Kategori: folkmord

Det bortglömda folkmordet är ihågkommet

Det har kallats det bortglömda folkmordet och 1900-talets första folkmord. 1915 dödades 1-1,5 miljoner armenier av den turkisk-osmanska regimen. Läs Robert Fisk i dagens The Independent här och en tidigare artikel här.

Utrikesutskottet i USA:s representanthus antog i onsdags en resolution där dessa massakrer betecknas som folkmord. Den turkiska tidningen Hürriyet utropade därför på sin förstasida ”En hatresolution”, medan tidningen Vatan skrev ”27 korkade amerikaner”(enligt SvD). Efter beskedet från Washington beslutade den turkiska regeringen att kalla hem sin ambassadör för konsultationer.
I den svenska riksdagen har det lagts en flerpartimotion om ett svenskt erkännande av folkmordet. Den behandlas under 2008. Kanske har det amerikanska beslutet påverkat utrikesministern, som i februari 2001 skrev såhär på sin blogg:

”Fakta i fallet tillhör historieforskningens domäner. Armenierna var en betydande befolkningsgrupp i det osmanska imperiet, och är det i viss mån fortfarande i det moderna Turkiet. Men när väldet störtade samman ville även många armenier ha sin självständighet, och det kom snabbt till våldsamheter. I Istanbul fattades beslut om att fördriva armenierna i landets östra delar, och detta beslut kom att genomföras med mycket stor brutalitet och omfattande massakrer.

Ordet ”folkmord” har under senare år kommit att användas allt flitigare på händelser som kanske inte riktigt lever upp till de krav som måste ställas, men att det handlade om en medveten fördrivningspolitik och om omfattande massakrer råder det ingen som helst tvekan om. Omfattningen av dessa var i absoluta tal sannolikt värre än någonting annat under dessa brutala och kaotiska år i denna del av Europa, men själva fenomenet var dessvärre inte ovanligt när det osmanska väldets befolkningsmosaik plötsligt kastades in i ett våldsamt sökande efter nya politiska strukturer. Det var fruktansvärda år.

Kring detta borde historiker diskutera i stället för att parlament skall fatta beslut. Det förra kunde möjligen bygga broar mellan skilda tolkningar av historien, medan det senare snarare leder till att klyftorna blir än djupare. Historien är helt enkelt ett för allvarligt ämne för att överlåtas åt parlamenten.”