Kategori: Försvarsmakten

Julklapp blev julsmäll

Idag är det julafton för rikets försvarsintresserade, men det är bistra klappar ÖB delar ut i det öppna underlag (huvuddokument samt bilaga) Försvarsmakten lämnar till försvarsministern – som naturligtvis medels spaning hade en aning om vad som väntade. I sak och huvudbudskap är inget nytt, bara värre: Klyftan mellan politisk beställning och tilldelade resurser ökar ytterligare.

Efter en första översiktlig läsning konstaterar jag följande:

För det första: Försvarsmakten delar Försvarsberedningens beskrivning av omvärldsutvecklingen, vilket skapar en för landet viktig samsyn om läget. Dock är det många som efterhand att månaderna har gått sedan beredningens rapport har pekat på att läget skärpts ytterligare, vilket intressant nog Officersförbundet deklarerar idag med orden att ”läget (har) förändrats dramatiskt”. Detta är gissningsvis temat även för Folkpartiets försvarspolitiska radarpar, Björklund och Widman, som ska kommentera underlaget under eftermiddagen och det blir intressant att se hur de positionerar sig redan innan det möte med de fyra partierna i Alliansen och de två regeringspartierna som Hultqvist (S) har kallat till på torsdag. Värt att minnas är att FP var en del av den regering som gav Försvarsmakten det uppdrag som ligger till grund för dagens underlag, vilket borde föranleda viss ödmjukhet (fan tro’t).

För det andra: Förmågebredden vidmakthålls (vi minns alla ÖB:s varnande ord för några år sedan om att det riskerar ryka en försvarsgren om inte ekonomi och uppgift ensas), detta för att behålla handlingsfriheten på sikt.

För det tredje: Försvarsmakten skriver kristallklart att man med den angivna inriktningen höjer det militära försvarets operativa förmåga fram till 2020, men att det är otillräckligt relativt förmågeutvecklingen i närområdet. De ekonomiska förutsättningarna räcker inte för att nå upp till den ambitionsnivå som Försvarsberedningen föreslår, varken på kort och längre sikt, säger ÖB Sverker Göranson på Försvarsmaktens sajt. I underlaget kan man läsa vidare:

Försvarsmakten bedömer att risktagningen i perioden fram till 2020 och därefter inte är rimlig då operativ förmåga inte kan växa i enlighet med de ambitioner Försvarsberedningen uttrycker.

För att kunna möta händelseutveckling på både kort och lång sikt bedömer Försvarsmakten att ett antal grundläggande behov behöver tillgodoses, som inte varit möjliga inom de ekonomiska ramarna. Försvarsmakten ser behov av att stärka den operativa förmågan i fem steg:

Med början 2016, behov av att utöka andelen kontinuerligt tjänstgörande personal med cirka 900 personer och att utöka resurserna för materielunderhåll. Behov av en utökad övningsverksamhet och utökad anskaffning av personlig utrustning. Ett antal åtgärder inom materielområdet (bl.a. omsättning av kvalificerad ammunition och vidmakthållandeåtgärder för bibehållen sjöoperativ förmåga). I ett andra steg kommer behov av resurser för livstidsförlängning och omsättning av båtmateriel för bibehållen sjöoperativ förmåga. I ett tredje steg föreligger behov av resurser för anskaffning av bekämpningssystem till arméförbanden samt anskaffning av standardfordon och sjukvårdsmateriel. Först därefter, i ett fjärde steg, bör åtgärder för skydd och vidmakthållande i syfte att stärka den luftoperativa förmågan samt anskaffning av verkanssystem för utökad sjöoperativ förmåga genomföras. Och slutligen, som femte: Behov av åtgärder för redundans och vidmakthållande inom ledningssystemområdet, åtgärder för ökad förmåga för vissa lednings- och underrättelseförband samt omsättning av materiel för hemvärnsförbanden.

Först efter dessa åtgärder (efter 2020) anser Försvarsmakten att man bland annat kan utöka antalet JAS 39E, anskaffa långräckviddigt robotsystem för bekämpning av markmål till JAS 39E samt att ett utökat antal ubåtar kan prövas. 

Ovanstående innebär således att Försvarsmakten föreslår 60 JAS Gripen, inte 70 JAS 39E som Försvarsberedningen enades om, vid sidan av långräckviddigt robotsystem till Griparna eller en ökning av antalet ubåtar. Detta är såklart en omfattande pinsamhet för den materiella uppräkning på aldrig tidigare skådad detaljnivå som uppvisades inför och efter Försvarsberedningens rapport i våras.

För det fjärde: ”Materielgapet”, eller med andra ord underfinansieringen av den materiella förnyelsen, fortsätter. Försvarsmakten skriver att den sammantagna bedömningen fram till 2024 är att investeringsskulden inte minskar, trots åtgärder, utan endast ”minskar takten med vilken den ökar”. En övergripande slutsats är att FM prioriterar personell tillväxt, övningsvht och beredskap på bekostnad av materiel.

För det femte: Försvarsmakten skriver att de av Försvarsberedningen uttryckta ambitionsförändringarna kräver ”betydligt större ekonomiskt utrymme”. Det hade onekligen varit intressant att få en beräkning på det, så att det blir tydligt för alla.

Inlägget uppdateras efterhand under dagen, i den takt ekonomin medg… jag menar i den takt genomläsningen av bilagan medger.

