Inför partiledartalen i Almedalen: Läget är känt – föreslå åtgärder!

Idag skriver Peter Wolodarski en krönika i DN under rubriken ”Vad gör Sverige om det otänkbara inträffar?”. Han avslutar där han borde ha börjat, nämligen med frågan hur vi ska skyddas oss mot detta hot och minska risken för en konflikt eller ett felsteg, vilket han helt riktigt hävdar borde vara den centrala frågan i svensk utrikes- och säkerhetspolitik. Jag vill påstå att den som inte har uppfattat förändringen i säkerhetsläget vid det här laget har gjort ett aktivt val att inte ta del (eller bry sig). Generellt har vi nu en ganska bra bild över en dålig utveckling. Därmed både kan och bör vi lämna probleminventeringsstadiet där svårigheter beskrivs och gå över till hur vi på ett mycket praktiskt plan ska möta dem.

Två saker talar emot en sådan förflyttning i debatten:

Underliggande alla de faktorer och faktum Wolodarski beskriver flyter ett mentalt tillstånd i Sverige, hos allmänhet och politiska beslutsfattare, som fungerar som skyddande fetvadd mot att det elände som beskrivs leder till ytterligare praktiska åtgärder. Tillståndet är en skyddsmekanism som handlar om uppfattningen att det ändå inte kan hända, i vid bemärkelse. Inte här och inte oss. Rationaliteten kommer segra, priset blir helt enkelt för högt, lyder denna grundton i medvetandet. I grunden är det något positivt, vårt fredstillstånd har blivit genetiskt, men det är rent farligt i en flytande gråzon där politiska beslut måste tas i en anda av preemtive strike (jag syftar på hela den samlade krisberedskapen).

Den andra motverkande kraften handlar om reflexerna i svensk offentlighet, hos politik och medier i samverkan. Det hela blir en fråga om partipolitiska positioneringar, vilket t.ex. kan illustreras av Moderaternas reaktion på Löfvens inbjudan till samtal om nationell säkerhetsstrategi – eller i alla fall som de beskrivs. Inför de tal som partiledare och språkrör kommer hålla i Almedalen under veckan, är det ingen vild chansning att påstå att de kommer lägga en del tid på den säkerhetspolitiska utvecklingen och några partier kommer fokusera på svenskt NATO-medlemskap som en följd av det. Det sistnämnda passar fint in i ovan nämnda dramaturgi: För eller emot. Konflikt och position. Och inga jobbiga följdfrågor om budget och finansiering.

Det är naturligtvis både rätt och bra att NATO diskuteras, men det löser inte ett jota nu. Även om en politisk majoritet skulle uppstå rör det sig om år innan säkerhetsgarantierna är på plats. År. Samma sak gäller materiel eller utbildning av de som ska leda Sverige i kris (varesig det gäller trupp eller civila funktioner). Vi ”slåss” med det vi har, så hur ska vi knyta ihop den befintliga förmågan så att den får bäst effekt samtidigt som vi investerar för kunskap, teknik och system som betalar sig efter nästa val(rörelse)? Det vore något för partiledartalen på en ö i det säkerhetspolitiska blickfånget!

Några förslag:

  • Regeringen bör instruera MSB att de får lämna förslag som inte ryms i befintlig ekonomisk ram, när de ska redovisa sitt regeringsuppdrag om stärkt svensk krisberedskapsförmåga.
  • Systemet väntar på regeringens planeringsanvisningar för civilt försvar. Det ska systemet inte behöva vänta längre på.
  • Försvarsplaneringen med Finland bör inledas omedelbart. Om man fortsatt väjer för formellt försvarsförbund får man deklarera att den militära alliansfriheten råder om den politiska ledningen väljer att inte använda planerna, om något inträffar som aktualiserar frågan. Detta bygger på ett starkt förtroende mellan länderna samt säker informationsöverföring.
  • Den mellanparlamentariska relationen måste stärkas, med hänvisning till ovanstående. En gemensam Försvarsberedning tillsätts med uppdraget att redan till årsskiftet redovisa en svensk-finsk manual för hybridkrig och gråzonsproblematik – inkl. respektive lands lagstiftning kring fred och krig och hur det påverkar hur vi delar in och hanterar händelser.
  • Krisberedskapsplanering 2.0 inleds inom ramen för det Nordiska samarbetet, med särskilt fokus på politiskt beslutsfattande och koordinering mellan huvudstäderna, civilt försvar och hybridkrigföring.

