Igår redovisade Försvarsmakten den perspektivstudie regeringen beställde i regleringsbrevet för 2013. För en försvarsintresserad person är den sprängfylld med politisk dynamit. Försvarsmakten gör helt enkelt kaos med halvkvävda försköningar eller tillrättalagda beskrivningar om problem (och utmaningar) och den övergripande slutsatsen är att hela dokumentet är ett rop på hjälp – eller i alla fall ett rop på vägval och definitioner som endast den politiska nivån kan och ska göra.

Men, om man har följt perspektivplaneringen ett antal år och studerat de spår den lämnat efter sig, konstaterar man lakoniskt att den knappast lär vända upp och ner på försvarspolitiken denna gången heller. Försvarsmaktens inriktning och dimensioneringsgrund är absolut spårbar till perspektivstudierna – därvidlag är det viktiga dokument man producerar – men 2013 är inte första året myndigheten ropar efter strategisk styrning och konsekventa beslut utan att hoppas på svar (det sistnämnda är en kvalificerad gissning). Och så kommer det fortsätta till dess att man för samman perspektivplaneringen med den politiska processen genom att, som Jan Nygren skrev redan 2008, skapa en sammanhållen strategisk ledning och styrning, där en del av det militära högkvarteret finns i försvarsdepartementet:

Från politisk sida ska det inte gå att hävda att man inget sett eller hört. Från Försvarsmakten ska det aldrig gå att hävda att man har carte blanche när man tar på sig nya uppgifter. (…) Utan grundläggande reformering av försvarets planeringssystem kommer vi att få nya ”krisdiskussioner” om försvarets ekonomi lika regelbundet som maskrosen blommar.

Till kriser om ekonomin kan läggas olika ingångsvärden när det gäller långsiktig utformning, skillnad mellan upplevda och formulerade uppgifter och ambitionsnivå.

Innan jag kommer in på sakinnehållet i årets PerP är det intressant att fundera över om dokumentet svarar på perspektivplaneringens uppgift, så som det beskrivs i offentliga dokument, dvs. är det ett användbart verktyg för att identifiera vägval och behov av strategiska beslut? Kan man läsa sig till olika alternativa och tänkbara utvecklingar av framtiden vid sidan av beslutad försvarspolitisk inriktning och bortom gällande planer? Presenteras alternativa koncept i tidsperspektivet 2030 där centrala frågor som bedöms vara avgörande för nästa försvarspolitiska inriktningsbeslut belyses?

Mina svar är ja, det är ett användbart verktyg för att identifiera vägval och behov av strategiska beslut, och det stora strategiska beslutet är inte, så som Försvarsmakten beskriver det, att det handlar om att välja mellan kvantitet eller kvalitet (det valet är i realiteten sedan länge passerat, det handlar om ”smalare” eller ”smalare på ett litet annat sätt”). Det stora vägvalet handlar istället om att antingen redovisa för medborgarna att vi har ett försvar som bygger på nästan omedelbar hjälp från andra, i hela skalan kränkning – krig och att tydligt ta ansvar för det genom att säga att det räcker och att det är rimligt, eller ta debatten och beslutet om att ingå ömsesidiga försvarsgarantier genom NATO-medlemskap.

Försvarsmakten formulerar det rakt på sak:

(…) Den centrala frågan är istället i vilken grad den svenska militära alliansfriheten tillåter att förmågor delas, slås samman eller utgår genom en roll- och uppgiftsfördelning. I sammanhanget bör det beaktas att såväl en minskad som en bibehållen förmågebredd med litet djup innebär att svensk försvarsförmåga blir beroende av andra staters militära resurser. Var denna gräns går är ett viktig försvarspolitiskt ställningstagande. Den största utmaning för Försvarsmakten i dimensionen nationellt försvar, är att huvuddelen av Sveriges grannstater är med i Nato. Som militärt alliansfri stat är det viktigt att säkerställa att beslutscykeln kan upprätthållas genom tillgång till underrättelser, ledning och verkan. Sverige och Försvarsmakten bör därför fortsatt utreda hur utökat bi- eller multilateralt försvarssamarbete med grannstater som är Nato-medlemmar kan utvecklas.