Uppdatering 16.35: Djävulen bor i detaljerna. En intressant sak i FM:s inriktningsunderlag är hur ”försvarssatsningarna” svarar mot FM:s samlade anslag för 2016. Enl FM är då summan av anslagen 1:1-1:5 41829 miljoner. Som jämförelse var den gamla budgeten för 2014 (alltså innan påslagen i tilläggsbudgeten) 41767. Båda beloppen i prisläge 2014. Detta ger en real ökning om 62 miljoner kronor. Wow. Någon som räknar på annat sätt?

Uppdatering 16.54: Även MSB:s underlag till försvarsinriktningsbeslutet lämnades idag:

Det behövs fortsatt arbete inom många samhällssektorer för att det civila försvaret ska fungera tillfredsställande vid krigsfara och krig (höjd beredskap). Arbetet bör i så stor utsträckning som möjligt integreras med arbetet att utveckla samhällets beredskap för fredstida kriser.

Återkommer efter läsning om detta!

Släpp inte taget

Igår skrev Oscar Jonsson och jag en artikel i Expressen om kontraproduktiv kommunikation från regeringen (utrikesministern) om Putins agerande och rysk krigföring. Glädjande nog verkar den väckt intresse och det är utomordentligt om vi kan bidra till en diskussion om det svenska samhällets motståndskraft mot påfrestningar och påtryckningar. I den bästa av världar leder en upplyst diskussion till att folk känner att det är frågor som faktiskt berör dem och att politiska företrädare rustas bättre och känner att det ställs krav, så jag hoppas att de som har intresset uppe nu inte släpper taget utan håller i och håller ut. Jag tänkte i detta inlägg fånga upp några trådar i de kommentarer jag fått.

Utrikesminister Wallström sade till Expressen att Putin är irrationell och att hon ”inte hört någon som kan förklara hans agerande”. Man skulle kunna vända på steken och påstå att det är det svenska ”systemets” reaktion på utvecklingen i vårt närområde som är irrationell – allt från NATO-diskussionen till det partipolitiska spelet om försvarsbudgeten i våras ger ju detta vid hand. Men så enkelt är det inte. Våra beslutsmekanismer och beteenden rubbas inte så lätt och de försvars- och säkerhetspolitiska reflexerna är underutvecklade. Och det bär mig emot att säga det, men även till synes ”irrationella” reaktioner när vi utsätts för den här typen av chocker – t.ex. att det minskas på forskning, studier och motåtgärder på informationssidan istället för tvärtom – kan anses vara förutsägbara efter lång tids strategisk timeout i breda lager.

Man får således ha viss förståelse, men inte särskilt länge och den tiden har redan passerat. Allvarligt är om beslutsfattare lämnas utan eller själva väljer att bortse ifrån den kunskap som finns. Ännu allvarligare på sikt är om misstaget som gjordes i samband med internationaliseringen – nämligen att den aldrig förankrades utanför de försvarspolitiska rummen – görs om även i detta skifte, vilket i förlängningen omöjliggör ordentlig politisk kraft i genomförandet.

Allvarligt är också om statsmakterna underminerar kunskapssystemet, t.ex. genom besparingar inom redan underkritiska verksamheter, att inte använda sig av det eller att underkänna det genom att indirekt säga att kunskap saknas inom en svensk paradgren som har betydelse i det internationella underrättelsesamarbetet.

En klok person påpekade att vi har utvecklat omfattande färdigheter i att förstå och tala ”brysselianskan” efter snart 20 år i EU, men kanske förträngt andra sätt att kommunicera på kuppen. Det är bra och helt nödvändigt att behärska ”brysselianska” i en tid när vi behöver krama ur varje möjlighet till effektiv sammanhållning, men vi har samtidigt blivit sämre på att förstå och analysera de som inte skrivit på för EU:s koncept för samarbete och säkerhet. Vilken ”dialekt” i internationell säkerhet behöver vi kunna tala med vilka aktörer? Innehavet av ett lämpligt utformat statligt externt våldsintrument är en del i den kommunikationen, vilket vi verkar ha glömt bort.

Någon reagerade på att det stod ”fördubbling av forskningsbudgeten” i artikeln och en dimension som rör det handlar om nödvändig provtryckning av hur pengarna satsas bäst inom en kroniskt underdimensionerad försvarsbudget. När det gäller materielsystem måste vi ha från varandra fristående expertis som ger svar på om vi ska satsa på X antal av system A eller Y antal av system B? Vad ger i så fall bäst försvarseffekt och säkerhetspolitisk effekt per satsad krona? Utan underbyggda svar på den typen av frågor är risken annars stor att försvarsindustrin och/eller FMV eller (Gud förbjude) klåfingriga politiker fastnar för ”most preferred threat” som resultat av närtida behov i industrin, intern kohandel i myndigheterna alternativt partipolitiska överläggningar i partiledarkretsen.

Till sist vill jag tipsa om 11 värdefulla minuter med Timothy Snyder på temat rysk propaganda (hur den fungerar och att den fungerar), här.

Ur vattnet i elden

Idag klockan åtta avbröt Försvarsmakten huvuddelen av den marina underrättelseoperation som genomförts i Stockholms skärgård under en veckas tid. Det berättade ställföreträdande insatschef, KAM Anders Grenstad vid en pressträff under förmiddagen.

I korta drag bedömer Försvarsmakten att det pågått trolig främmande undervattensverksamhet i den svenska skärgården. Man har inte med högsta säkerhet kunnat konstatera vilken nation som ligger bakom detta, vilken eller vilka farkoster etc., men uteslutit att det rör sig om en konventionell ubåt. Försvarsmakten bedömer att den eller de som kränkt svenska vatten nu har lämnat.

