Kategori: internationella insatser
Funderar man länge på att göra en sak blir den ofta ogjord
Bo Pellnäs skriver om den svenska insatsen i Tchad på Brännpunkt idag. Han hänvisar till den utrikesdeklaration som utrikesministern läste upp förra veckan och menar att den står i bjärt kontrast till försvarsministern uttalanden om att det svenska förbandet måste återvända hem efter 4–6 veckor på grund av budgetskäl.
Veteranpolitik
Regeringen beslutade i juni 2007 att tillkalla en särskild utredare med uppdrag att utforma förslag till en svensk veteranpolitik , d.v.s. ansvaret för personalen före, under och efter internationella militära insatser. Riksdagsledamoten Allan Widman (fp) utsågs till särskild utredare och igår lämnade han sitt delbetänkande ”En svensk veteranpolitik, del 1”.
Uppdatering: Intresserade kan ta del av det brittiska försvarsdepartementets webbsida för veteraner. Det finns ingen motsvarande länk på regeringens/Försvarsdepartementets sajt.
Som ett led i förberedelsen
Jag rekommenderar Svenska FN-förbundets rapport om Darfur, i vilken det ingår sammanfattningar av tre FN-rapporter. Den första handlar om mänskliga rättigheter i Darfur, den andra om sexuella övergrepp och godtyckliga frihetsberövanden och den tredje handlar om hur klimatförändringen förvärrar konflikten i Darfur.
Till Afrika, men inte med NBG
Igår fattade säkerhetsrådet beslut om resolution 1778 om FN-operationen i Tchad och Centralafrikanska Republiken, med en begäran till EU att hjälpa till med en militär del.
Carl Bildt skriver från New York på sin blogg att resolution 1778 är ett nytt steg i samarbetet mellan FN och EU: ”Vi har europeiska möjligheter till snabba och robusta insatser för att stödja FN-insatser som är både bredare och mer långsiktiga, men som annars knappast skulle vara möjlig. (…) På morgonmötet diskuterades kort de möjligheter som finns för olika länder att vara med i denna EU-operation. Att vi i Sverige överväger ett bidrag är rätt självklart mot bakgrund av operationens karaktär – en begäran från FN till EU om att hjälpa till med att skydda utsatta människor.”
Försvarsmakten informerar om att Sverige kan komma att bidra med två förband i Darfur efter årsskiftet. Regeringen har gett Försvarsmakten i uppdrag att planera för insatser både i Sudan och i grannlandet Tchad.
”Sedan tidigare förbereder Försvarsmakten för en eventuell insats i Sudan tillsammans med Norge. Det rör sig om ett norsk-svenskt ingenjörförband, där Sverige under tolv månader ska bidra med omkring 155 personer för att bland annat bygga vägar och förläggningar i den krigshärjade Darfurregionen.”
Försvarsmakten skriver att man tidigare i veckan fick direktiv av regeringen att också påbörja planering och förberedelser för en eventuell ytterligare insats i Darfur, denna gång i Sudans grannland Tchad.
– Det rör sig om omkring 200 personer, ett skyttekompani ur internationella amfibiestyrkan, ett av våra beredskapsförband, säger Joachim Isacsson vid Högkvarterets insatsstab. Om det blir aktuellt skulle soldaterna få till uppgift att skapa säkerhet för den humanitära verksamheten, skydda flyktingar och skapa förutsättningar för FN-polisen att verka i området.
Försvarsmakten fortsätter:
”Tchadinsatsen är ett EU-initiativ, och syftet är att bädda för den FN-insats som är tänkt att ta över i området efter tolv månader. EU-styrkan kommer dock redan från början att arbeta i nära samverkan med FN i insatsområdet. (…) Rekrytering och utbildning av personal till de båda planerade insatserna har redan inletts, för att trupperna ska kunna vara på plats efter årsskiftet.”
Enligt DN har Frankrike försökt övertala Sverige att ta hand om befälet över fredsstyrkan, men några sådana resurser finns inte.
DN tar upp den självklara frågan om rollen i allt detta för den Nordiska stridsgruppen (NBG), som ju står i beredskap från den 1 januari 2008. Försvarsmakten ansåg att Tchad var ett lämpligt mål för NBG, men det har regeringen sagt nej till, skriver DN. Jag har tagit upp frågan i ett tidigare inlägg, apropå att Finland räknade med en NBG-insats i området. Jag undrar stilla hur Försvarsmakten och regeringen skall få ihop det hela, om det blir aktuellt med en insats också för NBG, inom ramen för en begränsad ekonomi och begränsade personella resurser? Jag funderar också på hur våra samarbetsländer inom NBG hanterades under detta beslutsfattande; var det en gemensam uppfattning?
