Kategori: groupthink

Groupthink i Försvarsberedningen?

Alla försök att reflexmässigt slå tillbaka mot den bild Wilhelm Agrell presenterar på Brännpunkt idag, skulle illustrera och bekräfta det problem han säger sig beskriva. Hans beskrivning förtjänar mer tankearbete än så. Det är viktiga frågor Agrell väcker. Är Försvarsberedningen offer för ”groupthink”?

Jag försöker mig på en betraktelse, väl medveten om att den är högst subjektiv eftersom jag, om Agrell har rätt, i högsta grad är en del av problemet.

Jag tar avstamp i Irving Janis , som har identifierat åtta symptom på groupthink:

1. Illusions of invulnerability creating excessive optimism and encouraging risk taking.

Detta är det enklaste påståendet att bemöta eftersom jag rakt upp och ned kan avvisa det.

Försvarsberedningen har alltid överlevt med knapp marginal, ständigt nedläggningshotad. Möjligen är det just detta som har fått beredningen att ta risker (om man med risker menar viljan att lägga ”vågade” förslag på strukturförändringar m.m.). Det har hela tiden funnits en känsla av att detta kan vara den sista rapporten som läggs, om Försvarsberedningen inte orkar utmana den invanda ordningen nu, så kommer det helt enkelt inte att göras.

Möjligen med undantag för Thage G. Petersson, som startade beredningen 1995, och efterföljande Björn von Sydow har försvarsministerarna efter dem mer eller mindre velat lägga ner beredningen. Leni Björklund brydde sig inte särskilt (dåvarande ordförande Håkan Juholt (s) hade ingen politisk agenda från Försvarsdepartementet att hålla sig i, tvärt om).

Mikael Odenberg (m) tyckte nog mer eller mindre att beredningen var ett elände att dras med och Sten Tolgfors har kanske först på senare tid förstått att det finns en viss finess med bred parlamentarisk förankring samt att beredningen gör mycket av det som ingen annan gör och att den också kan fungera som draghjälp gentemot allt som sitter i väggarna och som är svårt att rubba, även om man är försvarsminister.

Sammanfattningsvis har aldrig någon känsla av odödlighet och stor optimism präglat Försvarsberedningen, tvärt om.

2. Rationalising warnings that might challenge the group’s assumptions.

Den risken finns alltid. Det gäller att både ge akt på ett sådant beteende och den bästa medicinen är att ständigt ifrågasätta sina slutsatser och att våga och orka erkänna om man har haft fel. Det brukar kanske inte vara det främsta personlighetsdraget hos politiker, men i fora som Försvarsberedningen måste det vara ett kriterium för att kunna göra ett bra jobb.

Här brottas man ständigt med de som tycker att man per definition avfärdar varningar för att skydda sina slutsatser, om man inte delar just de slutsatser som de som man brottas med drar. Eller med andra ord: Bara för att politiker och experter i beredningen (eller vilken annan utredning som helst) drar andra slutsatser än debattörer, betyder ju inte detta att beredningen felaktigt avfärdar objektiva varningssignaler. Man måste därmed vara ödmjuk från bägge håll.

Wilhelm Agrell skriver i sin artikel:

”När den svenska försvarsberedningen i juni 2008 lade fram sin analys var perspektivet ett motsvarande. Utgångspunkten var de tidigare optimistiska bedömningarna om den europeiska utvecklingen i allmänhet och Ryssland i synnerhet. Resonemangen i rapporten 2008 återspeglar en konsekvent strävan att bibehålla denna bild, trots vissa störande eller oroande faktorer. Inget försök görs att analysera dessa faktorers sammantagna innebörd utifrån en annan hypotes än den i grunden optimistiska”.

Jag lockas nästan in i ett försvarstal här, men en sak måste bemötas eftersom det har upprepats i olika former sedan beredningens säkerhetspolitiska analys i december 2007. Det sägs att Försvarsberedningen gjorde ”optimistiska bedömningar” om Ryssland. Det är frustrerande att det har satt sig som någon slags sanning, när jag (som har varit med i alla de rysslandsanalyser som beredningen har gjort genom åren) kan konstatera att Försvarsberedningen aldrig har uttryckt sig lika tydligt om de negativa utvecklingstendenser vi ser i Ryssland.

Däremot drar beredningen andra slutsatser av denna rysslandsanalys, än många debattörer som verkar tycka att det är lämpligt att återgå ett ett svenskt mobiliseringsförsvar à la gammal modell. Några av dessa debattörer siktar in sig på beredningens säkerhetspolitiska analys, när i själva verket skillnaderna i bedömningen mer handlar om konsekvenser för det svenska militära försvaret.

Jag har tidigare sagt att det kan vara lämpligt att ta ett varv på dessa slutsatser innan det är dags för riksdagen att fatta ett inriktningsbeslut om försvaret i början av 2009. Som sagt, man skall alltid vara beredd att provtrycka och ompröva sina bedömningar.

3. Unquestioned belief in the morality of the group, causing members to ignore the consequences of their actions.

Nja, svårt att bedöma själv men jag har svårt att hitta exempel på det.

4. Stereotyping those who are opposed to the group as weak, evil, disfigured, impotent, or stupid.

Se under punkt 2. Försvarsberedningens kollektiva motdrag mot sådana tendenser har varit att bjuda in de vassaste kritikerna under arbetets gång för att lyssa in och diskutera. T.ex. har Johan Thunberger och Tomas Ries både bjudits in till sammanträden och varit med i offentliga paneldebatter när Försvarsberedningens rapporter har presenterats.

