Uppdrag granskning

Det var inte bara smuggelskandaler utan även misstänkta mutskandaler som dominerade 1980- talets omfattande debatt om svensk vapenexport. Den 1 april 1986 fick Bofors kontrakt på 410 haubitsar till Indien värt 8,4 miljarder kronor. Den 24 september 1986 skickade riksbanken ett brev till Bofors, banken hade upptäckt att Bofors betalat provisioner till bankkonton i Schweiz. ”Ni ombedes inkomma med skriftlig förklaring”. Sedan var det igång.

Sammanlagt betalade Bofors ut 326 miljoner kronor i provisioner till tre mellanhänder, som sedan delvis har betalats vidare till personer som kunnat påverka beslutet att köpa haubitsarna från Bofors.

SVT:s Uppdrag granskning fortsatte ikväll sin reportageserie om korruptionsmisstankarna kring Gripenaffärerna. Jag medverkar i några sekvenser och vill på detta sätt föra fram det jag tryckte på under intervjuerna men som reportageteamet valde att inte ta med i programmet. Det gäller den internationella dimensionen av korruptionen inom krigsmaterielindustrin.

Det första jag vill säga är att det finns fog för politisk självrannsakan. Vi kunde förutsett det här, när Saab och BAE gick ihop om exportaffärerna på 90-talet. BAE hade mycket i bagaget redan då och från politiskt håll borde vi följt upp samarbetet med ett intensifierat arbete för nationellt och internationellt stärkt regelverk mot korruption, inte minst när det gäller användandet av agenter. Systemet med agenter är djupt inbäddat i försvarsindustrin. Det är ju så att man inte kommer åt problemet med mindre än fungerande internationella regelverk som därmed omfattar alla aktörer, samt utredningar som verkligen leder till fällande domar.

För att vara trovärdig i det internationella arbetet måste man naturligtvis sopa framför egen dörr. Men för att det verkligen skall bli en reell skillnad i praktiken, då måste man komma åt de internationella jättarna som sätter standard för hur affärerna går till. Däribland BAE, och det företaget har inte precis någon vacker historia att visa upp.

Det är ju inte så att det saknas internationella överenskommelser kring korruptionsbekämpning. Att sprida kunskap om korruptionens skadeverkningar och verka för att bekämpa korruption är förpliktelser som följer av medlemskap i konventionerna i EU, Europarådet, FN och OECD. EU tog år 2003 ett rambeslut mot korruption inom den privata sektorn. Kommissionen har också presenterat en övergripande EU-policy mot korruption.

I OECD finns sedan år 1997 en konvention om bekämpande av bestickning av utländska offentliga tjänstemän i internationella affärsförhållanden. 36 länder har anslutit sig till konventionen. Övervakning av konventionens genomförande sker i två steg. Först granskas om medlemmarnas lagar står i överensstämmelse med konventionens bestämmelser. Därefter granskas hur genomförandet sker i praktiken. Bland särskilt viktiga substansfrågor kan nämnas korruption genom dotterbolag och agenter och korruption i offentlig upphandling.

På basis av konventionen har riktlinjer för korruptionsbekämpning införts i OECD:s riktlinjer för multinationella företag. OECD:s exportkreditgrupp har antagit en handlingsplan om bekämpande av bestickning i statsstödd exportfinansiering. För att motverka korruption i samband med exportaffärer tillämpar OECD-ländernas exportkredit- och garantiinstitut sedan flera år tillbaka gemensam policy och rutiner. Under år 2006 antogs en ny OECD-rekommendation om korruption och statsstödda exportkrediter Rekommendationen innebär utökade åtgärder för att motverka att korruption förekommer i exportaffärer. De nya reglerna, som EKN (Exportkreditnämnden) tillämpar från den 1 januari 2007, innebär bland annat att mer information inhämtas om exportörers förhållande till agenter samt kontroll mot publika internationella listor över svartlistade företag.

Det finns dock fortfarande kryphål och de måste tätas. När det gäller systemet med agenter bör man snegla på konsekvenserna efter Oil for Fund-skandalen, där inblandade företag verkar försöka komma till rätta med en del av problematiken kring agenter.

Jag vill också kommentera Saabs informationshantering när det gäller Uppdrag gransknings program och de anklagelser som förs fram. Den är rent ut sagt bedrövlig. Jag förstår att man inte tycker att det går att banka på BAE hur som helst, eftersom BAE äger ca 20 % av Saab och eftersom BAE Systems fortsatt svarar för riktade insatser beträffande JAS Gripen på s.k. tagna marknader (Sydafrika, Tjeckien och Ungern). Men den ”tystnadens strategi” som verkar tillämpas, med förklaringar till denna tystnad som förändras över tiden, är ju inte direkt framgångsrik. Speciellt inte i förlängningen, om anklagelserna om mutor kan bevisas.

Om man vill vara en del av ett problems lösning, så måste man först erkänna att man är en del av problemet. Annars ställer man sig på fel sida om rättesnöret och då är det väldigt svårt att arbeta upp ett förtroendekapital igen. Se bara på Bofors. Ordet Bofors översätts i Indien till något som är smutsigt och fult.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s