DN igen: ”Problem som att få materielen till Tchad och att få logistiken inne i landet att fungera återstår att lösa. Att samtidigt rekrytera folk till Sudan, Tchad och NBG är ytterligare en utmaning.” Jo, precis.
Den strategi för internationella insatser som regeringen aviserade redan före valet, har fortfarande inte lagts på riksdagens bord. Det hade naturligtvis varit en styrka om riksdagen hade behandlat strategin innan dess att man fattade beslut om de aktuella insatserna. För att insatserna ska bli av krävs först beslut i riksdagen, det lär således bli riksdagsbehandling av frågan i närtid. Efter det, någon gång, blir det väl en behandling av strategin också.
Men mest av allt just nu undrar jag hur NBG-personerna i Försvarsmakten ser på händelseutvecklingen. Och hur (om!?) det sker någon gemensam planering mellan civila och militära aktörer. För om vi har lärt oss något av de senaste kriserna i världen, så är det ju att samverkan mellan militära planerare samt operativ personal och civila krafter måste till både inför, under och efter insatsen. Annars begår man många misstag, på civilbefolkningens bekostnad, och tar en både lång och dyr omväg.
Ur dagens blad
Jag läser alltid PJ Anders Linders ledarkommentarer i SvD. Jag håller långt ifrån alltid med, men det är intressant läsning eftersom det ofta är ganska genomtänkta ståndpunkter. Dock inte idag.
Om Försvarsberedningens kommande säkerhetspolitiska rapport skriver han:
”Vad innebär egentligen de nya tongångarna från rysk sida? Vilka slutsatser ska vi dra? Var det måhända en aning förhastat att utgå från att svenskt territorium aldrig skulle bli hotat mer, och att vi kunde koncentrera oss på att skicka våra soldater till Kosovo och Afghanistan? Viktiga frågor, men regeringen har tydligen inte tålamod att vänta på svaren?”
Jag sliter mitt hår. Hans resonemang bygger på ett fundamentalt missförstånd, alternativt en grov felsyn. Nämligen att vi kan koncentrera oss på internationella insatser eftersom svenskt territorium inte är hotat. Som någonting vi kan ägna oss åt så länge vi inte har att göra på hemmaplan. My God.
Sverige ska naturligtvis mycket aktivt bidra till att förhindra, dämpa konflikter och minska lidandet i världen. Och detta gäller väl i synnerhet om säkerhetsläget försämras, då Sverige bör engagera sig internationellt för att få situationer av olika slag att gå i en mer positiv riktning, med alla de medel som vi har att ta till. Eller skall vi gräva ner oss i våra värn, om det börjar se mörkare ut på andra sidan gränsen, och vänta på att någon anfaller? Det bästa försvaret är väl ändå att hejda ett hot innan det är över oss? Och det gäller ju oavsett om det är militära eller miljömässiga hot vi talar om. Att det sedan är en moralisk skyldighet att ingripa, för att skydda civilbefolkningar och säkra områden så att civil nödhjälp och andra civila insatser kan verka, är ytterligare en dimension.
PJ övergår därefter till att kritisera regeringen, bland annat med orden ”Finansministern behöver pengar och då får omvärlden lov att bli lite ofarligare.” Detta apropå Mikael Holmströms artikel i den egna tidningen. Under rubriken ”Sparkrav spräcker vallöfte” redovisar Holmström den uppgörelse mellan Försvarsministern och Finansministern som enligt uppgift slöts redan i juni:
”Där står att arbetsgruppen skulle föreslå besparingar i dagens försvarsmaterielbudget med ”cirka tre miljarder” år 2010. Det var hela det beloppet som Anders Borg intecknade redan i förtid i Visby. Men en del av de sparade pengarna skulle enligt direktiven ligga kvar i försvarsramen för att omfördelas. Syftet var att ”bidra till regeringens ambitioner om ökade internationella insatser”.”
Det är inte oförenligt att spara pengar och öka den internationella förmågan. Men då måste man våga ta politiska beslut som pekar ut vad man inte skall kunna göra och orka ställa om organisation, planering och personalförsörjning på ett sätt som innebär att den internationella verksamheten blir dimensionerande för Försvarsmakten. Och under tiden man gör det ser man till att visa på hur den organisationen avkastar förmåga på hemmaplan.
