Vid gårdagens regeringssammanträde togs så (äntligen!) Försvarsmaktens planeringsanvisningar. De presenteras av försvarsministern vid en presskonferens klockan 11 idag.

Inriktningen, som planeringsanvisningarna bygger på, kan man läsa om på dagens DN-debatt.

Jag konstaterar följande:

Vi har inte varit längre ifrån den inriktning, som rådde så sent som i december 2007, på herrans många år (dvs. att det militära försvaret ska formas utifrån och in, med andra ord att internationella uppgifter i praktiken utgör den dimensionerande huvuduppgiften i en situation när alla är helt överens om att invasions- och militära angreppshot direkt riktat mot Sverige kan avskrivas under överskådlig tid).

Jämför bara regeringens och Tolgfors retorik från hösten 2006 och framåt, och nu!

Så sent som i regeringens budgetproposition från hösten 2008 upprepades ambitionen: För att på ett långsiktigt och hållbart sätt bidra till regeringens ambitionshöjning på det freds- och säkerhetsfrämjande området kvarstår regeringens målsättning att Försvarsmaktens förmåga till internationella insatser ska dubbleras.

De som har flyttat sig längst är Tolgfors själv och Folkpartiet. Försvarsministern har bl.a. upprepade gånger i media framhållit Danmark som ett föredöme. Danmark är fullt ut internationellt inriktade.

Men i Sverige låter det nu såhär: ”Genom denna förnyelsestrategi når vi ett försvar med bättre förutsättningar att värna Sverige, samtidigt som den internationella ambitionen att sprida fred och säkerhet tillsammans med närstående länder fortsatt kan vara hög.”

För ett drygt halvår sedan hade motsvarande formulering sett ut ungefär på följande sätt:
”Genom denna förnyelsestrategi når vi ett försvar med bättre förutsättningar att genomföra internationella insatser för att sprida fred och säkerhet tillsammans med närstående länder, vilket i sin tur innebär att förmågan och tillgängligheten ökar för att vid behov värna Sverige.”

Och fundera på vilken bild man ger (både av hotbild och förmåga) genom följande citat ur dagens DN-debattartikel (min kursiv.):

”Det svenska försvaret skall förvisso fortsatt ha god uthållighet, men ett här och nu-perspektiv måste läggas till detta. Vi behöver förband som är omedelbart gripbara för att värna Sverige”.

Striden mellan kramare av det nationella försvaret och kramare av den internationella inriktningen har nu definitivt utfallit till territorialförsvarets fördel. Jag beklagar det.

Det bästa hade varit om istället uppdelningen mellan det internationella och det nationella hade suddats ut. Men regeringen har fallit till föga efter Georgienkrisen. Man har inte orkat hålla i helhetsgreppet utan velat bejaka territorialförsvarskramarna (vilket i sin tur stärker den falangen inom socialdemokratin).

Frågan är, med en sådan strategi, hur man avser att motivera kostnader och deltagande ibland annat i NRF, BG2010 och BG2013? Det kommer inte att bli lätt. Eller för den delen de pågående internationella insatserna, t.ex. Isaf i Afghanistan (där man också i en kommande proposition avser att förstärka den svenska närvaron).

Jag törs förutsäga att den falang som man stryker medhårs när det gäller det nationella försvaret, den kommer att bli högljudd i samband med behandlingen av den propositionen.

Dessutom, Tolgfors nämner inte ett ord om vilka volymer och vilka beredskapstider som gäller. Han fortsätter att yttrycka sig som om hela det militära försvaret skall vara omedelbart gripbart för insatser över hela linjen. Detta är naturligtvis omöjligt, och inte heller nödvändigt. Det skapar bara orealistiska förväntningar. Som man bäddar får man ligga.

Och smaka på den här formuleringen:

”Den inriktning på förnyelsen av försvaret som regeringen driver har vunnit stöd av en enig Försvarsberedning, liksom en enig Pliktutredning. Om en bred lösning i riksdagen är möjlig vore det att föredra, går det inte har alliansen majoritet ändå.”

”…som regeringen driver har vunnit stöd”. Tillåt mig att brista ut i skratt! En mer korrekt beskrivning är att Försvarsberedningens slutsatser har successivt under åren vunnit stöd i regeringen. Regeringen, denna och förutvarande, har alltid hängt efter. Det har inte duggat tätt med klara besked om vilken inriktning regeringen för närvarande bekänner sig till, om man uttrycker sig försiktigt, under beredningens arbete.

