Frikoppla försvaret från hotbilden

Igår deltog jag i Folk och Försvars seminarium ”Försvarsberedningens säkerhetspolitiska rapport – analys och kommentarer” på Kungl. Myntkabinettet i Stockholm. Min kollega i Kungl Krigsvetenskapsakademien, Johan Wiktorin, IKFF:s Josefine Karlsson och jag kommenterade beredningens rapport efter presentationen av beredningens ordförande, Cecilia Widegren. Passet efter gav beredningens ledamöter – samtliga utom Peter Rådberg (MP) som är på resande fot – sina kommentarer.

Jag hann inte säga allt jag tänkt – det gör man förmodligen aldrig – och tänkte följa upp det hela med några rader.

Svårigheten med att analysera en analys på ett rättvist sätt, är att man tenderar att döma den efter huruvida den kommer fram till de egna ståndpunkterna eller ej. Om slutsatserna inte överensstämmer med sina egna, ja då är det gärna fel på analysen, analytikerna, underlaget eller uppdraget. Och nu när många har synpunkter på framför allt Rysslandsbeskrivningen och misstänkliggör beredningen på olika sätt, ja då förstår jag att beredningens ledamöter blir frustrerade eftersom man verkligen har ansträngt sig för att alla ska förstå att man förstår sig på allvaret i den ryska utvecklingen.

Men det återkommande misstänkliggörandet av Försvarsberedningens analyser har flera orsaker. Dels är det ju faktiskt så att så länge som man föregriper beredningens rapporter med att avisera besparingar (vanligast förekommande) eller för den delen ekonomiska tillskott (som nu inför höstbudgeten), ja då får man faktiskt leva med bilden av en genompolitiserad process som främst är till för att i efterhand motivera Finansdepartementets besked. Eller med andra ord: Det framstår som att det är Finansdepartementet som bestämmer hur farligt Ryssland får anses vara.

Och den andra orsaken till att det är så laddat kring rapporterna är något i grunden positivt: Beredningens analyser har spelat stor roll för utformningen av de civila och militära strukturerna. Det är därmed viktiga besked man kommer med, vilket i sin tur gör det viktigt att influera ledamöterna eller – om de kommer fram till ”fel” slutsatser – visa hur felet kunde begås.

En aspekt som jag tycker kritikerna missar är; ja, resultatet är ett förhandlingsresultat. Men fördelen med det är att man mejslar fram vad det politiska systemet förmår att absorbera och göra något av. En annan aspekt är att man genom beredningen kan ändra starka strukturer om viljan finns och – om begreppet tolereras – särintressen.

Därmed kommer jag in på själva rapporten:

Jag håller med Johan Wiktorin, som i sin kommentar framhöll att den i stort är gedigen och bra (rekommenderar även Wiseman’s analys).  Jag sade på seminariet att ledamöterna förtjänar beröm för det, vilket verkligen ska delas med beredningens sekretariat.

Jag har tidigare på denna blogg resonerat om titeln, och jag framförde min åsikt om att rapportens vägvals-titel understryker att vägvalet är klart – det innebär att man stannar i nuvarande inriktning. Beredningen skriver uttryckligen att man fullföljer inriktningen beslutad 2009. Detta med eftertryck, då det formuleras att utvecklingen understryker behovet att fullfölja denna inriktning.

Vid gårdagens seminarium ställde dock universitetslektor Eva Haldén en mycket relevant fråga om vad vi har att utgå ifrån egentligen? Om det nu är IO14 som man ska utgå ifrån och ”fullfölja”, är frågan huruvida man är överens om hur denna grund ser ut, som man ska bygga vidare på? Haldén pekade på att regeringen i praktiken har underkänt Försvarsmaktens underlag, så vem är det som bestämmer hur nuläget ser ut? Min bild av svaren som gavs vid seminariet är att de flesta verkar distansera sig från IO14, vilket man kan tycka är lite anmärkningsvärt mot bakgrund av de så starka skrivningarna om att inriktningen från 2009 gäller. Sammanfattningsvis är jag ganska säker på att detta kommer utgöra en av de svårigheter som beredningen har att brottas med inför nästa rapport.

