Kategori: Bildt

Bildt om "Super JAS"

Idag är det norska Stortingets försvarsutskott på besök i Stockholm. De träffar både försvarsutskottet, försvarsberedningen (delar av den) och utrikesministern. Bildt passar på att lansera sin inställning till JAS Gripen E/F:

”Det blir säkert åtskilliga diskussioner om möjligheten till förstärkt samarbete på olika områden, och det kan ju inte uteslutas att frågan om deras flygplananskaffning kommer upp. Vårt samarbete med Norge står på stabila egna ben, men en gemensam utveckling av nästa generation av JAS Gripen skulle innebära ett industriellt och politiskt lyft av relationerna mellan våra bägge länder”.

När krutröken skingras

När krutröken skingras efter dagens sammandrabbning mellan utrikesminister Carl Bildt och socialdemokraternas Urban Ahlin, är det dags att uttolka vad som egentligen sades i utrikesförklaringen.

Jag siktar in mig på två saker: NATO:s snabbinsatsstyrka (NRF) och den svenska insatsen i Afghanistan.

När det gäller NRF sade Bildt:
”Vi prövar också – i nära samverkan med Finland – möjligheten att delta i Natos motsvarande snabbinsatsstyrka. Detta skulle innebära en ytterligare fördjupning av ett redan omfattande samarbete med Nato”.

Det var miljöpartiets Bodil Ceballos som i sitt inlägg följde upp Bilds besked om NRF och frågade om Bildt tänkte anmäla svenskt deltagande vid NATO-toppmötet i Bukarest i april? Hon framhöll vikten av att frågan bereds mellan riksdagens partier.

Bildt svarade i sin replik:

”Det är riktigt att vi diskuterar med Finland om deltagande i Natos snabbinsatsstyrka. Detta är inget principiellt nytt steg. Vi står under Natokommando i Kosovo, och vi står under Natokommando i Afghanistan. Den brutala realiteten är att vi behöver fler fredsinsatser i olika delar av världen. Det kan vara i Tchad, på Balkan, i Afghanistan, Mellanöstern, Kongo eller någon annanstans. Ibland kan det vara under FN-befäl, ibland under EU-befäl och ibland under Natobefäl. Vi är och vill vara en fredsmakt, och vi ska vara öppna för att vara med överallt. Vi vill inte stänga några dörrar till fredsinsatser. Sedan har vi begränsade ekonomiska och andra möjligheter att vara med på olika ställen, men jag vill inte stänga några dörrar till att delta i några fredsinsatser – nästan oavsett under vilken flagg dessa förs. Men det konkreta ställningstagandet, Bodil Ceballos, ligger fortfarande i Sveriges riksdag. Så ska det förbli under denna regering”.

Bukarestmötet sker i början av april. Om regeringen har tänkt -vilket är välkommet, allt annat hade varit ytterst anmärkningsvärt- att ta NRF-frågan till riksdagen funderade jag över i vilken kommande proposition eller skrivelse som detta skall bakas in. Förklaringen finner man i regeringens lista över planerade skrivelser och propositioner till riksdagen. Där aviseras nämligen en skrivelse om Sveriges samarbete inom Euroatlantiska partnerskapsrådet (EAPR) och Partnerskap för Fred (PFF), som skall lämnas den 18 mars. I denna skrivelse kommer förslaget om ett svenskt bidrag.

Socialdemokraterna var tydliga: De säger nej, precis som (mp) och (v). Därmed kommer regeringen gå fram själva i en principiellt viktig fråga när det gäller Sveriges relation till NATO.

Nu till Afghanistan och internationella insatser.

Bildt sade att regeringen ”inom kort” kommer att presentera den enormt försenade nationella strategin för Sveriges engagemang i freds- och säkerhetsfrämjande verksamhet. Målet, sade Bildt, är att ”knyta utrikes-, bistånds-och försvarspolitiken närmare varandra för att dessa ska samverka bätte”.

En konkret insats där regeringen avser att försöka tillämpa denna helhetssyn är ISAF i Afghanistan. Bildt sade att regeringen avser att återkomma till riksdagen ”om inriktningen av våra fortsatta insatser i Afghanistan och hur säkerheten och effektiviteten i vår insats kan öka. Vi samarbetar nära om den framtida inriktningen med övriga nordiska länder”.

Frågor man kan ställa sig inför denna strategi är dels vilket genomslag regeringens uttalade mål har får i strategin om att Sverige skall vara policyledande i frågor om civil-militär samverkan och dels vilka nyheter kring den svenska insatsen som presenteras (mer än helikoptrar).

