Den ryska önskedrömmen

Med förträfflig tajming har ryskt stridsflyg kränkt svenskt luftrum. Rysslands ambassadör kallas upp för formell protest, avgående utrikesminister Bildt bloggar om att det är den allvarligaste kränkningen under hans tid på UD och Försvarsmakten informerar. Det är märkvärdigt hur snabbt en ny ”normalbild” sätter sig och gissningsvis är det tur för fredagsmyset att vi inte vet lika mycket om vad som pågår under Östersjöns yta, som över den.

Frågan är vilken skruv det tar den här gången? Om man ska se till nyss nämnda normalbild kommer det väcka uppståndelse en stund innan det läggs det till handlingarna i breda lager medan ”Försvarssverige” får ytterligare en referens – vid sidan av bombflyget under Ryska Påsken – att fäktas med i försöken att inskärpa allvar i den politiska verklighetsuppfattningen.

Å andra sidan kan det faktiskt ha sin effekt i de svenska strukturerna, om än under den mediala radarn. Man ska inte underskatta det faktum att den allvarligaste luftrumskränkningen på länge sker strax efter undertecknandet av värdlandsavtal med NATO med efterföljande ”guldkort”, mitt under brinnande regeringsbildning och i svallvågorna efter valet. Frågan är bara vad det är för signal Kreml vill skicka och hur Sverige kan manövrera smartast så att vi inte bjuder på den effekt man vill uppnå?

Just nu pågår regeringsförhandlingar som ska resultera i en statsbudget och därmed försvarsbudget för 2015. Den kommande regeringen måste också bli överens om grundplåten till det arbete som sker i regeringskansliet inför den inriktningsproposition som riksdagen ska fatta beslut om under våren, innan diskussioner inleds med de borgerliga partierna. Försvars- och säkerhetspolitiken framstår som ett av få riktigt säkra blocköverskridande samarbetsområden, efter utsträckta händer på ömse sidor i just detta politikområde. Den tillträdande regeringen ska dessutom ta ställning till om man ska ge Försvarsmakten nya ingångsvärden – bland annat vad gäller budget, inriktning för personalförsörjning samt besparingarna inom densamma – inför det underlag myndigheten ska lämna i november. Betänk i detta sammanhang att det senaste inriktningsbeslutet fattades 2009 och att allt nu är förberett för en förlängning av det till våren. Betänk sedan hur mycket ovan nämnda ”normalbild” har förändrats sedan dess, inklusive vad vi vet om modern rysk krigföring och ambitioner.

Det är med andra ord mycket nu. Och det är här den ryska påminnelsen spelar in. Som Jägarchefen påminner om skriver Försvarsmakten i perspektivplanen 2013 (sid 20):

Sverige kan dock komma att i ökande utsträckning utsättas för ekonomiska och politiska påtryckningar. Ett inslag i dessa påtryckningar kan utgöra hot om våld eller styrkedemonstrationer med marin- och luftstridskrafter eller bruket av andra militära maktmedel.

Man ska inte luras att tro att det enda ryssarna lyckas med när det gäller flygföretagen mot Sverige, är att ställa till med höjda – eller i varje fall inte sänkta – försvarsutgifter och därmed avfärda det hela som ett exempel på kontraproduktivt agerande. Man bör inte heller försvinna ut i teoretiska resonemang som är så komplicerade att man aldrig hittar tillbaka. Sverige måste agera på det vi vet, helt enkelt. Och vad vet vi?

Närmast till hands ligger förmodligen markeringar mot de svenska NATO-relationerna och ett underförstått hot inför eventuella nya äventyr med den västliga alliansen. Till detta kommer säkert det inbakade testet av det svenska systemet vad gäller reaktioner och konsekvenser, särskilt om man provtrycker det inför nya mått och steg i Baltikum, som på goda grunder är nervöst. På ett övergripande plan bröstar man sig högljutt och deklarerar att EU var herre på täppan, men att den tiden är över, eller med andra ord: Ryssland vill förändra maktrelationerna och vår perception av landet (och oss själva), inte bara agera på ett nytt sätt inom ramen för desamma.