Parallellt med detta kan vi ägna oss åt diskussion och debatt om NATO, förstärkningar av Totalförsvaret som behövs nu för att ge effekt om flera år samt hur vi ska hantera den fetvaddseffekt som riskerar att förhindra allt ovanstående.

5 comments

  1. Rune Andersson

    Hej
    Vad klok Du är. Har åhört otaliga försvars- och säkerhetspolitiska seminarier utan att bli klok på vad politikernna vill. Bara lullull av typen miljöhot. Vad krävs för att få politikerna att för en gångs skull ta ledningen och ange en strategi för ett totalförsvarets, vad som ska kunna uppnås etc.?

  2. Ekeby

    Vill finnarna verkligen ha ett så djupt samarbete då? De är väl inte dummare än att de inser att det är de som både får stå för kulorna (i dubbel bemärkelse), förband och göra jobbet.

  3. curt jansson

    Hej Annika!

    Takk för en utmärkt analys om ”makroläget”, i Sverige, ang planering och dylikt.
    När det gäller ”mikroläget”, det omedelbara, har jag undrat över varför man inte ex vis ang Gotlands försvar,
    köper från hyllan ett bra medeldistanssystem för luftvärn som täcker Ö-sjön ner mot Kaliningrad
    och upp mot Finska Viken.
    Likaså köper motsvarande KA-system (Norge har utmärkta saker) som kan blåsa havet rent från
    eventuella invasionsförsök. Om Försvarsmaktens pengar kunde omdisponeras bara litet, skulle detta
    vara fullt möjligt. Bemanning av systemen får tas från befintlig personell, alla säkerhetsklassade.
    Ögonblicklig påbörjan av uppbyggande av en liten men naggande god mek-brigad som kan nyttiggöra
    sig de på ön befintliga storkatterna. Med Gotland sålunda säkrad, faller alla planer från både öst och
    väst på att orättmätigt säkra sig ön. Vad tycks om detta? Är jag helt ute och cyklar, till och med på fel cykel,
    som en något överironisk vän sade?

    Bästa hälsningar
    Curt Jansson

    Linköping

  4. sven709

    Fortsätt kampen för ”konkretism” i försvarsdebatten, Annika. Både i MSB, FM och FOI finns gott om personer som kan definiera vad som bör och kan göras. Otaliga ”spel” på olika nivåer ger (exempelvis) gott underlag för att påvisa brister (men mera sällan förslag till konkreta åtgärder). Ett annat steg i rätt (realiserande) riktning kan också vara att omrikta debatten från en ordrik beskrivning av hur det har varit och varför det ”blev så här” till att diskutera konkreta åtgärder. Men då måste våra olika försvarsmyndigheter få lov att föreslå åtgärder uyanför gällande budgetram, precis som Annika föterslår. Då kan debatten kanske riva upp fetvadden.

  5. krwe

    Mycket bra skrivet Annika! Min uppfattning att det tyvärr blir väl mycket fokus på en alltför hög ambition, och hur vi skall nå den. Tyvärr får vi ”tamburförlamning”, dvs alltför mycket ‘om och men’ som vi tror att vi är beroende av för att kunna besluta om och sedan genomföra dem. NATO frågan t ex, som tyvärr verkar har blivit ett mål i sig, hellre än att diskuterats om det är ett medel för att nå ett mål som vi vill uppnå. Är mycket imponerad av försvarsministern som ser till att långsiktigt lägga grunden för långsiktighet samtidigt som han ser till att få saker och ting gjorda i det korta perspektivet. Som Kajsa Varg sa: ”Man tager vad man haver”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s