Erfarenheter i Afghanistan visar hur förödande det är när den militära komponenten väger så mycket tyngre än de delar som har med state-building, återuppbyggnad och andra civila nödändigheter att göra. Civil-militär samverkan innebär inte för miljöpartiet att militärer och civila hjälparbetare skall gå armkrok i alla insatser (vilket ökar riskerna för de civila) eller att civila insatser skall stödja de militära i syfte att nå lokalbefolkningens acceptans för den militära styrkan, utan bl.a. att man anlägger en helhetssyn och låter de civila aktörerna väga lika tungt , eller tyngre, än de militära.

Det bortglömda folkmordet är ihågkommet

Det har kallats det bortglömda folkmordet och 1900-talets första folkmord. 1915 dödades 1-1,5 miljoner armenier av den turkisk-osmanska regimen. Läs Robert Fisk i dagens The Independent här och en tidigare artikel här.

Utrikesutskottet i USA:s representanthus antog i onsdags en resolution där dessa massakrer betecknas som folkmord. Den turkiska tidningen Hürriyet utropade därför på sin förstasida ”En hatresolution”, medan tidningen Vatan skrev ”27 korkade amerikaner”(enligt SvD). Efter beskedet från Washington beslutade den turkiska regeringen att kalla hem sin ambassadör för konsultationer.
I den svenska riksdagen har det lagts en flerpartimotion om ett svenskt erkännande av folkmordet. Den behandlas under 2008. Kanske har det amerikanska beslutet påverkat utrikesministern, som i februari 2001 skrev såhär på sin blogg:

”Fakta i fallet tillhör historieforskningens domäner. Armenierna var en betydande befolkningsgrupp i det osmanska imperiet, och är det i viss mån fortfarande i det moderna Turkiet. Men när väldet störtade samman ville även många armenier ha sin självständighet, och det kom snabbt till våldsamheter. I Istanbul fattades beslut om att fördriva armenierna i landets östra delar, och detta beslut kom att genomföras med mycket stor brutalitet och omfattande massakrer.

Ordet ”folkmord” har under senare år kommit att användas allt flitigare på händelser som kanske inte riktigt lever upp till de krav som måste ställas, men att det handlade om en medveten fördrivningspolitik och om omfattande massakrer råder det ingen som helst tvekan om. Omfattningen av dessa var i absoluta tal sannolikt värre än någonting annat under dessa brutala och kaotiska år i denna del av Europa, men själva fenomenet var dessvärre inte ovanligt när det osmanska väldets befolkningsmosaik plötsligt kastades in i ett våldsamt sökande efter nya politiska strukturer. Det var fruktansvärda år.

Kring detta borde historiker diskutera i stället för att parlament skall fatta beslut. Det förra kunde möjligen bygga broar mellan skilda tolkningar av historien, medan det senare snarare leder till att klyftorna blir än djupare. Historien är helt enkelt ett för allvarligt ämne för att överlåtas åt parlamenten.”

Små smulor är också bröd

Samarbetet mellan Norge och Sverige når nya höjder. Carl Bildt och Jonas Gahr Støre träffas i Tromsö och grillar lax tillsammans. Från Sverige medverkar också en stor näringslivsdelegation under ledning av Marcus Wallenberg. Bildt skriver i sin blogg om ”norsk-svensk förbrödring” och i Ekot besvarar han frågan om det är ”ett nytt tankesätt i svensk utrikespolitik, att närma sig Norge och Finland?” såhär:

”I början av 90-talet så gjorde vi vad jag tyckte var ett kvalitativt lyft i vår relation med Finland. Det var säkerhetspolitiskt, vi kom varandra närmare på ett sätt som tidigare varit otänkbart, både militärt, politiskt och industriellt. Det var en väldig förändring.”

”När det gäller Norge har det varit lite annorlunda. Vi ska försöka göra med Norge, vad vi gjorde med Finland. Det handlar om att ha en dialog med respektive överbefälhavare när det gäller materielfrågor, en dialog om de säkerhetspolitiska direktiven, energipolitik, industripolitiskt samarbete och om nya Östersjöarbeten. Det är något nytt vi försöker skapa.”

Jag hoppas verkligen att närmandet till Norge, avseende försvars- och säkerhetspolitik, inte stannar vid ”dialog med respektive överbefälhavare när det gäller materielfrågor”. Det är den enkla vägen och det gör saker och ting något billigare (förutsatt att man skulle köpt ett vapensystem på egen hand om ingen samverkan skulle ske), men skall vi nöja oss med att stanna vid detta? Jag tycker inte det.

