Politikens kommandotaktik

Mina högt värderade blogg- och försvarstwitterkollegor har redan gått igenom de ekonomiska aspekterna av gårdagens försvarsekonomibud från regeringen, med varierande entusiasm över förslagen, t.ex. Wiseman på sin blogg, Brix och Oscar Jonsson, så jag tänkte detta inlägg ska handla om annat än vad det reella tillskottet egentligen kan tänkas bli, hur det står sig gentemot ambitionsnivå och den säkerhetspolitiska utvecklingen. Men för den som ändå vill ha en snabb bedömning av budet kommer det här:

Det innebär ett fortsatt strukturellt underskott och problemen puttas som en växande snöboll framför politiken och Försvarsmakten. Men i rättvisans namn är det samtidigt ett fortsatt trendbrott när det gäller politisk vilja över hela linjen att tilldela mer resurser till det militära försvaret och resultatet hade kunnat vara mycket värre om inte försvarsminister Hultqvist och statssekreterare Salestrand hade tagit strid för pengarna eller varit mer lättviktiga i regeringen.

Förslagen är inte obetydliga, men kanske mer som signaleffekt riktat mot medborgarna än som något som skapar en grundläggande nivåhöjning som får eventuella yttre bråkstakar att tänka om  – eller som positionerar Sverige gynnsamt i relation till de vi förhoppningsvis står gemensamt med om kriget kommer. Ett stort bekymmer är att inget ännu så länge har tilldelats den grundläggande civila förmåga som är helt avgörande för det militära försvaret och (t.ex. när det gäller påverkansoperationer och gråzonsproblematik) är helt avgörande för det politiska beslutsfattandet när det gäller att faktiskt använda det vi har, om det så står på Gotland eller ej.

Hur kommer det sig då att politiken fortsatt inte vill finansiera den ambitionsnivå man genom försvarsberedningar och oro över den säkerhetspolitiska utvecklingen uttrycker behov av? Om man skalar av det hela tror jag det beror på att opinionen och därmed politiken (man kan också vända på den ordningen) inte kopplar ihop omvärldsutvecklingen med svenskt försvar, varesig civilt eller militärt. Det finns en mycket grundläggande uppfattning om att det inte har med Sverige att göra, såvitt inte den politiska ledningen anser att man ska ut på ”militära äventyr” i omvärlden eller i Baltikum – men det är i så fall Sverige som bestämmer den saken. Som om vi alltid har ett val, till synes vaccinerade mot umbäranden eller ofrivillig inblandning. Det är allt färre röster kvar från andra världskriget som minns hur det är när det krymper inpå och i det kollektiva minnet ligger att vi gubevars klarade oss helskinnade ur ett kallt krig. Så varför skulle vi inte göra det nu? Denna mycket grunda förståelse för orsak och verkan, för samband och logiska beroendekedjor, manifesteras även inom andra områden: Stopp för vapenexport! säger t.ex. personer som samtidigt tycker Sverige ska kunna agera med Försvarsmakten (enbart med mer moraliskt högstående importerad utrustning får man förmoda). Eller ingripa mot ISIS! Men samtidigt ska vi ha mycket strikta demokratikriterier etc etc.

Ovanpå denna grundläggande förståelsebrist saknas uppenbarligen förtroende för att pengarna används effektivt och till rätt saker. Djupt in i Regeringskansliet finns en misstro mot hur Försvarsmakten omvandlar pengar till operativ effekt, manifesterat av uttrycket hur lite får vi ut av de här dryga 40 miljarderna egentligen?! I ett försök att rå på de strukturer man anser oförmögna att pressa ur mer effekt ger man sig på att sända tomtebloss på presskonferenser istället för att skjuta till en säck med pengar och säga varsågod ÖB, gör det bästa du kan av detta. Därmed detaljstyr man och så långt från uppdragstaktik man kan komma levererar politiken istället besked om materielsystem och plattformar på löpande band, för att i nästa stund inte medge bemyndiganden så att myndigheten får köpa det man ska i tid, vilket gör att anslagssparandet blir en skön slant i statens kassakista.

Här råder ett systemfel: Politiken kan inte ena dagen ta emot ekonomiska underlag och förslag till utformning av Försvarsmakten och säga att de verkar genomtänkta, relevanta och bra, för att nästa dag göra helt andra överväganden både vad gäller ekonomi och utformning. Antingen har man ett Högkvarter som ska göra professionella sammanvägda bedömningar över vad som är bäst i ett helhetsperspektiv – inom given ekonomisk ram – eller så lägger man ner det och tar fullt politiskt ansvar på detaljnivå ner till skosnöret på kängorna. Det är lätt att tycka det är bra att politiken ändrar på sakernas tillstånd, t.ex. materiel eller lokaliseringar, när det går i rätt riktning utifrån eget intresse eller utsiktspost, men principiellt bör man då inte klaga när politiken genom genomförandegrupper eller andra konstruktioner ställer till elände om det går en emot.