Jag gillar dessutom inte att Tolgfors framställer det som om regeringens inriktning är synonym med Försvarsberedningens, så som de kom till uttryck i rapporten från juni 2008 (Försvar i användning Ds 2008:48). På några mycket viktiga områden framstår det inte så alls, av artikeln att döma.

Låt mig nämna följande exempel:

Beredningen betonar i sin rapport vikten av att vissa förmågor bibehålls respektive utvecklas. Dit hör kompetensen och förmågan att leda och genomföra insatser i brigadstridsgrupp. Beredningens skriver: ”För insatser i markarenan är kompetensen och förmågan att leda och samordna verksamheten på brigadnivå inom ramen för en tillfälligt sammansatt brigadstridsgrupp grundläggande.”

Tolgfors, däremot, skriver att det svenska försvaret kommer i framtiden att vara uppbyggt utifrån bataljonstridsgrupper, med bevarad brigadledningsförmåga.

Uppdatering presskonferens: Tolgfors säger vid sin presskonferens att regeringen nu ”operationaliserar Försvarsberedningens rapport” och han tar ”att gå mot bataljonstridsgrupper” som exempel….

Beredningen framhöll vidare att internationella insatser bör beredas i en integrerad civil-militär planeringsprocess från policyskapande, planering, övning, utbildning, genomförande av insats, utvärdering till kunskapsåterföring, vilket i sin tur kan ses som ett försök till vidareutveckling av regeringens egen Inget om civil-militär förmåga i artikeln. Ingen bäring mot regeringens egen strategi för internationella insatser. Jag hoppas att det återfinns i planeringsanvisningarna.

Ytterligare en viktig del i beredningens rapport var prioriteringen av markoperativ tyngdpunkt. Beredningen skrev att huvuddelen av framtidens väpnade konflikter kommer att äga rum på land. Det är där människor lever, bor och knyter sina sociala nätverk. Därför är förmågan att stödja och genomföra operationer med markoperativ tyngdpunkt är prioriterad.

Det är främst genom att göra uthålliga insatser på marken som kriser och konflikter kan dämpas och stabiliseras. Med markoperativ tyngdpunkt ska gemensamma operationer mot ett strategiskt och civil-militärt helhetsbaserat slutmål genomföras. Syftet är att uppnå eller behålla markoperativ kontroll i hela eller delar av ett operationsområde, vilket är en förutsättning för att skapa skydd och säkerhet i insatsområdet.

Markoperativ kontroll kräver uthållig närvaro av markstridsförband eftersom markstridsförbandens förmåga att ta, försvara och kontrollera terräng är en förutsättning för gruppering, basering och insats av såväl egna markförband som sjö- och luftoperativa enheter. Det innebär vidare att marin- och luftstridskrafter primärt stödjer operationer på land.

Inte ett ord om detta i artikeln. Hur ser planeringsanvisningarna ut? Är det fortfarande ”rättvisetänkandet” mellan ”försvarsgrenarna” som råder (samt industrins intressen)?

Så lätt, och så bra, det hade varit att sammankalla beredningen och låtit beredningens slutsatser bollas mot planeringsanvisningarna. Då hade Tolgfors kunnat förklara och motivera skillnader och beredningen hade kunnat argumentera för sin linje. Men istället väljer man att vifta bort den enighet beredningen lyckades uppbringa.

Och det kaxiga beskedet, som kan tolkas som att regeringen kör fram det man vill till riksdagen och att oppositionen kan tugga och svälja alltihop eller så går man fram själva, det är ju bara symptomatiskt på osäkerhet i en fråga som är alltför viktig för att de respektive politiska blocken ska få ställa sig i var sin skyttegrav. Och nu talar vi om en inriktningsproposition som lämnas ett och ett halvt år före valet. Viken stabilitet och förutsägbarhet ligger i detta?

Slutligen ska det också bli intressant att se när Försvarsmakten ska inkomma med sitt underlag, med anledning av anvisningarna. Då bringas det klarhet i dels hur genomarbetat underlaget kan förväntas vara beroende på hur kort tid Försvarsmakten får på sig och dels om tidsplanen för den kommande inriktningspropositionen har rimliga möjligheter att hålla.