Groupthink i Försvarsberedningen?

Alla försök att reflexmässigt slå tillbaka mot den bild Wilhelm Agrell presenterar på Brännpunkt idag, skulle illustrera och bekräfta det problem han säger sig beskriva. Hans beskrivning förtjänar mer tankearbete än så. Det är viktiga frågor Agrell väcker. Är Försvarsberedningen offer för ”groupthink”?

Jag försöker mig på en betraktelse, väl medveten om att den är högst subjektiv eftersom jag, om Agrell har rätt, i högsta grad är en del av problemet.

Jag tar avstamp i Irving Janis , som har identifierat åtta symptom på groupthink:

1. Illusions of invulnerability creating excessive optimism and encouraging risk taking.

Detta är det enklaste påståendet att bemöta eftersom jag rakt upp och ned kan avvisa det.

Försvarsberedningen har alltid överlevt med knapp marginal, ständigt nedläggningshotad. Möjligen är det just detta som har fått beredningen att ta risker (om man med risker menar viljan att lägga ”vågade” förslag på strukturförändringar m.m.). Det har hela tiden funnits en känsla av att detta kan vara den sista rapporten som läggs, om Försvarsberedningen inte orkar utmana den invanda ordningen nu, så kommer det helt enkelt inte att göras.

Möjligen med undantag för Thage G. Petersson, som startade beredningen 1995, och efterföljande Björn von Sydow har försvarsministerarna efter dem mer eller mindre velat lägga ner beredningen. Leni Björklund brydde sig inte särskilt (dåvarande ordförande Håkan Juholt (s) hade ingen politisk agenda från Försvarsdepartementet att hålla sig i, tvärt om).

Mikael Odenberg (m) tyckte nog mer eller mindre att beredningen var ett elände att dras med och Sten Tolgfors har kanske först på senare tid förstått att det finns en viss finess med bred parlamentarisk förankring samt att beredningen gör mycket av det som ingen annan gör och att den också kan fungera som draghjälp gentemot allt som sitter i väggarna och som är svårt att rubba, även om man är försvarsminister.

Sammanfattningsvis har aldrig någon känsla av odödlighet och stor optimism präglat Försvarsberedningen, tvärt om.

2. Rationalising warnings that might challenge the group’s assumptions.

Den risken finns alltid. Det gäller att både ge akt på ett sådant beteende och den bästa medicinen är att ständigt ifrågasätta sina slutsatser och att våga och orka erkänna om man har haft fel. Det brukar kanske inte vara det främsta personlighetsdraget hos politiker, men i fora som Försvarsberedningen måste det vara ett kriterium för att kunna göra ett bra jobb.

Här brottas man ständigt med de som tycker att man per definition avfärdar varningar för att skydda sina slutsatser, om man inte delar just de slutsatser som de som man brottas med drar. Eller med andra ord: Bara för att politiker och experter i beredningen (eller vilken annan utredning som helst) drar andra slutsatser än debattörer, betyder ju inte detta att beredningen felaktigt avfärdar objektiva varningssignaler. Man måste därmed vara ödmjuk från bägge håll.

Wilhelm Agrell skriver i sin artikel:

”När den svenska försvarsberedningen i juni 2008 lade fram sin analys var perspektivet ett motsvarande. Utgångspunkten var de tidigare optimistiska bedömningarna om den europeiska utvecklingen i allmänhet och Ryssland i synnerhet. Resonemangen i rapporten 2008 återspeglar en konsekvent strävan att bibehålla denna bild, trots vissa störande eller oroande faktorer. Inget försök görs att analysera dessa faktorers sammantagna innebörd utifrån en annan hypotes än den i grunden optimistiska”.

Jag lockas nästan in i ett försvarstal här, men en sak måste bemötas eftersom det har upprepats i olika former sedan beredningens säkerhetspolitiska analys i december 2007. Det sägs att Försvarsberedningen gjorde ”optimistiska bedömningar” om Ryssland. Det är frustrerande att det har satt sig som någon slags sanning, när jag (som har varit med i alla de rysslandsanalyser som beredningen har gjort genom åren) kan konstatera att Försvarsberedningen aldrig har uttryckt sig lika tydligt om de negativa utvecklingstendenser vi ser i Ryssland.

Däremot drar beredningen andra slutsatser av denna rysslandsanalys, än många debattörer som verkar tycka att det är lämpligt att återgå ett ett svenskt mobiliseringsförsvar à la gammal modell. Några av dessa debattörer siktar in sig på beredningens säkerhetspolitiska analys, när i själva verket skillnaderna i bedömningen mer handlar om konsekvenser för det svenska militära försvaret.