Åter till beredningens rapport. Det är mer av samma det handlar om, jämfört med den senaste säkerhetspolitiska omvärldsanalysen från 2007: Mer Norden, ökad osäkerhet kring Ryssland, mer NATO, Nordiskt och samarbete med Baltikum. Samt mer tonvikt vid närområdet. Vad gäller det sistnämnda har jag noterat att ledamöterna i sina kommentarer till rapporten betonar detta starkare än vad som faktiskt står i texten. Det gäller särskilt Peter Hultqvist (S) och Allan Widman (FP), som understundom låter som om det vore fråga om ett totalt återtåg till den svenska landgränsen. Men i beredningens 07-analys skrev vi:

”Genom aktivt deltagande i internationell krishantering bidrar vi till internationell säkerhet, uppfyller våra skyldigheter att skydda och försvarar Sveriges värden och intressen.”

Vilket i sin förlängning kom att kritiseras som Afghanistan-doktrinen. Och i den aktuella rapporten skriver man, tack och lov:

”Genom deltagande i fredsfrämjande insatser bidrar Sverige till fred, stabilitet, hävdande av internationell rätt och respekt för mänskliga rättigheter samt motarbetar hot från stater och ickestatliga aktörer mot svensk och internationell säkerhet. (…) Sverige värnar sina grundläggande värden och intressen både hemma och utomlands.”

Även detta, uttolkningarna av vad man menade i rapporten egentligen, om hur nationellt och regionalt fokuserade vi ska vara och vad som ska vara dimensionerande ingångsvärden, kommer bli en intressant stötesten inför nästa rapport.

Under seminariet framhåll jag två saker som är värda att lyfta upp, som annars riskerar att drunkna i flödet:

  1. Beredningen är mycket tydlig med att bidraget till FN-ledda insatser ska öka. FN:s förmåga ska fördjupas och förstärkas. Om jag hade varit Svenska FN-förbundet hade jag varit orolig för att denna ambitionsökning anses uppfylld redan i och med Mali-insatsen, då vi sänder 70 personer – vilket är en rejäl ökning från dagens (pinsamma) 29…
  2. Användning av militära resurser: Beredningen skriver: ”Förmågan att samutnyttja militära och civila resurser, inklusive polisiära, bör öka.” Där gläntar man för något stort och svårt och känsligt i Sverige. Man ska inte underskatta sprängkraften i detta, om man orkar och vill fullfölja i nästa rapport.

En annan sak som bör noteras, men som knappast riskerar att drunkna i debatten, är elefanten i rummet: NATO. Eller snarare konsekvensen av det man skriver. Genomgående i hela rapporten talas det nämligen om organisationens fördelar och dess positiva inverkan etc. Inte en enda stavelse om nackdelar. Och det måste naturligtvis framstå som konstigt i en analys, om man nu inte levererar slutsatsen att även Sverige bör gå med i den organisation som beskrivs som så central.

Det går dock att förstå – partierna vill inte pröva eller ompröva sina uppfattningar på det sättet i en fråga som har kommit så långt i de positiva beskrivningarna av den, att enbart andra mer subtila bevekelsegrunder tar vid. Som t.ex. att frågan om Sveriges militära alliansfrihet har rötter så djupa i den svenska samhällskroppen att det handlar om självbilder och nationell identitet. Till detta kommer föreställningar om att osäkerheten ökar vid ett medlemskap –  en tro på att vi kan bli indragna i konflikter och tvingas skicka kvinnor och män att offras på slagfält vi inte vill kännas vid. Och kanske finns det även en undran inför hur Ryssland skulle reagera på svenskt medlemskap.

Vi svenskar tycker nog om att oroa oss över Ryssland, men vi tycker inte om att oroa Ryssland.

Men, som sagt, dessa förmodade nackdelar behandlas inte i rapporten och då blir den märklig. Fortsättning följer dock. Jag skrev om den aviserade NATO-utredningen – bryskt uttryckt – i ett tidigare inlägg och vid seminariet var Staffan Danielsson (C) mycket tydligt med att han lägger stor vikt vid den. Beredningen skriver (sid 227-228):

”Som ett led i att klargöra vilka prioriteringar Sverige bör göra gällande i det nordiska samarbetet är det viktigt att utvärdera hur Sveriges försvarspolitiska samarbete i Norden, inom EU, med Nato och andra berörda fora kan utvecklas. Hur dessa samarbeten ska kunna förbättras ytterligare, bör analyseras och utvecklas i särskild ordning.”

