Odenberg kan inte hålla sig

Igår skrev f.d försvarsminister Mikael Odenberg på DN-debatt.

Under rubriken ”Min efterträdare är uppenbarligen okunnig” presenterar debattredaktören artikeln med följande ord:

”Mikael Odenberg till ny attack mot regeringens försvarspolitik”.
Jag hör till de som tycker att det var hedervärt av Odenberg att avgå, när han inte tyckte att han kunde stå bakom regeringens politik. Han kom i och med det att personifiera något av ett politikens civilkurage och i försvarskretsar stod han mycket högt i kurs.

Han borde ha stoppat där, bidat sin tid och skördat frukterna av denna beundran som vaccination mot lusten att ge igen. Jag förstår abstinensen efter både pulsen och plattformen, efter många år i politikens centrum och efter det uppskruvade tempot i försvarsdepartementet. Men med gårdagens utspel, vid sidan av de nålstick han nyligen gav i samband med Försvarsberedningens rapport och krishanteringsfrågorna i den (t.ex. i Ekot), riskerar han nu sitt eget eftermäle.

Han kan ha hur rätt som helst i sin kritik. Men ingen gillar en dålig förlorare.

Nu till själva debattartikeln. Han greppar över mycket, Odenberg.

När det gäller Försvarsberedningen menar Odenberg att beredningen gör en ”politiskt korrekt betoning av klimathotet”. Annars verkar han tycka rapporten är ganska bra och att den t.ex. ger stöd för omställningen ”från ett invasionsförsvar i förråd till ett insatsförsvar i användning”.

Odenberg har tolkat folkviljan. Han anser att det inte är fredsarbete i Tchad utan försvaret som en nationell hemförsäkring, som grundar skattebetalarnas vilja att betala nära 40 miljarder kronor per år i försvarsanslag. Men samtidigt är det en enig riksdag som beviljar insatser i Tchad och CAR. Det skrivs på debattsidor om nödvändigheten att få slut på folkmordet i Darfur.

Jag undrar om skattebetalarna hade nöjt sig med svaret: Darfur, vad god dröj. Vi koncentrerar oss på att bunkra i våra mobiliseringsförråd fram till 2010. Det är det som kostar 40 miljarder om året.

Odenberg behandlar också beredningsprocessen inför höstens försvarspolitiska proposition. Han tycker att det är en ”höggradigt förvirrad och omöjlig beredningsordning” och skriver att ”vid sidan om propositionsskrivande i försvarsdepartementet och ordinarie budgetarbete ska frågorna hanteras både i den genomförandegrupp som tillsatts för att ta fram regeringens mångmiljardbesparingar och i den arbetsgrupp som jag själv tillsatte i våras för att ta fram en nationell försvarsindustristrategi. Ovanpå det kommer att försvarsberedningen plötsligt fått direktiv att lämna förslag på inriktningen av försvaret”.

Det sistnämnda ogillar han spreciellt mycket. Han tycker att det är ett betydande steg tillbaka, eftersom beredningen sägs vara ett ”lika utmärkt organ för analys och samråd som det är ett dåligt organ för att bereda regeringsförslag”.

Odenberg har missat att det alltid har varit så att beredningen just har arbetat fram regeringsförslag. Beredningens förslag har blivit propositioner till riksdagen. Det är nog mer innehållet i uppdraget som stör Odenberg och det skriver han också: Beredningen borde syssla med Nato-frågan istället, tycker han. Han verkar med andra ord ha glömt bort att alliansen har sagt att Nato är en icke-fråga under denna mandatperiod. Något som han själv fick anledning att berätta många gånger under hans tid som försvarsminister.

Men jag vill gärna ge honom rätt i att beredningsprocessen under våren kommer att vara en utmaning. De olika grupper som arbetar måste länkas samman på något sätt och ”tanka av”varandra, om man skall kunna ha ett samlat bidrag till propositionen.