Nästa fråga: Kan man läsa sig till olika alternativa och tänkbara utvecklingar av framtiden vid sidan av beslutad försvarspolitisk inriktning och bortom gällande planer? Nej det tycker jag inte och så var i rättvisans namn inte heller det explicita uppdraget formulerat i regleringsbrevet. Det är inte olika alternativ efter ett antal olika ekonomiska ramar man har presenterat – vilket förvisso är en rimlig bedömning med hänsyn till politiska realiteter – men nog hade det varit intressant att titta på en helt annan struktur som jämförelse, istället för att utgå från dagens och skruva litegrann mer eller mindre på den? Jag skulle tycka det vore oerhört intressant att se en barmarksplanering: Givet omvärldsutveckling, ambitionsnivå och bedömd ekonomi, hur hade vi organiserat det militära försvaret idag om vi inte hade något arv att ta hänsyn till, om den militära alliansfriheten består respektive upphävs och de nordiska länderna tar några steg till?

Nu invänder någon att det kanske hade varit en intressant intellektuell övning, men att man ändå aldrig kan bortse från arvet och ja, så är det. Men om vi inte vet hur ett alternativ värt namnet ser ut, kanske vi fortsätter på en väg som inte är den bästa utan den som uppfattas möjlig, istället för att man steg för steg i de delbeslut som tas för att röra sig i riktning mot det man egentligen vill uppnå.

Och därmed är vi inne på den sista frågeställningen om alternativa koncept i tidsperspektivet 2030 och om centrala frågor som bedöms vara avgörande för nästa försvarspolitiska inriktningsbeslut belyses? Där är svaret nja. En av de centrala frågorna handlar om fördjupat militärt samarbete med andra länder och kring detta är man tydlig. Men en annan central fråga är snarare en vädjan som är mycket uppseendeväckande om man tänker efter: Försvarsmakten efterlyser en säkerhetsstrategi, eller med andra ord statsmakternas svar på vad man ska ha myndigheten till:

Med en heltäckande nationell säkerhetsstrategi kan Försvarsmaktens instrumentella roll att bidra till stabilitet i såväl närområdet som globalt beskrivas. Därigenom kan Försvarsmaktens mål och uppgifter enligt inriktningspropositionen och målen för vår säkerhet enligt Försvarsberedningens rapport analyseras.

Försvarsmakten hänvisar till strategi för Sveriges säkerhet som Försvarsberedningen formulerade 2006 (och som sedan i delar blev en proposition och riksdagsbeslut) och konstaterar att de militära frågorna har lämnats utanför resonemanget, vilket i sin tur föranleder behov av att

…utveckla en modern allomfattande nationell säkerhetsstrategi som tar ställning till nationella intressen och som inkluderar militära hot. En sådan strategi skulle kunna utgöra statsmakternas övergripande inriktning när det gäller Sveriges försvars- och säkerhetspolitik och omfatta hela konfliktspektrat. Med en heltäckande nationell säkerhetsstrategi kan Försvarsmaktens instrumentella roll att bidra till stabilitet i såväl närområdet som globalt beskrivas. Därigenom kan Försvarsmaktens mål och uppgifter enligt inriktningspropositionen och målen för vår säkerhet enligt Försvarsberedningens rapport analyseras.

Försvarsmakten nämner härvidlag Storbritanniens och Polens säkerhetspolitiska policydokument som exempel och hävdar att en sådan ansats bedöms underlätta prioriteringar för Försvarsmaktens långsiktiga utformning, till exempel avseende vilka nya förmågor som erfordras, hur Försvarsmakten bör utvecklas i samklang med andra delar av samhället och på vilket sätt som försvarsindustriella faktorer bör beaktas. Myndigheten pekar också på att en sådan strategi kan tydliggöra myndighetens roll för att Sverige ska uppfattas vara en attraktiv militär partner idag och vid ett försämrat omvärldsläge.