Jag har tidigare sagt att det kan vara lämpligt att ta ett varv på dessa slutsatser innan det är dags för riksdagen att fatta ett inriktningsbeslut om försvaret i början av 2009. Som sagt, man skall alltid vara beredd att provtrycka och ompröva sina bedömningar.

3. Unquestioned belief in the morality of the group, causing members to ignore the consequences of their actions.

Nja, svårt att bedöma själv men jag har svårt att hitta exempel på det.

4. Stereotyping those who are opposed to the group as weak, evil, disfigured, impotent, or stupid.

Se under punkt 2. Försvarsberedningens kollektiva motdrag mot sådana tendenser har varit att bjuda in de vassaste kritikerna under arbetets gång för att lyssa in och diskutera. T.ex. har Johan Thunberger och Tomas Ries både bjudits in till sammanträden och varit med i offentliga paneldebatter när Försvarsberedningens rapporter har presenterats.

5. Direct pressure to conform placed on any member who questions the group, couched in terms of ”disloyalty”.

Förmodligen den största faran i en grupp där man periodvis sitter nästan dygnet runt tillsammans, reser ihop, i vissa fall har känt varandra i många år etc. Då kostar det på att gå emot gruppen, om man inte har fått gehör för sina idéer, och man måste avvika från majoriteten genom att skriva en avvikande uppfattning (vilket är metoden för att manifestera sin oenighet i beredningens rapporter). Dock har det alltid blivit minst en avvikande uppfattning i beredningens rapporter. Nu senast var det Vänsterpartiet och Folkpartiet som hade avvikande uppfattningar.

Dock har det under senare år varit mer eller mindre koncensus kring kärnan i försvarspolitiken, Försvarsmaktens inriktning. Det är samma sak här som tidigare, svårt att bedöma eftersom jag är en del av det, men just i ”kärnfrågorna” har jag inte upplevt någon stark press på enskilda ledamöter att överge en uppfattning till förmån för majoritetens. Här slår en reell övertygelse igenom och det är förmodligen därför denna samsyn också har bestått över tid.

Däremot har trycket varit större på enskilda ledamöter som vill markera ut sig från majoriteten i frågor som kanske inte hör till ”kärnfrågorna”, som t.ex. Folkpartiets avvikande uppfattning i den senaste rapporten. Då var det upprörda känslor, men det hade förmodligen mer med regeringspartiernas sammanhållning utåt och partitaktiska hänsyn att göra, än upprördhet över sakinnehållet som sådant.

6. Self censorship of ideas that deviate from the apparent group consensus.

Det vore närmast förmötet att försöka analysera detta själv, men jag har faktiskt alltid upplevt klimatet som väldigt öppet för nya idéer och betraktelsesätt i beredningen, om man bara kan argumentera väl underbyggt för sin sak.

7. Illusions of unanimity among group members, silence is viewed as agreement.

Ja, det tror jag beredningen delar med andra liknande grupper. Om man inte höjer sin stämma ses det som medhåll. Å andra sidan är det sällan någon av beredningens ledamöter eller experter som sitter tysta…

8. Mindguards — self-appointed members who shield the group from dissenting information.

Nej, det har jag aldrig upplevt. Det hade heller inte varit möjligt. Beredningens ledamöter har ju alla sin förankring i sina respektive partier och experter och sakkunniga ser till att föra in information och synpunkter från olika håll.

Slutet på Agrells artikel är oerhört intressant:

”I och med att den säkerhetspolitiska bilden varit det främsta medlet för att motivera de försvarspolitiska ställningstagandena har omvärldsanalysen kommit att utgöra en nyckelkomponent i partipolitiskt förhandlande och konsensusbyggande. Fördelen med detta har varit möjligheten att uppnå och bibehålla parlamentarisk enighet, åtminstone om politikens huvudinriktning. Priset har varit att det politiskt inopportuna eller oönskade i omvärldsutvecklingen konsekvent har trängts undan.

Det lagom stora hotets princip har inneburit att världen sett ut som en partipolitisk majoritet velat se den, helst alla partier tillsammans. Som underrättelse­bedömningar har dessa analyser varit genompolitiserade, vilket också varit deras syfte. Säkerhetspolitikens stora utmaning är och förblir att varsebli förändringar i tid”.

