Bo Pellnäs skriver på dagens Brännpunkt och undrar om finansminister Borg förstår säkerhetspolitik?

Jag vill kommentera två delar i Pellnäs artikel.

1. Tesen om den omöjliga återtagningen.
2. Bra land reder sig självt.

1. Pellnäs kunskaper i historia och hans beskrivning av hur lite mänskligheten har förändrats i sitt sätt att tänka de senaste fyra tusen åren har naturligtvis sin relevans. Jag tror vi hittar mycket av kärnan för den oro och frustration som många debattörer har gett uttryck för den senaste tiden, i det som Pellnäs tar upp kring förmågan att fatta politiska beslut om upprustning, eller återtagning om man så vill.

Han skriver: ”Man vidtog inga åtgärder när den politiska situationen i Tyskland förändrades. Inte heller när Hitler kom till makten 1933. Först två år senare, medan Tyskland rustade för fullt, reagerade Sverige. Men 1935 tillförde man inte försvaret resurser, man bara hejdade förfallet. Det var först 1938 som vi beslutade om en upprustning. Den var genomförd först 1948, tre år efter krigsslutet.”(…)”Alla dessa mekanismer inom politiken verkar idag med full kraft. Risken är att nutida svenska politiker, invävda i alla inrikespolitiska maktproblem, inte heller reagerar i tid på förändringar i vår omvärld. Om inte väljarna ser ett växande yttre hot kommer priset för en satsning på försvaret att uppfattas som alltför högt.”

Under det här resonemanget hör jag frågan; vad skulle få svenska politiker att ”trycka på knappen”? Vem eller vad upphäver sin stämma och kräver ökade resurser och ökad förmåga att möta en invasion (eller vad man nu ser framför sig)?

Det är en relevant fråga och en viktig diskussion. Om man hävdar att det militära försvaret skall kunna vara flexibelt, dvs. både kunna rusta ner och upp beroende på behov och omvärldsutveckling, måste man ge sig in i den debatten. Jag tror det är centralt, för att vinna förtroende hos de som likt Pellnäs oroar sig för att historiens misstag riskerar att upprepas, att kunna beskriva hur kedjan omvärldsanalys-beslut går till (eller hur den bör gå till). Det blir ju av nödvändighet alltid en subjektiv övning, men kanske man skall diskutera ett antal kriterier för när vissa mekanismer i planeringen bör gå igång? Och detta bör naturligtvis handla om både tillskott och nedskärningar. Annars förloras trovärdigheten i att det faktiskt är omvärldsförändringar och svensk ambitionsnivå som styr, och inte komplexets egna behov.

Sedan tycker jag Pellnäs går lite fel. Han skriver: ”Det säkerhetsproblem i vårt närområde som Putins Ryssland håller på att skapa förnekas därför av nästan alla politiker. Man försäkrar oss visserligen att man ”följer utvecklingen”. Men det är mest en ursäkt för att slippa agera. Man försöker på olika sätt behålla bilden av att vårt närområde är problemfritt.”

Jag tycker faktiskt inte att detta är sant. Pellnäs drar omedelbart kopplingen ”negativ utveckling i Ryssland – militärt hot”. Jag har inte hört någon försvarspolitiker sopa undan den ryska utvecklingen, men flertalet ser hoten på andra plan än det militära och vill därmed använda andra mekanismer än det militära reglaget för att möta denna utveckling. Man kan ju faktiskt se samma sak, men dra olika slutsatser om vad som behöver göras.

2. Pellnäs skriver att: ”Tjecker, polacker och finländare har alla lärt en ohygglig historisk sanning. I nödens stund står man ofta ensam och måste lita till egen kraft.”

Detta är en annan central del i den debatt som har rasat under sommaren. Min stilla fråga är hur vi skall dra gränsen för vad vi skall klara, om vi skall rusta till en nivå där vi klarar oss själva? Vi har ju (tack och lov!) aldrig dimensionerat försvaret för att kunna möta den faktiska förmågan i vår nära omvärld, oavsett vilja och säkerhetspolitisk situation i övrigt. Rysslands kärnvapenprogram – föranleder detta att Sverige bör skaffa sig ett taktisk kärnvapenprogram? Ett eget missilförsvar?

Det är och förblir således alltid en fråga om var man drar gränsen för vilken förmåga som skall innehas, och aldrig en fråga om man skall klara sig helt själv eller ej.