Riktigt så och bra att det skrivs ut! Men betänk följande: Vad är en perspektivstudie med sitt långa tidsperspektiv värd, då man har utarbetat den i avsaknad av politikens svar på två helt avgörande frågor för inriktning och utformning? Man efterlyser alltså 1. svar på hur man ska tackla det faktum att man utformar ett militärt försvar som bygger på förhoppningen om att man får hjälp och 2. vetskap om hur politiken ser på Försvarsmaktens instrumentella roll och uppgifter.

Kommer Försvarsberedningen leverera svar på dessa frågor i sin rapport våren 2014? Någon ny övergripande säkerhetsstrategi kommer man inte kunna leverera, möjligen konstaterar man att den gamla från 2006 bör uppdateras. Och vad gäller Sveriges militära samarbeten har man redan lämnat några besked i sin förra rapport, t.ex. att man kan tänka sig att samarbeta i norden om försvarsplanering, men gissningsvis kommer det inte så mycket nytt därvidlag, man har på något vis nått gränsen nu för vad man kan uttrycka för ambitionsnivå utan att Socialdemokraterna måste avvika från majoritetslinjen.

När det gäller ambitionsnivå försöker Försvarsmakten till del svara själv. Citatet nedan är långt men viktigt:

Försvarsmakten är ett av flera säkerhetspolitiska medel som bidrar till stabilitet i närområdet. Försvarsmakten kan utöva en stabiliserande påverkan, genom ett aktivt uppträdande och ett omfattande militärt samarbete, utbyte och övningar med samtliga aktörer i närområdet. En egen militär förmåga att föra väpnad strid avser att avskräcka en potentiell motståndare från att vidta oönskade åtgärder. Därmed skapas en tröskeleffekt mot militärt våld. Det minskar risken för att ett överraskande angrepp leder till ett omedelbart avgörande. Ett internationellt militärt samarbete bidrar till att utgöra en del av grunden för en trovärdig solidaritetsdeklaration. Sveriges solidaritetsdeklaration och solidaritetsklausulen i Lissabonfördraget kan förstärka tröskeleffekten och, i det fall en väpnad konflikt uppstår, genom tillkommande förband bidra till att tvinga en motståndare att avbryta sin aktion eller för att besegra denne.

Analysen ovan innebär att Försvarsmaktens dimensionering bör baseras på suveränitetsaspekten i de nationella intressena. Därför är utvecklingen i närområdet utgångspunkten för Försvarsmaktens utveckling. För att säkerställa den nationella suveräniteten bör framtida förmågor utgå från att säkerställa:

– Responsförmåga som medger relevant tillgänglighet av militära förband som kan utöva effekt i närområdet.

– En teknologinivå som medger väpnad strid mot en högteknologisk motståndare.

– Ökat militärt samarbete, syftande till att kunna ta emot och ge militärt stöd.

– Förmåga att tolka och möta icke-konventionella skeenden.

Hur dessa förmågor säkerställs är nästa fråga. Har vi en trovärdig förmåga till detta idag? Eller med andra ord: Vad behövs för att resurserna på ett trovärdigt sätt svarar upp mot behovet? Hur ser en Försvarsmakt ut som kan ”säkerställa den nationella suveräniteten” (vad betyder det?) och vad kostar den? Detta är upp till Försvarsberedningen i vårrapporten.

I PerP identifierar Försvarsmakten ett vägval med två alternativa principiella vägar för fortsatt utveckling av insatsorganisationen. Det är detta som kallas ”kvantitet eller kvalitet”. Den första handlingsvägen bygger på att nuvarande insatsorganisation bibehålls i så stor utsträckning som möjligt, trots att inte ekonomin medger det. Om man gör det bedöms både volym och kvalitet i krigsförbanden successivt att nedgå. Den andra handlingsvägen svarar enligt myndigheten upp mot slutsatserna i studien och innebär i korthet att materiell och personell kvalitet upprätthålls på förbanden samtidigt som nya förmågor successivt introduceras. Detta sker genom reduceringar av antal krigsförband, minskad förmågebredd och genom ökat internationellt samarbete. Även detta alternativ innebär bistra besked:

Insatsorganisationens förmåga att kunna försvara ett begränsat geografiskt område försämras samtidigt som uthålligheten nedgår jämfört med en operativt relevant insatsorganisation. Vidare medför den låga volymen av stridskrafter risk att den territoriella integriteten inte kan upprätthållas vid systematiska kränkningar. Stridskraftsprofilen medför betydande osäkerheter avseende möjligheten att producera önskade förmågor och förband på sikt. Den gradvisa reduceringen av operativ förmåga får efter hand allt mer omfattande konsekvenser. Detta medför att det inom flera områden finns så stora brister till materiell omsättning och förnyelse att dessa erfordrar en särskild översyn. (…)Behovet av säkerhet tillsammans med andra är stort då det fordras militärt stöd för att klara ett begränsat väpnat angrepp mot Sverige.

På lätt svenska kan man säga att enveckasförsvaret blir ännu smalare och kortare och – apropå Ryska Påsken – ska man veta att uthålligheten att hantera systematiska kränkningar nedgår betydligt samt att dessa endast kan mötas i geografiskt begränsade områden.

För att analysera utvecklingen av insatsorganisationen har tre olika koncept använts. Koncepten utgör militärstrategiska optioner för hur Försvarsmakten används om ett militärt angreppshot uppstår mot Sverige. Koncepten kallas Proaktiv (möjligheter till fjärrbekämpning och operationer i cybermiljön samt att agera tidigt och proaktivt), Aktiv (sträva efter lång uthållighet) och Reaktiv (påminner om dagens insatsorganisation).

Enligt Försvarsmakten har samtliga koncept endast förmåga att kortvarigt ta upp striden mot en kvalificerad motståndare samt begränsad uthållighet vid en utdragen kris. Sammantaget pekar analysen av koncepten på ett beroende av internationellt samarbete och indikerar ett tydligt behov att utveckla ett antal mer eller mindre nya förmågor. Förmågan att framgångsrikt möta ett begränsat väpnat angrepp saknas, utöver att kortvarigt kunna ta upp striden. Reduceringen av delar eller hela krigsförband innebär att uthålligheten att hantera systematiska kränkningar nedgår ytterligare och att det endast kan ske under begränsad tid med geografiska begränsningar eller genom delat ansvar med andra. Samtliga koncept medger deltagande i internationella operationer med mark-, flyg- och marinstridskrafter, men att endast en insats av mer omfattande karaktär kan genomföras över tiden. Samtliga koncept fordrar ett internationellt militärt samarbete som tillåter operativa och praktiska förberedelser för taktiska förband. Vidare krävs militärt stöd vid väpnat angrepp eller vid en utdragen kris.

Förutsatt att man kan redogöra för hur den tänkta striden mot en kvalificerad motståndare ser ut, så att var och en kan förhålla sig till rimligheten i det man har prövat koncepten emot, samt hur den utdragna kris ser ut som man har begränsad uthållighet vid, är budskapet tydligt och lika möjligt att kommunicera till allmänheten som omöjligt att i efterhand säga att man inte kände till konsekvenserna av prolongerad ekonomi.

I det följande gör jag några nedslag i studien, utan inbördes ordning eller systematik:

1. Den av Försvarsmakten föreslagna handlingsvägen, utifrån prolongerad ekonomisk ram, rymmer en frågeställning som blir utmanande för politiken: ”Tillräckligt bra” eller ”makt genom högteknologisk spets”? Försvarsmakten skriver att

Det bedöms vara av största vikt att Försvarsmakten har ett antal kvalificerade högteknologiska förmågor som gör oss relevanta och attraktiva för samarbeten samt att våra förmågor passar in i ett större sammanhang.

I detta ryms inte bara materielfrågan som en faktor för förmågan utan som en faktor sas utanför slagfältet, vilket i sin tur har bäring på hur man ska förhålla sig när det gäller krigsmaterielexport och pågående utredning om det svenska regelverket, liksom Sveriges linje i det europeiska samarbetet. Jag får återkomma till detta i ett särskilt inlägg senare.

2. I perspektivstudien skriver Försvarsmakten rakt ut att

Insatsorganisation 14 kan inte realiseras, då den framför allt materiellt inte kan uppfyllas.

Detta har många, särskilt försvarsbloggare, vänt och vridit på och från regeringens sida har man hört och läst att ”reformen ska genomföras i den takt ekonomin medger”. Men nu säger alltså Försvarsmakten att den inte kan realiseras. Ska bli intressant att se hur (om) man förhåller sig till detta från politiskt håll.

3. Vidare skriver Försvarsmakten:

Konsekvenserna av prolongerade anslagsramar är så omfattande för den operativa förmågan 2020 att det fordras en översyn av Försvarsmaktens uppgifter. Den gradvisa reduceringen av operativ förmåga får efter hand allt mer omfattande konsekvenser.

Ja, frågan är hur man ska se på det faktum att Försvarsmaktens uppgifter beslutas utifrån den ekonomiska ramen och inte tvärt om – som det naturligtvis alltid har varit, mer eller mindre – men när tillsynes självklara uppgifter verkar plockas bort kryper det inpå benet. Låt mig ta Arktis som exempel:

Försvarsmakten skriver att närområdet bör vara dimensionerande för Försvarsmakten och att Sveriges solidaritetsdeklaration ytterligare understryker närområdets centrala betydelse för Försvarsmaktens dimensionering. På annan plats står det att det svenska närområdet inbegriper två säkerhetspolitiskt viktiga områden: Östersjöregionen och Barentsområdet inklusive delar av Arktis och att det ökade intresset både för Östersjön och Arktis innebär att den strategiska betydelsen av närområdet ökar och att den ökade strategiska betydelsen medför en starkare drivkraft att skydda nationella intressen etc. Men så plötsligt läser man att även om delar av Arktis tillhör Sveriges närområde så ska utvecklingen i Arktis bör inte vara dimensionerande för Försvarsmakten.

Av ekonomiska skäl, eller vad? Frågan är vad som ska vara dimensionerande för Försvarsmakten om närområdet ska vara dimensionerande, samtidigt som delar av det inte ska vara det, i för Sverige viktiga säkerhetspolitiska områden?

4. En annan viktig sak, apropå det tydliggjorda behovet av militärt stöd, handlar om EU och hur myndigheten indirekt bedömer realiserbarheten i det. Försvarsmakten konstaterar att nedskärningarna i de europeiska försvarsbudgetarna sker utan nämnvärd koordinering, vilket ”sannolikt minskar möjligheten att vid behov stödja andra stater med militära medel”:

I dagsläget finns ett militärtekniskt beroende av USA, som framgent bedöms öka. Ett minskat amerikanskt fokus på Europa innebär ett ökat tryck på de europeiska staterna att ta ett större ansvar för kontinentens säkerhet. EU:s medlemsstater har dock inte en enhetlig syn på unionens framtid avseende bland annat ekonomi, utvidgning och försvar. Sammantaget innebär det att EU troligen inte utvecklas till en stark aktör inom militär krishantering.

5. Om den ryska militärreformen levereras en nyhet i den svenska bedömningen:

Den ryska militärreformen har som målsättning att minst 70 % av materielen ska vara modern till början av 2020-talet, ett mål som bedöms kunna uppnås. (…) Begränsningarna till trots bedöms militärreformen kunna genomföras.

6. Vidare identifierar Försvarsmakten behov som man menar kommer öka:

På lång sikt bedöms militära förmågor i ökad utsträckning nyttjas för att skydda regionala och globala flöden samt för att hantera miljöhot i form av miljökatastrofer eller skydd av naturresurser. Sannolikt tillkommer även indirekta konsekvenser av konfliktdrivande karaktär, exempelvis råvarubrist samt otillräcklig vatten- och matförsörjning. För att skydda regionala och globala flöden kan Försvarsmakten ges uppgiften att ytövervaka och patrullera farleder och hamnar, konvojera och eskortera civila fartyg. Redan idag genomför Försvarsmakten liknande uppgifter i Adenviken utanför Somalias kust. Denna typ av uppgifter bedöms öka i omfattning.

7. Och om SF och stöd till polisen:

Specialförband har visat sig verkningsfulla i dagens komplexa stridsmiljö, i synnerhet vid internationella konflikter med irreguljära aktörer, ofta i tätbefolkade, urbana områden. Denna förmåga kan komma att utvecklas ytterligare. Samverkan och samordning med andra myndigheter och organisationer behöver utvecklas ytterligare. Nationellt har specialförbanden förmåga att stödja samhället med sina unika förmågor i fred, kris och krig. Med lagstöd sedan 2006 kan Försvarsmaktens specialförband stödja polisen vid terrorismbekämpning. Detta stöd kan utvecklas.

8. Och när det gäller cyberoperationer vill man tillåtas vara offensiv:

Försvarsmakten behöver fortsätta utveckla sin defensiva förmåga och ges uppgiften att utveckla förmåga till offensiva cyberoperationer.

Årets perspektivstudie utmynnar i sju principiella inriktningar, som ”trots betydande risktagning bäst tillgodoser statsmakternas inriktning”:

– Närområdet i fokus – Försvaret av Sverige bör utgöra geografisk utgångspunkt för utformningen av insatsorganisationen. Av detta följer att förmågan och ambitionsnivån att genomföra internationella insatser bestäms vid varje given tidpunkt av vilka förmågor som är operativt tillgängliga.

Min anm: Här manifesteras ännu en gång den totala återgången till fokus på försvar av Sverige.

– Kvalitet före kvantitet – Insatsorganisationen bör utformas med en kvalitativt högteknologisk profil i samklang med det svenska samhället. Förmåga till väpnad strid mot en kvalificerad motståndare ska prioriteras, före förmågebredd.

– Hög tröskeleffekt – Insatsorganisationen bör utformas för att ha en inneboende och trovärdig tröskeleffekt syftande till att vara stabiliserande och konfliktavhållande i vårt närområde. Ytterst definieras tröskeleffekten av förmågan att förebygga att ett allvarligt hot övergår till ett väpnat angrepp på Sverige eller i närområdet.

– Samarbete i Norden – Fördjupat internationellt samarbete har potential även om kostnaderna ibland kan bli höga ekonomiskt eller vad avser handlingsfrihet. Det nordiska förmågesamarbetet bör fördjupas genom överenskommelser, exempelvis avseende gemensam anskaffning av materiel. Dessutom bör rollspecialisering, till exempel avseende kompetenscentra övervägas. Upp till konfliktnivån systematiska kränkningar bör det övervägas att långsiktigt integrera delar av operativ ledning av förband från de nordiska staterna.

– Bidra till politisk handlingsfrihet – Med beaktande av att Försvarsmaktens operativa effekt förutses minska i relativa termer kommer förutsättningarna för att självständigt lösa huvuduppgifterna vara begränsade. Försvarsmakten bör därför bidra till att utveckla den politiska handlingsfriheten så att ringa förberedelser krävs för att efter politiska beslut anpassa Försvarsmaktens verksamhet till att försvara Sverige tillsammans med andra. Det innebär i första hand ökade krav på interoperabilitet och utbyte av klassificerad information. Med denna utgångspunkt förordas ett fördjupat samarbete med andra stater eller organisationer inom luft- och sjöförsvarsområdet.

Min anm: Man kan också uttrycka det såhär: Eftersom politikerna har bestämt sig för att Sverige inte ska vara NATO-medlem, men att vi ska försvaras av och med NATO, måste vi vara beredda på att man i ett krisläge kommer peka på Försvarsmakten och ge order om att det vi inte har fått i uppgift ska ändå ska fungera, varför det vore ganska bra om vi kan få det i uppgift redan innan, typ.