Höjda svenska försvarsanslag och ett mentalt och organisatoriskt nationellt återtåg till landgräns är inte något som skrämmer Ryssland, det kan man tvärt om mycket väl leva med – särskilt om det kombineras med fortsatt sårbarhet inom vitala samhällsfunktioner och mycket goda möjligheter till manipulation av opinioner och centrala beslutsfattare. Ett starkt försvar – valfritt vad man lägger i det begreppet – är avskräckande i sig själv till en viss gräns. Men om man har testat det svenska reaktionsmönstret en tid och kommit fram till att ett eventuellt starkare militärt försvar (som man uppenbarligen är beredd att indirekt medverka till), ändå kommer kombineras med inställningen att Sverige kommer avvakta med kraft, ja då undermineras värdet som säkerhetspolitiskt instrument.

Ett Sverige som ser till att täppa igen de största civila och militära hålen i det nationella systemet samtidigt som man resolut bygger expeditionär förmåga i sinne och praktik – för att snabbt, gemensamt och solidariskt försvara landet, grannländer och värden – och som gör solklart att de svenska säkerhetspolitiska vägvalen är just svenska, torde vara mycket mer dämpande på de ryska framstötarna. Ett överraskande drag i den riktningen kan t.ex. vara att en S och MP-regering tackar den nu pågående enmansutredningen för genomförd analys av Sveriges militära samarbeten och lägger resultatet i en ny Försvarsberednings knä för politisk behandling. Kalla det NATO-utredning eller någonting annat, men ge den – för en gångs skull i dessa sammanhang – fritt mandat att tänka själv! I den bästa av världar bildar man sedan en gemensam finsk-svensk beredning om både läget och vägvalen, kanske som en naturlig förlängning av de redovisningar om hur samarbetet kan utvecklas som respektive försvarsmakter ska redovisa i närtid.

Då, men inte förr, blir kränkningar som onsdagens kontraproduktiva ur ryskt perspektiv.

När det bränner till direkt framför näsan är det särskilt viktigt att lyfta sig i håret och se de stora perspektiven, nämligen varför är det såhär? och hur kan vi långsiktigt främja våra intressen? För sådant krävs strategisk förmåga och framsyn inom Regeringskansliet – och politiker som ser längre än till nästa personvalskampanj (och i varje fall det förstnämnda kan politiken besluta om, när det gäller vilka funktioner som ska utvecklas i förvaltningen). Det är alltför enkelt att plocka upp och damma av en verktygslåda som varit relevant förut, när allt i situationen påminner om gamla förhatliga kalla krigs-tider. Förmodligen är dagens beslutsfattare dessutom så långt och lyckligt avlägsnade från denna tid att alla påminnelser därom bara stöts bort. För att nå dem krävs något annat än röda anfallsriktningspilar över Östersjön, säga vad man vill om den saken. Samtidigt har det blivit nästintill omöjligt att blunda hårt och förfäkta sänkta försvarsanslag. Summan av denna ekvation kan leda till en klassisk svensk kompromiss, det vill säga lite mer av samma. Det ska man förvisso inte förringa om man betänker alternativet, men det räcker inte. Med begränsad budget och stora behov behöver man vara smart utifrån det man har att tillgå och då handlar det ofta om att tänka nytt utifrån gamla insikter och erfarenheter.