De två viktigaste budskapen Grenstad lämnade var följande:

  1. Det viktigaste vid sidan av själva operationen är signalen till omvärlden är att Sverige försvarar sina gränser och att det är oacceptabelt med kränkningar av svenskt territorium.
  2. Försvarsmakten har indikationer från både allmänheten och egna tekniska system under ytan, vilket förstärks av att man sett ett mönster i området tidigare år.

Det som utbryter nu är en mix av ansvarsutkrävande och vantolkningar (medvetna och omedvetna) av när en operation bedöms vara framgångsrik eller ej.

Om man har följt mediernas dramatiska jakt-livesändningar och noterar att en av de stora frågorna efter dagens pressinformation verkar vara vad detta har kostat, anar man att det hade krävts plåtskrot eller ubåtsbesättningar som stapplar ombord på svenska fartyg för att det ska anses vara värt det. Men betänk motsatsen:

Det sker en kränkning av svenska vatten och det pågår någon slags militär operation under ytan, och Sverige drar inte igång och genomför en operation som pågår till dess att man bedömer man dels har inhämtat all information man behöver för att analysera i efterhand, tills dess att man anser att främmande makt är borta. Vore det framgångsrik och i så fall för vem?

I detta håller jag med Grenstad; en effekt av verksamheten är att man skickar en signal till omvärlden och här kan man lämpligtvis jämföra med uppståndelsen kring det ryska besök i luften som inte möttes av svensk incidentberedskap.

Det kommer alltid finnas de som misstänker – eller har anledning att misstänkliggöra – Försvarsmakten för ”budgetubåtar” och omotiverat pådrag, men jag skulle vilka föreslå omvänd bevisbörda: Den glada amatören eller arga kritikern bör rimligen kunna peka på varför man anser Försvarsmaktens professionella bedömning är fel.

Nu när lejonparten av operationen är avslutad tror jag fokus kommer riktas mot den politiska nivån. Försvarsmakten har sagt det förut under veckan, men Grenstad var väldigt tydlig idag:

Vi har redovisat underlag för Försvarsutskottet om det mönster vi sett de senaste åren.

Om detta är korrekt måste man naturligtvis fråga sig hur man har agerat på den informationen – eller rättare sagt inte agerat. Ett svar kan vara stark sekretess, på uppmaning av Försvarsmakten, i ett slags moment 22. Men det förklarar i så fall inte att man undvikit att agera för att tex höja förmågan på den del av Försvarsmakten som i första hand ska kunna möta detta.

Värre är om politiken nu – likt några av ledamöterna under förra mandatperioden i fråga om de svenska specialförbanden i Afghanistan – avvisar att man fått någon information. Kanske tom samtliga partier. Då riskerar vi en svår förtroendekris i relationerna mellan Högkvarteret och riksdagen, medan allmänheten kommer tolka det som ett sätt att göra upp om det berömda hundhuvudet. Det kan också vara så att Försvarsmakten har informerat någon eller några i utskottet, vilket i så fall väcker nya frågor. Det ska bli intressant att se hur utskottets ordförande, Allan Widman (FP), hanterar detta och hur försvarsministern kommer svara på frågor om saken, då det i så fall skedde under hans tid som ordförande.

Till sist. Det finns mycket lärdomar att dra av händelserna den senaste veckan. Två saker jag hoppas ska diskuteras är mediernas användning av så kallade experter respektive hur närgången bevakningen vid dylika händelser ska tillåtas vara. Vad gäller det förstnämnda är det många med genuin kunskap och insikt som har bidragit uthålligt till att skingra okunskap hos allmänhet och redaktioner (ingen nämnd, ingen glömd). Men när hela dagar av livesändning ska fyllas uppträder även personer som man måste sätta frågetecken bakom vad gäller deras agenda eller påstådda kunskaper. Jag tvekar lite att skriva om detta eftersom det kan uppfattas fel, men jag hoppas helt enkelt att redaktionerna idkar en lite mer omfattande källgranskning när det gäller personer de tar in i så känsliga skeden som vi har haft de senaste dagarna.

En annan känslig sak gäller läckan till SvD:s Mikael Holmström om att den svenska signalspaningen uppfattade ett radiosamtal på ryska den 16 oktober, före ubåtslarmet, vilket föranledde stort pådrag från medier som uppfattade att den svenska marinen sökte efter en skadad ubåt. Försvarsmakten, som aldrig någonsin kan kommentera något som har med FRA:s kapacitet att göra, visste väl inte riktigt hur de skulle prata om saken, men jag uppfattar att man upprepade gånger tydligt har avvisat att man haft denna information. Till detta ska läggas Expressens märkliga artikel om att ”Försvarsmaktens stora insats i Stockholms skärgård ifrågasätts nu inom Försvarets radioanstalt, FRA” och att man skriver att Orion ”inte deltagit på plats i operationen i skärgården” eftersom fartyget ”ligger för närvarande i Gdanskbukten i södra Östersjön” (ja bara en sån sak…).

Jag betvivlar starkt att autentiska källor i FRA ska ha varslat SvD om sådan information, liksom naturligtvis Expressen (särskilt med tanke på de uppgifter man skrev om). Det är mycket allvarligt eftersom det var de braskande rubrikerna om skadad ubåt som jag bedömer växlade upp uppmärksamheten så stort och man kan spekulera i vilka intressen som gynnades av detta. Jag hoppas vi någon gång får reda på hur det gick till och varför.

