Märkt: rapport

Frikoppla försvaret från hotbilden

Igår deltog jag i Folk och Försvars seminarium ”Försvarsberedningens säkerhetspolitiska rapport – analys och kommentarer” på Kungl. Myntkabinettet i Stockholm. Min kollega i Kungl Krigsvetenskapsakademien, Johan Wiktorin, IKFF:s Josefine Karlsson och jag kommenterade beredningens rapport efter presentationen av beredningens ordförande, Cecilia Widegren. Passet efter gav beredningens ledamöter – samtliga utom Peter Rådberg (MP) som är på resande fot – sina kommentarer.

Jag hann inte säga allt jag tänkt – det gör man förmodligen aldrig – och tänkte följa upp det hela med några rader.

Svårigheten med att analysera en analys på ett rättvist sätt, är att man tenderar att döma den efter huruvida den kommer fram till de egna ståndpunkterna eller ej. Om slutsatserna inte överensstämmer med sina egna, ja då är det gärna fel på analysen, analytikerna, underlaget eller uppdraget. Och nu när många har synpunkter på framför allt Rysslandsbeskrivningen och misstänkliggör beredningen på olika sätt, ja då förstår jag att beredningens ledamöter blir frustrerade eftersom man verkligen har ansträngt sig för att alla ska förstå att man förstår sig på allvaret i den ryska utvecklingen.

Men det återkommande misstänkliggörandet av Försvarsberedningens analyser har flera orsaker. Dels är det ju faktiskt så att så länge som man föregriper beredningens rapporter med att avisera besparingar (vanligast förekommande) eller för den delen ekonomiska tillskott (som nu inför höstbudgeten), ja då får man faktiskt leva med bilden av en genompolitiserad process som främst är till för att i efterhand motivera Finansdepartementets besked. Eller med andra ord: Det framstår som att det är Finansdepartementet som bestämmer hur farligt Ryssland får anses vara.

Och den andra orsaken till att det är så laddat kring rapporterna är något i grunden positivt: Beredningens analyser har spelat stor roll för utformningen av de civila och militära strukturerna. Det är därmed viktiga besked man kommer med, vilket i sin tur gör det viktigt att influera ledamöterna eller – om de kommer fram till ”fel” slutsatser – visa hur felet kunde begås.

En aspekt som jag tycker kritikerna missar är; ja, resultatet är ett förhandlingsresultat. Men fördelen med det är att man mejslar fram vad det politiska systemet förmår att absorbera och göra något av. En annan aspekt är att man genom beredningen kan ändra starka strukturer om viljan finns och – om begreppet tolereras – särintressen.

Därmed kommer jag in på själva rapporten:

Jag håller med Johan Wiktorin, som i sin kommentar framhöll att den i stort är gedigen och bra (rekommenderar även Wiseman’s analys).  Jag sade på seminariet att ledamöterna förtjänar beröm för det, vilket verkligen ska delas med beredningens sekretariat.

Jag har tidigare på denna blogg resonerat om titeln, och jag framförde min åsikt om att rapportens vägvals-titel understryker att vägvalet är klart – det innebär att man stannar i nuvarande inriktning. Beredningen skriver uttryckligen att man fullföljer inriktningen beslutad 2009. Detta med eftertryck, då det formuleras att utvecklingen understryker behovet att fullfölja denna inriktning.

Vid gårdagens seminarium ställde dock universitetslektor Eva Haldén en mycket relevant fråga om vad vi har att utgå ifrån egentligen? Om det nu är IO14 som man ska utgå ifrån och ”fullfölja”, är frågan huruvida man är överens om hur denna grund ser ut, som man ska bygga vidare på? Haldén pekade på att regeringen i praktiken har underkänt Försvarsmaktens underlag, så vem är det som bestämmer hur nuläget ser ut? Min bild av svaren som gavs vid seminariet är att de flesta verkar distansera sig från IO14, vilket man kan tycka är lite anmärkningsvärt mot bakgrund av de så starka skrivningarna om att inriktningen från 2009 gäller. Sammanfattningsvis är jag ganska säker på att detta kommer utgöra en av de svårigheter som beredningen har att brottas med inför nästa rapport.

