Ministerns tal fick igår stark kritik den gröna arbetsmarknadsministern Tarja Cronberg. Till Helsingin Sanomat säger Cronberg att:

”Häkämies’ idea of common Nordic interests within NATO is a completely incorrect assessment (…) Norway and Denmark are close to US interests, Sweden’s tradition is being non-allied, with an emphasis on crisis management. Finland emphasises its own credible defence. Only Finland is looking for security guarantees from NATO – not the other Nordic Countries”.

Försvarsutskottets ordförande, Kimmo Kiljunen (s) vill att regeringen förklarar om Häkämies uppfattning delas av regeringen eller ej?

Häkämies uttalanden fick också Björn Månsson, HBL, att i en ledare bland annat utbrista:

”Men tänk om Finland och Sverige vore medlemmar i Nato?” utbrast Häkämies, och gick sedan igenom för- och tja, just det, bara fördelarna. Några avigsidor råkade han inte hitta. Hans lista i fyra punkter är värd en liten – kritisk – genomgång.

Då Häkämies tror att en ”kunnig och aktiv nordisk grupp av länder” med 24 miljoner invånare skulle uppfattas positivt och ha en viss tyngd i Nato utgår han från något slags blocktänkande som är främmande för Nato. Då han betonar de positiva följderna för relationerna EU-Ryssland i form av svensk och finländsk Rysslandsexpertis och medverkan i Nato-Ryssland-rådet, dryftar han inte alls eventuella nackdelar. Även om Finland och Sverige inte bör jämföras med Ukraina eller Georgien vet vi att Ryssland ogillar tanken på Nato som rågranne. Och vore Finland och Sverige betjänta av att våra Rysslandsrelationer förutom till EU:s binds också till Natos?

Särskilt kontroversiell är Häkämies tredje punkt. Han betonar vikten av tillgång till amerikansk militärteknologi, och tror på inbesparingar ”om vi på bred nordisk front skulle rikta in våra anskaffningar på USA”. Har vår försvarsminister inte hört talas om EU:s ambitioner att främja den europeiska försvarsindustrin? Och tror han att Sverige lägger ned sin militära flygplanstillverkning till förmån för amerikansk import? För att få ihop till fyra fördelar (men alltjämt inga nackdelar) påminner Häkämies om Natos säkerhetsgarantier. Men valde förstås inför detta Atlantforum att inte se dem i relation till EU:s motsvarande klausul som träder i kraft med Lissabonfördraget. Man väljer väl ord efter publik. Häkämies slutsats är sedan med förlov sagt platt formulerad: ”På många sätt skulle det fungera väl om alla i Norden skulle tillhöra allt.”

Utöver Finlands och Sveriges Natomedlemskap vore ett norskt och isländskt EU-medlemskap enligt Häkämies ”till fördel”. Och så föregriper han den pågående danska debatten om de fyra undantagen i EU genom att hoppas att landet skulle delta i unionens försvarspolitiska samarbete. Homogenitet är hans enkla recept. President Tarja Halonen valde i går att avvisa en kommentar till Häkämies tal med att Sverige nog kan svara för sig självt. Det samma gäller förstås Norge och Island i relation till EU.

Trots sin visionära form väcker Häkämies utspel ändå några frågor: Vilken bild av Finlands utrikespolitik skapa detta i det övriga Norden? Ökar inte osäkerheten, frågetecknen?
Har samlingspartiet blivit så stort på sig att partiet unnar sig en egen utrikespolitik utöver regeringens? Är det kall beräkning att saml låter försvarsminister Häkämies agera murbräcka, låt vara att han nu backas upp också av nya utrikesministern? Hade talet aldrig hållits i denna form om inte avgående sdp-ledaren Heinäluoma hade provocerat fram det?

Ja, är det inte illavarslande om en ministers markeringar väcker fler frågor än vad de förmår besvara?”