 

PS. Försvarsmaktens svar på TV4:s fråga om kostnaden vid dagens pressinformation var cirka 20 miljoner kronor (jämförelsevis uppskattar Försvarsmakten sina kostnader vid brandbekämpningen i Västmanland till 36 mkr).

PS II: Apropå liknelsen med SF i Afghanistan ovan: Det finns exempel på när det är oklart om försvarsutskottet har informerats formellt eller ej, men när uppgifter varit öppna för vem som helst att läsa i medierna. Ett exempel av det mer uppseendeväckande slaget är det svenska deltagandet i NATO:s krisövning (CMX) för några år sedan. Claes Arvidsson skrev om saken i SvD, men alla var både upprörda och förvånade lite senare samma år när Mikael Holmström ställde frågor om övningen. Jag har sagt det förut och säger det igen: Det är viktigt att Försvarsmakten informerar utskottet och att det dokumenteras på något sätt – det får väl hemligstämplas om så krävs – först och främst för att de folkvalda ska veta, men också för att Försvarsmakten ska kunna ställas till svars respektive ha ryggen fri i efterhand.

PS III: Gårdagens förvirrade diskussion om försvarsbudgeten 2015 är ett resultat av en obegriplig budgetproposition, som av redovisningen att döma måste ha som främsta uppgift att vara oläsbar? Hur som är det bättre än väntat, långt från behoven, för att låna Johan Wiktorins formulering. Till detta kan tilläggas en bra bit från det påslag som Försvarsberedningen ville ha i våras. Såhär ser det ut om man ska sammanfatta den i några rader:

Försvarsmaktens budget (i reala termer) ökar 2014. Huvuddelen av ökningen är kvar 2015 men försvinner 2016. Sedan sker en viss ökning 2017 och 2018 jämfört med den gamla budgeten för 2014, men som sagt en bra bit under beredningens önskemål.

Har ni fest eller? Några tankar om det finsk-svenska försvarssamarbetet

nordefcoIgår presenterade Sverige och Finland en handlingsplan för sitt militära samarbete genom respektive lands försvarsminister. Man kan se det som nya resoluta steg framåt, eller en uppräkning av vad som i mångt och mycket redan sker och vad som faktiskt efterlysts från politiskt håll under många år – inklusive frågan om gemensamma förband. Detta är dock ingen text som reder ut detaljerna utan ett försök att höja blicken något över Norden.

Låt mig direkt klara ut att jag är varm anhängare av svenskt-finskt försvarssamarbete (det gäller även den civila sidan vad gäller krishantering m.m.). Jag vill inte missförstås på den punkten. Men jag vill höja ett varningens finger då denna typ av nyheter kan skapa helt olika och inte sällan motstridiga förväntningar – vilket i sin tur leder till självuppfyllande profetior som kanske ingen egentligen hade önskat sig.

Eller med andra ord: NATO-förespråkare ser medlemskapet glittra vid horisonten som en förlängning av gårdagens nyhet, medan NATO-skeptiker andas ut i i den säkerhetspolitiska snålblåstens ständigt upprepade fråga: Vem hjälper Sverige när enveckasförsvaret står på knä? Om man kan peka på en helt okontroversiell svensk-finsk försvarspakt (och bortse något från gårdagens betoning på ”fredstida samarbete” och avsaknad av försvarsgarantier), slipper man så att säga medlemskapsfrågan ett tag till. Kanske tillräckligt länge för att dörren ska stängas.

I den bästa av världar är det faktiskt som försvarsministrarna sade vid gårdagens presskonferens: Man ska se det svensk-finska militära samarbetet som ett komplementärt spår till samarbetet med NATO och den övriga nordiska kretsen, inte som en ersättning. Mer orolig blir jag när jag läser hur försvarsminister Haglund tolkades, när han sade att ett gott samarbete kan leda vidare:

Försvarsministrarna säger att det inte handlar om att skapa en försvarsallians mellan de två länderna, men de låter förstå att samarbetet kan lägga grund för en eventuell sådan i framtiden.

Det är som sagt precis sådant som används för fördröjningsstrid av de vankelmodiga eller de med låsningar kring förkortningen NATO. Och ju hårdare NATO-förespråkare tar ut segern i förskott och behandlar gårdagens samarbetssteg som en del av anslutningsprocessen (vilket det inte är), kommer samarbetet behandlas som en ersättningsmodell från motståndarsidan. Det är lockande, men kontraproduktivt.

Om man vill vara alarmistisk åt andra hållet skulle man kunna säga att det svensk-finska samarbetet främjar sig från de nordiska NATO-länderna. Det kan vara bra att minnas historien:

2007 lämnade NATO-landet Norges dåvarande försvarschef Sverre Diesen och det militärt alliansfria Sveriges ÖB Håkan Syrén över en studie till respektive regering, som gemensamt hade tagits fram kring samarbetsmöjligheter länderna emellan. Fokus i studien var att göra så mycket som möjligt tillsammans inom förbandsproduktionen, materielanskaffning, underhåll och utbildning/övning. På det sättet skulle det över tid skapas allt större likhet inom olika system och förband. Syrén och Diesen skrev en gemensam debattartikel i DN om att samarbetet kommer att ställa stora krav på nytänkande:

Det stärkta samarbete vi nu föreslår innebär ett genombrott för en ny samarbetsmodell, som delvis ställer gamla suveränitetsreflexer på huvudet. Det ställer stora krav på nytänkande såväl inom våra försvarsmakter som på politiskt håll.

