Kategori: miljöpartiet

Organisera och dimensionera för internationell insatsförmåga

På dagens DN-debatt utvecklar miljöpartiets Peter Eriksson och Peter Rådberg efter vilken inriktning man bör organisera försvaret.

I DN: s debattredaktions ingress skriver man att ”För Sveriges nutida försvarsbehov kan antalet officerare minska från 11 000 till 3 000 och värnpliktsarmén ersättas med 6 000 yrkessoldater vid enbart sex arméförband.”

Det är ju dock inte riktigt vad det står i artikeln:

”Vårt bidrag till internationella militära insatser ska i huvudsak bestå av efterfrågade markstridskrafter och vi ska vid behov kontinuerligt kunna ha ungefär 2 000 män och kvinnor i internationell tjänst. För att kunna upprätthålla den nivån behövs ungefär 6 000 soldater som bör kontrakteras på längre tid. Med ett sådant system kommer Sverige att behöva cirka 3 000 officerare, jämfört med cirka 11 000 i dag.”

Soldater som kontrakteras på längre tid -kanske kan det röra sig om fem år- är ingen renodlad yrkesarmé. Med en sådan måttstock har vi i praktiken en yrkesarmé redan idag, med alla våra redan befintliga kontraktsanställda soldater. Att miljöpartiet vill ha en frivillig mönstring och därmed ingen tillämpad pliktlag, det är inget nytt, det har vi tyckt sedan 1996.

TT sammanfattar såhär.

Från duva till hök?

Den grundtes som ibland förs fram, att miljöpariet har gått från en mer pacifistisk politik till en mer militärt accepterande och utslätad sådan, är faktiskt fel.

Jag har för en tid sedan, när debattens vågor svallade höga i miljöpartiet och just detta påstående ofta fördes fram, gått igenom alla konkressprotokoll och motioner i riksdagen för att se om det verkligen stämmer. Det gör det alltså inte.

De motioner som skrevs i riksdagen under vår första riksdagsperiod var t.ex. knappast pacifistiska… 1990/91 lämnades det en motion som utvecklade en grön militär strategi. Denna strategi kallas ”svälta ut” och bygger på att vara först på plats med stöd av hemvärn och lokalförsvar. Opterationen ”svälta ut” klaras sedan med hjälp av ”mindre ubåtar, luftvärn och jägartrupper, som skär av den fientliga styrkans försörjning och nöter och svälter ut den”.

Vidare verkar det vara en mängd vapen som skall köpas in eftersom ”Arméns viktigaste beväpning blir handeldvapen, olika pansarvärnvapen, granatkastare och luftvärnsrobotar, dvs vapen som kan beställas i tillräckligt stort antal för att betala svensk produktionsutveckling.”

I det allmänna idéprogrammet från 1982 vill mp att FN skall få ökade fredsbevarande befogenheter. De närmaste åren efter detta förespråkas ett ”decentraliserat försvar”.

Motionerna under riksdagsperioden 1994-98 präglades av att det kalla kriget var slut. Inga mer gröna militära strategier mot invasion utan en stark tonvikt på den vidgade hotbilden – hoten är andra än militära mot vår överlevnad. Mp kräver att försvaret skall anpassas till den nya säkerhetspolitiska situationen och det obefintliga militära hotet. Starkare tyngd vid förebyggande verksamhet och nedrustning. Vi avvisade besparingar på internationella militära insatser, så vi var inne på denna linje redan då, men förespråkade stora besparingar inom invasionsförsvaret och (inte i partimotioner) frivillig värntjänst för både kvinnor och män istället för värnplikt.

Från 1998 och framåt driver miljöpartiet starkt att invasionsförsvaret skall skrotas, vapeninköp som inte skall användas i den internationella verksamheten skall stoppas och att Sverige bör ta ett ökat ansvar för att svara upp mot FN:s önskan om ökade bidrag till internationella insatser. Nu börjar vi också på allvar ge oss på den militära organisationens omfattning och innehåll genom att i detalj syna regeringens och försvarsmaktens beräkningar och planering. Miljöpartiet förespråkar en starkt reducerad militär organisation, det som är kvar skall användas internationellt.

Partistyrelsen svänger

Miljöpartiets partistyrelse har diskuterat den svenska insatsen i Afghanistan. Resultatet blev en omprövad hållning. Dock kräver man inte omedelbart tillbakadragande (vilket jag tycker är bra) utan ställer krav på regeringen och sätter upp villkor för en eventuell fortsättning på det svenska bidraget.

Peter Eriksson säger såhär i ett pressmeddelande:

”Miljöpartiet anser att det har varit riktigt att sända svenska trupper med FN-mandat till Afghanistan. Vår bedömning av säkerhetsläget i landet under de senaste åren är att internationellt FN-mandaterad väpnad personal tyvärr behövs för skydd av civilbefolkningen och för uppbyggnadsarbetet. Svårigheterna för en fungerande FN-insats har dock ökat med tiden. (…) Om USA:s krig fortsätter eller om den svenska regeringen vägrar ställa tydliga krav gentemot FN och USA för en fortsatt svensk FN-insats, ser vi det dock nödvändigt att ändra vår hållning till att den svenska truppinsatsen bör kallas hem.”

Det kommer att bli en intressant beredning i riksdagen när väl Afghanistanfrågan kommer upp på bordet igen. Nu verkar i stort sett alla möjliga åsiktsriktningar vara representerade, från solklart ”nej” till solklart ”ja” och allt däremellan. Till den övergripande frågan om svenskt deltagande, mandat etc. skall fogas frågan om med vad och hur mycket Sverige skall bidra, vilket jag har skrivit om förut. Det finns säkert mycket åsiker om detta också.

Nu gäller det att det inte bara blir Försvarsmakten och UD som får komma till tals gentemot riksdagsledamöterna, utan andra perspektiv, gärna NGO:s. Oavsett hur besluten sedan kommer att lyda är det viktigt att ingen kan anklaga riksdagen för att vara enögd. Inte minst är det viktigt för trovärdigheten gentemot de svenska soldater och civila vi sänder dit. Eller för den delen om vi kallar hem dem igen.

En hyllning till fritidspolitikern

Idag har miljöpartiet i Falköping årsmöte. En samling människor som viker varje måndagkväll, en hel del helger och tid efter jobb, läggning av barn, handling, tvätt… till möten. Obetalt är det. Och oftast väldigt otacksamt.
Nämndsammanträden skall förberedas, ärenden i fullmäktige diskuteras. Ständigt denna känsla av att man borde göra mer, oftare och kanske också bättre. Detta är en hyllning till landets fritidspolitiker. De hyllas sällan. I synnerhet när det blir skandaler då någon missköter eller rentav missbrukar sitt uppdrag. Då dras de flesta över en kam.
Det är klart att det finns undantag, oseriösa latmaskar och personer utan omdöme (precis som i alla grupper). Men de som vill något, kämpar med sina luntor av handlingar och viker värdefull fritid för något de tror på. Det är starkt.
Bilden kommer från adbusters.