Tagged: Perspektivplanering

En studie i allvarsamma behov

Redan den 2 december utbröt julafton i Försvarssverige! Försvarsmakten har nämligen publicerat den första delen i perspektivstudien 2016-2018. I rapporten sammanfattas Försvarsmaktens omvärldsanalys fram till 2035 och inkluderar till delar genomförd militärstrategisk analys. Nästa delrapport kommer omfatta förslag till försvarskoncept och kostnadsberäknade försvarsmaktsstrukturer. Rapporterna utgör ett av flera underlag till regeringen inför kommande försvarsinriktningsbeslut, det vill säga det som ska gälla perioden 2021-2025, men utgör även underlag mer i närtid för Försvarsmaktens strategiska inriktning, kravställning och planering.

Perspektivstudierna är det arbete Försvarsmakten gör för att analysera militärstrategiska trender, framtida konflikters karaktär och insatsmiljöer 20 år in i framtiden, eller med andra ord hur ÖB ser på omvärlden och framtiden i ett längre perspektiv. Faktum är att PerP:en är det enda instrument ÖB har för att analysera och lyfta blicken bortom nuvarande inriktning.

Studierna är läsvärda av flera skäl. Ett av dem är att de kan röra sig med lite friare ordval just på grund av att de är studier med längre tidsperspektiv och inte omedelbara svar på frågor om dagsläget – vilket mycket lättare kidnappas av intressen för dagen. Rapporterna är därmed inte så tvättade mindre hänsynstagande till vad som för tillfället är laddade formuleringar.

Försvarsintresserade ser alltid fram emot PerP och det är en skatt för tankar framåt, men också för forskning bakåt i tiden när det gäller spårbarhet – eller brist på spårbarhet – mellan Försvarsmaktens framtidsbedömningar och politikens styrning. Det är alltid intressant att lägga föregående rapport bredvid den senaste.

I PerP från 2013 skriver Försvarsmakten att

den militärstrategiska situationen för Sverige förändras bland annat som ett resultat av närområdets växande betydelse och den ökande ryska militära förmågan i området. Medan det militära hotet mot Sverige bedöms vara lågt kvarstår i hög grad hotet från främmande makts underrättelseverksamhet.

Generellt i 2013-rapporten framhålls behovet av kvalitativt fokus (för mindre bevandrade i ”försvarspolitiska” ska man förstå det som att man inom ramen för en begränsad ekonomi hellre väljer kvalitativt fokus än kvantitet). Bland annat sägs att det är av största vikt att Försvarsmakten har ett antal kvalificerade högteknologiska förmågor som gör oss relevanta och attraktiva för samarbeten samt att våra förmågor passar in i ett större sammanhang. Det var också i denna rapport som Försvarsmakten lade fram behovet av att utveckla förmåga till offensiva cyberoperationer, vilket försvarsinriktningsbeslutet 2015 följde upp. Vidare framhölls behov av rymdbaserade förmågor (vilket även är ett tema i den nya rapporten), obemannade system, skydd mot ballistiska robotar och kryssningsrobotar samt att den nationella försvarsförmågan mot kryssningsrobotar bör stärkas. PerP:en 2013 tar även upp att förmågan att kunna bekämpa mål på stora avstånd med hög precision blir allt viktigare och att Försvarsmakten bör överväga att anskaffa en sådan förmåga (det finska köpet av JASSM nämns) samt att förmågan kan utvecklas med mark-, luft eller sjöburna system.

Jag tror de flesta känner igen hur dessa förmågor diskuteras nu tre år senare.

Detta om den förra studien.I den dagsaktuella versionen konstaterar Försvarsmakten att det inte genomförs några större strukturella förändringar i myndigheten utan att dessa har skjutits på framtiden. Behov av långsiktiga behov av större förändringar i förmågor aviseras med utgångspunkt i den framtida operationsmiljön samt Rysslands planerade fortsatta militära förmågeökning och säkerhetspolitiska utveckling.

Förändringar i den operativa miljön gör att Försvarsmakten redan nu, i innevarande försvarsinriktningsperiod, behöver förbereda och planera för den långsiktiga förmågeutveckling. Med de säkerhetspolitiska osäkerheterna som bakgrund behövs en översyn över vilken militär grundförsäkringspremie som krävs för att risktagningen i perioden efter 2025 ska förbli rimlig.

Försvarsmakten pekar på fyra centrala förhållanden som belyser att och varför Försvarsmakten behöver vidareutvecklas:

  • Ryssland planerar att fortsätta öka sin militära förmåga i perioden efter 2020 samtidigt som Försvarsmaktens förmåga nedgår med nuvarande försvarspolitiska och ekonomiska ambitionsnivå (detta pekades på redan 2013, min anm.). Det är en viktig bedömning och korrigerande signal, inte minst med tanke på uppgifter i medier om att de ryska försvarsutgifterna ska minska, och naturligtvis i linje med vad stf chef MUST sade vid Försvarsföretagsdagarna i veckan.
  • Operationsmiljön i Östersjöområdet bedöms i perioden 2025-2035 vara förändrad vad avser ett angrepps syfte, omfattning och karaktär.Försvarsmakten skriver att ett angrepp i första hand sannolikt syftar till att förneka annan part handlingsfrihet. Vidare antas att konfliktens karaktär förändras med rysk teknik- och strategiutveckling, vilken systematiskt riktas mot att utnyttja västvärldens svagheter och innefattar bland annat hybridkrigföring. Teknikutvecklingen medför, menar Försvarsmakten, vapensystem med allt längre räckvidder för fjärrbekämpning och avregling av strategiskt viktiga områden. Utvecklingen inom informationsteknologi, cyber, fjärrstyrda och autonoma system och telekrig tas upp som exempel på andra områden där teknikutvecklingen medför förändringar i den framtida operationsmiljön.
  • Försvarsmakten folkbildar i sin tredje punkt om att Sverige ”oundvikligen” kommer att påverkas om en konflikt i Östersjöområdet uppstår. Jag har en teori om att det finns en svensk ganska grundmurad inbillning om att vi alltid kan välja huruvida vi blir indragna i en militär konflikt eller ej, vilket i sin tur torde vara en underliggande förklaring till mycket märkligheter i svensk försvarspolitik över tid (det fick jag för övrigt tillfälle att nämna i dagens Studio Ett). Försvarsmakten konstaterar att Sveriges geostrategiska läge i grunden har förbättrats genom tidigare utvidgningar av EU och NATO, men att de geostrategiska förhållandena innebär att tillgång till svenskt territorium är en strategisk fördel för såväl Ryssland som NATO och USA. Försvarsmakten fortsätter i samma upplysningsanda med att det utan fördragsfästa säkerhetsgarantier finns en fortsatt osäkerhet om och när stöd kan påräknas.
  • Det ömsesidiga beroendet mellan den militära och civila delen av totalförsvaret har ökat, konstaterar myndigheten. Hybridkrigföring riktar sig mot samhället som helhet och samhällets sårbarhet vid påfrestningar ökar. I ett antal pedagogiska formuleringar beskriver Försvarsmakten vikten av ökad nationell situationsförståelse, en sammanhållen nationell strategisk kommunikation och en förmåga i samhället att snabbt och med god effekt kunna agera i gråzonen mellan fred och krig.