De två senaste regeringarna har, oavsett partifärg, trampat i fällan av att först anmäla hur mycket pengar försvaret skall få (eller rättare sagt meddelat vilka besparingar som skall göras) innan den säkerhetspolitiska analysen är gjord). Vi minns alla Göran Persson som i en partiledardebatt sade att det skulle sparas tre miljarder på försvaret och borgerlighetens ramaskri kring detta, bara för att senare se Anders Borg upprepar denna metod när han i Almedalen deklarerar besparingar på försvaret innan någon säkerhetspolitisk analys är klar.

Så länge som detta pågår får vi leva med föreställningen att det är finansdepartementet som bestämmer hur farligt Ryssland får vara.

Den anda kommentaren jag vill göra till Agrells analys är att det framstår som om politiker sitter i en bunker och bestämmer hur hotbilden ser ut, totalt isolerade från forskare, analytiker och underrättelseorganisationer. Och så är det ju inte, tack och lov.

Agrell avslutar: ”Om vi enbart drar lärdom av Georgienkriget och justerar den säkerhetspolitiska referensramen men inte frågar oss varför det blir fel gång på gång är vi snart nere i samma dike igen. Det handlar alltså inte om enskilda felbedömningar utan om en metod som genererar felbedömningar och som kommer att fortsätta göra det tills vi gör något åt saken”.

Frågan är vad? Hur skulle ett alternativ kunna se ut? Hur skulle man kunna garantera att aldrig egenintresse slår igenom säkerhetspolitiska bedömningar? Att det inte kan bli fel? Hur drar man de starka fördelar av stor politisk samsyn som jag menar finns, utan att man förlorar möjligheten att tänka om och tänka nytt?

Traditionen i Sverige om att försöka uppnå så stor politisk samsyn som möjligt i försvars- och säkerhetspolitiken har att göra med att det ses som en styrka för ett relativt litet land. Men som jag ser det finns det också en annan viktig fördel: Möjligheten att över huvud taget rå på en verksamhet som är oerhört stark i sina egna strukturer och där olika egenintressen (inte sällan ekonomiska) florerar.

4 comments

  1. Magnus

    Jag önskar inleda med att kommentera ditt val av att helt likställa Agrells synpunkter med ”Groupthink”: denna härledning är i mina ögon inte helt riktig och sannerligen inte härledd. Dock finner jag det beundransvärt att du ifrågasätter dig själv öppet och tar debatten – det ska du ha all heder för. Jag drar följande förenklade slutsats av svensk försvarspolitiks ”beteende”: den svenska modellen och synsättet på rättfärdigandet av en försvarsmakt är att man säger att en sådan ska man ha för att kunna bemöta en väpnad konflikt och när hot om en sådan ej är överhängande (motsvarande) så finns det ingen rationale för att ha en stark sådan (ung. proportionalitetsprincipen). Således nedrustar man i ”goda tider”. Problemet är, i mina ögon, att man har en försvarsmakt för att kunna uttrycka nationella politiska åsikter med råg i ryggen och för att kunna försvara rätten till sitt territorium – d.v.s. det är ett medel vilket genom att finnas men inte användas skapar trygghet. Mot detta synsätt finns det många synpunkter och kommentarer, ja visst, men det är de facto så att alla nationer som har en stark försvarsmakt med trygghet kan hävda sina ståndpunkter i internationella frågor. För att göra så krävs inte att man använder sig av kanonbåtsretorik och hotar med vedergällning genom nyttjandet av vapen – det räcker med att förmågan