Åter till beredningens rapport. Det är mer av samma det handlar om, jämfört med den senaste säkerhetspolitiska omvärldsanalysen från 2007: Mer Norden, ökad osäkerhet kring Ryssland, mer NATO, Nordiskt och samarbete med Baltikum. Samt mer tonvikt vid närområdet. Vad gäller det sistnämnda har jag noterat att ledamöterna i sina kommentarer till rapporten betonar detta starkare än vad som faktiskt står i texten. Det gäller särskilt Peter Hultqvist (S) och Allan Widman (FP), som understundom låter som om det vore fråga om ett totalt återtåg till den svenska landgränsen. Men i beredningens 07-analys skrev vi:

”Genom aktivt deltagande i internationell krishantering bidrar vi till internationell säkerhet, uppfyller våra skyldigheter att skydda och försvarar Sveriges värden och intressen.”

Vilket i sin förlängning kom att kritiseras som Afghanistan-doktrinen. Och i den aktuella rapporten skriver man, tack och lov:

”Genom deltagande i fredsfrämjande insatser bidrar Sverige till fred, stabilitet, hävdande av internationell rätt och respekt för mänskliga rättigheter samt motarbetar hot från stater och ickestatliga aktörer mot svensk och internationell säkerhet. (…) Sverige värnar sina grundläggande värden och intressen både hemma och utomlands.”

Även detta, uttolkningarna av vad man menade i rapporten egentligen, om hur nationellt och regionalt fokuserade vi ska vara och vad som ska vara dimensionerande ingångsvärden, kommer bli en intressant stötesten inför nästa rapport.

Under seminariet framhåll jag två saker som är värda att lyfta upp, som annars riskerar att drunkna i flödet:

  1. Beredningen är mycket tydlig med att bidraget till FN-ledda insatser ska öka. FN:s förmåga ska fördjupas och förstärkas. Om jag hade varit Svenska FN-förbundet hade jag varit orolig för att denna ambitionsökning anses uppfylld redan i och med Mali-insatsen, då vi sänder 70 personer – vilket är en rejäl ökning från dagens (pinsamma) 29…
  2. Användning av militära resurser: Beredningen skriver: ”Förmågan att samutnyttja militära och civila resurser, inklusive polisiära, bör öka.” Där gläntar man för något stort och svårt och känsligt i Sverige. Man ska inte underskatta sprängkraften i detta, om man orkar och vill fullfölja i nästa rapport.

En annan sak som bör noteras, men som knappast riskerar att drunkna i debatten, är elefanten i rummet: NATO. Eller snarare konsekvensen av det man skriver. Genomgående i hela rapporten talas det nämligen om organisationens fördelar och dess positiva inverkan etc. Inte en enda stavelse om nackdelar. Och det måste naturligtvis framstå som konstigt i en analys, om man nu inte levererar slutsatsen att även Sverige bör gå med i den organisation som beskrivs som så central.

Det går dock att förstå – partierna vill inte pröva eller ompröva sina uppfattningar på det sättet i en fråga som har kommit så långt i de positiva beskrivningarna av den, att enbart andra mer subtila bevekelsegrunder tar vid. Som t.ex. att frågan om Sveriges militära alliansfrihet har rötter så djupa i den svenska samhällskroppen att det handlar om självbilder och nationell identitet. Till detta kommer föreställningar om att osäkerheten ökar vid ett medlemskap –  en tro på att vi kan bli indragna i konflikter och tvingas skicka kvinnor och män att offras på slagfält vi inte vill kännas vid. Och kanske finns det även en undran inför hur Ryssland skulle reagera på svenskt medlemskap.

Vi svenskar tycker nog om att oroa oss över Ryssland, men vi tycker inte om att oroa Ryssland.

Men, som sagt, dessa förmodade nackdelar behandlas inte i rapporten och då blir den märklig. Fortsättning följer dock. Jag skrev om den aviserade NATO-utredningen – bryskt uttryckt – i ett tidigare inlägg och vid seminariet var Staffan Danielsson (C) mycket tydligt med att han lägger stor vikt vid den. Beredningen skriver (sid 227-228):

”Som ett led i att klargöra vilka prioriteringar Sverige bör göra gällande i det nordiska samarbetet är det viktigt att utvärdera hur Sveriges försvarspolitiska samarbete i Norden, inom EU, med Nato och andra berörda fora kan utvecklas. Hur dessa samarbeten ska kunna förbättras ytterligare, bör analyseras och utvecklas i särskild ordning.”

