Kategori: krishantering

Apropå stuprör eller hängrännor…

I april 2008 kommer Krisberedskapsmyndigheten (KBM) för fjärde året i rad att presentera en hot- och riskrapport.

Redan nu ger KBM en försmak, med outtalad adress till försvarsdepartementet och det arbete som där pågår med vårens proposition:

”De hot- och risker som presenteras i rapporten är sådana som kan komma att få konsekvenser för hela eller delar av samhället och kräver en tvärsektoriell samverkan, en samverkan som spänner över många olika verksamheter och ansvarsområden och bottnar i ansvarstagande och förberedelser i vår vardag. (…) Svensk krisberedskap måste behandlas i ett såväl tvärsektoriellt som gränsöverskridande perspektiv. Detta ställer höga krav på samordning och samverkan mellan olika verksamhetsnivåer och beslutsnivåer, nationellt och internationellt”.

Ett av de hot som KBM lyfter i rapporten är konsekvenser av klimatförändringarna:

”Ökade temperaturer och ökad frekvens av extrema natur- och väderfenomen som t.ex. översvämningar, kan medföra omfattande påfrestningar på stora delar av den samhällsviktiga infrastrukturen t.ex. transporter, elförsörjning, telekommunikationer, IT, vattenförsörjning och avloppssystem”.

Det vore inte speciellt bra -för vare sig regeringen eller krishanteringsfrågan- om det ligger en rapport från KBM med detta kraftfulla perspektiv på samordning, samverkan och med tvärsektoriell utgångspunkt (hängrännor), samtidigt som det kommer en proposition från regeringen som i skrivande stund riskerar att ha ett helt annat perspektiv (stuprör).

Dagens alternativa krishantering

En australiensisk senator, Nigel Scullion, ger prov på ett alternativt sätt att krishantera skumma saker ur sin egen historia. Moscow Times skriver om när han 1998 -i bara kallingarna- låstes fast i handbojor vid en pelare på en strippklubb i St. Petersburg.

Hans kommentar är att han lärde sig något på kuppen, nämligen:

”Always wear clean underwear.”
Senatorn berättar att det var en fantastisk natt i St. Petersburg. Han var där i egenskap av fiskare och ledde en australiensisk delegation på global fiskekonferens. Denna nygamla nyhet släpptes först nu, när mannen ifråga valdes till ledare för den konservativa oppositionspartiet ”National Party”.

Scullion delade med sig av sina erfarenheter i Australian Broadcasting Corp. radio:

”If you ever get an offer to go drinking with Icelandic whalers and Canadian crab fishermen, take them up on it (…) Two important lessons out of life from that: Don’t let anyone handcuff you to a post, and make sure you always wear clean underwear”.

Försvarsberedningen: En buffé att välja från?

Okej, nu är protokollet från gårdagens frågestund med statsministern öppet för allmän beskådan. Klicka fram till sidan 20 för replikskiftet mellan statsministern och Peter Eriksson (mp) och sidan 22 för omgången mellan statsministern och Håkan Juholt (s).

Jag lägger in mina kursiverade kommentarer direkt i texten.
Anf. 53 PETER ERIKSSON (mp):
Fru talman! Alla medborgare i Sverige har på ett ganska hårdhänt sätt lärt sig hur viktigt det är med en effektiv krishantering. Som ett resultat av det kom bland annat 2006 en enig försvarsberedning med kravet på den då socialdemokratiska regeringen att inrätta en ny krisledningsfunktion med uppgift att samordna myndigheternas insatser. Då tillsattes en utredning. Men efter valet lade ni ned den. Ni tyckte uppenbarligen att det räckte att förbättra Statsrådsbe-edningens egen krishantering. I förrgår lämnade den nya Försvarsberedningen över sin nya säkerhetspolitiska analys till regeringen. En helt enig beredning kräver återigen att det inrättas en ny organisation för att samordna myndigheterna i en krissituation. Riksdagens samtliga partier underkänner där regeringens åtgärder som bristfälliga.
Min fråga till statsministern är: Är statsministern beredd att i dag lyssna på riksdagens sju partier när de för andra gången enhälligt kräver en bättre samord-ningsförmåga vid en allvarlig kris i vårt land?
Anf. 54 Statsminister FREDRIK REINFELDT (m):
Fru talman! Jag hoppas att Peter Eriksson ursäktar om jag själv i samtal med alliansföreträdarna kanske är bättre på att uttolka vilket stöd vi har för olika åtgärder än vad Peter Eriksson är när han försöker göra sig till tolk för detta.

