Försvarsminister Sten Tolgfors intervjuades i Ekots lördagsintervju igår.

I intervjun säger Tolgfors att ”hotbilden är förändrad” och syftar på Georgienkrisen. Men han beskriver inte hur han menar att hotbilden har förändrats utan framhåller enbart behovet av snabb reaktionsförmåga som en lärdom av kriget.

Jag är ganska säker på att om regeringskansliets egen analys av Georgienkonfliktens konsekvenser för den svenska hotbildsbedömningen hade varit offentlig, då hade det varit lite trixigare att göra enkla kopplingen mellan Georgienkrisen och den militära hotbilden. Jag utgår nämligen ifrån att denna analys inte ger något annat besked än alla motsvarigheter runt om i Europa. Det vore oerhört välgörande för debatten om nämnda Georgienanalys offentliggörs.

Det andra områden jag vill beröra är att Tolgfors verkar omfamna Försvarsmaktens besked att man måste pruta från målsättningen att det skall kunna vara 2000 personer insatta internationellt till 1700.

Detta lägre antal var något man öppnade för i planeringsanvisningarna, där regeringen angav att Försvarsmakten över tid skall kunna hålla upp till 2000 personer ur markstridskrafterna insatta internationellt och nationellt medan Försvarsberedningen har angett följande ambitionsnivå: Försvarsmakten ska över tiden kunna hålla cirka 2000 personer insatta internationellt och nationellt.

Försvarsministern hävdar att det är effekten som är det viktigaste, inte ”antalet huvuden” man bidrar med internationellt. Det är ett välkänt grepp, speciellt populärt att ta till när man aldrig lyckas uppnå de målsättningar som sätts upp och/eller när ministern är sugen på att skicka ut något vapensystem internationellt (t.ex. JAS Gripen).

På ett sätt kan man tycka att det är logiskt, det är naturligtvis viktigast att verkligen göra skillnad. Men inställningen att det i stort sett är irrelevant med målsättningar om antalet individer, den leder enligt min mening fel på flera sätt:

1. Den av Riksdagen beslutade strategin för svenska bidrag till fredsfrämjande verksamhet, som följs upp av Försvarsberedningen, trycker på uthålliga internationella insatser i civil-militär samverkan. Beredningen skriver:

”Huvuddelen av framtidens väpnade konflikter kommer att äga rum på land. Det är där människor lever, bor och knyter sina sociala nätverk. Därför är förmågan att stödja och genomföra operationer med markoperativ tyngdpunkt är prioriterad.

Det är främst genom att göra uthålliga insatser på marken som kriser och konflikter kan dämpas och stabiliseras. Med markoperativ tyngdpunkt ska gemensamma operationer mot ett strategiskt och civil-militärt helhetsbaserat slutmål genomföras. Syftet är att uppnå eller behålla markoperativ kontroll i hela eller delar av ett operationsområde, vilket är en förutsättning för att skapa skydd och säkerhet i insatsområdet.

Markoperativ kontroll kräver uthållig närvaro av markstridsförband eftersom markstridsförbandens förmåga att ta, försvara och kontrollera terräng är en förutsättning för gruppering, basering och insats av såväl egna markförband som sjö- och luftoperativa enheter. Det innebär vidare att marin- och luftstridskrafter primärt stödjer operationer på land.”

Eller kort och gott: Boots on the ground och en civilmilitär process från start till mål!

2: Om man inte slår fast en målsättning om antalet individer innebär det naturligtvis konsekvenser för försvarsplaneringen. Om man säger att man skall kunna ha 2000 personer ute i internationell tjänst samtidigt, ja då kan man bara räkna bakåt för att få fram vad det kräver för numerär på hemmaplan för att man skall kunna köra runt systemet på ett uthålligt sätt. Om man övergår till att prata om ”effekt” minskar man genast den press på leverans som jag tror är nödvändig att ha på Försvarsmakten.

3. Sverige är nere på väldigt låga nivåer när det gäller vårt bidrag till internationell fredsfrämjande verksamhet. I synnerhet gäller det FN-ledda insatser där antalet svenska soldater, militärobservatörer och poliser i FN-tjänst aldrig har varit så lågt som nu. Endast 80 svenskar tjänstgjorde under FN-flagg i månadsskiftet november/december 2008.

Svenska FN-förbundet har i en tidigare debattartikel på Brännpunkt uppmärksammat den svenska ambitionsnivån på följande sätt:

”En ökning till 2000 svenska soldater i fält skulle göra det möjligt att dels öka Sveriges truppbidrag till FN, dels behålla ett skäligt antal soldater i insatser utanför FN:s operativa ledning, till exempel EU- och Nato-ledda insatser. (…) Samtidigt som FN är i akut behov av bidrag till fredsfrämjande verksamhet handlar svensk försvarsdebatt om nationella territoriella överväganden. (…) Om det är något vi har lärt oss av exemplen DR Kongo, Rwanda och Sudan så är det att omvärlden måste gripa in innan det är för sent. (…) Sten Tolgfors måste uppfylla löftet om 2000 soldater i utlandstjänst. Minst hälften av dessa bör öronmärkas för FN-ledda insatser. Om så sker är vi nästan ikapp Benin.”

I den ovan nämnda strategin står det:

”Sveriges förmåga till internationella insatser ska förbättras. Det militära deltagandet i insatser ska öka, så att en dubblering av utlandsstyrkans förmåga åstadkoms. Vidare ska effekten av svenskt deltagande öka i freds- och säkerhetsfrämjande insatser. Ökningen ska bl.a. uppnås genom mer sammanhållna insatser.”