Danielsson sade vid flera tillfällen att han hoppas att detta ska redas ut av Försvarsberedningen, och det redan i nästa rapport. Han har onekligen en poäng, att lägga fast Försvarsmaktens förmågor m.m. utan detta klargörande som kan ha beständighet över tid, vilar kommande inriktningsbeslut på lösan grund. Min bedömning är dock att det inte blir något som andas NATO-utredning ”på riktigt” i de kommande direktiven till rapport II. Direktiven kommer ju under sommaren – innan valet – och sannolikheten att man ger Löfven NATO-vapnet i valrörelsen är förmodligen lika stort som att man utnämner Bingo Rimér till jämställdhetsminister.

Nåväl. Min övergripande synpunkt på Försvarsberedningens rapport lyder som följer: Det är doom and gloom all over the place. Jag ifrågasätter den deterministiska syn på utvecklingen, i negativ riktning, som jag tycker genomsyrar rapporten: Vi går mot svårare tider, på alla områden, det blir värre och värre och det är mer Tomas Ries än Hans Rosling, om man så säger. EU står på knä. Ryssland reser sig. Norden vill men kan knappt mer utan att ingå i samma säkerhetsstruktur (det där är min slutsats, inte beredningens). USA vänder sitt ansikte bort ifrån oss. Amen. Och ungefär där misströstar vi alla och gör nog egentligen bäst i att bunkra livsmedel och gräva en bunker i trädgården.

Men, vi är ett land! Ett välmående land med ambitioner och teknik och idéer om hur vi förbättrar världen! Vi kan rimligen inte låta vårt bidrag till världsutvecklingen – i synnerhet utvecklingen i närområdet – sträcka sig till att leverera realistiska bedömningar om Ryssland? Vi kan inte låta allt gå ut på att andas ut i varierande grad över avsaknaden av ett militärt hot riktat mot vårt land. Har vi inga politiska ledare i det här landet, med visioner och drömmar och förmåga att omsätta dem till handlingsplaner?! Hur ser visionen ut för Östersjöregionen? Hur bygger vi infrastrukturen på ett sätt som främjar fred och samarbete? Vad är Sveriges roll och ansvar i EU, i denna tid av nationellt tillbakadragande? Var det måhända inte ett fredsprojekt?

Jag efterlyser den säkerhetspolitiska dimensionen av att ha visioner och ta sig ton om dem – ja rentav den säkerhetspolitiska dimensionen av att ha roligt (!) och ladda perspektiven med positiva mål. Om man inte gör det, så misströstar ungdomen (på goda grunder) och andra sorters ledare tar vid. Det ser vi runtom i Europa och det befarar jag att vi ser början på under EU-valrörelsen. Tänk om den går ut på att man ska säga ”Sverige först” mest och högst, från samtliga partier?

Men här är det tomt, ekande tomt i rapporten. En positiv tolkning är att man är rädd för att sådana skrivningar gör att man drar på sig kritik för att man inte ser allvarligt nog på Ryssland – och här har vi det igen, det är som om Rysslandsskrivningarna fungerar som ett lackmustest på beredningens grad av seriositet. Eller så är det förskräckligt nog så att det ekar tomt eftersom det är… tomt.

Amerikanerna är bra på det där. Det är land of the free, home of the brave och yes we can för hela slanten,  på ett sätt som vi i vår lagompräglade inställning ibland finner genant men som jag definitivt tror fyller en funktion i att ladda hopp och självförtroende nog att lyfta sig i håret.

Sådär gick jag på under seminariet, med ambitionen att åstadkomma ett litet brandtal för vikten av optimism och visioner. I svensk tappning skulle vi väl i alla fall kunna åstadkomma en variant av Norges twin-track-linje visavi Ryssland: Man lyfter utmaningarna och hoten i norr, särskilt inom NATO för att försöka upprätthålla intresset för regionen, samtidigt som man jobbar aktivt för goda relationer med Moskva – senast genom en marinövning nu i maj. Finland har för övrigt liknande ambitioner som Norge, man försöker engagera Ryssland på ett konstruktivt sätt i alla sammanhang man kan. Här i Sverige har dock Regeringskansliet inte riktigt hämtat sig ännu, efter debatten om övningen ”Snöflingan”. Ni minns?

Det jag slutligen tog upp men bara hann nämna helt kort, är att den stora grejen med nästa rapport hade varit om man deklarerade att man struntar i den man nu har lämnat.