Ett av de viktigaste konstateranden Försvarsmakten gör i rapporten, är följande:

de civila delarna i totalförsvaret behöver utvecklas för att reducera sårbarheter samt skydda kritisk infrastruktur och samhällsviktig verksamhet i syfte att utveckla en nationell tröskeleffekt. Samhällets motståndskraft och Försvarsmaktens uthållighet är i detta sammanhang viktiga faktorer.

Det hade varit mycket intressant och – tror jag – välgörande för utvecklingen av de civila delarna och förståelsen för det ömsesidiga beroendet om MSB fick uppdrag att göra en motsvarande långsiktig perspektivplanering för totalförsvaret. En klok vän har påpekat att ett sådant dokument kan kan befästa missförståndet att MSB är en direkt motsvarighet till Försvarsmakten som ansvarar för hela det civila försvaret, men det borde gå att förklara hur strukturerna ser ut och denna utmaning borde hursomhelst inte omöjliggöra ett sådant arbete.*

Sammanfattningsvis är det tydliga budskap om att  Försvarsmakten är i behov av långsiktigt hållbara beslut om större förstärkning och förändring av Försvarsmaktens förmågor. Försvarsmakten tillägger att det är ”oavsett planeringsläge i innevarande period” och att ”långsiktigt hållbara beslut krävs för att kunna vidareutveckla förmågor för att möta den ryska förmågeutvecklingen och den framtida operationsmiljöns komplexitet.” Detta anger myndigheten som en förutsättning för att Försvarsmakten ska kunna lösa sina uppgifter 2025-2035.

När den förra perspektivstudien kom (2013) skrev jag att

Försvarsmakten gör helt enkelt kaos med halvkvävda försköningar eller tillrättalagda beskrivningar om problem (och utmaningar) och den övergripande slutsatsen är att hela dokumentet är ett rop på hjälp – eller i alla fall ett rop på vägval och definitioner som endast den politiska nivån kan och ska göra.

Möjligen står sig det omdömet. Jag skickade också med en lämplig låt. Den står sig nog den också.

*Tips för totalförsvarsintresserade är dels det privata initiativet Totalförsvarsstudien av Totalförsvarsstiftelsen och dels Försvarsmakten och MSB:s gemensamma grundsyn för totalförsvaret (den första av två redovisningar till regeringen). Se även Folk och Försvars seminarium om civilt försvar.

Det svenska samförståndet

Oavsett vilken regering som har regerat har den framhållit att man söker breda majoriteter för viktiga försvars- och säkerhetspolitiska beslut. Det sägs om samförståndsandan ungefär som med den militära alliansfriheten – den har gagnat oss väl. Men sedan några år tillbaka framstår det som om hela havet stormar, både mellan partier, inom partier och mellan regering och myndighet. Är det en rättvisande bild?

På en varierande skala är nu samtliga borgerliga partier överens om att antingen förutsättningslöst utreda (C, KD) eller gå med i NATO (M, FP), men det gäller bara i beslut och dokument och inte i praktiken eftersom inte M vill köra igenom beslutet utan en blocköverskridande överenskommelse med S, som fortsatt säger nej, liksom MP och SD och V, som säger jättenej och tom anser att vi ska gå ur PFF och helt sluta öva med organisationen.

När det gäller försvarets övergripande inriktning och utformning var det stort samförstånd fram till 2008 ungefär, sånär som på V och FP som skrev isär sig på varsitt håll från majoriteten när det gällde förhållningssättet till NATO. Om Försvarsmaktens personalförsörjningssystem var man dock inte överens och bakgrunden till S ställningstagande i dagarna hittar man i Slutbetänkande av Utredningen om totalförsvarsplikten år 2009, där S och V skrev en gemensam reservation med slutklämmen:

Mot bakgrund av det ovan anförda menar vi att regeringen ensam får ta ansvar för detta oprövade systemskifte i svensk försvarspolitik och dess konsekvenser.

Under senare år har den tidigare enigheten om hur försvaret i stora drag ska utformas, och för vad, ersatts av inre konvulsioner inom borgerligheten kring ekonomi och hotbild samt en tilltagande kritik från S vad gäller synen på framförallt den säkerhetspolitiska omvärldsanalysen (läs: Ryssland) och materielförsörjningen. Dock lyckades Försvarsberedningen enas kring en omvärldsanalys den 31 maj 2013, sånär som FP som åter markerade i NATO-frågan, SD som skrev en längre betraktelse över behovet av territorialförsvar och V med sitt avståndstagande till militärt samarbete inom ramen för NATO och EU.

Nu, ett halvår senare är alla överens om att den dimensionerande huvuduppgiften är försvar av landet och närområdet, vid sidan av lite allmänt hållna formuleringar om svenska intressen etc. Alla utom MP, som på ett övergripande plan är det enda partiet som håller fast vid den tidigare inriktningen (som var mer ”både-och” med dimensionerande genomslag för de internationella uppgifterna) och skriver i sin motion:

Miljöpartiet anser att det militära försvaret ska dimensioneras utifrån operativa behov och en realistisk hotbildsanalys. För överskådlig tid är dessa operativa behov deltagande i internationella krishanteringsuppgifter. Miljöpartiet anser att det är av vikt att Sverige tar sitt internationella ansvar och ökar sin ambition att delta i fredsfrämjande verksamhet i FN:s regi.

Men som sagt, när det gäller omvärldsanalys och vad vi ska ha försvaret till är S och M ganska överens, i alla fall är de inte mer oense än att båda parter kan flytta sig till gemensamma skrivningar och det ser man också exempel på i socialdemokraternas färska motion som svar på regeringens budgetproposition. I denna S-motion upprepas skrivningar från beredningens rapport och man för söka ganska länge innan man kommer fram till några avgörande skillnader gentemot det som uttrycks från allianshåll (undantaget NATO). Återigen kokar olikheterna – vid sidan av NATO – ner till personalförsörjningen och den långsiktiga materielförsörjningen, samt möjligen militär närvaro på Gotland, iaf skiljer det sig från Moderaternas syn på saken. S skriver:

En särskild analys och studie av den försvars- och säkerhetspolitiska situationen på Gotland måste genomföras. Utvecklingen i Östersjön med ökad olje- och gasexport samt en stegrad militär övnings- och underrättelseverksamhet gör detta nödvändigt. En stridsgrupp med bas i flera olika vapensystem bör utformas.

Håll Gotlandsfrågan i minnet. Jag kommer återkomma till detta. Men först, hur vill då S utforma försvaret?

