Kategori: internationella insatser

Funderar man länge på att göra en sak blir den ofta ogjord

Bo Pellnäs skriver om den svenska insatsen i Tchad på Brännpunkt idag. Han hänvisar till den utrikesdeklaration som utrikesministern läste upp förra veckan och menar att den står i bjärt kontrast till försvarsministern uttalanden om att det svenska förbandet måste återvända hem efter 4–6 veckor på grund av budgetskäl.

– Det är min budget och i den budgeten finns det inte ytterligare resurser, som det ser ut nu. Vi talar om 300 miljoner kronor som en förlängning kostar i Tchad. Som det är nu finns inte de pengarna, säger försvarsminister Sten Tolgfors till SvD.

Pellnäs hade också kunnat citera Bildts artikel på DN-debatt från den 2 januari 2008:

”Vi måste ha en gemensam uppfattning om de utmaningar vi står inför. Och uppenbart är att vi måste se över de olika fredsinstrument vi har – diplomatiska, ekonomiska och militära. Skall vi vara en verklig fredsmakt måste vi också ha instrument som fullt ut svarar mot våra ambitioner. Svårigheterna att få tillräckliga styrkor till viktiga fredsoperationer från Afghanistan till Tchad visar vidden av utmaningen” (min kursiv.).

Pellnäs skriver:

”Det är klart att försvarets budget skapar bekymmer och ingen förefaller kunna anvisa en väg ur bekymren. Varje krigsmakt med 11000 officerare och enbart några tusen soldater befinner sig redan per definition i kris. Men det är inte något som borde få påverka vår insats i Tchad. Den effekt man får ut av förbandet med några få veckor på plats blir nästan noll. Ställer man det utfallet i relation till kostnaden att rekrytera, utbilda och transportera förbandet till Tchad blir beslutet absurt. Om det nu inte enbart var ett klumpigt politiskt utpressningsförsök mot finansdepartementet? Risken är stor att vi gör oss till åtlöje inom EU och att vi skapar misstro till vår pålitlighet beträffande framtida åtaganden”.

Pellnäs har naturligtvis rätt. Att sätta upp förbandet och betala de kostnader som bara det och transporten utgör, för några veckors arbete på plats, är inte speciellt rationellt. Men faktum kvarstår: En förlängning innebär en fördubbling av kostnaderna. En enkel överslagsräkning över de internationella insatser som vi redan är engagerade i, ger vid hand att det inte kan finnas så mycket pengar kvar i budgeten för innevarande år. Det kan man naturligtvis lösa, om viljan finns, med krediter från nästa år etc.

Och under tiden tickar det pengar till registerförband som står i hög beredskap utan att vara efterfrågade. En tredje termin i utbildningssystemet som inte behövs. Eventuell nysatsning på ”Super JAS”. Flera överdimensionerade stödmyndigheter (vilket uppmärksammades på Brännpunkt igår). etc. etc.

Veteranpolitik

Regeringen beslutade i juni 2007 att tillkalla en särskild utredare med uppdrag att utforma förslag till en svensk veteranpolitik , d.v.s. ansvaret för personalen före, under och efter internationella militära insatser. Riksdagsledamoten Allan Widman (fp) utsågs till särskild utredare och igår lämnade han sitt delbetänkande ”En svensk veteranpolitik, del 1”.

Utredningen har bl.a. identifierat brister i Försvarsmaktens information om vilket försäkringsskydd som soldaterna i utlandsstyrkan har. Utredningen konstaterar också att det finns brister när det gäller viss materiel till NBG. Bland annat är helikoptrar för medicinsk evakuering så försenade att de inte som avsett kan tillföras förbandet förrän efter det att beredskapsperioden påbörjats. Den slutsats som utredningen drar är att bristerna måste beaktas när en insats av förbandet planeras. Vidare följer utredningen upp ett förslag som återfinns i Försvarsmaktens rapport av den 3 april 2007, där det föreslås att psykologer bör tillföras förbanden ute i operationsområdena. Utredningen föreslår att NBG 2008 snarast möjligt tillförs en missionspsykolog.