Det är lite drastiskt uttryckt, men jag menar såhär: Försvarsberedningen säger i rapporten att man vill utreda vad som är en ”rimlig ambition avseende säkerhet för samhällsviktig infrastruktur och försörjningssäkerhet vid extraordinära händelser och höjd beredskap”. Gissningsvis vill man lägga fast och sedan upprätthålla en grundläggande förmåga och robusthet på den civila sidan, för att kunna möta kriser och katastrofer som man inte riktigt vet varifrån de kommer, hur de uppstår eller vilka konsekvenser de får. Med andra ord en förmåga man kan enas om och som sedan ligger fast, oavsett vilka olika scenarior som är mest populära (eller reella) för tillfället.

Min uppfattning är att den inställningen bör råda även på den militära sidan.

Jag har nämnt det förut på denna blogg: försvarets dimensionering och utformning ska inte vara omedelbart kopplad till en hotbildsanalys. Det är en utmaning, för då måste man enas om vad som är centrala värden och vad som är vitala förmågor, vad som är rimligt och vad man vill lägga för resurser på denna grundläggande förmåga – beständigt över tid. Det hade gjort att beredningens kommande rapport hade varit fokuserad på att identifiera förmågeglapp och obalanser, att få ihop systemet så det blir ett system av system på riktigt, och att göra det på den militära sidan och den civila sidan för att sedan jacka ihop det civil-militärt där det är önskvärt för att höja den totala förmågan.

Om ni den stora slutsatsen av beredningens rapport är att allt är osäkert och oförutsägbart, kanske nästa rapport ska gå ut på något så oväntat som att den civila och militära förmågan ska vara förutsägbar över tid, oavsett dagsaktuell hotbild.

Försvarsberedningens tydliga vägval

”De globala utmaningarna och hoten, inklusive situationen i vårt närområde, teknikutvecklingen och den allmänna säkerhetspolitiska utvecklingen, understryker behovet av att fullfölja den inriktning för försvaret som lades fast av Riksdagen 2009.”

Svensk försvarspolitik har stått vid en tvåvägskorsning och alla som väntat på upplösningen av vårvinterns försvarspolitiska drama fick nytt syre redan vid rubriken på Försvarsberedningens rapport ”Vägval i en globaliserad värld”. Vilken väg slår man in på? Nu skulle äntligen beskedet komma.

Under presskonferensen, presentationen av rapporten i Folk och Försvars regi senare under förmiddagen och framför allt efter genomläsning av den står det klart att vägvalet är glasklart: Man fortsätter på den inslagna vägen och, som citatet ovan visar, tar man den nuvarande omvärldsutvecklingen som argument för att inriktningen är rätt. Försvarsreformen ligger därmed fast. Det är mer av samma jämfört med tidigare rapporter – mer samarbete med andra, mer osäkerhet i omvärlden, mer nordiskt, mer NATO och mer Ryssland.

Den upptrissade stämningen inför rapportavlämningen speglades också vid en ganska irriterad pressträff, där tanken om att man enbart skulle göra enskilda intervjuer efter presentationen verkade provocera de samlade journalisterna, som helt enkelt körde över denna ordning och började ställa frågor.

Självklart var rysslandsbilden i fokus. Vid den efterföljande presentationen i Folk och Försvars regi, där samtliga ledamöter deltog, var det lite mer tillbakalutad stämning  och då framgick tydligt vilka problem som tornar upp sig inför fas två. Nu har partierna skrivit ihop sig om den säkerhetspolitiska bedömningen samt inriktningen och de konkreta slutsatserna återstår vad gäller ambitionsnivå och förmåga. Och då börjar det genast spreta i två olika tolkningar av vad man egentligen har kommit fram till: Peter Hultqvist (S) förklarar sig nöjd med att man nu har en bra plattform att utgå ifrån och var tillsammans med Folkpartiets Allan Widman tydlig med att nästa fas för deras del innebär förstärkningar av förmågan (samt mer pengar), medan framförallt Peter Rådberg (MP) och Torbjörn Björnlund (V) betonade beredningens slutsatser om att den ökade ryska förmågan inte innebär ett ökat hot mot Sverige. Den moderata linjen torde vara – efter statsministerns hint om mer pengar till försvaret i höstens budget – att reformen fortsätter i den takt ekonomin medger, men att man nu tillskjuter lite pengar för att det ska medges ett något snabbare förverkligande än den nuvarande bedömningen om en bra bit bortom 2019.