finns. De som studerat de senaste årens, åh säg de senaste 1000 årens historik, kan intyga att detta är sant.Försvarspolitikens huvudsakliga problem är att man antar att det finns _en_ hotbild som man kan härleda och beskriva – vilket innebär att man kan genomföra en hotbildsanalys och använda det som rättfärdigande av en viss ståndpunkt. Detta är till del fel.”Hot” är en abstrakt företeelse vars existens antingen kan vara uttalad (ung. ”jag ska slå dig..”) eller påvisad (ung. ”en armada av stridsfartyg grupperar sig 5 sjömil från Slite hamn samtidigt som ägaren till dessa uttalar sig hotfullt”), och hoten kan utövas av någon/något med avsikt (intention) eller på grund av slump (d.v.s. ett visst måt av oförutsägbarhet, sannolikhet). Den aktör som har en intention har även en viss kapacitet (självklart har även de utan intention en viss kapacitet, men de är inte intressanta just nu i vår minifundering här ;) ) och uttalad eller påvisad vilja att med vapen (fysiska, psykiska eller infologiska) påtvinga sig ”oss” sin vilja. Vi kan även ha en aktör som utan intention ”råkar” anfalla oss (ung. missförstånd medför att k-vapen avlossas). Om vi bortser från det sistnämnda så har vi följande krav på vår analys i härledandet av en dimensionerande hotbild:För att utgöra ett hot måste det finnas:1) en definierbar aktör2) en intention som är antingen uttalad eller påvisad3) en kapacitet att kunna påtvinga oss sin viljaDet analytiska flödet som ses ovan är bara en del av analysen som måste ligga till grund för en hotbildsanalys. Problemet för analytikern är att få händerna på den information som krävs för att kunna härleda alla parametrarna ovan. Vidare, man kan ej heller utgå från att syftet är att påtvinga ”oss” sin vilja – man måste även beakta avsikten att eventuellt vilja påtvinga någon annan nämnd vilja genom att gå via ett anfall mot oss. Det man måste förstå är att för varje potentiell eller reell konflikt finns det _minst_ två ”centre of gravity – COG” – vårt och deras. Teorierna som ligger till grund för COG m.m. är tusentals år gamla och har yttersta relevans även idag (Sun Tzu, Clausewitz m.fl). Viktiga frågor som man i det politiska samfundet tenderar att glömma är att ställa frågan ”Vad är det som är vitalt och hur ser det?” ur ett större perspektiv: varför skulle en aktör söka utöva våld mot oss – vad hos ”oss” är det vitalt för ”dem” att få åtkomst till; kunskap, energi, råvaror, mark, förmågan att utöva press på någon tredje part (det avsiktliga införandet och reglerandet av friktioner på ”spelplanen och dess aktörer”) o.s.v. Parallellt med detta måste vi förstå vad som är vitalt i vår verksamhet (myndigheter, individer, strukturer, teknik o.s.v.).Jag vet att analysen ovan inte är komplett, för att vara det krävs det att jag sätter mig och skriver en bok i ämnet. Poängen är att vi gör fel från första början när vi utgår från att försvarets dimensionering och utformning ska ha sin grund i en hotbildsanalys – detta är på alla sätt irrelevant i denna osäkra värld: vi _kan_ inte med tillräcklig konfidens härleda möjliga och sannolika scenarios som är tillräckligt definierade för att ligga till grund för en försvarssäkerhetspolitisk inriktning som är 10-20 år i långsiktighet. Datan och informationen saknas. Det är detta som diskussionen nu måste handla om – inte om det finns ett ”hot” som vi kan definiera. Där har ni mina fem cent i frågan.