Kärnan återfinns nog i följande stycke:

Vår förmåga att hävda det svenska territoriet – med flyg- och marinstridskrafter upprätthålla ett fungerande skalförsvar i kombination med rimligt uthålliga arméstridskrafter, är det som krävs för att svenskt försvar ska kunna uppfattas både nationellt och internationellt som trovärdigt.

Och så snart man blandar in begrepp som ”trovärdig” och ”rimligt” kan det betyda precis vad som helst. Möjligen kan det vara klokt att vara diffus. Peter Hultqvist (S) är säkert beredd att ta några kulor för att han inte svarar upp ekonomiskt redan nu mot det höga tonläget och istället lägger sig på samma anslagsnivå som regeringen, för på det sättet lämnar han fältet öppet för att göra både utformning och ekonomi till valfråga med Försvarsberedningen som scen i och med det nu påbörjade uppdraget att omsätta omvärldsanalysen till utformning i rapportomgång två (som ska vara klar senast den 31 mars 2014).

Inom personalförsörjningen anför S att en rad åtgärder nu bör utredas

(…) för att kunna bemanna krigsförbanden på ett stabilt och uthålligt och hållfast sätt, samt att garantera den folkliga förankringen i Försvarsmakten.

S vill införa en obligatorisk mönstring för alla män och kvinnor vid 18 års ålder på nätet, för att sedan låta 20% gå vidare till en ”riktig mönstring” med personlig inställelse. Argumenten för detta är att det

(…) återskapar ett grundläggande band mellan befolkning och Försvarsmakten om att försvaret av riket är ett nationellt intresse som angår alla.

Man vill också utreda ett ”system med reservister” inom armén.

Det kan innebära att den som en gång utbildats till soldat men avslutat sin tjänstgöring inom FM ska vara tjänstgöringsskyldiga under 10 år. Dessa ”reservister” skulle vara krigsplacerade och skulle kunna kallas in vid behov.

Det är  lite oklart vad man menar med att krigsplacera fd soldater, eftersom det redan görs och i Rapport ikväll var försvarsminister Karin Enström (M) avvisande och hänvisade till att det förmodligen är väldigt dyrt, medan Peter Rådberg (MP) inte var intresserad eftersom det sänder fel signaler och hotbilden inte kräver det.

Apropå det Rådberg säger kan det vara värt att plocka fram de bakomliggande resonemangen kring det nya personalförsörjningssystemet. När Utredningen om totalförsvarsplikten lämnade sitt slutbetänkande i juni 2009 (SOU 2009:63) anförde majoriteten att skyldigheten att genomgå mönstring – liksom skyldigheten att fullgöra värnplikt och civilplikt – görs beroende av att regeringen med hänsyn till försvarsberedskapen föreskriver om det, det är alltså i första hand försvarsberedskapen som ska kunna tryggas och inte t.ex. förmodad folkförankring. Kommittén skriver:

Det är också mot bakgrund av detta syfte som de begränsningar i den enskildes frihet som uppgiftsskyldigheten innebär har gjorts. Förutom att svara mot detta syfte kan uppgiftsskyldigheten för totalförsvarspliktiga förvisso även sägas ha haft andra effekter. Exempelvis har mönstringsskyldigheten gett statsmakterna ett tillfälle att informera unga om totalförsvaret. Detta har emellertid aldrig utgjort mönstringsskyldighetens syfte och det är inte heller mot denna bakgrund som begränsningarna i den enskildes frihet har gjorts. Begränsningar i den enskildes frihet får enligt regeringsformens bestämmelser endast göras för att tillgodose ändamål som kan anses godtagbara i ett demokratiskt samhälle.

Kommittén skriver vidare att regeringen kan

(…) om behovet skulle se annorlunda ut, föreskriva om att endast bestämmelserna om mönstringsskyldighet ska tillämpas. Mönstringsskyldigheten kommer i ett sådant läge att tillämpas utan att det övriga pliktsystemet gör det. Detta bör enligt kommittén inte vara det typiska förfaringssättet. Fullgjord mönstring ska följas av ett inskrivningsbeslut eller av att den totalförsvarspliktige befrias från att fullgöra värnplikt eller civilplikt. Att ålägga totalförsvarspliktiga en mönstringsskyldighet som inte följs av en skyldighet att tjänstgöra är därför i normalfallet inte lämpligt.

När det gäller S förslag ska de förmodligen snarast ses som en förberedelse till den kommande förhandlingen i Försvarsberedningen, då det uttrycks explicit i direktiven till denna att man ska se över personalförsörjningen. Man är för övrigt inte överens inom oppositionen, men S, V och MP är i alla fall överens om att regeringen inte har räknat rätt (se t.ex. gemensam reservation i FöU:s betänkande Vissa frågor om Försvarsmaktens personal (2012/13:FöU7) och man har gemensamt drivit kravet på en översyn i riksdagen.

På samma sätt är det vaga resonemang om krisberedskap som framförs i S-motionen, vad innebär det t.ex. att det behövs ”ett nytt samlat grepp om hur samhällets krisberedskap ska kunna stärkas” – är det ett instämmande i Försvarsmaktens efterlysning av en ny samlad säkerhetsstrategi – och att ”det åter kan behövas en civilförsvarsutbildning – men med en annan inriktning är den tidigare”? Samma sak med detta, det ligger inom Försvarsberedningens uppdrag.

Långt mer precist är S i resonemangen om försvarsindustrin och materielförsörjningen. Man anser att en

(…) långsiktig och samlad strategi framstår som nödvändig. (…) För att vända denna utveckling näringen och statsmakten inleda ett arbete tillsammans med bland annat de fackliga organisationerna för att upprätta ett långsiktigt samverkansprogram. Syftet ska vara att utveckla den svenska försvarsindustrin och dess kompetens med bäring på även den civila sektorn. Dessutom åligger det regeringen att med engagemang säkerställa de svenska säkerhetsintressena och därmed inför EU motivera egenproduktion av strategiska försvarssystem.

Och här är konflikten tydlig med regeringen, då S anser att nuvarande principer – dvs att nyanskaffning bör, när så är nödvändigt, i första hand ske av på marknaden befintlig, färdigutvecklad och beprövad materiel – får

(…) negativa effekter för möjligheterna att upprätthålla forskning, teknikutveckling, spetskompetens och även i förlängningen arbetstillfällen.

S anser också att den generella betydelsen för näringslivsutvecklingen och den ”regionala balansen” inte får glömmas bort.

Så, om man skalar av all retorik och all luftad oro respektive förtröstan om militär förmåga eller vad den ryska utvecklingen innebär för Sverige, går den stora skiljelinjen mellan partierna NATO (men den ligger begravd), statens relation till försvarsindustrin samt i viss mån personalförsörjningen. Den stora samsynen rör omsvängningen till försvar av det svenska territoriet och fokus på närområdet. Samsynen mellan de stora partierna gäller också uppfattningen om försvarsbudgeten, där regeringen och S är överens – i alla fall till dess att Försvarsberedningen ska landa sina diskussioner.

Men hur stämmer denna politiska verklighet överens med den militära?