När det gäller den utredning som Försvarsmakten själv har genomfört kring dessa frågor, uttrycker utredningen kritik mot att Försvarsmakten ännu – i mitten av oktober 2007 – inte har genomfört de förslag myndigheten själv redovisat i sin rapport. Utredningen noterar att en utgångspunkt i Försvarsmaktens arbete med rapporten var att de förslag som lämnades i rapporten skulle vara genomförda före den första januari 2008 när den nordiska stridsgruppen ställs i beredskap.
Utredningen redogör slutligen för en rad frågor som den avser att återkomma till i sitt slutbetänkande. Utredningen avser försöka hitta samverkanslösningar i den nordiska kretsen, men också inom landet när det gäller om, och i så fall hur, samarbete bör ske med andra myndigheter eller organisationer som bedriver likartad, internationell verksamhet. I detta sammanhand nämns Räddningsverket, Rikskriminalpolisen, Utrikesdepartementet och Sida samt enskilda organisationer som Röda korset, Läkare utan gränser liksom kyrkliga organisationer.

Uppdatering: Intresserade kan ta del av det brittiska försvarsdepartementets
webbsida för veteraner. Det finns ingen motsvarande länk på regeringens/Försvarsdepartementets sajt.

Som ett led i förberedelsen

Jag rekommenderar Svenska FN-förbundets rapport om Darfur, i vilken det ingår sammanfattningar av tre FN-rapporter. Den första handlar om mänskliga rättigheter i Darfur, den andra om sexuella övergrepp och godtyckliga frihetsberövanden och den tredje handlar om hur klimatförändringen förvärrar konflikten i Darfur.

I skriften beskrivs FN:s humanitära arbete i Darfur om man kan läsa om några av de drygt två miljoner internflyktingar som finns i regionen. Skriften avslutas med en artikel om några av de FN-processer gällande Darfur som pågår.
Det är viktig läsning inför vad som komma skall för det svensk-norska ingenjörsförband om cirka 400 soldater, som skall åka dit (160 är från Sverige, övriga är norrmän).
Den 4 oktober lade regeringen sin proposition om svenskt deltagande i Förenta nationernas och Afrikanska unionens gemensamma fredsfrämjande insats i Darfur, till riksdagen. I propositionen föreslår regeringen att riksdagen medger att regeringen ställer en svensk väpnad styrka bestående av högst 450 personer till förfogande för deltagande i Förenta nationernas och Afrikanska unionens gemensamma fredsfrämjande insats i Darfurregionen i Sudan (UNAMID) under högst 18 månader. En förutsättning för svenskt militärt deltagande i UNAMID är att Förenta nationerna och Afrikanska unionen ger sitt godkännande till insatsen.

Till Afrika, men inte med NBG

Igår fattade säkerhetsrådet beslut om resolution 1778 om FN-operationen i Tchad och Centralafrikanska Republiken, med en begäran till EU att hjälpa till med en militär del.

Carl Bildt skriver från New York på sin blogg att resolution 1778 är ett nytt steg i samarbetet mellan FN och EU: ”Vi har europeiska möjligheter till snabba och robusta insatser för att stödja FN-insatser som är både bredare och mer långsiktiga, men som annars knappast skulle vara möjlig. (…) På morgonmötet diskuterades kort de möjligheter som finns för olika länder att vara med i denna EU-operation. Att vi i Sverige överväger ett bidrag är rätt självklart mot bakgrund av operationens karaktär – en begäran från FN till EU om att hjälpa till med att skydda utsatta människor.”

Försvarsmakten informerar om att Sverige kan komma att bidra med två förband i Darfur efter årsskiftet. Regeringen har gett Försvarsmakten i uppdrag att planera för insatser både i Sudan och i grannlandet Tchad.

”Sedan tidigare förbereder Försvarsmakten för en eventuell insats i Sudan tillsammans med Norge. Det rör sig om ett norsk-svenskt ingenjörförband, där Sverige under tolv månader ska bidra med omkring 155 personer för att bland annat bygga vägar och förläggningar i den krigshärjade Darfurregionen.”