Detta är min svenska hotbild: Man fortsätter enligt plan, med några smärre tillägg som kanske inte i första hand höjer den reella försvarsförmågan, men som ändå visar lite flagg. Obalansen mellan uppgifter och resurser fortsätter och fördjupas över perioden. Frågan om samhällets samlade motståndskraft försvinner i rök och damm efter revirstrider och alltför besvärliga och impopulära beslut. Försvarsmakten används fortsatt allt mindre, sånär som en ganska hårt ansträngd incidentberedskap, eftersom den politiskt understödda devisen försvaret av Sverige börjar i Sverige sätter sig allt djupare i kombination med resursbrist. Detta påverkar i förlängningen en redan svajig svensk övertygelse om solidaritetsförklaringens grunder, vilket i sin tur gör fler länder än Finland tveksamma när det gäller vad det svenska handslaget är värt. Och till sist: Ryssland dikterar det svenska handlingsutrymmet och NATO:s öppna dörr blir till ett symboliskt nålsöga.

Sammantaget bör detta vara ett slags drömscenario i Moskva. Frågan är hur motsatsen ser ut och svaret på det bör utgöra den nya regeringens första överenskommelse.

 

PS. Det var ett tag sedan denna blogg uppdaterades och jag vågar inte utlova bättring, men ambitionen är i alla fall att försöka avsätta lite tid till att sätta tankar på pränt under vad som allt att döma blir en händelserik höst. Den senaste tiden har jag skrivit i andra fora, hos Folk och Försvar och i Försvarets forum och nyligen hade jag glädjen att medverka i Oscar Jonssons Försvarspodden.

11 comments

  1. Pingback: Rapportförsvaret har ersatt uppsatsförsvaret, insatsförsvaret och invasionsförsvaret | Brix Ski Blog
  2. Martin

    Vilken insikt, synd att du slutade med politiken.Tror du skulle göra dig mycket bra som Försvarsminister eller åtminstone statssekreterare på FÖ!

  3. jan-olov holm

    Tycker detta inlägg andas en viss hopplöshet.
    Det som krävs nu är försvarsvilja och omsätta den.
    Fokus nu och framåt borde vara hur ökar vi konkret stridsvärdet på befintliga och ny tillkommande förband.
    Ryssland går på en kall analys av styrkerelationer för sitt handlande kopplat till sin mål bild.

    Slut på snackbaren dags för verkstad.

    Kn Jan-olov Holm Hemvärnsbefäl

  4. Pingback: 20 september Putin slår åt alla håll | Oroande utveckling
  5. Pingback: Försvarspodden II: Kränkningarna | O.A.Jonsson
  6. Staffan Vikström (@gaarmi1)

    Vad är det som gör att denna kräkning är den allvarligaste under Carl Bildts tid på UD. Den ryska kränkningen varade enligt försvarsmakten i 30 sekunder. När Polen kränkte Sveriges territorium den 20 juni pågick den 1 minut och 43 sekunder. Någon Polsk ambassadör kallades inte upp till UD vid det tillfället. Så vad skillde sig mellan dessa kränknigar.
    Ja, det enda som presenterats är just varaktigheten, vilket borde logiskt i ljuset av den senaste kränkningen innebära att även den Polska kränkningen skulle fördömmas.

    • m

      Polackerna gjorde nog en tabbe. Ryssland gjorde det troligen lika avsiktligt som besöket i Gåsefjärden (ja,det var en tabbe att gå på grund, men det var avsikten att vara där)

  7. Anders

    Det här var ju ett framsynt och passande citat i dessa tider: ”gissningsvis är det tur för fredagsmyset att vi inte vet lika mycket om vad som pågår under Östersjöns yta, som över den.” :-)

  8. Sven Hugosson

    Vi är ”avvanda” från varje tanke på yttre hot (även inre, dessvärre) mot vårt samhälle sedan Det Röda 70-talet, då man blev trakasserad på T-banan om man bar uniform. Att vända den opinionsvinden tar tid. Ett fåtal journalister i våra media vet vad de talar om när det gäller försvarsfrågor. Hoppas att Annika har tålamod att frotsätta sitt bloggande. det behövs, tillsammans med Wiseman och några andra. Hur får vi en öppen och allmän debatt om detta? Inte ens Sälen-konferensen gav några tydliga resultat (fast det har aldrig riktigt varit meningen med den). Läs också Wilhelm Agrells böcker, de är nästan profetiska.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s