Försvarsmakten har varit tydlig under flera år med att den beslutade insatsorganisationen (IO 14) inte kan intas med mindre än pengatillskott, och i perspektivstudien som redovisades nyligen säger man helt frankt att den helt enkelt inte kan intas. Myndigheten redovisar därför i nämnda studie olika vägval och vad man förespråkar som bäst svarar upp mot kraven inom ramen för en prolongerad ekonomi. Studien bygger på ett antal ingångsvärden som man har uppfattat från den politiska nivån: Ökat Nordiskt och Nordiskt-Baltiskt samarbete, inget NATO-medlemskap (men nära samarbete), fokus på territoriet och närområdet samt maximal försvarseffekt för pengarna.

Så långt allt väl. Men nu uppstår ett antal problem: Den magra myndigheten visar sig än en gång och från en lite annan vinkel exakt hur smalt och föga uthållig man är, och ingen kan undgå hur starkt och hur historiskt sett unikt klart det sägs ut hur beroende vi är av hjälp utifrån – närmast omedelbart och i hela konfliktskalan. Men politiken är inte beredd att betala vad IO 14 skulle ha kostat. Punkt.

Den insatsorganisation som vi är någonstans i mitten på att införa, men som FM nu säger inte kan införas, är i grunden ett svar på en annan politisk beställning än dagens, nämligen i praktiken att de internationella insatserna ska vara dimensionerande. Försvarsmaktens perspektivplanering utgår således från en organisation som inte ännu är på plats och som dessutom kanske inte hade sett ut som den gjorde om hela det politiska fältet (utom MP) hade gjort omtag i tyngdpunktsfrågan tidigare.

Vi kommer ha ett militärt försvar som förutsätter hjälp från andra men som inte är försvarsplanerat i ett gemensamt operationsområde med någon, som är utformat för att vara direkt gripbart framförallt för internationella insatser, men som istället ska ”användas” hemma och i närområdet (det är därmed främst incidenten som kommer användas och de stående förband med heltidsanställda soldater som sätts upp kommer inte finnas pengar eller vilja att använda internationellt). Och det hela slutar med ett ännu smalare skalförsvar med vass materiel inom vissa system för att det ska göra tillräckligt ont för en angripare för att verka initialt avhållande.

Låt oss säga att det från S och M står klart när beredningen lämnar sin rapport i vår att man inte kommer höja försvarsbudgeten något ytterligare (alternativt marginellt mer jämfört med de nivåer regeringen aviserat för de närmaste åren), samtidigt som den av Försvarsmakten redovisade perspektivstudien blir för hårdsmält, vad händer då?

Försvarsmakten förespråkar satsningar på kvalité och materiell förnyelse för försvarseffekt och för möjligheten att vara en intressant partner internationellt och då tänker man möjligen att S är inne på samma spår, men S för in argument om arbetsmarknads- och regionalpolitik (se ovan) och jag är inte alls säker på att man egentligen står varandra så nära i detta som man kan tro. I alla fall är jag inte säker på att man ser samma behov när det kommer till beställningar. Till det kommer att den teknologiska aspekten på militärt försvar av olika skäl är klart underbelyst i den svenska offentligheten, den försvinner i ett moln av skandaler eller självpåtagen tystnad från industrins sida. Folk förstår helt enkelt inte varför man inte öppnar fler regementen om man ska öka försvarsförmågan, lite bryskt uttryckt. Frågan är således vilket stöd en sådan inriktning kan få och vem som ska stå upp för den?

Frågan om personalförsörjningssystemet kan komma att pressa regeringen till åtgärder som inte i första hand ökar den operativa effekten (minns att ett skäl för anställda soldater var att systemen är så krävande att de inte alltid kan opereras av värnpliktiga), utan som syftar till annat, t.ex. att öka folkförankringen. Detta tränger i så fall ut något annat ur ramen.

Den politiska viljan och behovet av att manifestera det nyvunna intresset för närområdet kommer också att ha ett pris. Och nu är jag tillbaka till Gotland. Jag tar diskussionen om den militära närvaron på ön som exempel:

När Folkpartiet tog ton om det försämrade omvärldsläget österut manifesterade de sin ambition bl.a. genom att driva igenom förrådsställda stridsvagnar på Gotland (ev. fiende är informerad om målet, kan tilläggas).  S föreslår nu en stridsgrupp på ön med argumentet att de militära aktiviteterna i Östersjön ökat och att Ryssland också ökat sin militära förmåga. Men här skiljer sig världarna och ingen illustrerar det bättre än Bruce Acker i en mycket läsvärd artikel hos Folk och Försvar. Han behandlar bland annat in den teknologiska utveckling som Försvarsmakten påtalar:

Starting with currency, the notion that Gotland’s geography alone justifies its strategic significance, and that geography is permanent, overlooks the obvious shrines to previous concepts of critical terrain. Within 30 minutes’ drive of Stockholm, one can visit Vaxholm, Oxdjupet, and Baggenstäket, all historic chokepoints of once great significance, and defended accordingly in their time, but today defenseless. Why? The range, accuracy, and effect of modern weapons coupled with alternatives to waterborne mobility rendered them irrelevant. What of Gotland, then? When one labels Gotland an unsinkable aircraft carrier, or states that commanding the island affords command of the entire Baltic, one overlooks the fact that Gotland can also be described as an aircraft carrier that has run aground, underneath Russian air defenses, and within range of missiles placed in Kaliningrad. Any forces placed there are vulnerable, difficult to resupply or redeploy in conflict, and possible to circumvent.

Jag är inte människa att förfäkta bestämda uppfattningar om Försvarsmaktens utformning i alla detaljer, men jag har varit med tillräckligt länge för att veta när det finns risk för att en massa andra värden – eller snarare föreställningar – som inte har med operativ effekt att göra blandar sig i och i värsta fall styr den kommande utformningen av Försvarsmakten.

Om uppgiften (i den mån den är klarlagd) inte hänger ihop med utformning och ekonomi, ja då blir helheten så omöjlig och svåröverblickbar att man lätt hemfaller åt det man tycker man begrep sig på senast – och det är inte alltid det bästa för framtiden.

Det är inte säkert att sådana ”andra värden” är fel, men man ska inte låtsas att det har med försvarseffekt och effektivitet att göra och man bör i så fall låta åtgärderna bekostas av utgiftsområden där de här hemma. Någon har sagt att det inte finns något mindre realistiskt än den realpolitik som glömmer att världens starkaste politiska faktor är människors känslor och min känsla är att det fortfarande är många som t.ex. kopplar antalet regementen till försvarsförmåga. Mitt värstafallscenario är att nästa försvarsbeslut blir ett sammelsurium av olika intressen och symboliska vinster, istället för ett konsekvent och sammanhållet system som är användbart, används aktivt internationellt och förmår att plugga in i andra försvarsmakter, hur magert eller fett det än må vara.

Mitt nästa inlägg kommer behandla samhällets krishanteringsförmåga.