Jag skrev om kompetensområden och ömsesidig respekt i Axess för ett år sedan att det är självklart att politiken ska styra både anslag och uppgift. Men om politiken undandrar sig uppgiften att mejsla ut grundläggande intressen att försvara och sätta tydliga mål – vilket visas gång på gång i Riksrevisionens granskningar – och istället petar i det som känns överblickbart och mer slagkraftigt just då, men som egentligen borde vara ÖB:s eget beslut, ja då sjunker auktoriteten på båda håll och man förlorar respekt för varandra i en ömsesidigt destruktiv dans. Jag menar att ömsesidig respekt kräver klarspråk, tydlig rollfördelning och tillämpad uppdragstaktik – samt ett osentimentalt ansvarsutkrävande.

Faktum är att det borde vara ett gemensamt militärt och politiskt intresse att så är fallet och att man därmed börjar behandla varandra därefter, det vill säga med tydliga besked och avgränsningar för varandras kompetensområden. Vi får nu regeringens besked, dess ingångsvärde i förhandlingarna inför inriktningspropositionen, och sedermera vet vi resultatet av dem. Först långt efter det kommer den nationella säkerhetsstrategi som statsministern har aviserat, där Sveriges vitala intressen klaras ut och vilken väg vi ska gå t.ex. när det gäller internationella samarbeten. Det är däremot en uppgift för politiken och allt sker som vanligt i fel ordning.

Vidare i försök till förklaring av hur man fortsatt kan underfinansiera Försvarsmakten: Regeringen vet att oppositionen varesig har någon färdig alternativ försvarsidé eller någon egen enorm kassakista att ösa ur. I synnerhet inte om man ska prata ihop sig om ett gemensamt Allians-bud. Det var faktiskt så sent som i november Alliansens gemensamma budgetförslag för 2015 landade på ”att anslagen år 2024 kommer vara drygt 5,5 miljarder kronor högre på årsbasis jämfört med tidigare beräknade anslag”, vilket får oss som hängt med ett tag att le snett när man nu högljutt kritiserar regeringens förslag.

Sanningen är att alla lappar och lagar och producerar koldioxid med ett eftertryck av sällan skådat slag. Men det verkar inte vara något parti som är beredd att säga en enda sak: Vi kan inte hitta några större brister i Försvarsmaktens eller Myndigheten för samhällsskydd och beredskaps ekonomiska underlag och vi har inte ändrat oss vad gäller ambitionsnivå, tvärt om. Vi tillskjuter därför x x kronor och om Försvarsmakten eller MSB inte förvaltar dem väl och visar på x x resultat efter de mål vi har satt upp – som i sin tur är spårbara utifrån en genomtänkt säkerhetsstrategi – kommer vi utkräva ansvar och säga tack och hej till dessa myndighetsledningar efter de x x år man får på sig.

Till sist kan det vara värt att läsa ÖB:s militära råd som publicerades för precis ett år sedan:

Därför är det viktigt att inte nu låsa in Försvarsmakten i kortsiktiga och begränsade lösningar som på längre sikt kan skapa operativa, ekonomiska och personella begränsningar som leder till att den totala försvarsförmågan blir oförändrad eller till och med minskar (…) Självklart skulle en större insatsorganisation välkomnas av Försvarsmakten, men då gäller det att den är finansierad. Annars riskerar den att leda till ytterligare obalanser mellan uppgifter och resurser och att vi tvingas flytta runt problemen inom myndigheten.

PS. Idag var försvarsminister Hultqvist (S) med i en längre Studio Ett-intervju, med efterföljande samtal mellan mig och Niklas Wiklund (Skipper). Klippet finns här.

6 comments

  1. Henrik

    Bra inlägg. Man kan sammanfatta det i att myndigheten misshandlas. Och eftersom inga i den stora massan bryr sig så kommer politikerna undan med det. Tänk om politikerna beslutade om att öresundsförbindelsen skulle byggas men istället för 20 mdr stack till med 6. Då hade till och med en amatör konstaterat att kejsaren var naken. Men nu kan politikerna få pluspoäng för 10 ofinansierade flygplan och 1 ofinansierad ubåt, utan att media eller allmänheten pressar dem att plocka fram pengarna. Finns det fler områden där politikerna tillåts härja så fritt; tror inte det.

  2. Björn Andersson

    Du ger, som så ofta, en sammanhängande och klarsynt bild av politiken ur ett försvarsperspektiv och jag ställer mig igen frågan om inte vi kan få till en palatskupp och ersätta det sittande styret i Mp med dig.