Försvarsmakten skriver att man tidigare i veckan fick direktiv av regeringen att också påbörja planering och förberedelser för en eventuell ytterligare insats i Darfur, denna gång i Sudans grannland Tchad.

– Det rör sig om omkring 200 personer, ett skyttekompani ur internationella amfibiestyrkan, ett av våra beredskapsförband, säger Joachim Isacsson vid Högkvarterets insatsstab. Om det blir aktuellt skulle soldaterna få till uppgift att skapa säkerhet för den humanitära verksamheten, skydda flyktingar och skapa förutsättningar för FN-polisen att verka i området.

Försvarsmakten fortsätter:

”Tchadinsatsen är ett EU-initiativ, och syftet är att bädda för den FN-insats som är tänkt att ta över i området efter tolv månader. EU-styrkan kommer dock redan från början att arbeta i nära samverkan med FN i insatsområdet. (…) Rekrytering och utbildning av personal till de båda planerade insatserna har redan inletts, för att trupperna ska kunna vara på plats efter årsskiftet.”

Enligt DN har Frankrike försökt övertala Sverige att ta hand om befälet över fredsstyrkan, men några sådana resurser finns inte.

DN tar upp den självklara frågan om rollen i allt detta för den Nordiska stridsgruppen (NBG), som ju står i beredskap från den 1 januari 2008. Försvarsmakten ansåg att Tchad var ett lämpligt mål för NBG, men det har regeringen sagt nej till, skriver DN. Jag har tagit upp frågan i ett tidigare inlägg, apropå att Finland räknade med en NBG-insats i området. Jag undrar stilla hur Försvarsmakten och regeringen skall få ihop det hela, om det blir aktuellt med en insats också för NBG, inom ramen för en begränsad ekonomi och begränsade personella resurser? Jag funderar också på hur våra samarbetsländer inom NBG hanterades under detta beslutsfattande; var det en gemensam uppfattning?

DN igen: ”Problem som att få materielen till Tchad och att få logistiken inne i landet att fungera återstår att lösa. Att samtidigt rekrytera folk till Sudan, Tchad och NBG är ytterligare en utmaning.” Jo, precis.

Den strategi för internationella insatser som regeringen aviserade redan före valet, har fortfarande inte lagts på riksdagens bord. Det hade naturligtvis varit en styrka om riksdagen hade behandlat strategin innan dess att man fattade beslut om de aktuella insatserna. För att insatserna ska bli av krävs först beslut i riksdagen, det lär således bli riksdagsbehandling av frågan i närtid. Efter det, någon gång, blir det väl en behandling av strategin också.

Men mest av allt just nu undrar jag hur NBG-personerna i Försvarsmakten ser på händelseutvecklingen. Och hur (om!?) det sker någon gemensam planering mellan civila och militära aktörer. För om vi har lärt oss något av de senaste kriserna i världen, så är det ju att samverkan mellan militära planerare samt operativ personal och civila krafter måste till både inför, under och efter insatsen. Annars begår man många misstag, på civilbefolkningens bekostnad, och tar en både lång och dyr omväg.

Ur dagens blad

Jag läser alltid PJ Anders Linders ledarkommentarer i SvD. Jag håller långt ifrån alltid med, men det är intressant läsning eftersom det ofta är ganska genomtänkta ståndpunkter. Dock inte idag.

Om Försvarsberedningens kommande säkerhetspolitiska rapport skriver han:

”Vad innebär egentligen de nya tongångarna från rysk sida? Vilka slutsatser ska vi dra? Var det måhända en aning förhastat att utgå från att svenskt territorium aldrig skulle bli hotat mer, och att vi kunde koncentrera oss på att skicka våra soldater till Kosovo och Afghanistan? Viktiga frågor, men regeringen har tydligen inte tålamod att vänta på svaren?”

