Det hade kunnat vara så att medierna fyllts med kritik mot det faktum att Försvarsmakten inte har genomfört en försvarsmaktsövning på mer än 20 år. Tänk er inslag och reportage där politiker (och för den delen även Försvarsmakten) ställs till svars för just detta. Istället aktiveras redaktionernas muskelminne: Med ambition att rapportera objektivt speglas två sidor, där den ena ibland påstår felaktigheter och jämförelsevis är mycket liten, men upphöjs i volym och betydelse så att dramaturgin kring Aurora 17 cirklar kring begreppet ”kontroversiell”.

Det hade också kunnat vara så, att vi hade fredsrörelser i landet som stod så grundade och genomtänkta i sina åsikter, att ”militarism” kritiseras konsekvent och lika intensivt varhelst – och varifrån – den än manifesteras. Det skulle faktiskt vara en ny nisch för en organisation att utveckla – och mycket mer krävande att bemöta än det relativiserande som nu pågår kring den svenska försvarsövningen.

Man behöver inte tycka lika när det gäller hur, eller ens om, ett land bör organisera ett militärt försvar. Ej heller är någon förhindrad att kritisera den säkerhetspolitiska linje som landets politiska majoritet har beslutat sig för. Detta är en rättighet som ytterst försvaret i själva verket försvarar.

Statsmakterna har dock en skyldighet att förklara för allmänheten hur försvars- och säkerhetspolitiken är tänkt, bland annat hur den hänger ihop med de utländska förband som bjudits in till medverkan i Aurora 17. Försvarsministern drar ett tungt informationslass och dyker upp i varenda kanal, liksom de gediget proffsiga soldater, sjömän och officerare jag har sett med mikrofoner under näsan se de senaste dagarna.

I den bästa av världar innebär övningen ett gigantiskt kunskapslyft hos allmänheten: Svensk försvarspolitik reagerar – om än sent och segt – på omvärldsutvecklingen, särskilt vad gäller ryskt agerande och kapacitet. Det svenska militära försvaret är tänkt att försvara oss – och eventuellt andra – gemensamt med andra. Dock utan garantier (särskilt inte från svenskt håll).

En annan dimension kring Aurora 17 rör det tydliga budskapet att förmåga nu återtas för försvar av Sverige. För alla insatta är det enkelt att se det internationella deltagandet och övning i att ta emot och lämna stöd till de utländska förbanden (värdlandsstöd), som en sida av ett mynt som innebär att den andra sidan av myntet innebär förmåga att ge stöd till andra och strida utanför Sveriges gränser, kanske till och med bortom närområdet.

Men risken är, som alltid, att enbart vissa delar hörs genom bruset. Kanske också de man helst vill höra: Nu är Försvarsmakten tillbaka på det egna territoriet och andra länder står i kö för att försvara oss.

Det kan leda till en pendelrörelse som skapar politiskt tryck för lösningar som bortser från myntets båda sidor – eller att en förbryllad allmänhet antingen ställs inför internationella insatser som man trodde var förbi, eller yrvaket upptäcker att den närmast förgivettagna idén om att vi kommer få hjälp utifrån har ett pris. Det finns inga gratisluncher och det handlar om att mejsla ut och investera i en försvarsmakt som omfattar även detta, dvs. interoperabel förmåga, förmåga till politiskt beslutsfattande, värden som har betydelse i materiel-, forsknings- och underrättelsesammanhang, samt förmåga att vara snabbt på plats på längre avstånd.

Följande går att läsa i Försvarsmaktens delredovisning av Perspektivstudien 2016-2018:

Fördjupade samarbeten med bland annat Finland, de nordiska länderna, USA och Nato kan förväntas bidra till att öka den säkerhetspolitiska tröskeleffekten. Den viktigaste faktorn för operativa samarbeten, oavsett om de är bi- eller multilaterala, är dock hur trovärdiga de är. De avgörande frågorna för trovärdigheten är vilken faktiskt militär förmåga som finns i samarbetet, hur troligt det är att denna ställs till förfogande, och hur snabbt detta sker. Endast ett samarbete som en potentiell angripare bedömer som trovärdigt bidrar till tröskeleffekten.

Till sist: En naturlig uppföljare i upplysningsverksamheten kring svensk försvars- och säkerhetspolitik, nu när vi ändå är pågång, är en kvalificerad diskussion med hanterandet av kärnvapenkonventionen i FN som utgångspunkt. Det är ett mycket pedagogiskt exempel om man känner för att provtrycka vår linje och retorik kring försvarssamarbeten. Björn Fägersten, Seniorforskare och chef för UI:s Europaprogram, har sagt det utmärkt på Twitter. Läs hans rant, här.

PS. Några nedslag i vad som sägs och skrivs: Patrik Oksanen har skrivit om Aurora 17 och Perspektivstudien. Försvarsmakten informerar. Svenska Freds uttalar sig enligt följande.  Bert Sundström, SVT, formulerar rysk synvinkel. GP rapporterar från Göteborg.