  2. Annika Nordgren Christensen

    Magnus, tack för ditt inlägg. Min användning av ”groupthink” var inte en direkt härledd koppling utan helt enkelt en metod att problematisera beredningen utifrån Agrell, men också annan, kritik. Jag skulle vilja ta upp en av dina trådar, nämligen: ”Poängen är att vi gör fel från första början när vi utgår från att försvarets dimensionering och utformning ska ha sin grund i en hotbildsanalys – detta är på alla sätt irrelevant i denna osäkra värld(…)”.Om man inte skall rusta sig mot precis alla tänkbara och dessutom mer fantasifulla hot (vilket är både en praktisk och ekonomisk omöjlighet), måste avgränsningar göras. Vi har t.ex. inte kärnvapen i Sverige, för att ta ett exempel på en förgåga vi har valt bort.Därigenom måste man ha en process där man vaskar fram det mest sannorlika (i den bästa av värlar, men här kommer ju naturligtvis mycket industripolitik m.m. in) och kopplar försvarets utformning till denna hotbildsanalys. Hur skall man annars dra gränser för vad man skall rusta sig emot och dimensionera sig för?

  3. Magnus

    Jo, inte är det lätt och inte finns det _ett_ svar på den frågan (åtminstone så har inte jag det ;) ). Självklart måste man ha någon form av rimlighet i sina ambitioner och det behöver finnas en balans mellan de resurser vi har och de mål vi sätter upp. Det finns ju ett par poster till i statsbudgeten som ska fyllas på med pengar utöver försvaret :). Jag är övertygad om att hotbildsanalys är ett komplement till en mer långsiktig strategi som bör bygga på en bred politisk vilja att ha ett ändamålsenligt försvar. Ordet ändamålsenligt är alltid roligt då det säger precis allt men ändå ingenting (det går ju inte att mäta) – men säg så här: vad sägs om att sätta upp ett totalförsvar (jag tror inte man löser morgondagens eventuella problem med enbart kanoner och raketer) vars dimensionering och utformning initialt utgår från en analys som fokuserar på för samhället vitala skyddsvärden. Vilka myndigheter med funktioner är vitala för att samhället skall fungera i olika situationer (tänk att nationen kan ha ett antal "driftprofiler": full funktion, något nedsatt funktion pga inre störning, något nedsatt funktion pga yttre störning, …, osv). Antagandet blir således att genom att aktivt skydda och arbeta med våra centrala värden och funktioner så har vi nått en bra bit på vägen genom att skapa operativ motståndskraft mot yttre och inre oönskade påverkningar (friktioner). Und-vht och dyl kan sedan som komplement se till så att vi vid varje tillfälle använder våra resurser optimalt och korrigerar vårt förmågenyttjande på rätt saker.Det ovan kräver dock att politiker på bred front kan enas om vilka funktioner i samhället som är vitala (en gradering kan här kanske vara lämplig: low, basic & high motsv). För att en sådan indelning inte ska bli urvattnad krävs dock att man som politiker vågar vara icke-populistisk – man måste helt objektivt kunna peka ut de vitala, och därmed även de icke vitala, värdena. Detta är svårt.När vi vet vad som är vitalt fokuserar vi våra ansträngningar där. Det är t.ex. inte sunt att varje myndighet ska genomföra en superkomplex hotbildsanalys där man tar en hotkatalog om 60 000 hot och sätter igång med att eliminera dessa en efter en. Innan man är klar har man genom denna verksamhet skapat ett antal till hot och sårbarheter som man inte har nedskrivna i papperena (man glömde ju, eller orkade inte med, att även bedriva sin kärnverksamhet och/eller förbättra sina förmågor). Problemet med klassisk riskhantering och hotbildsanalys är att man ställer sig frågan "Vem är ett hot och hur ser hotet ut?". Följdfråga: vem vet vem vem är och vem vet vad vem kan? Två ytterst viktiga frågor som ständigt ignoreras. Det enda vi med säkerhet kan ta reda på är våra egna vitala värden och utformningen av skyddet av dessa (sårbarheter och styrkor). När vi vet vad som är vitalt och vad vi gjort för att skydda dessa värden så har vi en liten möjlighet att ha nytta av klassisk hotbildsanalys där vi letar dimensionerande hotbild – eftersom vi nu inte längre har en oändlig uppsättning hot att hantera (enbart vissa aktörer har kapacitet att slå genom ett visst skydd och vi kan härleda intention enligt tidigare inlägg). Det är dags att sluta stirra i papperena och fundera på vad som krävs för att skapa ett robust samhälle. Det är inte rocket science när man väl sitter ned och skissar på det. Men det krävs politiskt kurage – och vi är bara människor allihop. Så i slutändan blir det ändå inte särskilt lätt.

  4. Lövet

    Precis som Magnus reagerade jag på ”Group Think-vinkeln” i ditt inlägg då det kändes som en metod för att kunna avfärda Agrells artikel genom att tillskriva den ett syfte som den inte hade. Jag förstår av ditt inlägg ovan att det kanske inte var din avsikt.Det speciella med försvarsberedningens enighet denna gång är just att det råder en så total enighet TROTS att så ideologiskt inte borde vara fallet. I princip har man ingått en ”ohelig” allians denna gång när man har – med helt olika grundmotiv – har enats om att minska försvaret:MP och V har sedan länge varit för en mer eller mindre radikal nedrustning. De senaste socialistiska mandatperioderna har detta fått genomslag eftersom S tillåtit att försvaret blivit ett ”bargaining chip” i budgetförhandlingarna. Därmed tvingades man som Agrell noterar att anpassa omvärldsanalysen till försvarets budgetnivå.När nu borgarna kommer till makten så ser finansen ytterligare möjligheter att (utan säkerhetspolitiska hänsyn) spara i statsbudgeten, varefter Odenberg (motvilligt) och sedan Tolgfors (villigt) sätts att anpassa hotbilden efter tidigare etablerat mönster.Försvarsberedningen följer samma process som tidigare och man genomför uppdraget med bravur – vi vet nu alla att den globala uppvärmningen är ett större hot för Georgierna än allt annat.I mångt och mycket påminner detta om ett annat konsensusbeslut ”psykreformen”, där vänstern drev på beslutet av ”humanitära och sociala” hänsyn och borgarna drev det av finanspolitiska hänsyn. Vi vet alla hur det gick!Lärdom 1: Ofta är ett majoritetsbeslut taget med en aktiv och krävande opposition som håller emot och tvingar fram ett skarpare och bättre förslag bättre än ett konsensusbeslut som sedan alla står upp och försvarar till och bortom förnuftets gräns.Lärdom 2: Finansministrar skall nog åtminstone ha gjort lumpen och inte totalvägrat – det är kanske viktigare än att försvarsminsitern gjort gröntjänst.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s