Jag sliter mitt hår. Hans resonemang bygger på ett fundamentalt missförstånd, alternativt en grov felsyn. Nämligen att vi kan koncentrera oss på internationella insatser eftersom svenskt territorium inte är hotat. Som någonting vi kan ägna oss åt så länge vi inte har att göra på hemmaplan. My God.

Sverige ska naturligtvis mycket aktivt bidra till att förhindra, dämpa konflikter och minska lidandet i världen. Och detta gäller väl i synnerhet om säkerhetsläget försämras, då Sverige bör engagera sig internationellt för att få situationer av olika slag att gå i en mer positiv riktning, med alla de medel som vi har att ta till. Eller skall vi gräva ner oss i våra värn, om det börjar se mörkare ut på andra sidan gränsen, och vänta på att någon anfaller? Det bästa försvaret är väl ändå att hejda ett hot innan det är över oss? Och det gäller ju oavsett om det är militära eller miljömässiga hot vi talar om. Att det sedan är en moralisk skyldighet att ingripa, för att skydda civilbefolkningar och säkra områden så att civil nödhjälp och andra civila insatser kan verka, är ytterligare en dimension.

PJ övergår därefter till att kritisera regeringen, bland annat med orden ”Finansministern behöver pengar och då får omvärlden lov att bli lite ofarligare.” Detta apropå Mikael Holmströms artikel i den egna tidningen. Under rubriken ”Sparkrav spräcker vallöfte” redovisar Holmström den uppgörelse mellan Försvarsministern och Finansministern som enligt uppgift slöts redan i juni:

”Där står att arbetsgruppen skulle föreslå besparingar i dagens försvarsmaterielbudget med ”cirka tre miljarder” år 2010. Det var hela det beloppet som Anders Borg intecknade redan i förtid i Visby. Men en del av de sparade pengarna skulle enligt direktiven ligga kvar i försvarsramen för att omfördelas. Syftet var att ”bidra till regeringens ambitioner om ökade internationella insatser”.”

Det är inte oförenligt att spara pengar och öka den internationella förmågan. Men då måste man våga ta politiska beslut som pekar ut vad man inte skall kunna göra och orka ställa om organisation, planering och personalförsörjning på ett sätt som innebär att den internationella verksamheten blir dimensionerande för Försvarsmakten. Och under tiden man gör det ser man till att visa på hur den organisationen avkastar förmåga på hemmaplan.

Schlaug om militära insatser

Birger Schlaug bloggar. Under min tid i riksdagen 1994-98 upplevde jag ofta hur jag satt och lyssnade på Birger – i debatten, på gruppmöten med mp-ledamöterna och i partistyrelse och partistyrelsens arbetsutskott – och kände långt in i hjärtat att politik betyder någonting och att man både har en rättighet och en skyldighet att försöka göra skillnad. Ett äkta och genuint engagemang. Jag håller ofta med Birger, men inte när det gäller svensk medverkan i internationella insatser. Birger skriver såhär på sin blogg:

”Fortfarande lägger skattebetalarna i Sverige ner drygt 40 miljarder kronor på det militära försvaret. Till noll i nytta. En given grön linje vore att avveckla det militära försvaret och använda 20 miljarder till att bygga upp internationella sjukvårdsteam, som kan sättas in för att hjäpa till i flyktingläger, vid klimatkatstrofer och på andra ställen där männsikor lider. De övriga 20 miljarderna skulle kunna användas till skola och rättsystem. Då, och först då, skaffar vi ett starkt försvar för det demokratiska samhället. Det, och inget annat, vore grön politik! Finns det ingen kvar i miljöpartiet som vågar stå för detta?”