Vänstern var dock inte så nytänkande och Lars Ohly lät förstå att han var tveksam till ett försvarssamarbete med Norge då det skulle knyta oss ännu närmare NATO. Jag minns att Mikael Holmström på SvD också konstaterade att det i praktiken var ett steg närmare Natomedlemsskap. I övrigt rådde det politisk samsyn om att det var utmärkt och brådskande. För egen del ansåg jag att en liknande studie skulle göras med Finland, och gärna Danmark (även om de alltid hållit sig lite på sin kant i detta avseende).

Senare samma år (2007) ägde det rum ett sammanträde med Försvarsberedningen där den finska motsvarigheten – Beredningsgruppen för Finlands säkerhets- och försvarspolitiska redogörelse – var inbjuden. Under mötet konstaterades att den analys som de svenska och norska Försvarsmakterna hade genomfört om samarbete, även borde göras i en finsk-svensk tappning. Samma månad skrev ÖB Syrén i sitt nyhetsbrev att:

Försvarsmakten har nyligen redovisat en studie av framtida möjligheter till ömsesidigt förstärkande – dvs effektiviserande – samarbete med Norge och vi kommer på motsvarande sätt att se på möjligheterna till ökat samarbete med Finland.

I juni 2008 publicerade så de nordiska försvarscheferna (Juhani Kaskeala, Håkan Syrén och Sverre Diesen) en gemensam debattartikel  i Finland, Sverige och Norge, med anledning av att de lade fram en rapport, Nordic Supportive Defence Structures (NORDSUP) Progress report, för försvarsministrarna. I denna rapport hade man analyserat omkring 140 aktuella samarbetsområden. Bland dessa finns det ett fyrtiotal lovande områden som sades kunna genomföras omgående och i Sverige föreslog Försvarsmakten att dessa skulle påbörjas redan 2009. Det var tydligt att man från försvarschefernas sida ville skjutsa på det politiska beslutsfattandet – inte minst i Sverige – och Försvarsmakten skrev till Försvarsdepartementet att man underströk betydelsen av ”omedelbara politiska beslut och uppdrag till Försvarsmakten att påbörja samarbete i de områden som kan startas redan 2009 – för att åstadkomma kostnadsreduceringar men också för att markera vilja till samarbete och därmed skapa en ökad trovärdighet för projektet som helhet.”

Detta gemensamma finsk-svensk-norska försvarschefsinitiativ 2008, lade grunden för bildandet av NORDEFCO i slutet av 2009. Det senaste mötet hölls i Tromsø i april, med fokus på den säkerhetspolitiska situationen i Europa, det kommande NATO-toppmötet i Wales i september och uppföljning av det gemensamma utrikes- och försvarsministermötet som hölls på Island i februari. Det är Norge som är ordförande i NORDEFCO under 2014, och som håller i ett vidare nordiskt-baltiskt försvarsministermöte i Oslo i november där också Storbritannien, Holland och Polen deltar.

Min starka rekommendation är att hålla i det samnordiska, där även NATO-länderna deltar. Det är inte konstigt att det går trögare att komma fram där än bilateralt mellan Finland och Sverige på grund av de väggar man slår pannan i, i och med våra olika säkerhetspolitiska vägval. Tydliggör det, som en försvarsupplysning! Se det finsk-svenska som pragmatiskt och rationellt ”vardagsförsvarssamarbete” och inte som varesig en ersättning för NATO eller en slags väg in. Sänd nu den tydliga signalen till närmast berörda huvudstäder att Sverige och Finland inte väljer en egen väg i de säkerhetspolitiska strukturerna, utan att det är ett uttryck för effektivitet i Östersjön mellan två länder som har starka band sinsemellan, men som inte i förlängningen vill få ett ensamt ansvar för varandra och sitt närområde, vid sidan av NATO och de andra nordiska länderna. Då blir det bra, det här.

Bilden är hämtad från NORDEFCO:s sajt och visar (från vänster): Gunnar Bragi Sveinsson, Island, Karin Enström, Sverige, Carl Haglund, Finland, Ine Eriksen Søreide, Norge och Nicolai Wammen, Danmark.

Förgiftade försvarsbeslut

Are you in favour of reuniting Crimea with Russia as a subject of the Russian Federation?
Are you in favour of retaining the status of Crimea as part of Ukraine?

Så lyder frågan i den folkomröstning som ska äga rum på Krim om tio dagar.

Det är en mästerligt orkestrerad operation vi bevittnar. Känslan av att gå ett steg efter och reagera på varje ny faktor är påtaglig. Det är ganska förödmjukande.

Mitt under brinnande diskussion om huruvida den säkerhetspolitiska utvecklingen föranleder ett omtag (eller i varje fall lite skruvande) på den nuvarande inriktningen av Försvarsmakten eller ej, bör vi diskutera hur det kan komma sig att kartan är så olik terrängen? Hur kan vi vara så yrvakna nu, alldeles oavsett vilka slutsatser man förordar för svensk del? Om vi inte reder ut var det brister i kedjan inhämtning – analys – politiska beslut, riskerar vi fatta ett nytt försvarsbeslut som kanske bygger på ett systemfel i hur den säkerhetspolitiska perceptionen skapas i Sverige. Jag syftar nu inte enbart på Ryssland, eller på hur insatsorganisationen bör se ut efter 2015, utan de grundfundament på vilka vår försvars- och säkerhetspolitiska världsbild och inriktning vilar; amerikansk närvaro i Europa, solidariteten inom EU och EU:s soft power, ryska intentioner och förmåga, för att ta några exempel.