    Skämt åsido – Jag har ibland funderat kring något av det du berör. Nämligen den kompakta politiska misstron gentemot ÖB och högkvarteret som sakkunniga inom området försvar.
    Detta förhållande som jag uppfattar har funnits under lång tid och oavsett färgen på det politiska styret. Varför det är så kan man naturligtvis spekulera i och jag tror själv att världsrekordet i fred spelar en mycket stor roll i det förhållande (eller bristen av förhållande) som historiskt utvecklats mellan vår politiska ledning och ÖB och hans personal.
    De historiska exemplen på avfärdande av ÖB:s militära bedömningar är många och sträcker sig ända från 1930-talet när regeringen gick emot ÖB: s rekommendation att vidta åtgärder och höja beredskapen inför det stundande världskriget via Roine Carlssons famösa kommentarer om Marinofficerare och deras glänsande ambitioner och Tage G. och Leni Björklunds ibland tämligen tondöva förhållande till ÖB, HKV och Försvarsmakten som helhet.
    Utan att var expert på svensk statsförvaltning har jag faktiskt ganska svårt att se regeringen eller något av departementen behandla något annat verk, eller för den delen någon annan statlig verksamhet, så styvmoderligt eller med sådan misstänksamhet som FM ses på. Jag vill påstå att vi ses aldrig som sakkunniga och inte heller som sakliga. Istället får vi veta att ÖB och hans personal är ”Kravmaskiner”, ”gnällkärringar” och i värsta fall ”krigshetsare” när vi producerar och lämnar in underlag till Regeringskansliet. Försvarsmaktens underlag beskrivs sedan som ”Krav på regeringen” där andra myndigheters underlag beskrivs som ”äskanden” eller ”att man ber om mer pengar”.
    Jag har så fantastiskt svårt att tro att man inom regeringen hanterade förra årets begäran från Migrationsverket på 48 miljarder mer på samma sätt som man behandlat FM underlag. Eller att något departement skulle hanterar ett underlag från någon annan myndighet på så sätt att man 1) ifrågasätter slutsatserna i inlämnat underlag, 2) ifrågasätter de som jobbat fram underlaget så som varande jäviga och/eller okunniga 3) avfärdar det som felaktigt och istället presenterar sin egen ”facitlösning”.
    Precis som du säger får man nog faktiskt bestämma sig politiskt; ska vi ha en ÖB med ett högkvarter som tar militära beslut eller ska vi ha ett politiskt Försvarsdepartement som tar fullt ansvar för alla de små och irriterande detaljstyrningar som man ägnar sig åt. Det finns säkert de som finner en sådan lösning lockande då man kan se ännu en möjlig nedskärning av Högkvarteret, men man får hålla i minnet att vi vid en internationell jämförelse har en av de minsta militärledningarna i världen.

    Band

  3. Markus

    Pengarna som Hultqvi(s)t och Anders(s)on skjuter till är inte till FM
    De är till för att de själva inte ska tappa en massa röster
    De tror givetvis att om de ger en summa pengar som för väljarna verkar ”stor” och ”öronmärker” den till det som det skrivits mest om i tidningarna *(och som de därmed tror att väljarna ”värderar”) så kommer de inte att tappa väljare på ”försvarsfrågan”
    Det hela går givetvis ut på att lägga precis så lite pengar som möjligt på FM utan att (förhoppningsvis) tappa väljare
    Det handlar nog väldigt lite om Försvarsförmåga
    En av anledningarna till att öronmärka pengarna till ”ubåtsjakt” är givetvis också att ”rikta” dem till SAAB (f.d. Kockums)
    ”Industristöd” (till Investor) har alltid varit en viktig fråga för (s)

  4. Pingback: Moderatplakat? | annika nordgren christensen
  5. sven709

    Din analys av politikens oförmåga att hantera ett komplicerat tekniskt-ekonomiskt-politiskt beslutsspel är föredömlig, dessutom humoristisk! Jag förstår inte varför man alltid talar om försvarets ”kostnader”? Utgifterna är till den absolut största delen ”investeringar” iutbildning och materiel. Sådana brukar man inom näringslivet finansiera med långsiktiga lån, som i dagens läge ”kostar” ganska lite per år att hantera. Övriga utgifter bör man se som en försäkringspremie.

  6. Göran Tranåker

    Saken är ju att om man ska göra något åt infrastrukturen dvs Försvaret, Sjukvård, Polis, Underättelse tjänster mm så behövs en annan form av polititiskta grunder. Om alla i Sverige gav en hundralapp till försvaret skulle det bli en slant. Sen är frågan hur många skulle i dag bära vapen för sitt fosterland?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s