Min enkla fråga till Birger är: Vem skall garantera säkerheten på marken i ett land där civilbefolkningen behöver nödjälp? De civila hjälporganisationerna drar sig ur när läget är för farligt. Vi kan vilja skicka hur många sjukvårdsteam som helst, men de kan inte åka dit där de behövs, om läget är för farligt. Ta t.ex. Afghanistan. Svenska Afghanistankommittén har sagt att deras närvaro förutsätter närvaro av internationell trupp (Isaf), annars måste de lämna på grund av säkerhetsläget. Jag menar inte att Sverige skall skicka vad som helst, var som helst, när som helst. Men när det gäller principen vill jag ändå illustrera min inställning genom att spetsa till det lite:

Ska vi säga till människor som upplever folkmord, massvåldtäkter och elände bortom allt förstånd, att ”Sverige skickar ingen militär insats, oavsett FN-mandat och pågående övergrepp, det får andra länder göra.” I så fall vem? Bara USA? Eller ska vi säga att ni helt enkelt får slåss färdigt först, sedan kommer vi med våra sjukvårdsteam? Birger, finns det några militära insatser som är försvarbara? Om det finns det, skall Sverige i så fall medverka i dessa?

Man måste vara på det klara med att om man kräver slut på internationella militära FN-mandaterade insatser, så innebär det också att de civila humanitära insatserna upphör på de farligaste platserna i världen – där de behövs som mest.

JAS i Afghanistan and elsewhere?

Morgonens radioinslag om att Försvarsmakten vill sätta in JAS i Afghanistan (och i andra internationella insatser) för att få stridsträning och PR-värde inför försäljning av planet fick förmodligen en och annan sömndrucken att vakna till.

Den som har följt försvarsdebatten de senaste åren vet att diskussionen om vilka, var och med vad svenska insatser internationellt skall göras ständigt är aktuell. Om man hårdrar det gäller det i grund och botten både rättvise- och legitimitetsskäl inom Försvarsmakten. De förband som ”inte får vara med”, ser sin framtid hotad.

Låt mig från början slå fast att internationella insatser skall vara behovsstyrda, inte fungera som gödkalv för det militärindustriella komplexet.
Jag har länge förfäktat idén om att Sverige bör nischa sig. Vi vare sig kan eller bör eftersträva att kunna skicka ut alla de förbandstyper vi har. Det blir dyrt eftersom materiel skall anskaffas, förbanden skall övas, personer skall kontraktsanställas etc. Bättre att satsa på något som vi är bra på sedan länge och är kända för internationellt, och sedan faktiskt avgränsa oss till det, nämligen marktrupp.

Vi skall vara på marken (om alla konfliktförebyggande förebyggande åtgärder fallerar), skilja stridande parter åt, samverka med civila organisationer och verka kraftfullt för en återuppbyggnadsprocess. Vi skall finnas på marken och se till så att hjälporganisationer kan verka, nödhjälp kommer civilbefolkning till del och förhindra folkmord och massvåldtäkter. Framför allt skall vi inte skicka ut något (förband eller krigsmaterial) insats för att man behöver öva det eller för att man skall bättra på exportmöjligheterna. Då förlorar både insatsen, Sverige och Försvarsmakten sin trovärdighet. Och därmed sin legitimitet att verka internationellt. En hopplös situation uppträder; ve den insatschef som förlorar soldater i en uppgift som bygger på att man har genomfört något i PR-syfte!

Försvarsmaktens ”utspel” idag sker därför att man arbetar på det budgetunderlag man inom kort ska lämna till regeringen. Försvarsmakten har fått frågan om vilka bidrag myndigheten skulle föredra att göra till kommande och pågående internationella insatser, och det är detta man nu flaggar för att man kommer att redovisa. Förslaget ska sedan utgöra underlag för Försvarsmaktens uppgifter och ekonomiska ramar för 2008 och framåt.
Försvarsmaktens hemsida kommenterar Försvarsmaktens insatschef Jan Jonsson (bilden)det hela på följande sätt:

– Hittills har flygvapnet varit exkluderat i våra fredsfrämjande insatser, samtidigt som det finns en stor efterfrågan på den typen av förband.

För det första undrar jag i så fall hur det kommer sig att flygstridskrafter sedan länge är anmälda till internationella styrkeregister? Och för det andra vill jag gärna veta hur den efterfrågan som Jan Jonsson pekar på ser ut mer konkret, säg de senaste 10 åren, utanför Försvarsmaktens och flygindustrins inre cirklar.
Foto: Andreas Jonsson, Försvarets Bildbyrå