Många har under lång tid och med visst fog pekat på den svenska sjukan att först bestämma vad det får kosta och sedan anpassa försvaret – eller i värsta fall rentav hotbilden – efter det. Låt oss för en stund undvika att strida om det är sant eller ej och bara konstatera att bilden av att det förhåller sig på det sättet är ganska djupt rotad. Men de senaste dagarna har ett annat läge uppenbarat sig – inget parti har (i alla fall utåt) låst sig vid en ekonomisk ram, förhandlingen verkar vara öppen. Skall nu äntligen ett försvarsbeslut fattas som tar sig an realiteterna i rätt ordning?

Försvarsberedningen har som bekant fått förlängd tid för att

(…) komplettera med en säkerhetspolitisk bedömning utifrån den senaste händelseutvecklingen i Ukraina och Rysslands agerande.

Det är bra och rätt och betyder att den säkerhetspolitiska rapport som beredningen lämnade för drygt ett år sedan ska jämföras med utvecklingen och nya formuleringar ska in i den nu aktuella försvarspolitiska inriktningsrapporten. Men, direktiven i övrigt innebär att det är ett fullföljande av försvarsbeslutet 2009 som ska genomföras, inriktningen ligger fast och det är i detta som dynamiken uppstår nu kring IO 14. Återigen kan försvarsbeslutet i efterhand belastas av att man gjorde saker i fel ordning – med skillnaden att denna gång kommer inte pengarna före den säkerhetspolitiska analysen, däremot inriktningen av Försvarsmakten.

Jag är övertygad om att inriktningen – så som den manifesteras i nu gällande insatsorganisation – hade legat fast i sina mest grundläggande delar även med ett öppet mandat till Försvarsberedningen, särskilt när Försvarsmakten nu också trycker på vikten av att fullfölja reformen och den inslagna vägen. Men misstanken om att man kanske ändå hade landat i något annat, om det hade varit möjligt, riskerar fortsätta förgifta de beslut som kommer fattas de närmaste åren, om allt från personalförsörjning till materielsystem. Till detta ska läggas de två utredningar som var och en står för ganska grundläggande pusselbitar, nämligen den pågående enmansutredningen om Sveriges militära samarbeten (lämnas 31 oktober) och utredningen om personalförsörjningen (lämnas 1 november). Den förstnämnda utredningen är naturligtvis högaktuell med tanke på det jag nämnde ovan om grundfundamenten, vilket framgår av direktivet.

Krasst ser alltså läget ut som följer: Det blir mer pengar till försvaret, vilka kommer användas till att täppa till de värsta hålen i den nuvarande insatsorganisationen (plus några politiska kompromissbeslut som avviker från IO 14 och som kommer landa på Gotland). Den nya, eller nygamla, regering som tar plats i Rosenbad till hösten har att omhänderta beredningens rapport – om den har en blocköverskridande majoritet bakom sig -, de ovan nämnda utredningarna, underlagen från Försvarsmakten och MSB och sedan väga ihop allt detta till en proposition våren 2015.

Och under allt detta pyr frågan jag inledde med: Hur formas Sveriges bild av den säkerhetspolitiska situationen och hur nära ligger vår karta verkligheten?

Som vanligt är det bra att blicka bakåt, när man ska titta framåt. Eller för att tala med Tage Danielsson: Den som inte ser bakåt när han går framåt måste se upp. En klok person har gjort mig uppmärksam på det fantastiska material UD har avhemligat och publicerat om svenska diplomaters rapportering och analyser från de dramatiska åren 1998-1991 (UD, Ett imperium imploderar, 2011) . Utrikesminister Bildt skriver i förordet till huvuddokumentet:

Det säger sig självt att uppgiften att noga följa utvecklingen i det sovjetiska väldet på andra sidan Östersjön under decennier var central för utrikesförvaltningen. Ytterst handlade ju detta också om grundläggande säkerhetspolitiska intressen. Och det som visades under dessa dramatiska år var att det fanns en kompetens som i avgörande skeden förmådde att samla in information och göra bedömningar, som gjorde att Sverige i dessa frågor och i detta skede sannolikt var det bäst informerade av alla länder. Det gällde förvisso i de baltiska länderna, men det kan ifrågasättas om det inte också gällde i Moskva.

Hur ser det ut idag?

Om man inte har informationen på plats, som i sin tur kan tas emot, förstås och som föranleder medvetna beslut, då hänger man längst bak i linjen och har bara att reagera och hänga med så gott det går. Och där är centrifugalkraften som häftigast i svängarna.

En något mindre stor satsning

Med lite drygt en månad kvar till Försvarsberedningens rapport får försvarsdebatten ny näring genom regeringens besked idag om ”minskad anslagsökning” till myndigheterna, innebärande följande för Försvarsmakten:

minskad anslagsökning

Allianspartierna, som under den senaste tiden har lutat sig mot oppositionens spretande försvarsbudgetar och Socialdemokraternas besparingsförslag på myndigheterna, får nu tillbaka den heta potatisen i knäet. De små allianspartierna, FP och KD, som under Folk och Försvars Rikskonferens i Sälen tog sig ton i anslagsfrågan, kommer nu rimligen tystna klädsamt. Reinfeldt sade kaxigt att det minsann aldrig hade varit några tuffa förhandlingar om försvarsbudgeten, och att det inte skulle hända framöver heller. Om det var det den här gången vet vi inte, men faktum kvarstår: KD och FP kommer ha begränsad framgång med profilering gentemot M i försvarsfrågan fram till valet och avfärdas med ”mycket skrammel men inga pengar”. Och om de signalerar fortsatt strid efter tillfällig motgång kommer de bemötas med att de lämpligen bör sluta tala om oenigheten på motståndarsidan.

