Kategori: Försvarssamarbete

Har ni fest eller? Några tankar om det finsk-svenska försvarssamarbetet

nordefcoIgår presenterade Sverige och Finland en handlingsplan för sitt militära samarbete genom respektive lands försvarsminister. Man kan se det som nya resoluta steg framåt, eller en uppräkning av vad som i mångt och mycket redan sker och vad som faktiskt efterlysts från politiskt håll under många år – inklusive frågan om gemensamma förband. Detta är dock ingen text som reder ut detaljerna utan ett försök att höja blicken något över Norden.

Låt mig direkt klara ut att jag är varm anhängare av svenskt-finskt försvarssamarbete (det gäller även den civila sidan vad gäller krishantering m.m.). Jag vill inte missförstås på den punkten. Men jag vill höja ett varningens finger då denna typ av nyheter kan skapa helt olika och inte sällan motstridiga förväntningar – vilket i sin tur leder till självuppfyllande profetior som kanske ingen egentligen hade önskat sig.

Eller med andra ord: NATO-förespråkare ser medlemskapet glittra vid horisonten som en förlängning av gårdagens nyhet, medan NATO-skeptiker andas ut i i den säkerhetspolitiska snålblåstens ständigt upprepade fråga: Vem hjälper Sverige när enveckasförsvaret står på knä? Om man kan peka på en helt okontroversiell svensk-finsk försvarspakt (och bortse något från gårdagens betoning på ”fredstida samarbete” och avsaknad av försvarsgarantier), slipper man så att säga medlemskapsfrågan ett tag till. Kanske tillräckligt länge för att dörren ska stängas.

I den bästa av världar är det faktiskt som försvarsministrarna sade vid gårdagens presskonferens: Man ska se det svensk-finska militära samarbetet som ett komplementärt spår till samarbetet med NATO och den övriga nordiska kretsen, inte som en ersättning. Mer orolig blir jag när jag läser hur försvarsminister Haglund tolkades, när han sade att ett gott samarbete kan leda vidare:

Försvarsministrarna säger att det inte handlar om att skapa en försvarsallians mellan de två länderna, men de låter förstå att samarbetet kan lägga grund för en eventuell sådan i framtiden.

Det är som sagt precis sådant som används för fördröjningsstrid av de vankelmodiga eller de med låsningar kring förkortningen NATO. Och ju hårdare NATO-förespråkare tar ut segern i förskott och behandlar gårdagens samarbetssteg som en del av anslutningsprocessen (vilket det inte är), kommer samarbetet behandlas som en ersättningsmodell från motståndarsidan. Det är lockande, men kontraproduktivt.

Om man vill vara alarmistisk åt andra hållet skulle man kunna säga att det svensk-finska samarbetet främjar sig från de nordiska NATO-länderna. Det kan vara bra att minnas historien:

2007 lämnade NATO-landet Norges dåvarande försvarschef Sverre Diesen och det militärt alliansfria Sveriges ÖB Håkan Syrén över en studie till respektive regering, som gemensamt hade tagits fram kring samarbetsmöjligheter länderna emellan. Fokus i studien var att göra så mycket som möjligt tillsammans inom förbandsproduktionen, materielanskaffning, underhåll och utbildning/övning. På det sättet skulle det över tid skapas allt större likhet inom olika system och förband. Syrén och Diesen skrev en gemensam debattartikel i DN om att samarbetet kommer att ställa stora krav på nytänkande:

Det stärkta samarbete vi nu föreslår innebär ett genombrott för en ny samarbetsmodell, som delvis ställer gamla suveränitetsreflexer på huvudet. Det ställer stora krav på nytänkande såväl inom våra försvarsmakter som på politiskt håll.

Vänstern var dock inte så nytänkande och Lars Ohly lät förstå att han var tveksam till ett försvarssamarbete med Norge då det skulle knyta oss ännu närmare NATO. Jag minns att Mikael Holmström på SvD också konstaterade att det i praktiken var ett steg närmare Natomedlemsskap. I övrigt rådde det politisk samsyn om att det var utmärkt och brådskande. För egen del ansåg jag att en liknande studie skulle göras med Finland, och gärna Danmark (även om de alltid hållit sig lite på sin kant i detta avseende).