2 comments

  1. Leffe

    Jag håller med dig i princip helt och hållet. Odenberg borde vara tyst och hålla sig borta, istället för att fortsätta att bidra till den rådande förvirringen på området.Men någon borde ta både ett och två kliv tillbaka och titta på hela säkerhetspolitiken med lite perspektiv – just nu är det en röra och detta inte enbart beredningsmässigt. Det är ett problem att Odenberg bidrar till förvirringen, men det är ett ännu större problem att ingen tar tag i uppgiften att bringa lite ordning i dessa frågor.Våra internationella insatser är, inte minst i förhållande till hur stora ord som används i högtidstalen, löjliga. Vi bränner miljarder i Afghanistan och fokus för verksamheten är att soldaterna ska överleva. Vi bränner pengar i Kosovo på uppgifter som i vart fall inte jag kan se som militära. Vi väntar på en inbjudan till Tchad/Darfur som sannolikt inte kommer att komma. Vi har tutat omkring med en korvett i medelhavet och spanat på båtar till tveksam nytta. Lägg till detta att NBG aldrig kommer att tas i bruk.Nationellt är det faktiskt ännu värre. Vi saknar idag i princip förmåga till territorriellt försvar, såväl i luften som till havs och på marken. I praktiken har vi avmilitariserat landet.Men ingen vågar ta tag i dessa frågor på riktigt. Det finns så många särintressen att navigera mellan. Det är lokalpolitik, industripolitik, utrikespolitik, EU-politik, ekonomisk politik och mängder med billig retorik. Allt dessutom i ljuset av en felaktig bild som under decennier matats det svenska folket, en bild av ett starkt försvar och en alliansfrihet som aldrig varit sann.Allt bottnar i två frågor:1) Vilka är de grundläggande svenska säkerhetspolitiska intressena?2) På vilket sätt strävar vi på bästa sätt för att främja dessa våra intressen?Varken regering, opposition eller försvarsberedning vågar på allvar att ge sig i kast med dessa frågor. Varför törs ni inte?

  2. Leffe

    Jag håller med dig i princip helt och hållet. Odenberg borde vara tyst och hålla sig borta, istället för att fortsätta att bidra till den rådande förvirringen på området.Men någon borde ta både ett och två kliv tillbaka och titta på hela säkerhetspolitiken med lite perspektiv – just nu är det en röra och detta inte enbart beredningsmässigt. Det är ett problem att Odenberg bidrar till förvirringen, men det är ett ännu större problem att ingen tar tag i uppgiften att bringa lite ordning i dessa frågor.Våra internationella insatser är, inte minst i förhållande till hur stora ord som används i högtidstalen, löjliga. Vi bränner miljarder i Afghanistan och fokus för verksamheten är att soldaterna ska överleva. Vi bränner pengar i Kosovo på uppgifter som i vart fall inte jag kan se som militära. Vi väntar på en inbjudan till Tchad/Darfur som sannolikt inte kommer att komma. Vi har tutat omkring med en korvett i medelhavet och spanat på båtar till tveksam nytta. Lägg till detta att NBG aldrig kommer att tas i bruk.Nationellt är det faktiskt ännu värre. Vi saknar idag i princip förmåga till territorriellt försvar, såväl i luften som till havs och på marken. I praktiken har vi avmilitariserat landet.Men ingen vågar ta tag i dessa frågor på riktigt. Det finns så många särintressen att navigera mellan. Det är lokalpolitik, industripolitik, utrikespolitik, EU-politik, ekonomisk politik och mängder med billig retorik. Allt dessutom i ljuset av en felaktig bild som under decennier matats det svenska folket, en bild av ett starkt försvar och en alliansfrihet som aldrig varit sann.Allt bottnar i två frågor:1) Vilka är de grundläggande svenska säkerhetspolitiska intressena?2) På vilket sätt strävar vi på bästa sätt för att främja dessa våra intressen?Varken regering, opposition eller försvarsberedning vågar på allvar att ge sig i kast med dessa frågor. Varför törs ni inte?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s