För egen del tycker jag skrivningarna om Ryssland är ganska nyktra. Jag kan inte se att man skönmålar eller utelämnar väsentliga delar. Det jag saknar är istället en ambition att påverka utvecklingen, inte bara att reagera på den i dystra deterministiska termer. Jag instämmer i allt vad beredningen skriver om samarbeten hit och dit – inom Norden, med NATO och Baltikum – men vad kan man göra för att påverka utvecklingen positivt, vid sidan om goda samarbetens positiva inverkan i sig? Vad vill vi spela för roll i Östersjöregionen? I EU inför rådsmötet i december? Beredningens föreslår att Sverige ska:

”(…) verka för att stärka EU som säkerhetspolitisk aktör genom att utveckla EU:s förmåga att planera, leda och genomföra civila och militära krishanteringsinsatser”.

Och det låter ju bra. Men hur rimmar det med verkligheten så som den ser ut idag? Detta är särskilt intressant inför det kommande EU-parlamentsvalet. I tider av ekonomisk och social oro sprider sig isolationistiska och protektionistiska strömningar i EU:s medlemsländer och det är inte svårt att förutse en valrörelse som även i Sverige går ut på att vara mest ”Sverige först”. Där tycker jag möjligen att beredningen kunde grävt lite djupare – om utvecklingen inom EU går åt motsatt håll, vad innebär det?

Beredningen är mer problematiserande när det gäller relationen EU-NATO:

”Problemen rörande relationen mellan EU och Nato riskerar att möjligheterna till samarbeten som finns i Europa inom förmågeutvecklings- och krishanteringsområdet inte kan tas till vara fullt ut. På arbetsnivå har samordningen och koordineringen av aktiviteterna inom ramen för EU:s Pooling and Sharing och Natos Smart Defence fungerat väl. Samarbetet hämmas dock av att dialoger på högsta nivå omöjliggörs. EU:s snabbinsatsstyrkor och Natos snabbinsatskoncept (Nato Responce Force, NRF) skulle kunna komplettera varandra men det finns risk för konkurrens vad gäller styrkegenerering inom Europa för de länder som bidrar till både EU:s och Natos snabbinsatsstyrkor.”

Vidare skriver man:

”Dialogen och utvecklingen av det Euroatlantiska partnerskapet inom ramen för partnerskap för fred står inför flera utmaningar och möjligheter. Detta främst som ett resultat av avvecklingen av Afghanistaninsatsen och utvecklingen i Natos södra och östra grannskap. Med en dialog som inte kan luta sig mot ett deltagande med trupp i en pågående insats kombinerad med ett större europeiskt fokus på förmågeutveckling och interoperabilitet, måste partnerländer som Sverige och Finland hitta nya former för inflytande i Nato. Detta förutsätter ett proaktivt förhållningssätt till de möjligheter som uppstår.”

Möjligen är det dylika utmaningar som ska diskuteras i en kommande utredning. Beredningen skriver (sid 227-228):

”Som ett led i att klargöra vilka prioriteringar Sverige bör göra gällande i det nordiska samarbetet är det viktigt att utvärdera hur Sveriges försvarspolitiska samarbete i Norden, inom EU, med Nato och andra berörda fora kan utvecklas. Hur dessa samarbeten ska kunna förbättras ytterligare, bör analyseras och utvecklas i särskild ordning.”

I särskild ordning är på ren svenska en utredning. Detta fick mig att på Twitter brista ut i att NATO kommer att utredas, vilket i sin tur fick Staffan Danielsson, centerpartistisk beredningsledamot, att påminna om tidigare nästan identiska skrivningar i beredningens förra rapport (Försvar i användning, Ds 2008:48). Jag minns dem, och författaren har alltid tolkningsföreträde, men jag vill nog hävda att den nya skrivningen ”Som ett led i att klargöra vilka prioriteringar Sverige bör göra gällande (…)” etc är starkare. I synnerhet när man betänker de andra formuleringarna om NATO och EU som återges ovan. Staffan Danielsson och jag delar uppfattning om behovet av en NATO-utredning sedan många år tillbaka, och jag tycker han får vatten på sin kvarn i beredningens nya rapport. Skrivningar om att Sverige ska utveckla förutsättningarna för ge att och ta emot stöd som också kan vara militärt, samt att Försvarsmaktens samverkansförmåga med andra länder och organisationer bör utvecklas i detta avseende, talar även det för en utredning.