Senare samma år (2007) ägde det rum ett sammanträde med Försvarsberedningen där den finska motsvarigheten – Beredningsgruppen för Finlands säkerhets- och försvarspolitiska redogörelse – var inbjuden. Under mötet konstaterades att den analys som de svenska och norska Försvarsmakterna hade genomfört om samarbete, även borde göras i en finsk-svensk tappning. Samma månad skrev ÖB Syrén i sitt nyhetsbrev att:

Försvarsmakten har nyligen redovisat en studie av framtida möjligheter till ömsesidigt förstärkande – dvs effektiviserande – samarbete med Norge och vi kommer på motsvarande sätt att se på möjligheterna till ökat samarbete med Finland.

I juni 2008 publicerade så de nordiska försvarscheferna (Juhani Kaskeala, Håkan Syrén och Sverre Diesen) en gemensam debattartikel  i Finland, Sverige och Norge, med anledning av att de lade fram en rapport, Nordic Supportive Defence Structures (NORDSUP) Progress report, för försvarsministrarna. I denna rapport hade man analyserat omkring 140 aktuella samarbetsområden. Bland dessa finns det ett fyrtiotal lovande områden som sades kunna genomföras omgående och i Sverige föreslog Försvarsmakten att dessa skulle påbörjas redan 2009. Det var tydligt att man från försvarschefernas sida ville skjutsa på det politiska beslutsfattandet – inte minst i Sverige – och Försvarsmakten skrev till Försvarsdepartementet att man underströk betydelsen av ”omedelbara politiska beslut och uppdrag till Försvarsmakten att påbörja samarbete i de områden som kan startas redan 2009 – för att åstadkomma kostnadsreduceringar men också för att markera vilja till samarbete och därmed skapa en ökad trovärdighet för projektet som helhet.”

Detta gemensamma finsk-svensk-norska försvarschefsinitiativ 2008, lade grunden för bildandet av NORDEFCO i slutet av 2009. Det senaste mötet hölls i Tromsø i april, med fokus på den säkerhetspolitiska situationen i Europa, det kommande NATO-toppmötet i Wales i september och uppföljning av det gemensamma utrikes- och försvarsministermötet som hölls på Island i februari. Det är Norge som är ordförande i NORDEFCO under 2014, och som håller i ett vidare nordiskt-baltiskt försvarsministermöte i Oslo i november där också Storbritannien, Holland och Polen deltar.

Min starka rekommendation är att hålla i det samnordiska, där även NATO-länderna deltar. Det är inte konstigt att det går trögare att komma fram där än bilateralt mellan Finland och Sverige på grund av de väggar man slår pannan i, i och med våra olika säkerhetspolitiska vägval. Tydliggör det, som en försvarsupplysning! Se det finsk-svenska som pragmatiskt och rationellt ”vardagsförsvarssamarbete” och inte som varesig en ersättning för NATO eller en slags väg in. Sänd nu den tydliga signalen till närmast berörda huvudstäder att Sverige och Finland inte väljer en egen väg i de säkerhetspolitiska strukturerna, utan att det är ett uttryck för effektivitet i Östersjön mellan två länder som har starka band sinsemellan, men som inte i förlängningen vill få ett ensamt ansvar för varandra och sitt närområde, vid sidan av NATO och de andra nordiska länderna. Då blir det bra, det här.

Bilden är hämtad från NORDEFCO:s sajt och visar (från vänster): Gunnar Bragi Sveinsson, Island, Karin Enström, Sverige, Carl Haglund, Finland, Ine Eriksen Søreide, Norge och Nicolai Wammen, Danmark.

Så in i Norden

Ekot rapporterar att det rör på sig i Norden när det gäller möjliga samarbeten på det militära området:

”I Danmark presenterar Dansk Folkeparti på onsdagen ett förslag som går ut på att slå samman de båda ländernas flygvapen. Och idén avvisas inte direkt av alla i Danmark. Men det är en lösning som Sten Tolgfors inte är intresserad av.

– Det är inte det vi diskuterar från svensk sida vare sig med Norge eller med Finland. Men det finns många andra saker att titta närmare på. Både för att få ned kostnader men också för att höja effektiviteten och som jag tror vore intressant att titta på för alla länder”, säger Sten Tolgfors till Ekot.

Han är inte ensam om att avvisa den idén. Men hans danska kollega, försvarsminister Søren Gade säger såhär:

”Det er noget, som har utrolig stor rækkevidde. Hvem har hals- og håndsret over flyene, hvad må de bruges til osv. Der er mange problemstillinger, så jeg må blankt erkende, at det ikke er noget, jeg har langt oppe på min dagsorden. Mener partierne, at det er en mulighed, må de rejse det i forligskredsen, og så vil det naturligvis blive loyalt undersøgt.”