Gissningsvis kommer retoriken från M gå ut på att de ändå, totalt sett över de närmaste åren, genomför en satsning på försvaret jämfört med dagens utgiftsram – samt att S myndighetsbesparing faktiskt var långt mer omfattande. Men frågorna som ställdes vasst och segervisst till S om vad denna besparing exakt skulle innebära för Försvarsmakten, de ska de nu själva besvara (även om det är mycket mindre belopp).

Vid sidan av detta glider Borgs osthyvel rakt ner i den känsliga frågan om huruvida Försvarsmakten är och bör behandlas som vilken myndighet som helst – med andra ord den gamla diskussionen om försvaret som kärnverksamhet eller ej? Sverige rymmer sisådär 468 statliga myndigheter och alla ska, såvitt jag begriper, skalas av på samma sätt. Det finns de som tycker det är orimligt att Försvarsmakten och Nämnden för hemslöjdsfrågor likabehandlas, särskilt när känslan av att världen krymper växer, med alltifrån stora osäkerheter kring Försvarsmaktens personalförsörjning till urban massmobilisering och framgång i Moskva. För att ta några exempel.

Det är kort sagt uppförsbacke på högersidan och de rödgröna kan luta sig tillbaka i efterdyningarna av förmiddagens presskonferens, väl medvetna om att de har en hel del storheter att reda ut på egen hand. Och i Högkvarteret ligger gissningsvis mången panna i djupa veck, både över de ekonomiska konsekvenserna och frågan om vad man ska inta för attityd efter den senaste tidens behagliga (nåja, ”behagligt” är ett relativt begrepp) samvaro med den politiska ledningen kring personalförsörjningsfrågans principer, i gemensam front mot värnpliktslobbyn. 

En försvarspolitik enligt minsta motståndets lag

På söndag drar Folk och Försvars Rikskonferens i Sälen igång. Det är som bekant valår, vilket innebär att ingen partiledare åker dit utan ett genomarbetat besked om vad som är partiets försvars- och säkerhetspolitiskt viktigaste budskap inför valet. Allt kan förändras av stora händelser och nya besked, men alla inblandade är väl medvetna om att det man säger i Sälen, det bildar den referenspunkt som allt som senare hävdas värderas utifrån: ”Men du sade ju i Sälen att….” etc.

Försvarspolitiken följer numer inga block- eller ens partilinjer – såväl mellan partier som inom partier spretar det ganska vilt. Idag skriver  Widegren och Forssell (M) t.ex. om den splittrade oppositionen, men alla som följer politikområdet vet att vi har en statsminister och en vice statsminister som representerar partier som gör helt olika bedömningar av den ryska upprustningen. I den delen står (FP) och (S) varandra lika nära som (M) och (MP). Och så är det i fråga efter fråga, även om åsiktsfränderna varierar.

Det är ingalunda konstigt att regeringen försöker peka på – eller hota med – oppositionens skuggbudgetar och de besparingar som S eventuella samarbetspartier vill genomföra, men jag tror missnöjet med det nuvarande läget gör att det bara uppfattas som dimridåer. Försvarsmaktens försvarsförmåga börjar bli så genomlyst och regeringsinnehavet så långvarigt att det långa fingret som pekas i riktning mot andra bara betraktas som provocerande. Samma sak med budskapet om ökade resurser varje år fram till 2017, eller ”satsningar” inom materielområdet: Bilden av försvarskrisen (försvarskris-krisen) lamslår regeringens kommunikation och tal om att det kan bli än värre vid regeringsskifte bekräftar bara bilden av att det är dåligt som det är. Detta spiller även över på Försvarsmakten. ÖB – som kasserar in nya friska budgetpengar och möter medarbetare som antingen trollar med knäna eller visar upp förband som än vassare än under kalla kriget – försöker ge en motbild mot det allra mest nattsvarta. ”Glaset är halvfullt”, säger han, och det tolkas i bästa fall alltför optimistiskt och i värsta fall som ett resultat av tydliga signaler från Försvarsdepartementet.

Socialdemokraterna, som i sin budget anslår samma belopp som regeringen, kan inte dundra på alltför mycket om bristerna eftersom det riskerar att vända den ovan nämnda irritationen i riktning mot dem själva. De riktar in sig på försvarsindustrifrågor och kritik mot personalförsörjningssystemet där man kan falla tillbaka på sina reservationer i riksdagen. Och om S i Sälen presenterar att man avser göra ekonomin till ett huvudnummer i beredningens kommande rapport genom att lägga sig på högre anslagsnivåer än de av regeringen aviserade, ja då måste det vara betydande belopp för att det inte ska kallas kosmetiskt och viftas bort – och frågan hur en S-ledd koalitionsregering skulle ställa sig till utgiftsposten förblir ett vapen i den mån försvarsfrågan alls uppmärksammans under valrörelsen.

Vid sidan av de stora partierna pratar MP om vapenexport och signalspaning och ibland om den ryska hotbilden, FP och KD pekar på det försämrade säkerhetspolitiska läget och nationellt försvar, C kasserar in att man drivit fram en utredning om Sveriges internationella samarbeten, SD drömmer sig tillbaka till territorialförsvaret och V pratar värnplikt. (Till alla som upprörs över denna lättsinniga beskrivning av partiernas ståndpunkter rekommenderas Johan Wiktorins intervjuserie med partiföreträdarna.)