Några andra frågor och förslag som riskerar att drunkna i uppmärksamheten kring Rysslandsbilden:

  • Försvarsberedningen föreslår att det svenska deltagandet i FN-ledda fredsfrämjande insatser ska öka.
  • Användning av militära resurser: Beredningen skriver:

”Förmågan att samutnyttja militära och civila resurser, inklusive polisiära, bör öka. Genom ökat samarbete säkerställs en högre effektivitet att hantera olika typer av händelser som utgör hot mot vårt samhälle. Detta samarbete ska inte bara omfatta materiellt stöd. (…) Genom en mer samordnad planering, gemensam övning och utbildning, tydligare ansvarsfördelning och gemensamt resursutnyttjande stärks förmågan både hos civila aktörer och hos Försvarsmakten, att ömsesidigt ge och ta emot stöd. Det är också en förutsättning för att skapa ett mervärde och ett mer rationellt utnyttjande av de resurser som samhället investerar i det samlade säkerhetsarbetet.”

Nyckelmeningen här är ”Detta samarbete ska inte bara omfatta materiellt stöd”, dvs man ska kunna dra på personella resurser – vilket är en långdragen fråga med stor känslighet i Sverige.

  • Om klimatets säkerhetspolitiska dimension:

”De förväntade miljö- och klimatförändringarna är en avgörande utmaning för vår jord och de utgör ett allvarligt hot mot människors grundläggande levnadsvillkor, stabilitet och säkerhet. (…) Klimatförändringarna påverkar i delar av världen de grundläggande livsvillkoren och ekonomiska förutsättningarna. Detta kommer att ha en avgörande betydelse för utvecklingen globalt.”

  • Vidare beställer beredningen utredningar om vad som är en ”rimlig ambition avseende säkerhet för samhällsviktig infrastruktur och försörjningssäkerhet vid extraordinära händelser och höjd beredskap” samt ”utreda hoten och riskerna inom informations- och cybersäkerhetsområdet. Utredningen bör se på möjligheten att fortsatt stärka it-robustheten i samhället och analysera behovet av cyberförmågor.”

Tre exempel på frågor som beredningen enligt min mening inte följer upp eller fullföljer:

  • Beredningen föreslår att information ska utbytas mellan de nordiska länderna utbyts rörande nationell försvarsplanering i syfte att skapa en bättre grund för det fortsatta samarbetet. Bra ambition, men här kommer våra olika organisationstillhörigheter att försvåra . Och varför inte ta steget fullt ut och försöka samplanera istället för att informera varandra i efterhand? Jag passar på att tjata en gång till om hur bra det hade varit med en Nordisk försvarsberedning.
  • Beredningen väljer, i god svensk tradition, att skriva ut den ena sidan av varför vi deltar i internationell krishantering:

”Genom deltagande i fredsfrämjande insatser bidrar Sverige till fred, stabilitet, hävdande av internationell rätt och respekt för mänskliga rättigheter samt motarbetar hot från stater och ickestatliga aktörer mot svensk och internationell säkerhet.”

Den andra sidan handlar om inflytande och reformtryck och nämns sällan eller aldrig.

  • Om NRF (NATO Response Force): ”NRF kommer att bli en viktig del i Natos framtida utveckling av militär förmåga och vara ett nav i CFI. Det innebär att de mest avancerade och komplexa övningarna, liksom det mest djupgående arbetet med interoperabilitet, är kopplade till utvecklingen av NRF.” Men Sverige ska inte göra Finland sällskap och vara med. Socialdemokraterna håller fortfarande emot. Det har varit pågång i flera år med ett svenskt deltagande, men (S) stoppade det senast det var på tal. Inte främst av principiella skäl, iaf inte vad som angavs utåt, utan för det faktum att man lägger på Försvarsmakten ytterligare uppgifter utan att skjuta till resurser och att det bidrar till nya svarta hål i ekonomin etc. Centern var också emot. Det hade varit intressant att höra hur argumentationen gick denna gång.
  • CFE-avtalet: Försvarsberedningen skrev (2007) att CFE (Conventional Armed Forces in Europe)  är ”centralt för europeisk säkerhet”. Jag finner inte att beredningen följer upp detta, med anledning av situationen kring CFE, när Ryssland som bekant har suspenderat sitt deltagande och NATO:s medlemsstater har upphört med informationsdelningen.

Beredningens ordförande, Cecilia Widegren (M), berättade vid presskonferensen att anvisningarna till beredningens nästa rapport kommer under sommaren. Fortsättning följer således.

PS. Detta är en initial betraktelse över en rapport jag inte hunnit lusläsa, jag får möjligen anledning att återkomma efter mer noggranna studier.