PS. Genlt Jan Salestrand redovisade föredömligt perspektivstudien vid ett seminarium med Folk och Försvar nyligen. Rekommenderas.

Ett rop på hjälp

Igår redovisade Försvarsmakten den perspektivstudie regeringen beställde i regleringsbrevet för 2013. För en försvarsintresserad person är den sprängfylld med politisk dynamit. Försvarsmakten gör helt enkelt kaos med halvkvävda försköningar eller tillrättalagda beskrivningar om problem (och utmaningar) och den övergripande slutsatsen är att hela dokumentet är ett rop på hjälp – eller i alla fall ett rop på vägval och definitioner som endast den politiska nivån kan och ska göra.

Men, om man har följt perspektivplaneringen ett antal år och studerat de spår den lämnat efter sig, konstaterar man lakoniskt att den knappast lär vända upp och ner på försvarspolitiken denna gången heller. Försvarsmaktens inriktning och dimensioneringsgrund är absolut spårbar till perspektivstudierna – därvidlag är det viktiga dokument man producerar – men 2013 är inte första året myndigheten ropar efter strategisk styrning och konsekventa beslut utan att hoppas på svar (det sistnämnda är en kvalificerad gissning). Och så kommer det fortsätta till dess att man för samman perspektivplaneringen med den politiska processen genom att, som Jan Nygren skrev redan 2008, skapa en sammanhållen strategisk ledning och styrning, där en del av det militära högkvarteret finns i försvarsdepartementet:

Från politisk sida ska det inte gå att hävda att man inget sett eller hört. Från Försvarsmakten ska det aldrig gå att hävda att man har carte blanche när man tar på sig nya uppgifter. (…) Utan grundläggande reformering av försvarets planeringssystem kommer vi att få nya ”krisdiskussioner” om försvarets ekonomi lika regelbundet som maskrosen blommar.

Till kriser om ekonomin kan läggas olika ingångsvärden när det gäller långsiktig utformning, skillnad mellan upplevda och formulerade uppgifter och ambitionsnivå.

Innan jag kommer in på sakinnehållet i årets PerP är det intressant att fundera över om dokumentet svarar på perspektivplaneringens uppgift, så som det beskrivs i offentliga dokument, dvs. är det ett användbart verktyg för att identifiera vägval och behov av strategiska beslut? Kan man läsa sig till olika alternativa och tänkbara utvecklingar av framtiden vid sidan av beslutad försvarspolitisk inriktning och bortom gällande planer? Presenteras alternativa koncept i tidsperspektivet 2030 där centrala frågor som bedöms vara avgörande för nästa försvarspolitiska inriktningsbeslut belyses?

Mina svar är ja, det är ett användbart verktyg för att identifiera vägval och behov av strategiska beslut, och det stora strategiska beslutet är inte, så som Försvarsmakten beskriver det, att det handlar om att välja mellan kvantitet eller kvalitet (det valet är i realiteten sedan länge passerat, det handlar om ”smalare” eller ”smalare på ett litet annat sätt”). Det stora vägvalet handlar istället om att antingen redovisa för medborgarna att vi har ett försvar som bygger på nästan omedelbar hjälp från andra, i hela skalan kränkning – krig och att tydligt ta ansvar för det genom att säga att det räcker och att det är rimligt, eller ta debatten och beslutet om att ingå ömsesidiga försvarsgarantier genom NATO-medlemskap.

Försvarsmakten formulerar det rakt på sak:

(…) Den centrala frågan är istället i vilken grad den svenska militära alliansfriheten tillåter att förmågor delas, slås samman eller utgår genom en roll- och uppgiftsfördelning. I sammanhanget bör det beaktas att såväl en minskad som en bibehållen förmågebredd med litet djup innebär att svensk försvarsförmåga blir beroende av andra staters militära resurser. Var denna gräns går är ett viktig försvarspolitiskt ställningstagande. Den största utmaning för Försvarsmakten i dimensionen nationellt försvar, är att huvuddelen av Sveriges grannstater är med i Nato. Som militärt alliansfri stat är det viktigt att säkerställa att beslutscykeln kan upprätthållas genom tillgång till underrättelser, ledning och verkan. Sverige och Försvarsmakten bör därför fortsatt utreda hur utökat bi- eller multilateralt försvarssamarbete med grannstater som är Nato-medlemmar kan utvecklas.

Nästa fråga: Kan man läsa sig till olika alternativa och tänkbara utvecklingar av framtiden vid sidan av beslutad försvarspolitisk inriktning och bortom gällande planer? Nej det tycker jag inte och så var i rättvisans namn inte heller det explicita uppdraget formulerat i regleringsbrevet. Det är inte olika alternativ efter ett antal olika ekonomiska ramar man har presenterat – vilket förvisso är en rimlig bedömning med hänsyn till politiska realiteter – men nog hade det varit intressant att titta på en helt annan struktur som jämförelse, istället för att utgå från dagens och skruva litegrann mer eller mindre på den? Jag skulle tycka det vore oerhört intressant att se en barmarksplanering: Givet omvärldsutveckling, ambitionsnivå och bedömd ekonomi, hur hade vi organiserat det militära försvaret idag om vi inte hade något arv att ta hänsyn till, om den militära alliansfriheten består respektive upphävs och de nordiska länderna tar några steg till?

Nu invänder någon att det kanske hade varit en intressant intellektuell övning, men att man ändå aldrig kan bortse från arvet och ja, så är det. Men om vi inte vet hur ett alternativ värt namnet ser ut, kanske vi fortsätter på en väg som inte är den bästa utan den som uppfattas möjlig, istället för att man steg för steg i de delbeslut som tas för att röra sig i riktning mot det man egentligen vill uppnå.

Och därmed är vi inne på den sista frågeställningen om alternativa koncept i tidsperspektivet 2030 och om centrala frågor som bedöms vara avgörande för nästa försvarspolitiska inriktningsbeslut belyses? Där är svaret nja. En av de centrala frågorna handlar om fördjupat militärt samarbete med andra länder och kring detta är man tydlig. Men en annan central fråga är snarare en vädjan som är mycket uppseendeväckande om man tänker efter: Försvarsmakten efterlyser en säkerhetsstrategi, eller med andra ord statsmakternas svar på vad man ska ha myndigheten till:

Med en heltäckande nationell säkerhetsstrategi kan Försvarsmaktens instrumentella roll att bidra till stabilitet i såväl närområdet som globalt beskrivas. Därigenom kan Försvarsmaktens mål och uppgifter enligt inriktningspropositionen och målen för vår säkerhet enligt Försvarsberedningens rapport analyseras.

