övertygad om att man i ett allvarligt läge, för Försvarsmakten och försvarspolitiken i stort, skulle kunna uppbåda seriositet och allvar över alla partigränser och block. Jag lika övertygad om att den grundläggande inriktningen inte skulle förändras så mycket i sak, när alla väl tvingas argumentera för sina ståndpunkter samtidigt som man måste konsekvensbeskriva dem och redovisa hur man tänker sig att finansiera det hela.

Men nej, man sitter med tunnelseende på Jakobsgatan och skapar en situation där grunderna för den kommande inriktningspropositionen kan smulas sönder av alla som har intresse av det. Grundfundamenten för den inriktning som skall gälla med sikte på 2014 vacklar redan.

Ett tydligt exempel som återfinns inom regeringen är att Folkpartiet nu kräver, enligt SvD, att inga insatsförband läggs ner och öppnar för höjda anslag:

”–Vi saknar en nationell dimension av det försvar som vi nu mejslar ut. Vår försvarsförmåga ska kunna användas internationell och nationellt. Men under lång tid tycks den nationella dimensionen ha glömts bort. Vi är inte beredda att göra några ytterligare minskningar av insatsorganisationen, förklarar FP:s försvarspolitiske talesman Allan Widman.”

Aftonbladet, Expressen, Ekot, Ekot II, P1-morgon (samtal med Mikael Holmström).

2 comments

  1. Arvid

    Att försvarsberedningen är enig om något är väl ändå ett säkert varningstecken?Om man ska tro Wilhelm Agrell är den ju strukturellt oförmögen att nå korrekta slutsatser då samförstånd sätts före nykter analys. ”Det handlar alltså inte om enskilda felbedömningar utan om en metod som genererar felbedömningar och som kommer att fortsätta göra det tills vi gör något åt saken.”http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/artikel_1599073.svdDen senaste pinsamheten är väl den krystade idéen att klimatförändringar skulle vara ett säkerhetshot mot Sverige – vilken kompetent officer skulle dra den slutsatsen?Utöver detta har man det problemet med att världen är fundamentalt osäker. Oavsett hur bra ens analys är (och nu pratar vi alltså om försvarsberedningens partipolitiska konsensusanalyser) så går det inte att förutsäga hur säkerhetsläget ser ut om 10-20 år, all historisk erfarenhet visar detta. 10-20 år råkar också vara den tid som krävs för att rusta upp om det skulle behövas… (har ni föresten tänkt på hur begreppet ”återtagning” helt förutsägbart har fallit ur bruk?)Slutsatsen om hur krigsmakten ska dimensioneras lämnas till läsarna, men den bygger på den av miljöpartiet så omhuldade försiktighetsprincipen.Låt mig avsluta med ett citat från Wisemans blogg:” I ”Svenska Armén genom tiderna” tryckt i Malmö 1949, avslutas verket med en genomgång av vad som hände 1925 och vilken effekt detta hade då vinden vände och Sverige började rusta 1936. Där kan läsas:”Man besjälas av underliga känslor, då man nu efteråt (1949) genomgår debatter och pressdiskussioner kring 1925 års riksdagsbeslut i försvarsfrågan – alla dessa spetsfundigheter om ”självständighetsförsvar”, ”neutralitetsförsvar”, och enbart ”neutralitetsvakt”, dvs en poliskordong vid gränsen. Allt detta var ju verklighetsfrämmande , teoretiska spekulationer. Men man var år 1925 mitt uppe i ”Locarnomentaliteten” i sambqand med Rhentraktaten och efter ett vad det då tycktes stort steg till utjämning av den traditionella motsättningen mellan Tyskland och Frankrike. Allt nog, de svenska maktägande ansågo sig kunna företaga en nedrustning, större än något annat land frivilligt genomfört. Misstaget var stort och ödesdigert men är nu allmänt erkänt – en varning för framtiden, som aldrig nog kan inskärpas.” ”

  2. Anonymous

    Du frågar: ”har man inga vettiga strateger på Försvarsdepartementet”. Med tanke på hur personalen uppfattar den nuvarande politiska ledningen på Fö, är det möjligt att den politiska ledningen endast i begränsad omfattning kan eller vill tillgodogöra sig eventuella kloka synpunkter från tjänstemännen. Det är också möjligt att tjänstemännen, som uppfattar att den politiska ledningen misstroro dem, inte heller överanstränger sig för att framföra sina synpunkter till den politiska ledningen. Allan (dock inte Widman:)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s