Kategori: Gaza
Gaza brinner
På regeringens hemsida hittar man statsministerns senaste uttalande (från den 4 januari):
”Först och främst krävs omedelbar vapenvila. Därutöver måste parterna få på plats en förbättrad överenskommelse i två delar: dels måste Gazas gränser öppnas för humanitära, ekonomiska och andra ändamål, dels måste raketattackerna mot Israel omedelbart upphöra”.
Idag meddelade biståndsminister Gunilla Carlsson att Sverige nu utökar det humanitära stödet för invånarna i Gaza och i morgon håller utrikesminister Carl Bildt en pressträff om Gaza-konflikten och den medlingsresa som avslutades under onsdagen.
Miljöpartiet kräver i ett uttalande FN-trupp som skydd för civilbefolkningen i Gaza.
Vänstern uppmanar alla att delta i de omfattande protesterna mot Israels offensiv mot Gaza och att bojkotta israeliska produkter tills den dag de israeliska trupperna dragit sig tillbaka och blockade mot Gaza hävts.
Socialdemokraterna anser att Sverige bör ställa sig positiv till att bidra till en internationell övervakningsmission om ett eldupphöravtal blir verklighet.
Här kan man få dagliga uppdateringar om den humanitära situationen i Gaza. MR-organisationerna B’Tselem och Al-Mezan är också viktiga källor för information, vid sidan av nyhetsförmedlingen i medierna.
Uppdatering: Ekot tar idag upp oppositionens syn på hur långt Sverige ska gå i sin kritik mot Israel. Ulf Bjereld, professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet, tror att ”oenigheten i synen på Israel är en av de svåraste frågorna som de tre oppositionspartierna har att lösa, om de ska kunna sitta i samma regering efter nästa val”. Bjereld tror att det blir vänsterpartiet och miljöpartiet som kommer att få lov att backa från kraven på isolering och bojkott av Israel, för att istället anpassa sig till socialdemokraterna.
Vi får väl se hur det blir med den saken. En komplicerande faktor, när det gäller att få det stora partiet (s) att inta nya positioner (eller ibland att inta positioner som redan uttrycks i partiprogram eller konkressbeslut) är att man under alla år av regeringsinnehav har fattat beslut som man sedan känner att man måste fortsätta försvara, indirekt eller direkt. T.ex. militära samarbeten med Israel.
עין תחת עין العين بالعين
Igår gick Bloody Sunday på TV. Det är en film från 2002 som handlar om ”den blodiga söndagen” 30 januari 1972 då 14 obeväpnade män och pojkar sköts ihjäl och 13 sårades av brittiska soldater i samband med en demonstration i staden Derry på Nordirland.
I en av slutcenerna håller Ivan Cooper presskonferens (Cooper är protestant och ledamot av parlamentet och den som anordnar den marsch för Northern Ireland Civil Rights Movement som slutar i massaker).
Han säger ungefär att; ikväll rekryterar IRA unga män och pojkar i hela Derry. Det är IRA:s bästa stund.
Jag tänker på de orden när jag ser och läser om dagens israeliska flygattacker mot mål i Gaza.
Ikväll lär Hamas, mitt i all sorg och bedrövelse, växa i både styrka, målmedvetenhet och antal.
Sveriges utrikesminister verkar hysa likande farhågor. Han säger till SvD:
”Och dessutom är det en kontraproduktiv politik. Om Israel vill försvaga Hamas är det bara att konstatera att denna politik inte har lyckats.”
Nu vore det ju också klädsamt om Bildt tog ansvar för den del som den svenska regeringen omedelbart kan styra över. Nämligen att avbryta militärt samarbete och vapenhandel med Israel. Det är inget nytt krav. Men det är inte sämre för det, bara än mer aktuellt efter dagens händelser.
Låt mig återge en dikt ur Pablo Neruda España en el corazón:
Och en morgon stod allt i lågor
och en morgon steg eldsvådorna
upp ur jorden
och uppslukade människor,
och allt sen dess eld,
sen dess krutrök,
sen dess blod.
Banditer med flygplan och moriska legosoldater,
banditer med fingerringar och hertiginnor,
banditer med svarta munkar som välsignande
kom farande genom rymden för att döda barn,
och på gatorna rann barnens blod
helt enkelt likt barns blod.
Schakaler som schakaler skulle förakta,
stenar som den förtorkade tisteln skulle bita i och spotta ut,
huggormar som huggormar skulle hata!
Framför er har jag sett Spaniens blod
resa sig
för att dränka er i en enda våg
av stolthet och knivar!
Förrädiska generaler:
se mitt döda hus,
se Spanien ödelagt!
Men från varje dött hus utgår brinnande metall
i stället för blommor,
men från varje hål i Spanien
kommer Spanien ut,
men från varje dött barn kommer ett gevär med ögon ut,
men från varje mord uppstår kulor
som en dag ska finna platsen
för ert hjärta.
Ni frågar väl varför denna dikt
inte talar till oss om drömmen, om grönskan,
om mitt fosterlands stora vulkaner?
Kom då och se blodet på gatorna,
kom och se
blodet på gatorna,
kom och se blodet
på gatorna!
Ska våldet avgöra, då förlorar alltid folket
Det är inte första gången, knappast den sista heller, jag sitter framför CNN och försöker förstå något som känns så oerhört tragiskt och absurt. Dessa unga män, fulla av adrenalin och utan framtidshopp, som löper amok på gatorna. Det meningslösa skjutandet som orsakar en vågrörelse runt omkring när alla kastar sig undan. Hatet. Det är svårt att se var den politiska manifestationen tar slut och huliganism och plundring tar vid. Bilder på barn, uttryckslösa i sjukhussängar och sedan än mer klipp från dammiga gator där människor som flyr undan blandas med de (unga män) som springer åt andra hållet, med höjda nävar.
Robert Fisk har bevakat Mellanöstern i 30 år. Han har sett och upplevt det mesta och förmår se bakom de enklaste förklaringarna, det bekväma blame-game-beteendet och (vilket jag tycker är den största behållningen så långt i läsningen på sidan 308 av 1102) att han konsekvent tar den enskilda människans parti oavsett bakgrund och härkomst.
”Det finns ingen kronologi i Mellanösterns historia. Bara en cirkel av våld som dag efter dag sänder hundratusentals soldater och civila; män, kvinnor och barn; araber, kristna och judar; in i döden. Det stora kriget är ett gediget och fasansfullt stycke nutidshistoria, en skakande personlig memoar och en kärleksfull och osminkad skildring av krigsreportrarnas vardag.”
annika nordgren christensen 