Försvarsmakten hänvisar till strategi för Sveriges säkerhet som Försvarsberedningen formulerade 2006 (och som sedan i delar blev en proposition och riksdagsbeslut) och konstaterar att de militära frågorna har lämnats utanför resonemanget, vilket i sin tur föranleder behov av att

…utveckla en modern allomfattande nationell säkerhetsstrategi som tar ställning till nationella intressen och som inkluderar militära hot. En sådan strategi skulle kunna utgöra statsmakternas övergripande inriktning när det gäller Sveriges försvars- och säkerhetspolitik och omfatta hela konfliktspektrat. Med en heltäckande nationell säkerhetsstrategi kan Försvarsmaktens instrumentella roll att bidra till stabilitet i såväl närområdet som globalt beskrivas. Därigenom kan Försvarsmaktens mål och uppgifter enligt inriktningspropositionen och målen för vår säkerhet enligt Försvarsberedningens rapport analyseras.

Försvarsmakten nämner härvidlag Storbritanniens och Polens säkerhetspolitiska policydokument som exempel och hävdar att en sådan ansats bedöms underlätta prioriteringar för Försvarsmaktens långsiktiga utformning, till exempel avseende vilka nya förmågor som erfordras, hur Försvarsmakten bör utvecklas i samklang med andra delar av samhället och på vilket sätt som försvarsindustriella faktorer bör beaktas. Myndigheten pekar också på att en sådan strategi kan tydliggöra myndighetens roll för att Sverige ska uppfattas vara en attraktiv militär partner idag och vid ett försämrat omvärldsläge.

Riktigt så och bra att det skrivs ut! Men betänk följande: Vad är en perspektivstudie med sitt långa tidsperspektiv värd, då man har utarbetat den i avsaknad av politikens svar på två helt avgörande frågor för inriktning och utformning? Man efterlyser alltså 1. svar på hur man ska tackla det faktum att man utformar ett militärt försvar som bygger på förhoppningen om att man får hjälp och 2. vetskap om hur politiken ser på Försvarsmaktens instrumentella roll och uppgifter.

Kommer Försvarsberedningen leverera svar på dessa frågor i sin rapport våren 2014? Någon ny övergripande säkerhetsstrategi kommer man inte kunna leverera, möjligen konstaterar man att den gamla från 2006 bör uppdateras. Och vad gäller Sveriges militära samarbeten har man redan lämnat några besked i sin förra rapport, t.ex. att man kan tänka sig att samarbeta i norden om försvarsplanering, men gissningsvis kommer det inte så mycket nytt därvidlag, man har på något vis nått gränsen nu för vad man kan uttrycka för ambitionsnivå utan att Socialdemokraterna måste avvika från majoritetslinjen.

När det gäller ambitionsnivå försöker Försvarsmakten till del svara själv. Citatet nedan är långt men viktigt:

Försvarsmakten är ett av flera säkerhetspolitiska medel som bidrar till stabilitet i närområdet. Försvarsmakten kan utöva en stabiliserande påverkan, genom ett aktivt uppträdande och ett omfattande militärt samarbete, utbyte och övningar med samtliga aktörer i närområdet. En egen militär förmåga att föra väpnad strid avser att avskräcka en potentiell motståndare från att vidta oönskade åtgärder. Därmed skapas en tröskeleffekt mot militärt våld. Det minskar risken för att ett överraskande angrepp leder till ett omedelbart avgörande. Ett internationellt militärt samarbete bidrar till att utgöra en del av grunden för en trovärdig solidaritetsdeklaration. Sveriges solidaritetsdeklaration och solidaritetsklausulen i Lissabonfördraget kan förstärka tröskeleffekten och, i det fall en väpnad konflikt uppstår, genom tillkommande förband bidra till att tvinga en motståndare att avbryta sin aktion eller för att besegra denne.

Analysen ovan innebär att Försvarsmaktens dimensionering bör baseras på suveränitetsaspekten i de nationella intressena. Därför är utvecklingen i närområdet utgångspunkten för Försvarsmaktens utveckling. För att säkerställa den nationella suveräniteten bör framtida förmågor utgå från att säkerställa:

– Responsförmåga som medger relevant tillgänglighet av militära förband som kan utöva effekt i närområdet.

– En teknologinivå som medger väpnad strid mot en högteknologisk motståndare.

– Ökat militärt samarbete, syftande till att kunna ta emot och ge militärt stöd.

– Förmåga att tolka och möta icke-konventionella skeenden.

Hur dessa förmågor säkerställs är nästa fråga. Har vi en trovärdig förmåga till detta idag? Eller med andra ord: Vad behövs för att resurserna på ett trovärdigt sätt svarar upp mot behovet? Hur ser en Försvarsmakt ut som kan ”säkerställa den nationella suveräniteten” (vad betyder det?) och vad kostar den? Detta är upp till Försvarsberedningen i vårrapporten.

I PerP identifierar Försvarsmakten ett vägval med två alternativa principiella vägar för fortsatt utveckling av insatsorganisationen. Det är detta som kallas ”kvantitet eller kvalitet”. Den första handlingsvägen bygger på att nuvarande insatsorganisation bibehålls i så stor utsträckning som möjligt, trots att inte ekonomin medger det. Om man gör det bedöms både volym och kvalitet i krigsförbanden successivt att nedgå. Den andra handlingsvägen svarar enligt myndigheten upp mot slutsatserna i studien och innebär i korthet att materiell och personell kvalitet upprätthålls på förbanden samtidigt som nya förmågor successivt introduceras. Detta sker genom reduceringar av antal krigsförband, minskad förmågebredd och genom ökat internationellt samarbete. Även detta alternativ innebär bistra besked:

Insatsorganisationens förmåga att kunna försvara ett begränsat geografiskt område försämras samtidigt som uthålligheten nedgår jämfört med en operativt relevant insatsorganisation. Vidare medför den låga volymen av stridskrafter risk att den territoriella integriteten inte kan upprätthållas vid systematiska kränkningar. Stridskraftsprofilen medför betydande osäkerheter avseende möjligheten att producera önskade förmågor och förband på sikt. Den gradvisa reduceringen av operativ förmåga får efter hand allt mer omfattande konsekvenser. Detta medför att det inom flera områden finns så stora brister till materiell omsättning och förnyelse att dessa erfordrar en särskild översyn. (…)Behovet av säkerhet tillsammans med andra är stort då det fordras militärt stöd för att klara ett begränsat väpnat angrepp mot Sverige.

På lätt svenska kan man säga att enveckasförsvaret blir ännu smalare och kortare och – apropå Ryska Påsken – ska man veta att uthålligheten att hantera systematiska kränkningar nedgår betydligt samt att dessa endast kan mötas i geografiskt begränsade områden.

För att analysera utvecklingen av insatsorganisationen har tre olika koncept använts. Koncepten utgör militärstrategiska optioner för hur Försvarsmakten används om ett militärt angreppshot uppstår mot Sverige. Koncepten kallas Proaktiv (möjligheter till fjärrbekämpning och operationer i cybermiljön samt att agera tidigt och proaktivt), Aktiv (sträva efter lång uthållighet) och Reaktiv (påminner om dagens insatsorganisation).

