Igår var det dags. Statsministerns uttalanden i Sydsvenskan om ”fria ytor” och annat skulle avhandlas genom de interpellationer som moderaterna Karin Enström och Hans Wallmark har ställt till Löfven. Det blev naturligtvis utrikesminister Wallström som fick svara, flankerad i debatten av partivännerna Hillevi Larsson och Pyry Niemi (som hon för övrigt hade klarat sig bättre utan).

Den främsta försvarslinjen utgjordes av att inget har hänt – Sveriges linje ligger fast och den är man ju dessutom överens om, så varför bråka om formuleringar i en tidningsartikel? Detta i kombination med ett indirekt skuldbeläggande av att Moderaterna söker strid i säkerhetspolitiken trots svåra tider.

Enström inriktade sig på vad Löfven baserade uttalandet om att ett svenskt Natomedlemskap inte skulle bidra till Sveriges säkerhet på, medan Wallmark försökte få förklarat vad Löfven menar med sin ”kuriösa säkerhetsdoktrin”? Det blev inga svar och möjligen är det bra vad gäller det sistnämnda. Som Wallmark sade:

Det är klokt av utrikesministern att försöka bortse från Stefan Löfvens resonemang.

Men är då moderaterna bara grälsjuka, som Niemi hävdade? Det är klart att de tar varje tillfälle att tvåla till statsministern, men denna gång finns större fog för kritik än många andra gånger.

Sådär alldeles glasklar har nämligen inte regeringens linje varit. Inte om man jämför regeringsförklaringen vid tillträdet (en icke obetydlig förändring gentemot tidigare) med formuleringarna i utrikesdeklarationen senare (som var mer lik tidigare linje) – och så vidare till Löfvens bufferttänkande. Det är självklart att det måste redas ut bland de folkvalda. Tidigare och pågående underlåtenhetssynder vad gäller att förklara, förankra och öppet diskutera svensk säkerhetspolitisk doktrin förskräcker. Man bör rimligen inte begråta kunskapsnivån hos allmänhet och medier samtidigt som man tycker det är opassande att debattera ordval och överväganden i parlamentet.

Min slutsats är att det är bra att Wallström inte på något sätt bekräftade Löfvens uttalanden. Å andra sidan känns det svajigt att statsministern pratar (pratade?) på ett sätt som gör att utrikesministern varesig kan eller vill sluta upp bakom det. För alla som eventuellt tvivlar på att omvärlden lägger märke till nyanser i svensk debatt och att det spelar roll för hur man på olika sätt värderar oss och eventuella samarbeten, rekommenderas läsning av Sannfinländarnas säkerhetspolitiska program inför det finska valet – dvs Finlands nya utrikes- och försvarsministrars parti:

I Sverige uppfattas vårt land som en buffertstat.

PS. Interpellationsdebatten kan läsas här, from sid. 16.