Danielsson sade vid flera tillfällen att han hoppas att detta ska redas ut av Försvarsberedningen, och det redan i nästa rapport. Han har onekligen en poäng, att lägga fast Försvarsmaktens förmågor m.m. utan detta klargörande som kan ha beständighet över tid, vilar kommande inriktningsbeslut på lösan grund. Min bedömning är dock att det inte blir något som andas NATO-utredning ”på riktigt” i de kommande direktiven till rapport II. Direktiven kommer ju under sommaren – innan valet – och sannolikheten att man ger Löfven NATO-vapnet i valrörelsen är förmodligen lika stort som att man utnämner Bingo Rimér till jämställdhetsminister.

Nåväl. Min övergripande synpunkt på Försvarsberedningens rapport lyder som följer: Det är doom and gloom all over the place. Jag ifrågasätter den deterministiska syn på utvecklingen, i negativ riktning, som jag tycker genomsyrar rapporten: Vi går mot svårare tider, på alla områden, det blir värre och värre och det är mer Tomas Ries än Hans Rosling, om man så säger. EU står på knä. Ryssland reser sig. Norden vill men kan knappt mer utan att ingå i samma säkerhetsstruktur (det där är min slutsats, inte beredningens). USA vänder sitt ansikte bort ifrån oss. Amen. Och ungefär där misströstar vi alla och gör nog egentligen bäst i att bunkra livsmedel och gräva en bunker i trädgården.

Men, vi är ett land! Ett välmående land med ambitioner och teknik och idéer om hur vi förbättrar världen! Vi kan rimligen inte låta vårt bidrag till världsutvecklingen – i synnerhet utvecklingen i närområdet – sträcka sig till att leverera realistiska bedömningar om Ryssland? Vi kan inte låta allt gå ut på att andas ut i varierande grad över avsaknaden av ett militärt hot riktat mot vårt land. Har vi inga politiska ledare i det här landet, med visioner och drömmar och förmåga att omsätta dem till handlingsplaner?! Hur ser visionen ut för Östersjöregionen? Hur bygger vi infrastrukturen på ett sätt som främjar fred och samarbete? Vad är Sveriges roll och ansvar i EU, i denna tid av nationellt tillbakadragande? Var det måhända inte ett fredsprojekt?

Jag efterlyser den säkerhetspolitiska dimensionen av att ha visioner och ta sig ton om dem – ja rentav den säkerhetspolitiska dimensionen av att ha roligt (!) och ladda perspektiven med positiva mål. Om man inte gör det, så misströstar ungdomen (på goda grunder) och andra sorters ledare tar vid. Det ser vi runtom i Europa och det befarar jag att vi ser början på under EU-valrörelsen. Tänk om den går ut på att man ska säga ”Sverige först” mest och högst, från samtliga partier?

Men här är det tomt, ekande tomt i rapporten. En positiv tolkning är att man är rädd för att sådana skrivningar gör att man drar på sig kritik för att man inte ser allvarligt nog på Ryssland – och här har vi det igen, det är som om Rysslandsskrivningarna fungerar som ett lackmustest på beredningens grad av seriositet. Eller så är det förskräckligt nog så att det ekar tomt eftersom det är… tomt.

Amerikanerna är bra på det där. Det är land of the free, home of the brave och yes we can för hela slanten,  på ett sätt som vi i vår lagompräglade inställning ibland finner genant men som jag definitivt tror fyller en funktion i att ladda hopp och självförtroende nog att lyfta sig i håret.

Sådär gick jag på under seminariet, med ambitionen att åstadkomma ett litet brandtal för vikten av optimism och visioner. I svensk tappning skulle vi väl i alla fall kunna åstadkomma en variant av Norges twin-track-linje visavi Ryssland: Man lyfter utmaningarna och hoten i norr, särskilt inom NATO för att försöka upprätthålla intresset för regionen, samtidigt som man jobbar aktivt för goda relationer med Moskva – senast genom en marinövning nu i maj. Finland har för övrigt liknande ambitioner som Norge, man försöker engagera Ryssland på ett konstruktivt sätt i alla sammanhang man kan. Här i Sverige har dock Regeringskansliet inte riktigt hämtat sig ännu, efter debatten om övningen ”Snöflingan”. Ni minns?