Om det är så, att Reinfeldt inte tycker att allianspartieras företrädare i beredningen speglar det stöd för olika förslag som finns i partierna, utan att det är allianspartiernas partiledare som uttolkar detta, så är det en märklig syn på hela utredningsväsendet.

Läs t.ex. vad hans partikamrat, tillika ordförande i Försvarsberedningen säger till Ekot:

”Man måste ha en ordning som gör att man är förberedd på att kunna samverka över funktionsgränser och där är det väl ett problem i ett samhälle som vårt. I ett välorganiserat samhälle tenderar det att bli starka gränser mellan organisationer.”
Har inte regeringen förstått detta i tillräcklig omfattning?

– Jo, jag hoppas det. Och det här är ytterligare en markering av just den vikt vi har på detta, säger Göran Lennmarker.
Vi har en utredning som föreslår att tre av de med krisberedskap nära verksamheter som finns i staten ska slås ihop, något som vi inte är färdiga med ännu. Vi inrättar under första kvartalet nästa år den krisledande funktion i Statsrådsberedningen som alliansen mycket tidigt var överens om behövs och som är ett svar på många erfarenheter av att det inte finns en samordnande funktion i Statsrådsberedningen, i Regeringskansliet. I förslaget ligger också en idé om att ha ett samrådsförfarande med olika myndigheter.

Just det! Men det är just ”samrådsförfarandet” som inte räcker, säger beredningen för andra gången.
Den viktiga utgångspunkten har varit att det som en myndighet har hand om varje vardag också är det som den ska ansvara för vid en kris. Det var grunden för att hävda att det inte ska komma in en supermyndighet som styr över andra. Den lösningen tror vi inte på. Men, som sagt, det här länkar mer till vad vi ska göra med den utredning som Mats Sjöstrand har leve-rerat.

Anf. 55 PETER ERIKSSON (mp):
Fru talman! Jag tycker att det är tråkigt att höra det svaret. Det har nu gått ganska många år sedan tsunamikatastrofen i Indiska oceanen. Men det är uppenbarligen så att även den här regeringen fortsätter att stå stilla i stället för att genomföra de förändringar som många ser som nödvändiga. Det vore klokt om statsministern nu valde att lägga prestigen åt sidan och i stället tog ett kliv framåt. Det här är inte bra för Sverige. Bäst vore det om vi fick till den här förändringen som väldigt många anser är viktig och som Försvarsberedningen enigt lägger fram som det nödvändiga förslaget innan nästa stora katastrof är över oss.

Anf. 56 Statsminister FREDRIK REIN-FELDT (m):
Fru talman! Jag förstår faktiskt inte det här med prestige. Peter Eriksson vill att jag ska lägga goda förslag åt sidan och i stället genomföra det som Peter Eriksson tror på.

Detta är obetalbart; ”det som Peter Eriksson tror på”. Jojo, det gör han – och samtliga partier i riksdagen inklusive statsministerns eget.

Men vi tycker att vi hade välgrundade skäl för att säga att mycket av det vi sett i anslutning till de katastrofer vi upplevt under de senaste decennierna i Sverige visar på en brist i krisledning i Regeringskansliet, i Statsrådsberedningen. Det handlar då inte om att leda arbetet med att hantera en konflikt, för det arbetet har vi självständiga myndigheter som är bäst på att utföra, men ofta i ett initialt skede om att samla ihop information och att samla de politiskt ansvariga för att inte minst kunna ge rätt besked till medier, till drabbade, till nationen om vad som faktiskt hänt.
Vi är nu i färd med att genomföra precis det som vi presenterade som allians. Sedan kommer vi att titta på och fullfölja det utredningsförslag som finns när det gäller de andra myndigheterna.
Men jag tror i grunden inte att det ropas så mycket som Peter Eriksson hävdar på lösningen med en alltid krisledande supermyndighet.

