Kategori: Schlaug
Bra gjort är bättre än bra sagt.
Birger Schlaug förfäras på sin Blogg över mitt nyblivna ledamotskap i Kungliga Krigsvetenskapsakademien. Det faktum att jag skall hissa ”grön flagg i Krigsakademin” tas som exempel på miljöpartiets utveckling i försvarsfrågan.
Men tänk Birger om det är tvärt om! Tänk om det är omvälden som börjar intressera sig för och kanske till och med förstå vad miljöpartiet länge har hävdat: Behov av helhetssyn på hot och risker, behov av ett aktivt konfliktförebyggande arbete, en vidgad hotbild som rymmer klimatförändringar, sociala och ekonomiska klyftor, fattigdom och utarmning av naturresurser samt energifrågor och samhällets sårbarhet. Behov av en ökad politisk styrning över försvaret, stopp för industriintressens genomslag i materielplanen och regionalpolitik som avgör var och hur många regementen som skall finnas. Stopp för särintressen vars dragkamp leder till att besluten till slut utgörs av det enda möjligas väg snarare än behovsstyrda lösningar osv. Jag har under mina 13 år i försvarspolitiken tycligt sett hur detta har vuxit fram, i hela det politiska fältet.
Det framstår så ibland, som att det finns en brist på… självförtroende kanske? i den gröna rörelsen. Det kan i vissa lägen yttra sig på så sätt att alla som kliver utanför det som uppfattas som ett ”grönt” sätt att vara, misstänks för att inte vara gröna så att säga på riktigt.
Själv är jag mer intresserad av att uppnå konkreta resultat som går i rätt riktning än att oroa mig för hur jag uppfattas av partivänner. Historien dömer oss efter vad vi gör i praktiken och vad vi uppnår för vår omvärld. Dessutom är jag fullständigt trygg i hur grönt mitt hjärta är.
Schlaug om militära insatser
Birger Schlaug bloggar. Under min tid i riksdagen 1994-98 upplevde jag ofta hur jag satt och lyssnade på Birger – i debatten, på gruppmöten med mp-ledamöterna och i partistyrelse och partistyrelsens arbetsutskott – och kände långt in i hjärtat att politik betyder någonting och att man både har en rättighet och en skyldighet att försöka göra skillnad. Ett äkta och genuint engagemang. Jag håller ofta med Birger, men inte när det gäller svensk medverkan i internationella insatser. Birger skriver såhär på sin blogg:
”Fortfarande lägger skattebetalarna i Sverige ner drygt 40 miljarder kronor på det militära försvaret. Till noll i nytta. En given grön linje vore att avveckla det militära försvaret och använda 20 miljarder till att bygga upp internationella sjukvårdsteam, som kan sättas in för att hjäpa till i flyktingläger, vid klimatkatstrofer och på andra ställen där männsikor lider. De övriga 20 miljarderna skulle kunna användas till skola och rättsystem. Då, och först då, skaffar vi ett starkt försvar för det demokratiska samhället. Det, och inget annat, vore grön politik! Finns det ingen kvar i miljöpartiet som vågar stå för detta?”
Min enkla fråga till Birger är: Vem skall garantera säkerheten på marken i ett land där civilbefolkningen behöver nödjälp? De civila hjälporganisationerna drar sig ur när läget är för farligt. Vi kan vilja skicka hur många sjukvårdsteam som helst, men de kan inte åka dit där de behövs, om läget är för farligt. Ta t.ex. Afghanistan. Svenska Afghanistankommittén har sagt att deras närvaro förutsätter närvaro av internationell trupp (Isaf), annars måste de lämna på grund av säkerhetsläget. Jag menar inte att Sverige skall skicka vad som helst, var som helst, när som helst. Men när det gäller principen vill jag ändå illustrera min inställning genom att spetsa till det lite:
Ska vi säga till människor som upplever folkmord, massvåldtäkter och elände bortom allt förstånd, att ”Sverige skickar ingen militär insats, oavsett FN-mandat och pågående övergrepp, det får andra länder göra.” I så fall vem? Bara USA? Eller ska vi säga att ni helt enkelt får slåss färdigt först, sedan kommer vi med våra sjukvårdsteam? Birger, finns det några militära insatser som är försvarbara? Om det finns det, skall Sverige i så fall medverka i dessa?
annika nordgren christensen 