Det jag slutligen tog upp men bara hann nämna helt kort, är att den stora grejen med nästa rapport hade varit om man deklarerade att man struntar i den man nu har lämnat.

Det är lite drastiskt uttryckt, men jag menar såhär: Försvarsberedningen säger i rapporten att man vill utreda vad som är en ”rimlig ambition avseende säkerhet för samhällsviktig infrastruktur och försörjningssäkerhet vid extraordinära händelser och höjd beredskap”. Gissningsvis vill man lägga fast och sedan upprätthålla en grundläggande förmåga och robusthet på den civila sidan, för att kunna möta kriser och katastrofer som man inte riktigt vet varifrån de kommer, hur de uppstår eller vilka konsekvenser de får. Med andra ord en förmåga man kan enas om och som sedan ligger fast, oavsett vilka olika scenarior som är mest populära (eller reella) för tillfället.

Min uppfattning är att den inställningen bör råda även på den militära sidan.

Jag har nämnt det förut på denna blogg: försvarets dimensionering och utformning ska inte vara omedelbart kopplad till en hotbildsanalys. Det är en utmaning, för då måste man enas om vad som är centrala värden och vad som är vitala förmågor, vad som är rimligt och vad man vill lägga för resurser på denna grundläggande förmåga – beständigt över tid. Det hade gjort att beredningens kommande rapport hade varit fokuserad på att identifiera förmågeglapp och obalanser, att få ihop systemet så det blir ett system av system på riktigt, och att göra det på den militära sidan och den civila sidan för att sedan jacka ihop det civil-militärt där det är önskvärt för att höja den totala förmågan.

Om ni den stora slutsatsen av beredningens rapport är att allt är osäkert och oförutsägbart, kanske nästa rapport ska gå ut på något så oväntat som att den civila och militära förmågan ska vara förutsägbar över tid, oavsett dagsaktuell hotbild.

9 comments

  1. Maskinmannen

    Jo…
    Frikoppla försvarets dimensionering och utformning från hotbild
    och…
    Ihopkoppla civila och militära förmågan på en nivå som är förutsägbar över tid, oavsett dagsaktuell hotbild

    Totalförsvar – någon? Hade vi inte det?

  2. Norrlänning

    -försvarets dimensionering och utformning ska inte vara omedelbart kopplad till en hotbildsanalys.-
    Rätt tänkt, Sverige skall skaffa sig en militär förmåga på en bestämd nivå, som kan höjas.
    Sedan samordning och samarbete med Finland, från spaning till stridsledning och med Flyg och marinen.
    Åtagande med Baltikum, senare när vi har ett eget fungerande försvar.
    UD, MUST och FRA jobbar väl löpande med hotbilder och info. inhämtning ?
    Hotbild är väl en färskvara ?

  3. Pingback: Vad bidrar NATO till egentligen? | Säkerhetspolitiska Reflektioner
  4. Richard Loe

    Ja du Annika, äntligen en politiker som påpekar att försvarets dimensionering och utformning kanske inte ska vara kopplad till en hotbild. Det gäller även det civila försvaret (MSB mm). Och då är vi framme vid en obekväm fråga: ska vi kunna försvara hela Sverige? Det finns en rad följdfrågor till detta. Mot vad ska vi försvara oss, och ska vi försvara oss endast i närområdet, eller finns där nationella intressen som motiverar deltagande i utlandsinsatser (tex FN insatser)? Om vi ska försvara Sverige, hur länge tror vi behöva försvara oss själva innan vi får hjälp? Vem vill vi ha hjälp från – och till vilket pris? Vi kan inte ha en debatt om NATO, eller rollerna för EU, utan att svara på dessa frågor. Och innan vi har klarat ut vårt förhållanden till NATO och EU så kan vi inte dimensionera det egna försvaret. Tyvärr så saknas det en politisk majoritet för att diskutera dessa frågor, vilket den här första rapporten visar allt för väl.

  5. Pingback: Försvarspolitiken och framtiden | Anders Eriksson
  6. Pingback: Försvarspolitiken och framtiden | Socialdemokraternas säkerhetspolitiska klubb

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s