Inte ropas på? Det beror naturligtvis på hur man tolkar det faktum att beredningen för fram detta som ett viktigt nästa steg, vid sidan av de åtgärder som regeringen har vidtagit i statsrådsberedningen. Samt att beredningen har sagt samma sak 2006. Detta följer också Håkan Juholt upp en stund senare i debatten:
Anf. 69 HÅKAN JUHOLT (s):
Fru talman! Jag är överraskad över att statsministern så lättvindigt viftar undan en av Försvarsberedningens viktigaste slutsatser. Det är inte särskilt ofta i det politiska livet som statsministern får ta emot ett förslag från sju riksdagspartiers företrädare. Passa på och njut av den möjligheten! Bakgrunden är att vi har studerat det faktum att i Sverige i dag är det inte mindre än 26 statliga myndigheter och 21 länsstyrelser som omedelbart och utan förvarning ska kunna samordna sina insatser om det mest allvarliga inträffar. Inte sällan blir det ad hoc-lösningar. Därför har Försvarsberedningen i två rapporter, vid ett tillfälle med sex partier bakom sig och vid detta tillfälle alla sju partier bakom sig, kommit fram till slutsatsen att det måste finnas en förberedd krishanteringsfunktion på myndighetsnivå men att det är upp till regeringen att avgöra hur den ska se ut.
Anser statsministern att det är en särskild profession och kompetens att leda många andra i en allvarlig kris?
Anf. 70 Statsminister FREDRIK REINFELDT (m):
Fru talman! Ja, men den ligger nära samman med att man löser de uppgifter man har kompetens att lösa. Jag tror att Håkan Juholt överdramatiserar de skillnader som finns, möjligen beroende på att Håkan Juholt kanske hade önskat en mer tydlig annan lösning. Det må så vara; man får tycka olika i detta. Jag menar att vi tydligt har visat att vi tar de brister som har uppdagats på allvar och rättar till dem, både när det gäller krisledningsfunktionen i Statsrådsberedningen och genom det förberedande arbete vi nu är i färd med att göra vad gäller förslag om förändringar i de krisledande myndigheterna. Det är ett arbete som har letts av generaldirektören för Skattemyndigheten, Mats Sjöstrand.
……………………………………
Som sagt i tidigare inlägg: Det blir mycket intressant att följa hur alliansens företrädare i Försvarsberedningen agerar mot bakgrund av detta. Det är också intressant att fundera kring vad som händer nästa gång beredningen kommer fram till något som kanske är svårsmält, kontroversiellt eller på annat sätt inte passar in i statsministerns och försvarsministerns världsbild? Det föreligger ju stor ”risk” för det, nu när beredningen under våren skall bita tag i svåra frågor om Försvarsmaktens utveckling.

I väntans tider

Jag vill bara säga att jag aldrig har längtat så mycket efter att ett protokoll från statsministerns frågestund i riksdagen skall publiceras, som just nu. Jag vill läsa om jag verkligen hörde rätt. Jag tyckte mig nämligen höra märkliga uttalanden när statsministern -på frågor från miljöpartiets språkrör Peter Eriksson och socialdemokraternas Håkan Juholt- avfärdade riksdagens samtliga (!) partiers uppfattning att det skall inrättas en funktion som kan samordna myndigheterna vid en kris, om frivillig samordning inte är tillräcklig. Jag får med andra ord anledning att återkomma, när protokollet publiceras.

När Tolgfors rör sig står alliansen stilla

Ekot säger idag att Försvarsberedningen i sin rapport kräver en särskild myndighet som ska samordna insatserna från alla andra myndigheter om en kris som Tsunamikatastrofen 2004 skulle inträffa igen.

Det gör beredningen dock inte, om man med detta menar att det just måste vara en ny myndighet, utan efterlyser i full enighet en funktion som har till uppgift att samordna myndigheternas insatser när frivillig samverkan inte är tillräcklig. Var denna funktion skall ligga och hur den skall utformas m.m., det ankommer på regeringen att besluta om.

Detta är en upprepning av ett krav som en lika enig beredning förde fram i sin rapport år 2006. Ett krav som den dåvarande socialdemokratiska regeringen omsatte till en utredning som fick till uppgift att utforma ett sådant system. Denna utredning lades tvärt ner när dåvarande försvarsminister Odenberg äntrade departementet efter valet. Det faktum att regeringen bromsade idén om att det bör finnas någon som kan samordna myndigheter i krisläge har ju inte gjort själva idén sämre. Därmed återkommer försvarsberedningen med sitt krav i årets rapport.