Enligt Försvarsmakten har samtliga koncept endast förmåga att kortvarigt ta upp striden mot en kvalificerad motståndare samt begränsad uthållighet vid en utdragen kris. Sammantaget pekar analysen av koncepten på ett beroende av internationellt samarbete och indikerar ett tydligt behov att utveckla ett antal mer eller mindre nya förmågor. Förmågan att framgångsrikt möta ett begränsat väpnat angrepp saknas, utöver att kortvarigt kunna ta upp striden. Reduceringen av delar eller hela krigsförband innebär att uthålligheten att hantera systematiska kränkningar nedgår ytterligare och att det endast kan ske under begränsad tid med geografiska begränsningar eller genom delat ansvar med andra. Samtliga koncept medger deltagande i internationella operationer med mark-, flyg- och marinstridskrafter, men att endast en insats av mer omfattande karaktär kan genomföras över tiden. Samtliga koncept fordrar ett internationellt militärt samarbete som tillåter operativa och praktiska förberedelser för taktiska förband. Vidare krävs militärt stöd vid väpnat angrepp eller vid en utdragen kris.

Förutsatt att man kan redogöra för hur den tänkta striden mot en kvalificerad motståndare ser ut, så att var och en kan förhålla sig till rimligheten i det man har prövat koncepten emot, samt hur den utdragna kris ser ut som man har begränsad uthållighet vid, är budskapet tydligt och lika möjligt att kommunicera till allmänheten som omöjligt att i efterhand säga att man inte kände till konsekvenserna av prolongerad ekonomi.

I det följande gör jag några nedslag i studien, utan inbördes ordning eller systematik:

1. Den av Försvarsmakten föreslagna handlingsvägen, utifrån prolongerad ekonomisk ram, rymmer en frågeställning som blir utmanande för politiken: ”Tillräckligt bra” eller ”makt genom högteknologisk spets”? Försvarsmakten skriver att

Det bedöms vara av största vikt att Försvarsmakten har ett antal kvalificerade högteknologiska förmågor som gör oss relevanta och attraktiva för samarbeten samt att våra förmågor passar in i ett större sammanhang.

I detta ryms inte bara materielfrågan som en faktor för förmågan utan som en faktor sas utanför slagfältet, vilket i sin tur har bäring på hur man ska förhålla sig när det gäller krigsmaterielexport och pågående utredning om det svenska regelverket, liksom Sveriges linje i det europeiska samarbetet. Jag får återkomma till detta i ett särskilt inlägg senare.

2. I perspektivstudien skriver Försvarsmakten rakt ut att

Insatsorganisation 14 kan inte realiseras, då den framför allt materiellt inte kan uppfyllas.

Detta har många, särskilt försvarsbloggare, vänt och vridit på och från regeringens sida har man hört och läst att ”reformen ska genomföras i den takt ekonomin medger”. Men nu säger alltså Försvarsmakten att den inte kan realiseras. Ska bli intressant att se hur (om) man förhåller sig till detta från politiskt håll.

3. Vidare skriver Försvarsmakten:

Konsekvenserna av prolongerade anslagsramar är så omfattande för den operativa förmågan 2020 att det fordras en översyn av Försvarsmaktens uppgifter. Den gradvisa reduceringen av operativ förmåga får efter hand allt mer omfattande konsekvenser.

Ja, frågan är hur man ska se på det faktum att Försvarsmaktens uppgifter beslutas utifrån den ekonomiska ramen och inte tvärt om – som det naturligtvis alltid har varit, mer eller mindre – men när tillsynes självklara uppgifter verkar plockas bort kryper det inpå benet. Låt mig ta Arktis som exempel:

Försvarsmakten skriver att närområdet bör vara dimensionerande för Försvarsmakten och att Sveriges solidaritetsdeklaration ytterligare understryker närområdets centrala betydelse för Försvarsmaktens dimensionering. På annan plats står det att det svenska närområdet inbegriper två säkerhetspolitiskt viktiga områden: Östersjöregionen och Barentsområdet inklusive delar av Arktis och att det ökade intresset både för Östersjön och Arktis innebär att den strategiska betydelsen av närområdet ökar och att den ökade strategiska betydelsen medför en starkare drivkraft att skydda nationella intressen etc. Men så plötsligt läser man att även om delar av Arktis tillhör Sveriges närområde så ska utvecklingen i Arktis bör inte vara dimensionerande för Försvarsmakten.

Av ekonomiska skäl, eller vad? Frågan är vad som ska vara dimensionerande för Försvarsmakten om närområdet ska vara dimensionerande, samtidigt som delar av det inte ska vara det, i för Sverige viktiga säkerhetspolitiska områden?

4. En annan viktig sak, apropå det tydliggjorda behovet av militärt stöd, handlar om EU och hur myndigheten indirekt bedömer realiserbarheten i det. Försvarsmakten konstaterar att nedskärningarna i de europeiska försvarsbudgetarna sker utan nämnvärd koordinering, vilket ”sannolikt minskar möjligheten att vid behov stödja andra stater med militära medel”:

I dagsläget finns ett militärtekniskt beroende av USA, som framgent bedöms öka. Ett minskat amerikanskt fokus på Europa innebär ett ökat tryck på de europeiska staterna att ta ett större ansvar för kontinentens säkerhet. EU:s medlemsstater har dock inte en enhetlig syn på unionens framtid avseende bland annat ekonomi, utvidgning och försvar. Sammantaget innebär det att EU troligen inte utvecklas till en stark aktör inom militär krishantering.

5. Om den ryska militärreformen levereras en nyhet i den svenska bedömningen:

Den ryska militärreformen har som målsättning att minst 70 % av materielen ska vara modern till början av 2020-talet, ett mål som bedöms kunna uppnås. (…) Begränsningarna till trots bedöms militärreformen kunna genomföras.

6. Vidare identifierar Försvarsmakten behov som man menar kommer öka:

På lång sikt bedöms militära förmågor i ökad utsträckning nyttjas för att skydda regionala och globala flöden samt för att hantera miljöhot i form av miljökatastrofer eller skydd av naturresurser. Sannolikt tillkommer även indirekta konsekvenser av konfliktdrivande karaktär, exempelvis råvarubrist samt otillräcklig vatten- och matförsörjning. För att skydda regionala och globala flöden kan Försvarsmakten ges uppgiften att ytövervaka och patrullera farleder och hamnar, konvojera och eskortera civila fartyg. Redan idag genomför Försvarsmakten liknande uppgifter i Adenviken utanför Somalias kust. Denna typ av uppgifter bedöms öka i omfattning.

7. Och om SF och stöd till polisen:

Specialförband har visat sig verkningsfulla i dagens komplexa stridsmiljö, i synnerhet vid internationella konflikter med irreguljära aktörer, ofta i tätbefolkade, urbana områden. Denna förmåga kan komma att utvecklas ytterligare. Samverkan och samordning med andra myndigheter och organisationer behöver utvecklas ytterligare. Nationellt har specialförbanden förmåga att stödja samhället med sina unika förmågor i fred, kris och krig. Med lagstöd sedan 2006 kan Försvarsmaktens specialförband stödja polisen vid terrorismbekämpning. Detta stöd kan utvecklas.