Jag ser gärna operativ samverkan i den nordiska kretsen, försvarsmakterna, men definitivt också civila myndigheter emellan. Det handlar om allt från beredskap att möte storskaliga oljeutsläpp i Östersjön, till samarbete när det gäller tunga flygtransporter för nödhjälp och krishantering.

Envägskommunikation a la Chavez?

Lars Nord, professor i politisk kommunikation vid Mittuniversitetet, oroar sig över politikers bloggande:

”Politiker vill ha direktkommunikation med sina väljare och slippa konfronteras med mediernas kritiska frågor, det här är bara början. Jag tror att fler och fler politiker kommer att försöka jobba på det här sättet.”

Han säger, apropå Carl Bildts bloggande:

”Jag tycker att man ska läsa hans blogg med samma skepsis som man läser hans partis hemsida. Han pratar utan att få mothugg och det får han väl göra. Men inte om det sker på bekostnad av hans medverkan i de traditionella medierna som ju ändå är den plattform som når flest medborgare.”

Precis. Det är när om det ena, det vill säga bloggandet, sker på bekostnad av att exponera sig i en direktdialog med journalister, politiska motståndare och allmänhet, som det blir ett problem. Jag tror inte alls att drivkraften bakom bloggandet är att man vill slippa konfronteras med mediernas kritiska frågor. Sedan är det ju klart att bloggen kan användas som ett fora för försvarstal eller att man, som i Bilds fall, kan lägga ut lämpliga ”motbevis” mot diverse anklgelser. Men jag tror att de som läser i allmänhet har förstånd att värdera inläggen. Kanske dessutom en och annan journalist får nya uppslag att gräva vidare i? Tesen ovan, om att det ena inte får gå ut över det andra, testas därmed i praktiken. Om Bildt slutar svara på journalisternas frågor och enbart kommunicerar via bloggen. Då får Lars Nord vatten på sin kvarn.

En annan dimension är att en välbesökt blogg har fler läsare än vilken landsortstidning som helst. Man därmed se blogginläggen som en slags debattartikel. Debattartiklar kan inte journalister debattera i realtid, däremot kan människor skriva repliker (som i sin tur silas genom debattredaktören). Samma sak på de flesta bloggar – repliker tillåts och de kan administreras av bloggaren.

Jag tror helt enkelt att många politiker som bloggar vill skriva av sig om upplevelser, tankar och idéer, som man sällan eller aldrig får frågor om vare sig från medier, partikamrater eller politiska motståndare. Det är i själva verket debattlusta som ligger bakom, tror jag. Jag kan bara tala för mig själv, men om jag skulle få reaktioner på det som skrivs, vare sig det är från medier eller andra, så är det naturligtvis väldigt bra.

Om det dessutom ligger det minsta i vad Olof Petersson säger till DN.se idag, så är ju det ett mål i sig: ”Ungdomarna kanske släpper blicken från dataspelet, upptäcker bloggarna och på den vägen intresserar sig för politiska frågor.”

Discodiplomati

Det har blivit lite uppståndelse över Bilds ”discodiplomati” under dagen.

Upprinnelsen är ett av hans hans blogginlägg från natten till idag. Kritiken från Urban Ahlin (s) lät inte vänta på sig. I Aftonbladet kommenterar han ”discoteorin” på följande sätt: ”Herregud, jag blir alldeles paff. Det finns ingen måtta på killen. Det här är korkat” och ”Problemen i Kaukasus grundar sig på något helt annat än brist på diskodans, det borde Bildt veta. Han underskattar problematiken i regionen.”

Bildt vilar i sin tur inte på tangenterna utan kommenterar Ahlin på sin blogg:

”Att förhindra konflikt och bygga för fred handlar inte bara – ibland inte ens främst – om grandiosa diplomatiska deklarationer. Ofta handlar det om att helt enkelt göra det möjligt för människor att mötas och därmed rida spärrar mot de krafter som bara vill konfrontation (…)

När U2 kom till Sarajevo och unga människor strömmade till från Bosnien alls delar var det inte “korkat” utan synnerligen viktigt. Fred byggs hos enskilda människor.”

Bildt har viktiga erfarenheter med sig från sitt engagemang på Balkan. Synd att det inte är mer av detta och mindre av ”affärer” kring utrikesministern.

Bilden är hämtad från Aftonbladet