Nu verkar dock historien upprepa sig, på sätt och vis, när nuvarande försvarsminister Tolgfors i Ekot går ut och avvisar beredningens krav:

– Det blir inte en krisledande myndighet i den meningen. Men det finns fortfarande utrymme för att stärka Sveriges krisberedskap och det är ett arbete som nu pågår för fullt, säger Sten Tolgfors.

Detta reser två frågor:

1. Tolgfors är som Fantomen, han rör sig så snabbt att blixten står stilla. Har han redan hunnit döma av detta med sina samarbetspartners i alliansen? Vad säger de borgerliga partiledarna – är de också beredda att (ännu en gång) köra över sina representanter i Försvarsberedningen?

2. Hur ska vi som är ledamöter i beredningen förhålla oss till det faktum att försvarsministern verkar tycka att han bara behöver implementera de av beredningens förslag som han själv instämmer i och redan dag två efter avlämnandet av rapporten avvisa andra? Vilka andra principiellt viktiga förslag, som sex av sju riksdagspartier är överens om, kommer att avvisas och vad säger det om det fortsatta arbetet i beredningen?

Det tål att fundera över. Det skall bli intressant att höra hur de borgerliga ledamöterna och ordförande Lennmarker (m) ställer sig till detta.

Tidigare försvarsminister Mikael Odenberg tar chansen och lite skadeglatt säger han sig vara förvånad över att förslaget nu återkommer:
– Det där dömde regeringen ut för elva månader sedan och sa ”nej, vi ska inte ha en myndighet med ett övergripande krisledningsansvar, utan varje myndighet tar ansvar inom sitt område”, och ska någon myndighet pekas ut som ledande i en kris som berör flera samhällsområden då fattas det regeringsbeslut om detta, och det verkar inte som den nya försvarsberedningen vill finna sig i den avdömningen, säger Mikael Odenberg.

För specialintresserade i krishanteringsfrågor kanske det kan vara av intresse att redovisa några av beredningens slutsatser.

Det första gäller något så ”heligt” som ansvarsprincipen. Beredningen skriver:

”Ansvarsprincipen – att den som ansvarar för en fråga under normala omständigheter även ska göra det under en kris – bör utvecklas så att alla aktörer även gemensamt skall bidra till att ta ansvar för helheten. För detta krävs starka strukturer som stödjer ett gemensamt synsätt på verksamheten. Därutöver krävs det sektorsövergripande strukturer och system. På så sätt skapas en helhet för att kunna hantera de allvarliga kriserna.”
En annan viktig slutsats gäller utredningen Alltid Redo! En ny myndighet mot olyckor och kriser (SOU 2007:31). Beredningen sågar (på byråkratsvenska) hela utredningens perspektiv och förhållningssätt, och skriver:

”En ny samlad myndighet för säkerhet och beredskap är en förutsättning för att åstadkomma en kraftfull styrning och samordning av krisberedskapen. I den modell för den nya myndigheten som ovan nämnda utredning målar upp riskerar dock Sverige att åter hamna i en ineffektiv struktur som utvecklas utifrån olika verksamheters enskilda engagemang och förmåga. En sådan samlad myndighet måste få ett betydande sektorsövergripande ansvar.”

Och så kommer vi till hur krishanteringen skall organiseras:
”Krisberedskapen på den politiska nivån har behandlats i utredningen om en nationell krishanteringsfunktion i Regeringskansliet, vars slutsatser regeringen avser implementera.

Landets högsta politiska ledning måste vid en kris vara väl underrättad och insatt genom nära kontakter med krishanteringsfunktionen samt utöva sitt ansvar genom nödvändiga regeringsbeslut och myndighetsutövning. Den funktion som avses inrättas fyller ett viktigt behov. Den bör ledas av principen att ansvaret för operativ krishantering på nationell nivå i ett akut läge ska ligga hos professionella tjänstemän som kan arbeta enligt ett joursystem. Det måste finnas kapacitet att snabbt hantera ofta motstridig information och komma fram till beslut om insatser av relevanta förmågor inom olika sektorer. Allt detta behöver kunna ske inom minuter snarare än timmar.

Krishanteringsåtgärderna inom Regeringskansliet är ett viktigt led i att skapa ett heltäckande krishanteringssystem. Det återstår dock att skapa en funktion som har till uppgift att samordna myndigheternas insatser när frivillig samverkan inte är tillräcklig.”

Utan detta steg i förbättringsåtgärderna för det svenska systemet, har regeringen gjort halt precis i början av det som verkligen är relevant för att Sverige skall kunna hantera större sektorsövergripande kriser på ett bättre sätt. Det har gått många år sedan Tsunamin och vi står fortfarande i mångt och mycket och stampar.
Det sista jag vill nämna är kanske trots allt i det långa loppet det viktigaste av allt. Avsnittet om Sveriges krisberedskap inleds såhär:

”Den nationella krisberedskapen angår alla nivåer i samhället; individer, företag och arbetsplatser, kommuner och län liksom landets högsta politiska ledning. En väl fungerande krisberedskap kräver medvetenhet om det personliga ansvaret och kunskap på alla nivåer om hur man snabbt och effektivt agerar i händelse av en kris.
Individerna utgör den grund på vilken samhällets krishantering vilar. I dag finns en begränsad gemensam förståelse i det svenska samhället för vad en allvarlig kris innebär och vad som krävs för att hantera den. En sådan gemensam förståelse är viktig för att skapa balans mellan förväntningar och ansvar på olika ansvarsnivåer.”
Detta handlar om att samhället aldrig står starkare än vad individerna ytterst kan åstadkomma. Hur långt sträcker sig det personliga ansvaret -vad du och jag kan och bör göra- i händelse av kris? Vilken styrka och uthållighet kan byggas upp i samhället, bara genom att individer har en större krisberedskap och kunskaper som är användbara för att ta hand om sig själv och kunna hjälpa andra?

Civilförsvarsförbundet har greppat vad det handlar om:

– Nu är det regeringens och riksdagens sak att se till att få med tillräckligt många aktörer på banan. En grundläggande mental krisberedskap och praktisk handlingsförmåga hos allmänheten är en förutsättning för samhällets förmåga. Det är först då vi får den generella krisberedskapsförmåga som behövs. Det säger Anders M. Johansson, generalsekreterare i Civilförsvarsförbundet, i en kommentar till försvarsberedningens rapport.

Avundsjuk på utskottsledamöter

Det finns tillfällen när man mer än annars önskar att riksdagens utskottssammanträden vore öppna för allmänheten. Idag är ett sådant tillfälle.

Försvarsutskottet har en föredragningslista som inte lämnar något övrigt att önska.

Först en dagning av Försvarsmakten om EU:s föreståendeförsvarschefsmöte (CHOD). Sedan blir det pulshöjning när Statsrådsberedningen informerar om regeringens och Regeringskansliets jour- och krishanteringssystem. Och som grädde på moset kommer Försvarsdepartementet för att redovisa Försvarsmaktens reviderade materielplan.

I underlaget inför mötet återfinns en PM om ”Parlamentariskt inflytande över försvarsmaterielanskaffning”. Gissningsvis kan man där läsa om vad utskottet har uttalat (och riksdagen bslutat) genom åren när det gäller möjlighet till formellt beslutsfattande, insyn och transparens i materielprocessen. Det är en lång lista.
En lämplig fråga att ta upp med Försvarsdepartementet under dragningen är ju, mot bakgrund av alla dessa riksdagsbeställningar, hur man måste formulera sig så att besluten når fram?

NBG till riksdagen

Igår överlämnade regeringen en skrivelse till riksdagen om den nordiska stridsgruppen (NBG). I skrivelsen redogörs för arbetet inför beredskapsperioden den 1 januari-30 juni 2008.

I skrivelsen beskrivs stridsgruppernas roll inom ramen för Europeiska unionens militära krishanteringsförmåga och den nordiska stridsgruppens planerade sammansättning samt Sveriges roll som ramnation.

I skrivelsen beskrivs de uppgifter som NBG kan komma att användas till med hjälp av följande övergripande illustrativa scenarier (förutsatt att uppgifterna är anpassade till förbandets begränsade storlek):
• Stöd till humanitära operationer inkluderande katastrofhjälp och stöd vid flyktingkatastrofer.
• Evakueringsoperationer i en fientlig miljö inkluderande evakuering av icke-kombattanter.
• Konfliktförebyggande operationer inklusive preventiv insats, avväpningsoperation och embargooperation.
• Operationer syftande till separation av parter med våld inkluderande krishanteringsoperationer, fredsskapande operationer och säkrande av underhållslinjer.

Ett annat sätt att beskriva stridsgruppernas möjliga användningsområden, menar regeringen, är att redogöra för under vilka omständigheter de kan sättas in. Tre övergripande situationer har identifierats som lämpliga för insatser med EU:s stridsgrupper:

• Överbryggande operationer. En EU-stridsgrupp kan användas som en överbryggande styrka till stöd för en pågående fredsfrämjande insats vilken redan har styrkor i krisområdet. Till exempel kan en EU-insats med en stridsgrupp förstärka en pågående FN-operation eller ta ansvar för ett avgränsat geografiskt område medan FN-förbanden omgrupperar eller förstärks.

I båda dessa alternativ insätts en EU-stridsgrupp under en begränsad tid. Den framgångsrika Artemisoperationen sommaren 2003 till stöd för FN:s insats i demokratiska republiken Kongo (MONUC) kan sägas utgöra en modell för denna typ av överbryggande operation.
• Inledande snabbinsatsoperationer. Med EU-stridsgruppernas snabbinsatsförmåga som grund lämpar de sig väl för att vara förstyrka för en större och mer långsiktig styrka.
• Självständiga operationer. EU-stridsgrupperna kan också användas för begränsade självständiga insatser som kräver snabbinsatsförmåga. Det bör dock påpekas att stridsgruppernas begränsade storlek gör att självständiga operationer måste vara förhållandevis begränsade till tid, rum och uppgifter.
När det gäller läget för NBG ger regeringen en anmärkningsvärd ljus bild av läget, om man jämför med många andra signaler som har kommit till uttryck den senaste tiden.

Vakanserna kan man följa fortlöpande på Försvarsmaktens hemsida, här. Det ger i skrivande stund en något annorlunda bild av läget än skrivelsen, där man kan läsa att bemanningsläget i de svenska delarna av stridsgruppen är tillfredsställande.

I skrivelsen sägs också att det finns fortsatta förseningar som rör leveranser av viss nyinförskaffad materiel, men att dessa förseningar inte bedöms påverka förbandets operativa förmåga. Regeringen skriver: ”Skulle ytterligare förseningar uppstå finns ersättningsmateriel att tillgå vilken av Försvarsmakten bedöms hålla godtagbar kvalitet.”
Den stora bristen med skrivelsen, som i och för sig illustrerar en brist som konceptet lider av i sin helhet, är kopplingen mellan EU:s civila krishanteringsförmåga och NBG. Regeringen skriver att dess uppfattning är att de civila och militära delarna i EU:s krishantering måste integreras och samordnas mer vilket även gäller EU:s snabbinsatsförmåga. Men vad detta leder till för slutsatser för NBG, det lämnas därhän. I skrivelsen sägs att det i NBG finns en enhet för civil-militär samverkan. Om jag minns rätt består den av två personer. Mig veterligt fins det ingen civil-militär samverkan på den strategiska nivån i planeringen inför en insats. Detta är en mycket viktig dimension som riksdagens sammansatta försvars- och utrikesutskott bör tillföra skrivelsen under behandlingen.

En annan brist är att regeringen undlåter att beskriva hur arbetet med FN:s säkerhetsråds resolution 1325, om kvinnor, fred och säkerhet, integreras i NBG.

Regeringen har antagit en handlingsplan för hur Sverige ska verka för att genomföra resolution 1325 och det hade varit på sin plats att redovisa hur denna handlingsplan får genomslag i NBG-arbetet. Till detta kommer att Sverige har, inom ramen för den europeiska säkerhets- och försvarspolitiken, drivit frågan om resolution 1325. En handlingsplan för att genomföra resolutionens principer i alla EU-insatser har antagits. En uppförandekod för personal i EU:s krishanteringsinsatser har också utarbetats.

Jag vet att styrkan arbetar med detta, varför det borde ha beskrivits så att riksdagen hade kunnat ta ställning till om det motsvarar kraven.