8. Och när det gäller cyberoperationer vill man tillåtas vara offensiv:

Försvarsmakten behöver fortsätta utveckla sin defensiva förmåga och ges uppgiften att utveckla förmåga till offensiva cyberoperationer.

Årets perspektivstudie utmynnar i sju principiella inriktningar, som ”trots betydande risktagning bäst tillgodoser statsmakternas inriktning”:

Närområdet i fokus – Försvaret av Sverige bör utgöra geografisk utgångspunkt för utformningen av insatsorganisationen. Av detta följer att förmågan och ambitionsnivån att genomföra internationella insatser bestäms vid varje given tidpunkt av vilka förmågor som är operativt tillgängliga.

Min anm: Här manifesteras ännu en gång den totala återgången till fokus på försvar av Sverige.

Kvalitet före kvantitet – Insatsorganisationen bör utformas med en kvalitativt högteknologisk profil i samklang med det svenska samhället. Förmåga till väpnad strid mot en kvalificerad motståndare ska prioriteras, före förmågebredd.

Hög tröskeleffekt – Insatsorganisationen bör utformas för att ha en inneboende och trovärdig tröskeleffekt syftande till att vara stabiliserande och konfliktavhållande i vårt närområde. Ytterst definieras tröskeleffekten av förmågan att förebygga att ett allvarligt hot övergår till ett väpnat angrepp på Sverige eller i närområdet.

Samarbete i Norden – Fördjupat internationellt samarbete har potential även om kostnaderna ibland kan bli höga ekonomiskt eller vad avser handlingsfrihet. Det nordiska förmågesamarbetet bör fördjupas genom överenskommelser, exempelvis avseende gemensam anskaffning av materiel. Dessutom bör rollspecialisering, till exempel avseende kompetenscentra övervägas. Upp till konfliktnivån systematiska kränkningar bör det övervägas att långsiktigt integrera delar av operativ ledning av förband från de nordiska staterna.

Bidra till politisk handlingsfrihet – Med beaktande av att Försvarsmaktens operativa effekt förutses minska i relativa termer kommer förutsättningarna för att självständigt lösa huvuduppgifterna vara begränsade. Försvarsmakten bör därför bidra till att utveckla den politiska handlingsfriheten så att ringa förberedelser krävs för att efter politiska beslut anpassa Försvarsmaktens verksamhet till att försvara Sverige tillsammans med andra. Det innebär i första hand ökade krav på interoperabilitet och utbyte av klassificerad information. Med denna utgångspunkt förordas ett fördjupat samarbete med andra stater eller organisationer inom luft- och sjöförsvarsområdet.

Min anm: Man kan också uttrycka det såhär: Eftersom politikerna har bestämt sig för att Sverige inte ska vara NATO-medlem, men att vi ska försvaras av och med NATO, måste vi vara beredda på att man i ett krisläge kommer peka på Försvarsmakten och ge order om att det vi inte har fått i uppgift ska ändå ska fungera, varför det vore ganska bra om vi kan få det i uppgift redan innan, typ.

Nya förmågor behöver utvecklas – För att insatsorganisationen ska vara operativt relevant på lång sikt behöver såväl befintliga förmågor vidareutvecklas som nya förmågor utvecklas. De nya områden som bör utvecklas omfattar: offensiv cyberförmåga, rymdbaserade förmågor, obemannade system, skydd mot ballistiska robotar och kryssningsrobotar samt fjärrstridsmedel.

Min anm: Och detta tänker man ska vara billigare än den insatsorganisation vi lever med – men inte i – idag (IO 14), minus lite volym? Jag tror det när jag ser det.

Balans mellan uppgifter och resurser – I tidigare redovisningar har Försvarsmakten konstaterat att det finns en obalans mellan ställda uppgifter och tilldelade resurser i perspektivet 2020. Dessa utmaningar accentueras mot 2030. Till detta kommer behov av att utveckla nya förmågor. Analysen i denna studie har utgått från en prolongerad ekonomisk nivå och där myndighetens uppgifter anpassats till de ekonomiska förutsättningarna. Resultaten pekar på att Försvarsmaktens förmåga får avgörande begränsningar och att myndighetens huvuduppgifter behöver överses. Sammanfattningsvis är resultaten av sådan principiell karaktär att balansen mellan uppgifter och resurser bör ges särskild uppmärksamhet vid utformningen av nästa  försvarspolitiska inriktningsbeslut.

Till sist vill jag nämna ett avgörande område som jag saknar i PerP 2013:

I PerP 2009 framhölls personalförsörjningen som en viktig faktor för Försvarsmaktens utveckling. Man skrev

Att säkerställa Försvarsmaktens attraktionskraft är en avgörande faktor för att över tiden kunna rekrytera frivillig personal. Sammantaget innebär personalförsörjningssystemet att flera myndigheter, inklusive Försvarsmakten, men även övriga samhället kommer att påverkas. Ett exempel på det sistnämnda blir olika civila arbetsgivares syn på en anställds tjänstgöring inom Försvarsmakten.

Detta är minst lika relevant idag, för att uttrycka sig försiktigt.

Och som en intressant kontrast till det nu aktuella underlaget rekommenderas läsning av motsvarande arbete från 2007.  Där står bland annat (min kursiv.):

I studien föreslaget koncept ger Sverige militära resurser som kan användas globalt, i Europa och vårt närområde samt när så behövs på eget territorium. Insatsförbandens tillgänglighet ökar jämfört med i dag och kan styras mer flexibelt över tiden. (…) Volymen förband är liten. Flera förmågor närmar sig gränsen för kritiska nivåer, men är ändå nödvändiga att vidmakthålla. Ytterligare reduceringar innebär att den förmågebredd som är nödvändig för att svara mot konstaterade långsiktiga operativa behov och mot av statsmakterna fastställd ambition inte kan innehållas (…) Att nyttja begrepp som angreppshot och direkta hotbilder kopplat till vårt territorium som enda grund för försvarsplanering har förlorat sin aktualitet. Istället behöver planeringen utgå från den strategiska effekt vi behöver kunna utveckla för att försvara våra intressen nationellt, regionalt och globalt. Försvarsmaktens roll kommer därmed att behöva förändras från en organisation med i huvudsak territoriella uppgifter till en organisation som i samverkan med civila resurser och andra stater skall kunna trygga våra intressen av en stabil och säker utveckling i vår egen del av världen, i Europas närområden samt globalt. Få, om några, situationer är enbart av nationell karaktär.

För den som mot förmodan har orkat hänga med hela vägen hit och har humorn i behåll rekommenderar jag en kopp kaffe och en lämplig låt, samt att man bokar in sig på Folk och Försvars seminarium Försvarsmaktens perspektivplanering – avgörande frågor för framtiden med generallöjtnant Jan Salestrand, chef Ledningsstaben,  den 7 oktober kl. 1300-1400. Jag kommer sitta framför skärmen och lyssna noga.