Schlaug om militära insatser
Birger Schlaug bloggar. Under min tid i riksdagen 1994-98 upplevde jag ofta hur jag satt och lyssnade på Birger – i debatten, på gruppmöten med mp-ledamöterna och i partistyrelse och partistyrelsens arbetsutskott – och kände långt in i hjärtat att politik betyder någonting och att man både har en rättighet och en skyldighet att försöka göra skillnad. Ett äkta och genuint engagemang. Jag håller ofta med Birger, men inte när det gäller svensk medverkan i internationella insatser. Birger skriver såhär på sin blogg:
”Fortfarande lägger skattebetalarna i Sverige ner drygt 40 miljarder kronor på det militära försvaret. Till noll i nytta. En given grön linje vore att avveckla det militära försvaret och använda 20 miljarder till att bygga upp internationella sjukvårdsteam, som kan sättas in för att hjäpa till i flyktingläger, vid klimatkatstrofer och på andra ställen där männsikor lider. De övriga 20 miljarderna skulle kunna användas till skola och rättsystem. Då, och först då, skaffar vi ett starkt försvar för det demokratiska samhället. Det, och inget annat, vore grön politik! Finns det ingen kvar i miljöpartiet som vågar stå för detta?”
Min enkla fråga till Birger är: Vem skall garantera säkerheten på marken i ett land där civilbefolkningen behöver nödjälp? De civila hjälporganisationerna drar sig ur när läget är för farligt. Vi kan vilja skicka hur många sjukvårdsteam som helst, men de kan inte åka dit där de behövs, om läget är för farligt. Ta t.ex. Afghanistan. Svenska Afghanistankommittén har sagt att deras närvaro förutsätter närvaro av internationell trupp (Isaf), annars måste de lämna på grund av säkerhetsläget. Jag menar inte att Sverige skall skicka vad som helst, var som helst, när som helst. Men när det gäller principen vill jag ändå illustrera min inställning genom att spetsa till det lite:
Ska vi säga till människor som upplever folkmord, massvåldtäkter och elände bortom allt förstånd, att ”Sverige skickar ingen militär insats, oavsett FN-mandat och pågående övergrepp, det får andra länder göra.” I så fall vem? Bara USA? Eller ska vi säga att ni helt enkelt får slåss färdigt först, sedan kommer vi med våra sjukvårdsteam? Birger, finns det några militära insatser som är försvarbara? Om det finns det, skall Sverige i så fall medverka i dessa?
JAS i Afghanistan and elsewhere?
Den som har följt försvarsdebatten de senaste åren vet att diskussionen om vilka, var och med vad svenska insatser internationellt skall göras ständigt är aktuell. Om man hårdrar det gäller det i grund och botten både rättvise- och legitimitetsskäl inom Försvarsmakten. De förband som ”inte får vara med”, ser sin framtid hotad.
Vi skall vara på marken (om alla konfliktförebyggande förebyggande åtgärder fallerar), skilja stridande parter åt, samverka med civila organisationer och verka kraftfullt för en återuppbyggnadsprocess. Vi skall finnas på marken och se till så att hjälporganisationer kan verka, nödhjälp kommer civilbefolkning till del och förhindra folkmord och massvåldtäkter. Framför allt skall vi inte skicka ut något (förband eller krigsmaterial) insats för att man behöver öva det eller för att man skall bättra på exportmöjligheterna. Då förlorar både insatsen, Sverige och Försvarsmakten sin trovärdighet. Och därmed sin legitimitet att verka internationellt. En hopplös situation uppträder; ve den insatschef som förlorar soldater i en uppgift som bygger på att man har genomfört något i PR-syfte!
Försvarsmaktens ”utspel” idag sker därför att man arbetar på det budgetunderlag man inom kort ska lämna till regeringen. Försvarsmakten har fått frågan om vilka bidrag myndigheten skulle föredra att göra till kommande och pågående internationella insatser, och det är detta man nu flaggar för att man kommer att redovisa. Förslaget ska sedan utgöra underlag för Försvarsmaktens uppgifter och ekonomiska ramar för 2008 och framåt.
På Försvarsmaktens hemsida kommenterar Försvarsmaktens insatschef Jan Jonsson (bilden)det hela på följande sätt: