Bättre sent än aldrig

Idag tar Jörgen Ericsson, Försvarsmaktens strategichef och Michael Moore, Försvarsmaktens utvecklingschef, till orda på Brännpunkt. Det utgör således Försvarsmaktens svar på den kritik som har framförts när det gäller den perspektivplan som lämnades till regeringen i maj.

Huvudpoängerna i debattartikeln är för det första att den som hävdar att Försvarsmakten i perspektiv­planen förespråkar en återgång till ­invasionsförsvaret, läser in ett budskap som inte finns där och för det andra att det inom ett stabilt och starkt EU inte finns något isolerat militärt hot mot vårt land.

Fakta i målet är att regeringen har gett Försvarsmakten i uppdrag att beskriva tänkbara konflikttyper såväl nära Sverige som internationellt/globalt, samt redovisa olika betoning av nationell respektive internationell förmåga. Försvarsmakten är mycket tydlig i perspektivplanen med att det är alternativ B som är att föredra, och att det alternativet innebär en ökad vikt vid det nationella. Koncept B bygger på en högre ambitionsnivå än i dag avseende leverans av militär effekt, såväl för internationella insatser som för att möta de framtida behov av nationella insatser som det sägs kan komma att bli följden av omvärldens utveckling.

Fakta i målet är att Moore och Eriksson nu skriver att ”Den som påstår att Försvarsmakten nu bör återgå till ett anpassningstänkande med förmåga att växa för att på egen hand kunna möta ett framtida ökat hot från t ex Ryssland har inte insett EU- och Natoutvecklingens säkerhetspolitiska och strategiska innebörd.” Men att det faktiskt inte är vad som sades i perspektivplanen. Speciellt i den rapport där de scenarier som ligger till grund för alternativen redovisas, men som tyvärr inte låter sig citeras eftersom den är hemlig, framgår detta mycket tydligt genom några minst sagt uppseendeväckande scenarier.

Avslutningsvis skriver Försvarsmaktens företrädare att man välkomnar en debatt om Sveriges säkerhetspolitiska utmaningar, men att den behöver realistiska och relevanta ingångsvärden. Jag håller med. Men i detta fall faller faktiskt ansvaret på Försvarsmakten själv. Man öppnade för debatten genom att skriva på ett sådant sätt i perspektivplanen, att det inte kan tolkas på något annat sätt än vad som gjordes.

Om perspektivplanen hade präglats av de budskap som Moore och Ericsson nu ger och om de hotbildsscenarier som ligger till grund för perspektivplanens olika alternativ hade byggt på teorin om att Sverige inte står ensam i händelse av väpnat angrepp, då hade vi inte haft den debatt som har varit.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s