Poängen med uppräkningen är följande: Inom alliansen kan man inte riktigt ta strid för sina uppfattningar, vare sig det gäller NATO eller hotbilden eller annat eftersom olikheterna då blottas i sin fulla omfattning. Reinfeldt kan t.ex. inte använda sina minuter i Sälen till att såga rysshotet med fotknölarna och läxa upp försvarsdebattörer för sin provinsiella hållning (även om jag tror att han skulle vilja – dessutom vore det faktiskt välgörande för debatten om statsrådsberedningens analys av läget sades rakt ut), för då dundrar han i praktiken mest i riktning mot sin egen vice statsminister. Så istället fortsätter man att lite lagom bekräfta de oroliga genom att säga ”vi följer utvecklingen noga” eller pekar på ”satsningar” med tvivelaktig effekt, samtidigt som man försöker medvetandegöra om realiteter så som att ”försvaret sker i samverkan med andra”. Allt medan Riksrevisionen deklarerar att försvaret inte kan fullgöra sin uppgift och det internationella engagemanget skruvas ner förutom i tal och skrift. I oppositionen kan man strunta i att det spretar ”internt”, men man saknar genomgripande alternativa idéer för försvaret – var för sig och tillsammans – och därför blir kritiken ganska ihålig.

Sammantaget innebär detta att försvarspolitiken utformas efter minsta motståndets lag. Problemen skjuts på framtiden medan fasaden putsas. Alla är ungefär lika missnöjda, vilket på sätt och vis är lättare att hantera än när några är väldigt nöjda och andra skitförbannade.

Men om man verkligen vill syna partiernas uppfattningar finns det några frågor man kan be dem svara ja eller nej på och som faktiskt är, eller i varje fall borde vara, oberoende av dagsform eller aktuell hotbild och säkerhetspolitisk situation:

  • Ska vi kunna försvara territoriet (inkl. incidentberedskap), ja eller nej? Om ja, ungefär med vilken ambitionsnivå och uthållighet i egen regi? Om nej, därför att vi inte behöver eller därför att vi vare sig kan eller bör utgå ifrån att vi försvarar Sverige på egen hand – och i så fall, vad drar man då för slutsats i alliansfrågan?
  • Ska vi kunna delta i internationell militär krishantering? Om ja, med vissa komponenter eller i högre förband och egna stödfunktioner, uthålligt över tid och överallt? Om ja, ska det vara en dimensionerande uppgift? Om nej, då vet vi vet.
  • Har det militära försvaret andra uppgifter och funktioner än krig och internationell krishantering? Om ja, vilka? Ska dessa uppgifter i så fall vara dimensionerande?

Om svaret är att vi ska kunna försvara territoriet med viss uthållighet i egen regi, innan vi påräknar stöd från andra (med andra ord ett fungerande försvarssystem) och att vi ska kunna delta med högre förband i internationella insatser (vilket är det svar jag tror de flesta av partierna ger), då är det dags att plocka fram regleringsbrevet till myndigheten Försvarsmakten. Man kan helt enkelt utgå från skrivningarna där och fråga: Anser partiet att svaren på frågorna (ambitionsnivån) är i paritet med målsättningen i regleringsbrevet? Och om man ska vara plågsamt konkret: Är det såhär insatsorganisationen i så fall bör se ut?

Om svaret är ja, då är det dags att ta strid för sin sak, gå till offensiv mot alla belackare och vända på bevisbördan. Och om de i alliansen ingående partierna – som formellt står bakom instruktionen till Försvarsmakten och ämnar göra det i fortsättningen – ja då bör de faktiskt rätta in sig i ledet och stå för vad de signerar även i debatten.

I en intervju i SvD idag gör förresten ÖB det, i en slags pre-emptive strike inför Sälen:

Den insatsorganisation som vi nu med god fart är på väg att bygga är en rimlig försvarsmakt för att svara upp mot de krav och de beskrivningar av omvärlden som har gjorts. Mitt absoluta, professionella militära råd är att det är den organisationen vi ska vidmakthålla – både personellt och materiellt.

Men om svaret istället är nej – om man anser att det fattas förmågor eller uthållighet eller resurser eller beslut om allianser återstår den sista frågan: Vad hindrar er från att föreslå respektive genomföra detta? Och om svaret på denna allra sista fråga är ”reformutrymmet” är det i alla fall ett rakt svar och då kan man upphöra med alla konstruerade förklaringar. Och om man inte ger något konkret svar, utan mumlar, ja då lever vi fortsatt med den försvarspolitiska situation vi befinner oss i precis nu, vilket bl.a. ringas in här.

Till sist skulle jag vilja föra in en underdebatterad faktor: Humankapitalet. Jag syftar dels på att 2014 kan bli det magraste året på länge vad gäller övningsverksamhet och kanske ”gålust” generellt ute på förbanden på grund av anställningsstopp trots vakanser liksom besparingsbeting – och dessutom lämnar Sverige (i stort sett) sin nuvarande mest konkreta uppgift vid sidan av incidentberedskapen, dvs. Afghanistan. Ändå ska det rekryteras nya soldater och sjömän och de vi har ska motiveras att vara kvar. Snacka om utmaning för befäl ute på förbanden och behov av en officerskår som kan leda i kris. Dels ställer jag mig ibland frågan vad som skulle hända om politiken plötsligt – och mot förmodan – ställde krav på tillväxt? Hur många har idag erfarenhet av att föra förband över bataljons nivå? Eller med andra ord: Har vi den kompetens som krävs i Försvarsmakten för att det överhuvudtaget ska vara någon operativ idé att tillväxa? En jobbig fråga som man naturligtvis lättast bemöter med att det ändå aldrig blir aktuellt.