5. Direct pressure to conform placed on any member who questions the group, couched in terms of ”disloyalty”.

Förmodligen den största faran i en grupp där man periodvis sitter nästan dygnet runt tillsammans, reser ihop, i vissa fall har känt varandra i många år etc. Då kostar det på att gå emot gruppen, om man inte har fått gehör för sina idéer, och man måste avvika från majoriteten genom att skriva en avvikande uppfattning (vilket är metoden för att manifestera sin oenighet i beredningens rapporter). Dock har det alltid blivit minst en avvikande uppfattning i beredningens rapporter. Nu senast var det Vänsterpartiet och Folkpartiet som hade avvikande uppfattningar.

Dock har det under senare år varit mer eller mindre koncensus kring kärnan i försvarspolitiken, Försvarsmaktens inriktning. Det är samma sak här som tidigare, svårt att bedöma eftersom jag är en del av det, men just i ”kärnfrågorna” har jag inte upplevt någon stark press på enskilda ledamöter att överge en uppfattning till förmån för majoritetens. Här slår en reell övertygelse igenom och det är förmodligen därför denna samsyn också har bestått över tid.

Däremot har trycket varit större på enskilda ledamöter som vill markera ut sig från majoriteten i frågor som kanske inte hör till ”kärnfrågorna”, som t.ex. Folkpartiets avvikande uppfattning i den senaste rapporten. Då var det upprörda känslor, men det hade förmodligen mer med regeringspartiernas sammanhållning utåt och partitaktiska hänsyn att göra, än upprördhet över sakinnehållet som sådant.

6. Self censorship of ideas that deviate from the apparent group consensus.

Det vore närmast förmötet att försöka analysera detta själv, men jag har faktiskt alltid upplevt klimatet som väldigt öppet för nya idéer och betraktelsesätt i beredningen, om man bara kan argumentera väl underbyggt för sin sak.

7. Illusions of unanimity among group members, silence is viewed as agreement.

Ja, det tror jag beredningen delar med andra liknande grupper. Om man inte höjer sin stämma ses det som medhåll. Å andra sidan är det sällan någon av beredningens ledamöter eller experter som sitter tysta…

8. Mindguards — self-appointed members who shield the group from dissenting information.

Nej, det har jag aldrig upplevt. Det hade heller inte varit möjligt. Beredningens ledamöter har ju alla sin förankring i sina respektive partier och experter och sakkunniga ser till att föra in information och synpunkter från olika håll.

Slutet på Agrells artikel är oerhört intressant:

”I och med att den säkerhetspolitiska bilden varit det främsta medlet för att motivera de försvarspolitiska ställningstagandena har omvärldsanalysen kommit att utgöra en nyckelkomponent i partipolitiskt förhandlande och konsensusbyggande. Fördelen med detta har varit möjligheten att uppnå och bibehålla parlamentarisk enighet, åtminstone om politikens huvudinriktning. Priset har varit att det politiskt inopportuna eller oönskade i omvärldsutvecklingen konsekvent har trängts undan.

Det lagom stora hotets princip har inneburit att världen sett ut som en partipolitisk majoritet velat se den, helst alla partier tillsammans. Som underrättelse­bedömningar har dessa analyser varit genompolitiserade, vilket också varit deras syfte. Säkerhetspolitikens stora utmaning är och förblir att varsebli förändringar i tid”.

De två senaste regeringarna har, oavsett partifärg, trampat i fällan av att först anmäla hur mycket pengar försvaret skall få (eller rättare sagt meddelat vilka besparingar som skall göras) innan den säkerhetspolitiska analysen är gjord). Vi minns alla Göran Persson som i en partiledardebatt sade att det skulle sparas tre miljarder på försvaret och borgerlighetens ramaskri kring detta, bara för att senare se Anders Borg upprepar denna metod när han i Almedalen deklarerar besparingar på försvaret innan någon säkerhetspolitisk analys är klar.

Så länge som detta pågår får vi leva med föreställningen att det är finansdepartementet som bestämmer hur farligt Ryssland får vara.

Den anda kommentaren jag vill göra till Agrells analys är att det framstår som om politiker sitter i en bunker och bestämmer hur hotbilden ser ut, totalt isolerade från forskare, analytiker och underrättelseorganisationer. Och så är det ju inte, tack och lov.

Agrell avslutar: ”Om vi enbart drar lärdom av Georgienkriget och justerar den säkerhetspolitiska referensramen men inte frågar oss varför det blir fel gång på gång är vi snart nere i samma dike igen. Det handlar alltså inte om enskilda felbedömningar utan om en metod som genererar felbedömningar och som kommer att fortsätta göra det tills vi gör något åt saken”.

Frågan är vad? Hur skulle ett alternativ kunna se ut? Hur skulle man kunna garantera att aldrig egenintresse slår igenom säkerhetspolitiska bedömningar? Att det inte kan bli fel? Hur drar man de starka fördelar av stor politisk samsyn som jag menar finns, utan att man förlorar möjligheten att tänka om och tänka nytt?

Traditionen i Sverige om att försöka uppnå så stor politisk samsyn som möjligt i försvars- och säkerhetspolitiken har att göra med att det ses som en styrka för ett relativt litet land. Men som jag ser det finns det också en annan viktig fördel: Möjligheten att över huvud taget rå på en verksamhet som är oerhört stark i sina egna strukturer och där olika egenintressen (inte sällan ekonomiska) florerar.