– Nya förmågor behöver utvecklas – För att insatsorganisationen ska vara operativt relevant på lång sikt behöver såväl befintliga förmågor vidareutvecklas som nya förmågor utvecklas. De nya områden som bör utvecklas omfattar: offensiv cyberförmåga, rymdbaserade förmågor, obemannade system, skydd mot ballistiska robotar och kryssningsrobotar samt fjärrstridsmedel.

Min anm: Och detta tänker man ska vara billigare än den insatsorganisation vi lever med – men inte i – idag (IO 14), minus lite volym? Jag tror det när jag ser det.

– Balans mellan uppgifter och resurser – I tidigare redovisningar har Försvarsmakten konstaterat att det finns en obalans mellan ställda uppgifter och tilldelade resurser i perspektivet 2020. Dessa utmaningar accentueras mot 2030. Till detta kommer behov av att utveckla nya förmågor. Analysen i denna studie har utgått från en prolongerad ekonomisk nivå och där myndighetens uppgifter anpassats till de ekonomiska förutsättningarna. Resultaten pekar på att Försvarsmaktens förmåga får avgörande begränsningar och att myndighetens huvuduppgifter behöver överses. Sammanfattningsvis är resultaten av sådan principiell karaktär att balansen mellan uppgifter och resurser bör ges särskild uppmärksamhet vid utformningen av nästa  försvarspolitiska inriktningsbeslut.

Till sist vill jag nämna ett avgörande område som jag saknar i PerP 2013:

I PerP 2009 framhölls personalförsörjningen som en viktig faktor för Försvarsmaktens utveckling. Man skrev

Att säkerställa Försvarsmaktens attraktionskraft är en avgörande faktor för att över tiden kunna rekrytera frivillig personal. Sammantaget innebär personalförsörjningssystemet att flera myndigheter, inklusive Försvarsmakten, men även övriga samhället kommer att påverkas. Ett exempel på det sistnämnda blir olika civila arbetsgivares syn på en anställds tjänstgöring inom Försvarsmakten.

Detta är minst lika relevant idag, för att uttrycka sig försiktigt.

Och som en intressant kontrast till det nu aktuella underlaget rekommenderas läsning av motsvarande arbete från 2007.  Där står bland annat (min kursiv.):

I studien föreslaget koncept ger Sverige militära resurser som kan användas globalt, i Europa och vårt närområde samt när så behövs på eget territorium. Insatsförbandens tillgänglighet ökar jämfört med i dag och kan styras mer flexibelt över tiden. (…) Volymen förband är liten. Flera förmågor närmar sig gränsen för kritiska nivåer, men är ändå nödvändiga att vidmakthålla. Ytterligare reduceringar innebär att den förmågebredd som är nödvändig för att svara mot konstaterade långsiktiga operativa behov och mot av statsmakterna fastställd ambition inte kan innehållas (…) Att nyttja begrepp som angreppshot och direkta hotbilder kopplat till vårt territorium som enda grund för försvarsplanering har förlorat sin aktualitet. Istället behöver planeringen utgå från den strategiska effekt vi behöver kunna utveckla för att försvara våra intressen nationellt, regionalt och globalt. Försvarsmaktens roll kommer därmed att behöva förändras från en organisation med i huvudsak territoriella uppgifter till en organisation som i samverkan med civila resurser och andra stater skall kunna trygga våra intressen av en stabil och säker utveckling i vår egen del av världen, i Europas närområden samt globalt. Få, om några, situationer är enbart av nationell karaktär.

För den som mot förmodan har orkat hänga med hela vägen hit och har humorn i behåll rekommenderar jag en kopp kaffe och en lämplig låt, samt att man bokar in sig på Folk och Försvars seminarium Försvarsmaktens perspektivplanering – avgörande frågor för framtiden med generallöjtnant Jan Salestrand, chef Ledningsstaben,  den 7 oktober kl. 1300-1400. Jag kommer sitta framför skärmen och lyssna noga.